Varför socialismen inte är historiens slut

Jag läser just nu den mycket inspirerande boken ”The End of History and the Last Man” av Francis Fukuyama där liberalismen förklaras och försvaras utifrån Hegels koncept om herren och slaven som drivkraften till människans utveckling.

Fukuyama menar att i den liberala demokratin kan människor erkänna varandra och de forna slavarna (alla icke aristokrater) kan bli sina egna herrar. Detta är den sanna friheten och moralens, och därmed samhällets mål. Eftersom detta uppfylls i den liberala demokratin har historien så att säga tagit slut*. En socialist skulle så klart inte hålla med och varför skulle inte socialismen kunna ge den ömsesidiga erkännandet?

Svaret är att eftersom erkännande måste vara frivilligt så kan detta inte ske genom en föreskrivande apparat. Om man som vänstern vill och tvinga folk att erkänna varandra är det endast ett artificiellt erkännande som inte betyder något alls. Det ger precis det som skådats i Sovjet och östeuropa – ett hyckleri utan motstycke.

Att försöka införa socialism på ett frivilligt sätt är för den som undrar inte möjligt. Eftersom den liberala demokratin godtar att man frivilligt organiserar sig t.ex. socialistiskt så skulle man kunna tänka sig att till och med ett universellt socialistiskt samhälle växer fram inom de liberala ramarna men det skulle fortfarande i grunden vara liberalt. Liberalismen föreskriver endast hur de politiska institutionerna ska se ut inte hur människor väljer att leva sina liv. På samma sätt godtar liberalismen att man lever ett traditionellt liv. På detta sätt är en frihetlig socialism en omöjlig paradox eftersom den egentligen är liberalism där man hoppas att människor ska välja att handla socialistiskt.

*Med historiens slut menas uppenbarligen inte saker slutar hända utan vad som åsyftas är att människans ideologiska utveckling har tagit slut. Om så är fallet återstår att se.

Till Björn Elmbrant: Stabilitet eller förändring?

Björn Elmbrant skriver angående murens fall för 20 år sedan på Dagens Arena:

Sammetsrevolutionen i Östeuropa 1989 – med Berlinmurens fall som den mest dramatiska händelsen – var ett uppror som kom nerifrån, som tog politiker och kommentatorer i väst med nästan total överraskning. Många av dem såg fortsatt stabilitet som överordnat förändring.
[...]
Dagens demokratiskt valda ledare verkar inte ha lärt särskilt mycket av historien. Precis som 1989 prioriterar de stabilitet framför förändring, pumpar in pengar i bedrägliga banker och är oförmögna att möta oron för klimatet med de nödvändiga besluten. Den folkliga reaktionen kommer, men den dagen ska vi inte vara överraskade.

Han verkar alltså mena att förändring är bättre än stabilitet. Det kanske är retoriskt snyggt för en radikal men undergräver bara hans förtroende. Vem kan på allvar mena att förändring är viktigare än stabilitet. Utan stabilitet kan ingen rättvisa, hur den än definieras (inte ens den starkes rätt*) finnas. Endast om man inte gillar systemet och man tror att en förändring kan leda till en annan stabilitet som är bättre än den rådande stabiliteten kan förändring vara bra.

Det hela påminner om det fenomen man relativt ofta stöter på inom radikala kretsar som verkar anse att radikalitet är ett primärt mål i sig själv. De teorier som ger den mest radikala beskrivningen av verkligheten anses bättre än andra, som om radikalitet som princip för en teori skulle visa på sanning. Det är väl iof. inte sanning man är ute efter utan legitimering av omstörtande verksamhet – alltså att visa på att ordningen inte är bra så att vilken ordning en förändring leder till är bättre än den rådande ordningen.

Nu vet jag inte vad Elmbrant menar med att förändringen ska gå före stabilitet men om vi utgår från att han är vettig, och inser att stabilitet måste gå före förändring förutom i vissa fall, så antar jag att han menar att utifrån vissa moraliska principer (socialistiska och demokratiska i Elmbrants fall antar jag) så borde politiker fattat att man skulle förändra vissa saker. Problemet med det är att politiker verkar ha fattat att socialistisk diktatur inte fungerar och således har man hållit kvar vid systemet med liberal demokrati. Eftersom Elmbrant är socialistisk demokrat anser han att vi borde ha en socialistisk demokrati (vad det nu är) och att det poiliter borde lärt sig är att diktatur inte fungerar. Men diktatur ingår inte i den liberaldemokratiska ordningen. Jag förstår faktiskt inte vad karln försöker säga.

*Jag tänker här på Hobbes naturtillstånd där alla måste frukta varandra eftersom människor är tillräckligt lika för att alltid kunna hota varandra. Även den svagaste människan kan dräpa den starkaste när den senare sover.

Jag tycker om verkligheten

Vänsterpartiet har en kampanj just nu som heter ”tyck om”.
De  tycker om:

• vård
• bostäder
• fler tåg & billigare biljetter

Jag tycker också om fred, bra utbildning, bra saker etc. Frågan är ju dock hur man på bästa sätt ordnar detta. Vänstern har en tendens att inte gilla verkligheten eftersom de gillar att äta kakor utan att de försvinner. Detta försöker man komma runt genom att dekonstruktionera världen. Problemet är att det bara är människans uppfattning av världen som kan dekonstruktioneras, inte själva världen.

Moralens mål

I min post ”Några tankar om moral” skriver signaturen Hans att en bra moral (enligt min tolkning) har som mål att främja släktets bestånd samt lycka för individerna.

Främja släktet låter som ett evolutionens imperativ och får mig att tänka på Hobbes naturlag om att man som människa måste försöka överleva. Den andra påminner om Benthams utilitarism att den objektiva moralen är att göra alla lyckliga.

Båda dessa anser jag vara otillfredsställande svar på vad moralens mål ska vara. Att bara överleva som lycklig skulle innebära att t.ex. Huxleys ”Brave New World” skulle vara en utopi. Att helt enkelt droga sig lycklig och fortsätta le är ur ett sådant perspektiv inte bara helt ok utan utopiskt ultimat.

Ett annat svar på vad som är moralens mål erbjuds av Hegel där människors erkännande av varandra är målet. Människan är ofta beredd att dö för att bli erkänd. Det är detta som enligt Hegel skiljer oss från djuren. Ett samhälle med ett moralsystem som erbjuder alla att erkännas som individer skulle då vara slutmålet.

Enligt Marx är det socialistiska samhället svaret på detta, enligt Fukuyama är det det liberala.

Att ömsesidigt erkännande skulle vara moralens mål tilltalar mig mycket och jag tar det till mig allt mer. Det betyder inte att det måste vara det slutliga svaret men det är det bästa jag hittills kommit över.

Uppdatering 091112
Att Marx skulle anse att ömsesidigt erkännande är ett moraliskt eller samhälleligt mål vet jag inte. Jag tolkar det i alla fall som så att med de socialistiska produktionsprinciperna så blir slavarna/arbetarna sina egna herrar och blir erkända som människor av varandra. Skillnaden mellan Marx och Hegel är då att bara att drivkraften i historien är hos Hegel ideell medan den hos Marx är materiell.

Lite kort om militärt bistånd

Jag kan förstå idén med att räkna militära insatser som bistånd. Det är tyvärr så att för att vanligt civilt bistånd ska kunna fungera så måste området säkras militärt. Ur denna synvinkel är det logiskt att militära medel ska kunna räknas som bistånd.

Problemet är att om militära insatser skulle räknas som bistånd så skulle många länder kunna dölja maktutövning* i biståndsposter. Om man ska kunna räkna in militära utgifter i bistånd krävs en utvärdering av hur det går till, syften och resultat.

Egentligen borde detta gälla allt bistånd, men det gör det svårt att kvantifiera biståndet. För att kunna kvantifiera biståndet måste det inskränkas till civila medel

Antagligen skulle det vara bra att utreda allt bistånd kvalitativt.

*Även vanligt civilt bistånd kan vara en maktutövning men jag tror ändå det finns någon slags skillnad.

Positiva rättigheter

Jag fick en fråga om positiva rättigheter som jag svarade intuitivt på. Här följer frågan och svaret.

Hur motiverar man positiva rättigheter på minst problematiskt sätt?
- Svaret kräver nog en utförligare beskrivning av vilka positiva rättigheter som ska legitimeras (om motivera syftar på att de ska vara legitima). Intuitivt tror jag att varje positiv rättighet måste motiveras var för sig utifrån en kontexten. Detta är ett av problemen med positiva rättigheter. Vissa positiva, kanske kan man kalla dem minimala positiva rättigheter, kan legitimeras utifrån idén om att alla människor har rätt till liv. Till dessa minimala positiva rättigheter skulle t.ex rätt till mat, skydd mot elementen och grundläggande sjukvård räknas. I ett så pass avancerat samhälle som de vi idag lever i skulle man även kunna räkna in rätten till utbildning då utbildning är ett måste för att kunna delta i samhället och inte minst i demokratin (detta skulle kunna legitimera rätten till svenskaundervisning för invandrare). Det är svårare att avgöra hur mycket utbildning man har rätt till. Frågan uppstår även hur man värderar olika positiva rättigheter mot varandra. Är rätten till t.ex. utbildning viktigare än rätten till arbete? Just i detta fall så anser jag att rätten till utbildning är viktigare just eftersom den möjliggör deltagande i samhället, medan jag inte ser arbete som lika nödvändigt för individen då existensbehoven uppfylls av de minimala positiva rättigheterna.

Ett annat problem med positiva rättheter är att den motsvarande skyldigheten (varje rättighet innebär en skyldighet) kräver mer av dem som upprätthåller rättigheten än vad som gäller för negativa rättigheter. Detta är kärnan i problematiken med positiva rättigheter. Det innebär att man måste fråga sig innan man propagerar för en viss rättighet vad den innebär för skyldighet. I det moderna samhället löser man problemet med upprätthållandet av skyldigheter med hjälp av skatter. Det innebär att man frikopplar den direkta länken mellan rättighet och skyldighet. Vilket i sin tur leder till att folk har en tendens att kräva allt fler rättigheter utan att förstå hur de motsvarande skyldigheterna ska ordnas. Det är först när man förstår det som man kan förstå varför inte alla positiva rättighetern kan uppfyllas.

Jag har inget enkelt svar på hur man principiellt ska motivera positiva rättigheter men jag tror att det är inom en samhällsdiskussion som det måste avgöras. På ett teoretiskt plan är Rawls teori om rättvisa med idén om en okunnighetens slöja antagligen den bästa principen som jag kommit över. Särskilt med det tillägget att den som bestämmer samhällssystem sist får välja samhällsposition.

Till sist så vill jag poängtera att de positiva rättigheterna alltid måste legitimeras dels normativt, alltså vad som anses bra, och dels empirisk, alltså uitfrån vilka medel som verkar vara bäst för att uppnå det som anses bra. Det innebär att t.ex. att för att veta om rätten till arbete bör vara en legitim rättighet så måste vi först avgöra om arbete är något bra. Men det räcker inte med det, vi måste även svara på varför det är bra med arbete. Är det bra för att det är samhällsekonomiskt nödvändigt att människor arbetar, eller är det bra för att människor får en viss mening med livet, etc. Beroende på hur vi svarar på dessa frågor kan vi sedan undersöka hur stora skyldigheter det krävs för att upprätthålla rättigheten till arbete. Kostnaden för skyldigheten måste sedan vägas mot vinsten med rättigheten. Det är detta som måste avgöras i diskussionen i samhället och inom de demokratiska institutionerna.

EU:s författning och demokratin

EU:s demokratiska underskott må vara stort men jag undrar hur det skulle gå till att demokratiskt, vilken form man nu väljer att se det, skulle kunna skriva en författning ens i en enskild stat, hur det skulle gå till i EU är än svårare att förstå. I den bästa av världar kanske man skulle kunna tänka sig något sådant men den världen lever vi ännu inte i. Att låta detta stå ivägen för EU-projektets utveckling tycker jag skulle vara olyckligt. Jag tror nog att själva skrivandet av de demokratiska reglerna måste vara odemokratiska till viss mån.

Nathan Shachar överdriver EU:s förmåga

Angående EU:s politik i Mellanöstern undrar Nathan Shacher om man kanske inte vill den amerikanska administrationen under Obama välgång.

Det är en mycket obehaglig tanke men svår att värja sig mot: Delar EU – alltid redo till storslaget prat om fred i Mellanöstern – den ryska avunden? Tycker också Bryssel att det inte vore så dumt om Obamas vinnande uppenbarelse stukades till och fick sig några skråmor i Mellanösterns skumma gränder?

Men jag tror att det finns en betydligt enklare förklaring. EU är helt enkelt så dåligt på att agera samordnat att man inte driver någon politik. Eftersom det är så krångligt så låter man USA arbeta. EU har sina interna problem att ta hand om. Det är tillräckligt problematisk att betrakta en samordnat stat som en enhetligt aktör, att behandla EU som en sådan är bara missvisande och leder endast till oförmåga att förstå världen.

Språket – logik och association

Språket använder vi för att ordna våra intryck, beskriva världen, överföra information, förstå varandra osv. Språket samtidigt våde speglar och formar våra upplevelser. Det mänskliga språket verkar bygga på två principer; den logiska och den associativa.

Logiken är den ordande principen som skapar struktur och som binder samman intryck genom slutledningar. Den associerande principen beskriver fenomen och binder samman dem genom liknelser på så sätt att ett fenomen liknar ett annat men med en viss relevant avvikelse.

De båda principerna är beroende av varandra men kan användas i olika grad. Inom vetenskapen dominerar logiken medan inom konsten dominerar associationen. Men det finns aldrig någon tydlig gräns mellan dem och inom filosofin kan båda dominera. Men om den ena är för dominant blir språket svårförstålig. Filosofin ger oss exempel på det med Wittgensteins Traktatus där logiken är allt för dominerande medan i t.ex. Nietzsches Så talade Zarathustra är associationen allt för dominerande.

Varför Liberalism?

Ett svar till varför man bör vara liberal är det att liberalismen är den enda ideologi som är tolerant.

Till husnegerns försvar

—eller Det falska medvetandes paradox

Det finns en åsikt som är rätt vanlig bland samhällsvetare* att förtryckta grupper, så som kvinnor, invandrare (i sverige), svarta (i USA) etc.  inte kan vara höger (liberala som t.ex Fp i Sverige, eller i t.ex. USA republikaner). Personer som Nyamko Sabuni och Condoleeza Rice beskrivs uttryckligen som ”husnegrer”. Man menar att eftersom det inte ligger i dessa personers intresse att föra en högerpolitik så har de antingen sålt sig till djävulen för att få egna fördelar eller så lider de av falskt medvetande.

Det intressanta med denna ståndpunkt är att de man vill befria från förtryck är dem vars omdöme man mest förtrycker. För det följer ju av detta att det endast är dem som inte är förtryckta, typ heterosexuella, vita, framgångsrika män, som själva har möjlighet att göra politiska val. Ju mer förtryckt man är desto snävare är ens möjligheter att själv komma fram till en ståndpunkt. Man underkänner alltså förtryckta persone,r som man vill frigöra, att tänka själva. Det är detta jag syftar på med det falska medvetandets paradox.

Det falska medvetandet förutsätter att man tror att det finns objektiva, verkliga, preferenser och dessa formas av ens position eller identitet i samhället. Alltså att människor vill saker som de inte behöver vara medvetna om att de vill. Problemet är att objektiva preferenser endast är teoretiska. De är konstruerade i en teori och det är endast utifrån denna teori som man kan fastslå vilka objektiva preferenser en person har. Det är nu som paradoxen klarnar.

Man har en teori om vad människor faktiskt vill ha, vara sig de själva vet om det eller inte, och när människor inte visar sig vilja detta drar man slutsatsen att de antingen är korkade eller ljuger för sig själva – falskt medvetande. Så när man står inför det faktum att en av de förtryckta som ska befrias inte håller med en så måste man göra något. Antingen kan man förkasta sin teori om objektiva preferenser eller så kan man helt enkelt rädda teorin med hjälp av det falska medvetandets princip vilket innebär att man måste underkänna de förtrycktas förmåga att tänka. Nu kan man ju inte gå med på att man själv, som ska befria de förtryckta, kan vara så pass hemsk att man underkänner de förtrycktas förmåga att tänka, det skulle ju vara, sexistisk, rasistiskt etc, utan man räddar teorin med det som Gramsci kallade Hegemoni och Steven Lukes kallat maktens tredje ansikte. Alltså att det finns en makt som gör att människor inte går med på de befriande teorierna och gör uppror mot makten.

Alltså följer det logiskt, eftersom man själv inte är förtryckande och teorin faktiskt visar vilka preferenser människor har, att den dominerande kulturen, strukturen etc. är en förtryckande, och där med illegitim, maktapparat. På så sätt har man bevisat att liberalism är fel och att endast giriga, vita heterosexuella män kan välja att vara vara liberaler. Vem det är som lider av en illusorisk bild av verkligheten låter jag läsaren avgöra.

*I min seminariearbetsgrupp på fyra personer har två uttryckt denna åsikt och en tredje har yttrat åsikter som tyder på en liknande uppfattning.

Diskursteori som konfliktskapande

Tidigare har jag skrivit om hur vänstern har en tradition av att söka och skapa konflikter. Ur ett vänsterperspektiv handlar det om att visa hur det faktiskt finns en konflikt och att måste synliggöras. Ofta har man en tanke om att eftersom konflikten inte är uppmärksammad är den av någon anledning överslätad. Själv tror jag att detta i grundar sig i Hegels teori och herren och slaven.

Poststrukuralismen som i sig själv inte är normativ fortsätter dock i den konfliktskapande tradition i att dela upp världen i vi och de. Den poststrukturella diskursteorin (inte att blanda ihop med Habermas konsensussökande diskursteori) handlar om att finns diskurser för att se hur dessa formar våra åsikter etc. För att göra det måste man avgränsa diskurserna från varandra och detta kan man endast göra genom att visa vad diskursen inte är. Detta innebär att man försöker accentuera vad de olika diskurserna handlar om. Det man får fram är en bild där skillnaden mellan olika diskurser är förstärkt. Detta gör man för att tydliggöra konflikten mellan diskurserna som man anser vara politikens kärna. Genom att fokusera så starkt på meningsskiljaktigheterna skapas en större klyfta mellan de olika diskurserna än vad som kanske egentligen finns. När konflikten sätts i centrum på detta sätt kan resultatet bli att man faktiskt skapar konflikter eller förvärrar dem. Eftersom vi alltid är del av en diskurs och den diskurs styr hur vi kan uttrycka oss och även hur vi tolkar världen så kommer en diskursanalys som förstärker de meningskiljaktigheter som finns att förstärka diskursernas olika sätt att uttrycka sig och olika sätt att tolka världen och därmed hur man tolkar varandra.

Resultatet blir snarare en polarisering av politiken där förståelse och konsensus blir allt svårare att nå. Själv tror jag att politik bör gå ut på att finna lösningar som alla kan acceptera. Att försöka undvika konflikter är enligt mig otroligt viktigt eftersom samhället bygger på tillit. Utan tilliten rasar samhället samman till en naturtillstånd à la Hobbes.

Det intressanta är att jag håller med om mycket av poststrukuralisternas grundantaganden men jag gillar inte deras metod. Jag tror att också både att går och vi bör försöka ta oss förbi de svårigheter som den poststrukturella vetenskapsteorin ställer upp.

Matriarkatet tvingar kvinnor till osund smalhet

I bland hör man om hur patriarkatet ligger bakom att tjejer svälter sig själva et cetera    för att passa in i ett osunt smalt kvinnoideal. Det intressanta är att detta ideal är ett kvinnligt ideal snarare än något män önskar. De osunt smala kvinnorna syns i modeindustrin framförallt. Alltså där kvinnor beskådas av kvinnor. I den mer sexuellt orienterade industrin där män beskådar kvinnor är idealet former, stor byst, smal midja och ordentliga höfter lår och vader. Visst är inte kvinnorna tjocka men de är snarare vältränade än utsvultna (med onaturligt stor byst). Men vältränade kroppar är knappast osunt.

Om man går till mer personliga plan så föredrar jag visserligen smala kvinnor men de ska i så fall vara tränade. Och jag känner till många fall där män uttryckt att kvinnor gärna får ha lite hull. Alla män jag pratat med klagar snarare på kvinnor som är rädda för att gå upp i vikt. Om det är något som män föredrar så är det sunda kvinnliga kroppar.

Att kvinnor ska vara trådsmala är en norm som kvinnor skapar och upprätthåller. Det finns alltså ett problem med att beskriva patrarkatet som orsak till kvinnornas osunda ideal eftersom män inte önskar det. Där av borde man snarare tala om ett matriarkat som betvingar kvinnorna.

Jag undrar vad detta matriarkat har för andra inverkningar, kanske att män inte tillåts komma barnen nära.

Några tankar om moral

Moralisk relativism eller finn det en objektiv  ”sann” moral där ute? Jag tror inte det finns en sann moral utanför människa, däremot kan jag tänka mig att det finns en moral inom människan som man kan komma fram till. Men det är i så fall en moral som människan konstruerar tillsammans i ett socialt sammanhang där man till slut (kanske) kommer fram till en moral som man anser bättre än andra.

(några) Förutsättningar:
• Människan har en förmåga till moral liknandes förmågan till språk.
• Med förnuftets hjälp kan vi jämföra olika moraliska system.
• Vi, människor, konstruerar olika moraliska system inom olika kulturer.
• Vi jämför ständigt olika moraliska system, jämför deras implikationer.
• Detta innebär att de moraliska systemen utvecklas.

(några) Frågor:
• Blir de moraliska systemen bättre genom denna utveckling?
• Kan moralen utvecklas åt vilket håll som helst eller finns det en begränsad mängd utvecklinglinjer moralen kan ta? – kanske begränsad av människans moraliska konstitution.
• Om utvecklingen är begränsad, finns det i så fall en ultimat moral?
• Tar den moraliska utvecklingen slut när den nått sin ”högsta” punkt och vad händer då sen? – Förfaller civilisationen till dekadens och degenerering eller fortsätter civilisationen på samma sätt utan utveckling. Skulle det kunna vara så att människan i sig utvecklas på ett sätt att ett moraliskt system aldrig kan vara fulländat?
• Hur avgörs vad som är en bra moral?

Poststrukturalismen och världen-i-sig

Likt Lucifer kommer poststrukuralismen och avslöjar människans komplexa situation och begränsningar att nå kunskap om världen-i-sig. Men riktigt så omöjligt som det verkar enligt detta avslöjande tror jag inte riktigt att det är.

Diskursteorin är inte idealistisk utan går med på att det finns en värld-i-sig som påverkar oss. Problemet är snarare att vi inte kan veta något om världen-i-sig utan alltid är fångade i vår mänskliga tolkning av världen. Denna tolkning är alltid beroende av det språksystem vi använder för att förstå världen. Utan detta system kan vi inte meningssätta de fenomen vi observerar (som dessutom är förmedlade genom vissa sinnen eller instrument). Jag håller nog med om detta men anser att strävan efter att förstå världen-i-sig inte omöjliggörs av detta.

Poststrukturalister, som Laclau och Mouffe, menar att de tecken som används för att beskriva världen är helt godtyckliga vilket innebär att mening, som vad som är sant eller falsk etc. endast kan förstås genom inom en diskurs och det är inte säkert att detta överensstämmer i en annan diskurs. Även om relativism anses undvikas genom att praktisk tillhör vi alltid en diskurs utifrån vilken vi värderar utsagor; dessutom underkänns själva relativismen genom att t.ex. definitionen om sanning som korresponderande till en värld-i-sig underkänns. Själva termerna ”sant” och ”falsk” anses diskursivt givna. Vad vi betraktar som sant handlar då snarare om hur det passar in med övriga föreställningar (denna koherensteori är en bra beskrivning av hur människor kommer fram till sanning men passar sämre med den betydelse som den västerländska diskursen lägger in i orden ”sant” respektive ”falskt”). Men faktum kvarstår att det endast är inom en diskurs det kan avgöras om något är fel eller inte. Mellan diskurser verkar detta inte kunna avgöras annat än om diskurserna delvis överlappar varandra och vid denna överlappning skulle då vissa värderingar kunna avgöras (men det är alltså inom en gemensam deldiskurs). I alla fall så menar jag att även om själva tecknen för att peka ut något är i grunden godtyckliga så är inte språket som sådant det, och inte heller diskurserna det. Utanför diskurserna finns alltid världen-i-sig som påverkar oss även om meningssättningen skiljer sig. Att meningssättningen varierar innebär att reaktionen på de olika fenomenen blir olika men det betyder inte att själva grunden i sig är annorlunda. Detta öppnar för något utanför diskursen som meningen kan fästa på. Man kan se det som att världen-i-sig är ett inslaget paket där omslagspappret är diskursen. Olika inslagstekniker avslöjar olika mycket av vad som döljer sig bakom förpackningen. Från den helt genomskinliga som avslöjar det mesta till en rikt utsmyckad sarkofag som inte har något alls med innehållet att göra.

Min tes är att vad som kan uttryckas i språket och därmed även diskurserna hela tiden anpassas efter vår upplevelse av världen. Språket och diskurserna utvecklas i en evolutionär process där de som bäst kan användas vinner över andra (survival of the fittest dscourses). Vad som dock är en ”bra” diskurs bestäms visserligen även det i diskursen, och den diskurs med mest makt bakom sig har störst möjlighet att hävda sig. Men detta betyder t.ex. att om man har en diskurs som säger att det är bra att försöka förstå världen för vad den är i sig (upplysningen typ) så kommer det språk (här förstått som ett system för kommunikation) som bäst beskriver detta konkurrera ut andra språk (den förpackning som avslöjar mest om innehållet). Om en diskurs om att försöka nå kunskap om världen-i-sig är dominerande så kommer då människan genom denna strävan bli allt bättre på att förstå världen-i-sig allt eftersom språket blir bättre anpassat för att beskriva det. Detta innebär så klart inte att vi på detta sätt säkert kan nå kunskap om världen-i-sig eller att vi kan komma ur den mänskliga begränsningen. (Det senare skulle innebära att vi transcenderat bortom mänsklighet, vad det nu är.) Det avgörande här är att världen-i-sig faktiskt påverkar oss, vilket även diskursteoretikerna håller med om, vilket möjliggör att faktiskt jämföra de olika sätten att beskriva verkligheten. Detta sätter även diskurser som eftersträvar en korresponderande sanningsbeskrivning isär från andra diskurser just genom att man jämför med något faktiskt externt. Detta till skillnad från andra diskurser som endast kan jämföra till olika diskurser och därför aldrig har något annat än en relativ referenspunkt. I det förra fallet söker man en förpackning som är genomskinlig (helst få bort förpackningen helt), medan i de senare så jämför man så att säga bara olika förpackningar utan att bry sig om innehållet.

Problemet som dock uppstår med diskursteorin (eller kanske är det inte teorin utan kanske de (vissa?) som använder sig av den) är att den hävdar just att försöket att förstå och beskriva världen-i-sig är meningslös hotar att skapa en diskurs där kunskapen om världen-i-sig anses meningslös. Det som då återstår är endast att undersöka det mellanmänskliga, strävan att nå utanför människan skulle då försvinna. Detta samtidigt som världen-i-sig faktiskt påverkar människan och torde vara relevant.

Ytterst handlar det om vi ska undersöka hur fenomen påverkar oss, oavsett vad vi kallar dessa fenomen, eller hur vi meningssätter dem; eller om vi ska undersöka endast hur vi meningssätter och talar om det vi upplever. Att försöka dela upp detta i ”naturvetenskap” och ”humanvetenskap” tror jag visserligen är praktiskt lämpligt men jag tror inte att det i grunden finns vare sig en ontologisk eller epistemologisk skillnad mellan dessa två. Problemet är så klart att vi kan helt säkert avgöra om det vi kommer fram till är sant (som korresponderat till världen-i-sig) men faktum är att detta inte spelar någon roll. Vetenskapen är aldrig säker på sin sak och ändå kan den förklara världen. Den kräver en ständig revidering, detta är lika sant för ”naturvetenskap” som ”humanvetenskap”

Om det är så att vi kan förstå världen-i-sig bättre och bättre om vi försöker, även om vi faktiskt inte kan veta det säkert och hela tiden måste anpassa språket och ändra våra uppfattningar, så finns det ingen anledning att inte försöka.

Den som gräver en grop åt andra faller själv lätt däri

Även om den poststrukturalistiska positionen innebär en relevant och viktig poäng med att vi är fångade i diskurser så undkommer inte de själva sin egen kritik. Snarare är det så att den diskurs de själva bygger upp är än mindre relevant än andra diskurser eftersom de är så få som delar den.

Vad har hänt med iTunes?

Här har jag i flera  år älskat iTunes och så nu har version 9 kommit och plötsligt kan jag inte välja enskilda album, ett eller flera samtidigt, bara artist. Jag hoppas att det finns något sätt att göra det som jag inte fattat eller att de fixar det snart. Annars kommer jag behöva ordna ett annat program. Är det här första tecknet på Apples förfall?

Paradoxal relativism

Det är förundrande hur personer som grundar sin kritik av samhället på relativism så ofta kan vara så fördömande.

Poststrukturalismens sirensång

I bland får jag för mig att det som är så pass lockande med poststrukturalism (posmodernism, dekonstruktionism etc.) är just det att man aldrig behöver slå fast något, aldrig behöver stå för något. Vid kritik kan man alltid hänvisa till ett subjektivt narrativ. Samtidigt kan man alltid kritisera alla andra. Det är en mycket trevlig position där man aldrig behöver vara hotad, eftersom man aldrig blottar sig.

Socialdemokraternas utveckling – lite sen

På DN-debatt skriver fyra socialdemokrater om hur partiet måste anpassa sig efter stockholmarnas preferenser. Förslaget är ännu ett i raden om hur partiet ska utvecklas. Det krävs verkligen. Socialdemokraterna har stagnerat och det märktes framförallt vid förra valet. Så det är bra att det sker. Men det var sent att sätta igång redan för tre år sen. Ett sådant brett parti hinner inte förnyas på ett år alla olika fraktioner ska försöka samarbeta om något nytt.

Pedofili och tankepolis

Jag läste i DN om hur en person som utger sig för att vara pedofil på en blogg beskrivit en sexuell upplevelse vid avklädandet av en liten flickas trosor. Denna upplevelse nu lett till en förundersökning om brott. Detta tangerar en händelse i tv-serien True Blood där huvudpersonen, som kan läsa tankar, upplever som flicka att hennes mormors bror upplever henne som sexuell. Släktingen blir utfryst från släkten utan att ha handlat. Det enda felet var att ha en speciell upplevelse. Vad man tänker och särskilt vad man upplever (vilket man inte kan styra och alltså inte har något ansvar för) bör aldrig vara grund för moralisk värdering.

Tänk att kunna välja sitt utseende

Tänk om alla människor kunde välja sitt eget utseende och man då alltså var själv ansvarig för hur man såg ut – om man var kraftig, smal etc. De enda fula skulle vara de som valde att så vara. Eller kanske inte. De som inte hade ett väl utvecklat  estetiskt sinne skulle då bli de fula.

Det rationella projicerade subjektets illusion

Människan verkar ha ett behov till förklaringar till hur saker hänger samman. Det är inte så konstigt då det hjälper oss att förutse händelser. Vi har också en tendens att projicera subjekt vara sig de finns eller inte. Det möjliggör för oss att förstå att andra varelser är subjekt och inte bara animerade objekt. Men det får oss också att föreställa oss att t.ex. datorn eller bilen är subjekt. Det finns många exempel på detta senare där ett intressant är subjektifieringen av naturen.

I alla fall så innebär dessa två, behovet av förklaring och tendens att projicera subjekt, att vi när vi inte inte riktigt kan förstår orsaken till ett fenomen projicerar subjekt som ligger bakom fenomenet. Detta är en förklaring till gudar, andar, spöken etc.

Nu är det inte så att det endast är s.k. övernaturliga fenomen som detta förklaringssätt används. T.ex. är det mycket vanligt när vi ska förklara politik. Vi projicerar då ett enskilt subjekt på det som i själva verket består av en mängd subjekt som alla agerar utifrån sina egna specifika situationer. När man försöker förstå varför en regering handlat på ett visst sätt och betraktar den som ett enskilt subjekt kan det vara svårt att förstå hur dess beteende kan vara rationellt. Slutsatsen blir då lätt att det finns en dold agenda som man försöker genomföra när det egentligen snarare är så att det är omöjligt att som kollektiv agera som en enskilt förnuftig varelse.

Detta innebär att man måste vara mycket försiktig med att förklara t.ex. staters agerande i världen som om de hade klara mål de strävar efter. När man insett detta är det inte bara konspirationsteorier som framstår som vanskliga förklaringar utan även många vetenskapliga förklaringar där man inte tagit tillräcklig hänsyn till denna problematik.

Frivillig solidaritet

Det finns en kritik av liberalismen om att den förutsätter en gemensam värdegrund som den samtidigt undergräver iom. dess bejakande av egocentrism och materialism. Från konservativt håll anses nationen eller religionen stå för det nödvändiga kitt som håller människor samman och håller ihop samhället. Detta undergrävs av globalisering och kulturrelativism. Faktum är att både liberaler och socialister har ett problem med detta faktum och historiskt sett är det nationalismen man vänt sig till. Svaret är dock i denna globaliseringens era* då nationalismen visat vilka problem den för med sig börjar den ändå framstå som kanske något nödvändigt. Detta öppnar för den analys som t.ex. Sverigedemokraterna står för nämligen att nationen, som kultur, måste hållas relativt ren och inte förändras allt för snabbt för att inte samhället ska skadas. Svaret på vad som behövs istället för nationalism verkar vara det som betecknas ’solidaritet’ (möjligen med preciseringen ‘internationell). Detta som en mer allmän term istället för ”broderskap” (frihet, jämlikhet och …).

Vad jag menar är att det inom liberalismen ingår att vara solidarisk mot resten av mänskligheten. Detta är en del av liberalismen som inte betonas tillräckligt vilket gör att det framstår som att liberaler inte bryr sig. Detta betyder dock inte att den liberala solidariteten är den samma som den socialistiska.

Den liberala solidariteten är till skillnad från den socialistiska frivillig och individualistisk. Den socialistiska solidariteten bestäms av kollektivet (eller kanske snarare dess uttolkare) och som överordnas individer. De individer som inte går med på kollektivets solidaritet bestraffas på ett eller annat sätt. Den liberala solidariteten är snarare en vädjan och också bygger på tron om att människor i grunden är solidariska.

Denna frivilliga solidaritet är viktig att påpeka och lyfta fram då den annars lätt glöms bort i allt tal om frihet. Denna solidaritet tar liberaler för given men dess meningsmotståndare ser den inte och förstår den inte vilket får dem att tro att liberalismen är hjärtlös. Genom att lyfta upp den liberala solidariteten kan även problemen med den socialistiska solidariteten diskuteras samtidigt som det kan ges ett svar på vad som kan fylla nationalismens tomrum.

Ola Larsmos förvirra(n)de tjafs

Ola Larssmo kritiserar i DN humanisternas annonskampanj ”Gud finns nog inte”. Han känner sig olustig över att se den muslimska halvmånen, davidstjärnan och det kristna korset i gult på blå bakgrund. Hans tankar går då nämligen direkt till Sverigedemokrater och antisemitism. Detta visar mer vad som finns i Ola Larsmos huvud (förknippande av svenska färger med främlingsfientlighet?). Själv tolkade jag dem inte alls på det sättet utan tyckte det var intressant att påminnas om Sveriges starka kristna grund genom att skapa flaggor med andra religiösa symboler. Det visar hur pass mycket inflytande religionen har, även i Sverige, och det får en, i alla fall mig, att tänka om hur mycket religionen ska påverka samhället. Genom att lyfta fram Sveriges kristna symboler visar man även upp att andra religioner  finns i Sverige och kankse också hur pass omodern den svenska flaggan är.

Han kritiserar även den förenkling som humanisterna gör i sin kampanj och jag måste väl säga att visst han har rätt i sak men det är en fånig kommentar med tanke på det medium budskapat framförs i. En så pass komplicerad fråga kräver minst en bok för att inte förenkla budskapet. Snarare bör man se kampanjen som en inledning till diskussion och där har den ju lyckats och är mycket bra. Kampanjen lyfter upp religionsfrågorna på dagordningen igen och det är ju precis det som Ola Larssmo säger sig vilja. Men han börjar i stället diskutera formen på budskapet. Det är ju nästan som att man tror att det är tjafsandet han är ute efter snarare än en saklig debatt.