ἄρκτος — Reflektioner

Vad som ska räknas som terrorism verkar vara en notoriskt svår fråga att lösa. Men så läser jag i DN i en ledare av Lisa Bjurwald en elegant och klar definition myntat av Alex P Schmid som borde vara den självklara: “En terrorismhandling = fredstida motsvarighet till krigshandling.”

Så nu har i alla fall jag en klar uppfattning om vad som ska betraktas som terrorism. Inte för att detta löser alla problem. Vad räknas som fredstid är den första frågan som dyker upp i mitt huvud.

Sjölander (egentligen via Vänstra stranden) skriver om hur SD är en reaktion på på det kapitalistiska systemet:

Att modernisering, globalisering och en alltmer allomfattande kapitalism föder motkrafter både till höger och vänster är ingen ny företeelse. Man kanske kan säga att både den auktoritära/konservativa högern och den radikala vänstern på olika sätt fyller i tomrummen i den liberala myten: på olika sätt står de upp för livsvärden och värderingar som inte ryms i en värld där “the economic man” blir alltings måttstock. Sedan kan dessa värden vara nationen, traditionen och rasen eller demokrati, människovärde och en jämlik samhällsgemenskap. Men poängen är att de är något annat, något mer.

Det intressanta med detta är hur det så tydligt visar på skillnaden mellan liberalism å ena sidan och socialism och konservatism å andra sidan (och där med alltså en likhet mellan socialkonservatism och socialism). Liberalismen vill finna ett politiskt system där moralen är den enskildes ensak, alltså försöker man formulera det minsta gemensamma lagarna. I en liberal värld måste varje individ välja vilken moral de följa inom det liberala ramverket. Socialkonservativa och socialister kan inte gå med på det, de vill att alla ska följa samma moral. Detta är en helt ok åsikt så länge man inte vill använda tvångsmakt för att åstakomma detta. Den fria diskussionen blir här så viktig. Det är därför endast genom att öppet och konstruktivt diskutera med meningsmotståndaren, som t.ex SD, som moralen kan upprätthållas.

Boris Benulic är en intressant man. Mitt tidigaste minne av honom är från när jag satt på buss 119 till skolan, alltså någon mellan hösten 1998 och våren 2000. Jag läste då en av hans krönikor i Metro med obehag. Jag var då fortfarande starkt odefinierat vänster. Krönikan handlade om hur vänstern alltid missade att diktatorer var hemska även om de kallade sig socialister, kommunister etc. Det var en krönika om vänsterns beundran för makt. Det var mycket obehagligt. Han pekade ut mig för detta. Bilden etsades fast in mitt inre.

Nästa gång jag uppmärksammar denne Benulic är när han ska tillsammans med Johan Norberg hålla ett föredrag om alla bristerna i Chockdokrinen. Men vänta nu! Är han marxist? Det är verkligen inte den bild som etsats fast inom mig. Inte heller är det en bild jag fått från hans andra krönikor jag läst men som inte fastnat på samma sätt.

Om Benulic är marxist då är han verkligen en annan marxist än någon annan jag på något sätt stött på. Betyder det att han inte är marxist? Jag skulle säga att han verkligen är marxist. Men en som valt att hålla fast vida andra saker hos Marx och Engels än vad som är brukligt. Jag kan känna igen mig i honom. Känslan för rättvisan och de marxistiska idealen har inte försvunnit. Däremot finns en insikt om att marxister och socialister tappat verklighetsuppfattningen. Jag insåg att mina tankar var liberala. Benulic har valt att fortsätta hävda att han är en marxist. Som alla marxister hävdar han att han står för den riktiga fortsättningen på marxismen.

Benulic har kallats både reaktionär och stalinist i olika bloggkommentarer. Faktum är att jag vet för lite om hans idéer för att uttala mig om det. Jag funderar på om man kan klassifiera honom som högermarxist? Problemet är att ‘höger’ implicerar konservatism (vilket är en anledning att jag har svårt att kalla mig höger), men det kanske inte är ett problem om det nu är så att han har “reaktionära” tendenser.

Jag har just läst Johan Norberg och Boris Benulics “Extra! Allt om Naomi Kleins Nakenchock. Exklusivt avslöjande - allt om kejsarinnans nya kläder“. Och jag måste erkänna att den täcker in det mesta och en del till av den kritik av Chockdokrinen jag hade att framföra. Så jag kan inte göra annat än att rekomendera att läsa den. Boken är billig och går snabbt att läsa så det finns inga ursäkter (har man kunnat läsa nästan 600 sidor Klein måsta man kunna ta sig igenom detta alster på ca 130 sid.)

Trots Chockdoktrinens alla brister vill jag ändå lyfta fram en del poänger som ändå finns i boken. Det finns i Chockdokrinen en polemik mot idealistiska, revolutionära lösningar på problem. En känsla jag får när jag läser nyliberala tänkare är just att det samhälle som det propageras för är allt för utopiskt, det finns en historia som man måste ta hänsyn till som kanske glöms bort. Liksom kommunismen krävs det i den nyliberala utopin utgår från en samhällig tabula rasa där inga relationer människor imellan är infekterade av gamla maktförhållanden.

Klein verkar alltså stå för en demokratisk mittenväg mellan nyliberalism och revolutionär socialism. Så länge folket är med på den ekonomiska politiken är det gott. Man skulle kunna tolka Klein (hon är inte helt klar med detta) som om att nyliberal ekonomisk politik är helt ok om den är demokratisk förankrad. Dock verkar hon inte tro att det skulle vara särskilt troligt att en sådan situation skulle uppstå. Problemet här är dock att bortse från demokrati inte är något som man kan anklaga nyliberaler för. Möjligen kan man anse att den liberala definitionen av demokrati är allt för snäv eller något i den stilen, men det är inte något Klein gör. Hon verkar anse att de liberala demokratiska system som finns idag är fullt tillräckliga. Här kommer vi till ett stort problem hos Klein som varken Norberg eller Benulic explicit tar upp. Nämligen att Kleins kritik av nyliberalismen (även om allt hon säger skulle stämma) endast är inriktad på den nyliberala ekonomiska doktrinen. Nyliberalismen framstår helt enkelt som odemokratisk.

En annan intressant sak med Chockdokrinen är att det verkar finnas en ambition om att göra det som Hayek gjorde i “Vägen till träldom” med den planerade ekonomin, att visa att den nyliberala ekonomin leder till katastrofer. Den slutsats man då kan dra av Kleins bok är att man inte kan/bör dela upp den nyliberala politiska dokrinen och den ekonomiska doktrinen. Dock verkar det finnas stöd för M. Friedmans tes att ekonomisk frihet leder till politisk frihet, ex: Taiwan, Sydkorea, Chile; Sverige, Storbritannien. Däremot verkar det lätt kunna bli problem om den omvända ordningen finns t.ex. Ryssland där den politiska friheten föregick den ekonomiska. Indien är intressant då den ekonomiska friheten varit kringskuren men den politiska friheten har kunnat bibehållas. Dock har inte ekonomin kommit igång förrän den ekonomin blivit fri(-are). Men varje förändring innebär förlorare så väl som vinnare och varje förändring är omvälvande för alla som är inblandade. En förändring bör alltid ha stöd underifrån, och det underlättar med stöd från ovan och utifrån också.

Som avslut måste jag bara säga det att det är mycket konstigt att man kan tro att man kan vara övertygande utan att låta den man anklagar försvara sig. Inte någon stans försöker Klein förklara något utifrån den hon kritiserars perspektiv. Om detta är det bästa arguementet mot nyliberalismen då är vänstern illa ute.

För ca. ett halvår sedan diskuterade jag med en viss St Just på bloggen Ett hjärta rött Naomi Kleins bok “Chockdokrinen“. Eller rättare jag kritiserade St Just sätt att bemöta Norberg och Benulics kritik av Kleins bok. Som jag då påpekade kunde jag inte kritisera boken eftersom jag inte läst den. Nu har jag läst den (eftersom den nu kommit i svensk pocketversion, det är inte en bok jag velat lägga ut pengar på). Jag skulle inte säga att det var en givande diskussion men dock ska jag tillmötesgå St just nu när boken är läst.

I diskussionen skrev jag bl.a. detta:

Det är synd att de som gillar chockdokrinen väljer att svälja den så okritiskt. Om en bok (eller vilken åsikt som helst) blir kritiserad så bör man ta den kritiken på allvar och försöka bemöta den. Det är precis det som Norberg har gjort. Han har läst boken som kritiserar hans liberala åsikter och bemöter kritiken. Det har han gjort mycket kraftfullt och övertygande. Så varför får vi ingen kritik från vänster om att Norberg har fel? Mest beskyllningar om att han är förknippad med Timbro. Det säger inget annat än att han är liberal. Alltså att han har en annan åsikt. Får bara den som är vänster kritisera vänstern kan man då undra. När marxisten Benulic kritiserar Klein då får han bli betecknad som reaktionär. Ja uppenbarligen håller han inte med resten av vänstern. Benulics uppgivna anklagelse om blavatsky-vänstern handlar precis om detta att vänstern har bestämt sig för att något är rätt (t.ex kapitalism=liberalism är ondska) och sedan inte lyssnar på dem som försvarar kapitalism och liberalism.

På vilket St just svarade bla. följande:

Jag har upprepade gånger påpekat att Norbergs påståenden om att Klein gör Friedman till en krigsdåre, att all liberalism är höger, att allt liberalt är våldsamt och allt våld är liberalt, inte återfinns i Kleins bok - hon är allför seriös för sådana grova generaliseringar.
Inga av nyliberalerna som kommenterat på denna blogg har kunnat påvisa något stöd för Norbergs svepande preopaganda - dels därför de själva vägrar läsa Klein - dvs struntar i att gå till källan och dels då Norbergs påståenden om Klein inte kan beläggas.

Hela diskussionen som sedan mest är ett utredande av petitesser och hårklyverier finnes här.

Själv tycker jag det är rätt konstigt att St Just så starkt vill visa på att Klein inte menar att Nyliberalismen, som Friedman förfäktade fram till sin död, leder till krig och förstörlelse. Efter att ha läst boken framstår det för mig som att det är precis det som hon menar. Kleins tes är ju att det är den nyliberala ekonomiska logiken har en massa förfärande konsekvenser. Hon skriver bl a. på sidan 506 (den svenska pocketutgåvan, alltså det sista stycket i kapitel 19):

Överallt där Chicagoskolans [alltså Friedmans lärljungar] korståg har triumferat har den skapat en permanent underklass som består av mellan 25-60% av befolkningen. Den är alltid en form av krig. … [D]enna typ av bestraffande fred [får] politiska följder, till exempel ännu blodigare krig.

På sida 532 (kapitel 21 del “Inga konspirationer behövs”) beskriver hon hur katastroferna kanske inte är medvetet skapade men att det är logiken i detta ekonomiska system som har dessa konsekvenser. Men Friedman är den person som hon låter personifiera den nyliberala ekonomiska politiken.

Det är vidare tydligt att hon anser att Friedman ligger bakom mycket av detta, om inte direkt så indirekt. Friedman är den röda tråden hon ständigt återkommer till boken igenom. I början (s. 70) beskrivs han som slug, och Friedmans död får symbolisera (det möjliga) slutet på den katastrofkapitalistiska eran.

Nu har även Norberg och Benulics kritik av chockdokrinen kommit ut i bokform och det verkar vara allmänt accepterat att chockdokrinen lider av rätt allvariga brister. Som Johan Pålsson Syll skriver i DN kultur:

Analysen brister på sina ställen. Emellanåt tar hon ut svängarna väl häftigt i konspiratoriska sammanflätningar av disparata händelseförlopp. Exempelvis är den koppling hon gör mellan Ewan Camerons ökända elchocksexperiment på 1950-talet och den ekonomiska chockterapi som hemsökte Östeuropa på 1990-talet mer än lovligt långsökt. Och ibland får Klein både kronologi och fakta att halta.
…
Kleins brist på åtskillnad mellan olika ideologier, som exempelvis nyliberalism och neokonservatism.
…
Precis som de samtida radikala kollegerna Noam Chomsky och Mike Davis har Klein en naiv övertro på att oändligt staplande av fakta på fakta i sig utgör ett argument.

Andreas Bryhn skriver i sin recension av chockdokrinen bla. så här:

En del av den [kritiken] är befogad. Naomi Klein lyckas inte skilja mellan nyliberaler och nykonservativa, trots att de i själva verket, ideologiskt sett, skiljer sig åt på ett liknande sätt som syndikalister skiljer sig från partitrogna kommunister.

Att Chicagoskolan och ekonomiprofessorn Milton Friedman har ett finger med i allt som påstås i boken är lite svårt att tro. Arkitekterna bakom det svenska marknadsliberala systemskiftet har exempelvis främst varit svenskar med inhemska ekonomiska intressen.

Själv har jag svårt att ta en bok med så många uppenbara brister som denna på allvar. Dock är det tydligt att det är många som inte delar denna uppfattning och därmed blir boken viktig att läsa. Den som läser den bör dock komma ihåg att det är en bok som snarare förvirrar än förklarar. Detta hade jag tänkt utveckla i ett senare inlägg.

Enligt Henrik Alexandersson ska europaparlamentet rösta om att*:

• Alla bloggar skall registreras/licensieras av staten.
• Det skall bli lättare att komma åt bloggare juridiskt.
• Myndigheterna kan reglera innehållet på din blogg.

Detta är så galet att jag knappt tror det är sant. Att detta ens kan föreslås är obegripligt. Vad kan få en välvillig god människa att föreslå något sådant? För jag kan inte, vill inte, tro att det är pga. maktbegär. Tyvärr kan jag inte komma på en enda bra anledning. Jag har varit allt för naiv som trott att vi lever i en liberal värld. Eller så är våra politiker välvilliga idioter. Idioter välvilliga eller inte bör ha så lite makt som möjligt.

uppdatering: 080627
Men har inte kommissionen ensamrätt på att initiera lagförslag i EU? Jag måste kolla upp den här processen.

Angående representation finns det helt enkelt inte något perfekt system.
Dett eftersom ingen representant annan än individen själv fullt ut kan representera individen i lagstiftningsprocessen är denna fråga något som ständigt måste tänkas över.

En tanke som slog mig var en så att säga en “passiv interaktiv” representation.

Tanken är att individen ställer upp en egen policy om vilken politik som är viktig och utifrån vilka kriterier som ska prioriteras. Detta görs utififrån en interaktiv mall som lätt kan sammanställas kvantitativt. Utifrån detta kan varje individs policy representeras i lagstiftningsprocessen.

Den är alltså passiv i den mening att individen inte deltar i besluten direkt och den är interaktiv då individen faktiskt aktivt interagerar i besluten.

Problemet med olika kunskap kan lösas med att till varje kategori finns grundläggande information mellan olika lösningar och även de olika partiernas förlag. Det skulle även kunna finnas olika diskussionsfora samt länkar för fördjupning etc i anslutning till området.

Eftersom allmänhetens samlade åsikt kvantifieras kan den även lätt hållas publicerad samt att jämföras med de faktiska politiska besluten. Tanken är inte att detta skulle utesluta val eller folkomrästningar utan fungera som ett kompliment.

Mattias Svensson undrar över vänsterns hat och besvaras av Christoffer Ejnermark som menar att hatet är drivkraften för att omstörta samhället - revolutionens kraft. Frågan som då kommer är mot vad hatets riktas. På det svarar jag:

Som jag förstått marxistisk teori (vilket visserligen är ett stort trassel) är klass en fråga om relationer. Här skillnaden mellan “de som äger produktionsmedlen/de dominerande/borgarna” och “de som måste arbeta/de dominerade/proletärerna”.

Att hata en klass är en knäpp konstruktion. Eftersom det handlar om en relation så är det alltså den relation som hatas. Eftersom det är borgarna som tjänar på relationen är det de som upprätthåller den. Man hatar alltså inte borgarna per se utan den struktur de upprätthåller. Tyvärr missas ofta detta i diskussionen.

Att detta bygger på en absurd ontologi och epistemologi är en annan fråga (som jag har diskuterat bland annat här & här).

Att en liberal ogillar hat medan en marxist gillar det är inte så oväntat. Liberaler älskar rationaliteten och utgår från individen medan vänstern ofta utgår från en känsla av orättvisa där kollektivet är den analytiska enheten. De blå kalla rationella liberalerna, de röda kämpande socialisterna*. Jag vill poängtera att socialister inte är emot rationalitet (inte alla i alla fall) men betonar att känslan är något som ofta styr förnuftet. Detta ingår i analysen att individer är bunden av krafter som den har svårt att upptäcka; som klassstrukturer, patriarkat, det undermedvetna. Det finns alltså inte mycket till fri vilja. Eftersom liberala värderingar i mångt och mycket bygger på en idé om en (relativt) fri vilja är detta en effektiv kritik.

Detta precis som att i en liberals ögon är det galet att hävda att en känsla som hatet leda ens politiska analys. Känslan får inte vara mer än en drivkraft, aldrig ett analysverktyg. Jag tror här de flesta liberaler och socialister kan hålla med varandra.

Men när det gäller den starka destruktiva känslan hat skulle jag säga att det är annorlunda. Den är liksom kärleken en mycket stark kraft, svår att tygla med förnuftet. De båda är förblindande krafter. Varken kärleken eller hatet har en plats i den rationelle analysen. Kill your darlings!

* Här kan vi skilja ut nationalsocialister som föraktar det rationelle och dyrkar känsla och handling.

Jämställdheten gör framsteg. Inte bara det att män allt mer börjar sminka sig nu kommer geishamännen (funnet via moderskeppet). Om kvinnor kan börja köpa män som sällskap då kanske äntlingen stigmat prostitution kan försvinna.

Precis som det inte är fel att smycka sig som man är det inte fel att sälja sig som kvinna (eller man). Problemet ligger i hur samhället betraktar den som gör det.

Att bejaka sexualitet är att bejaka sin mänsklighet. Att förtrycka sexualiteten är en gammal västerländsk tradition där allt ‘naturligt’ anses bestialiskt och inte något för människan. Det som utmärker människan i denna tradition är förnuftet eller själen beroende på om man är filosof eller troende.

I det bestialiska ingår alla känslor och drifter. Särskilt drifter. De hämmar intellektet. Att vara människa skulle då vara att balansera mellan besten och ängeln. Men drömmen om ängeln är drömen att slippa vara människa. Den verkliga människan som måste leva här i denna värld måste erkänna sina drifter för att kunna styra dem. Den som förnekar sin mänsklighet förnekar livet.

Detta är min politiska position enligt den politiska kompassen som jag hittade via ekonomikommentarer. Enligt detta är jag inte särsilt höger, men ganska ordentligt frihetlig. Min tolkning är den att jag är tämligen säker på det moraliska, alltså att alla bör vara fria, medan jag är mer osäker på hur man praktiskt ska ordna ekonomin. Alltså verkar det för mig finnas en moralisk och praktisk-ekonomisk dimension här. På den moraliska är jag tydligt frihetligt, på den praktsisk-ekonomiska är jag mer velande. Detta avspeglar säkert av att jag inte är särskilt insatt i ekonomi och därför tar det varligt. Jag bekänner mig till den liberala ekonomiska positionen men hävdar inte att jag är säker på att den är korrekt.

Till detta kan det tilläggas att jag verkar definiera skillnaden mellan socialism och liberalism (på denna skala “vänster” resp. “höger”) på ett sätt som ej kommer i uttryck i testet. Nämligen i frågan om jämlikhet. Som jag ser det är en grundläggande inställning i socialismen/vänstern att reell jämlikhet är ett rättvisevärde i sig. Medan den liberala (högerns) inställning i stället är  formell jämlikhet som det viktiga. Eftersom jag ser den formella rättvisan som viktigast är jag enligt min egen definition mer liberal än vad detta test säger.

Min position i jämförelse med andra:

samt