Den här bilden säger en del om huruvida kapitalismen är i kris eller inte.
Bilden har också kritiserats av en vän till mig med den alternativa förklaringen om att ”demokratisering tillsammans med arbetare i konflikt med arbetsköpare som har drivit på utvecklingen uppåt”. Själv förstår jag inte riktigt den förklaringen utan menar att det är rätt tydligt att kapitalismen leder till en stark ekonomisk utveckling på ett sätt som man inte kan förklara med ökad demokrati tillsammans med arbetarrörelsen kamp. Den senare handlar om andra sociala fenomen. Kort kan man säga att jag menar att kapitalismen driver ekonomin framåt och att det på så sätt skapas utrymme för fler rättigheter vilka krävs av arbetarna och där demokrati är en av dessa rättigheter.
En annan kritik som framfördes var (av en annan person) ”därför att ett antal stater med mycket makt väljer att handla endast med stater som går med på vissa villkor. Eller till och med går så långt som att kriga med länder som inte går med på dessa villkor”. Jag är inte helt säker på hur jag ska tolka detta påstående men det låter som en marxistisk (neo-)imperialistisk teori. Sådana teorier går ut på att kapitalismen ständigt måste expandera och finna nya marknader för att inte stagnera. Det leder till att ekonomisk starka stater (alltså de kapitalistiska, eftersom det är det effektivaste sättet att skapa rikedom) tvingar svagare länder att handla på sämre villkor vilket i princip för resurser från de svagare länder till de starkare. Det handlar alltså om internationell utsugning.
Min kritik mot detta är helt enkelt att jag har en helt annan bild av vad kapitalism innebär samt vad som skapar rikedom. I god liberal anda menar jag att det är den samhälleliga strukturen och framförallt de intranationella institutionerna som avgör hur rikt ett land är. Enkelt kan man säga att det fungera på samma sätt som för människor i det dagliga livet. En handling kan antingen var nyttig eller onyttig. Nyttiga handlingar leder till ett bättre fungerande liv. Den som arbetar kommer ha mer resurser än den som inte arbetar. Principen är den samma på nationell nivå även om det är betydligt mer komplicerat. Man kan säga att fattiga länders institutioner helt enkelt är ineffektiva i jämförelse med rika länders. Ju effektivare institutioner desto rikare blir man. Märk här att jag använder mig av en väldigt brev definition av institutioner som exempelvis omfattar sådant som arbetsmoral. Det betyder i alla fall att vi inte behöver en teori om utsugning för att förklara att vissa länder är fattiga. Denna liberala teori överensstämmer dessutom bättre med den faktiska historiska utvecklingen. Exempelvis förklarar den bättre än den marxistiska teorin hur Östasien utvecklats så pass mycket bättre än Afrika efter andra världskrigets slut. Att starka stater krigar och beter sig imperialistisk förklaras bäst av att de helt enkelt är mäktiga och utnyttjar sin makt. Det är inget nytt med kapitalismen.
Uppdatering 23/1-12, 09:58 & 10:33
Lade till att den andra kritiken kom från en annan person vilket framförallt är relevant då de båda olika argumenten verkar stå mot varandra i viss mån. Det första motargumentet menade att demokratisering och klasskamp ger ökad ekonomisk utveckling medan det andra argumentet (om det är neo-imperialistiskt) menar att det är kapitalismen som leder i internationell utsugning. Om man håller med om båda argumenten så påstår man att demokratisering och arbetarmakt ger kapitalism och på så sätt är demokrati och arbetarmakt orsaken till internationell utsugning. Jag tror inte att man menar att så är fallet. Vad jag tror man menar är att kampen för demokrati och arbetarrätt skapat en situation där de svaga länderna i mindre grad blir utsugna vilket också ska leda till kris för kapitalismen eftersom den har färre länder/marknader att utnyttja. Detta verkar dock inte vara fallet som vi ser i bilden.
Uppdatering 24/1-12, 10:50
Ändrade en missvisande formulering i stycke tre.
I min förrförra post skrev jag om några problem som Kina står inför. Även om social oro aldrig är bra i sig själv så kan den vara bra för något annat. Ett fascistiskt Kina (som dagens kinesiska politiska system bäst klassificeras som) framstår nämligen som det största hotet mot liberalismen sen kalla kriget. Hotet är mer subtilt än fascisterna under 1930- och 40-tal, och antagligen betydligt större än hotet från Sovjets kommunism.
Sovjet gick under på grund av sitt relativt kapitalismen ineffektiva ekonomiska system. Frågan handlar därför om huruvida Kinas styrande parti lyckas behålla en god ekonomisk utveckling byggd på statskapitalism utan att införa liberala principer. Hittills har vi sett en stark trend i världen att länder som omfamnar kapitalismen till sist även blir liberala i bred mening. Alltså förutom kapitalism även omfamnar rättsstaten och representativ demokrati. Kina kommer fortsätta stödja kapitalismen men underminera liberalimen. Och kapitalism utan liberala normer är fruktansvärt.
Att det har skett tidigare betyder inte att det måste gälla Kina. Detta är inte bara ett problem för Kinas dryga en miljard stora befolkning. Det är troligen ett mycket stort problem för människor i en rad andra länder, särskilt de som lever under stater som låter sig inspireras av Kina. Det är helt enkelt inte säkert att västs normer är de som kommer inspirera den fortsatta moderniteten under 2000-talet. Det skulle kunna innebära att mänskliga rättigheter och demokrati sätts på undantag förutom där de redan är etablerade.
Inte nog med det. Kinas växande makt riskerar dessutom att underminera liberalismen där den redan är etablerad. Vi ser redan hur vi har problem med detta i så väl Europa som USA. Med Kina som normativ förebild utmanas liberalismen inte bara inifrån utan även utifrån.
Ett inte helt otroligt scenario är att Kinas makt blir allt större samtidigt som västvärlden makt blir relativt mindre. Vi kan tänka oss flera scenarier här. Ett första är att att USA drar sig tillbaka från världen och isolerar sig och att Europa splittras. Kina kan här välja att antingen härska i sin egen region. Världen skulle då delas upp i olika regioner. Möjligen med djupa fientligheter i Östasien mellanKina, Indien och Japan och de mindre länderna allierade med dessa i olika konstellationer. Kina skulle också kunna välja att ta över positionen som världens hegemon när USA ändå dragit sig tillbaka. Ett annat scenario är att Kina och USA delar världen mellan sig liknandes den bipolära världsordningen under Kalla kriget. Men om Kinas ekonomiska utveckling fortsätter så verkar det otroligt att USA skulle kunna stå emot Kina med sin fyra gånger så stora befolkning.
Om inte Kinas ekonomiska utveckling hindras och dess fascistiska system inte går under så har vi mycket att frukta. Det vi skulle kunna hoppas på då är en ”liberal allians” mellan USA, Europa, Brasilien, Japan och Indien som då skulle kunna stå upp mot Kina. Men liberalismen är bräcklig och vi måste alltid kämpa för den.
Förutom att den moderna maten med raffinerat socker och vete gör oss feta och sjukliga på en mängd olika vis förstörs också våra tänder. Inte bara det att vi får hål i dem utan även genom att mångas käkar blir för smala för att rymma alla tänder vilket eller missformas på andra sätt vilket innebär att vi måste bära tandställningar och annat för att rätta till detta. Detta är något som inte återfinns hos naturfolk.
Det verkar finnas tre orsaker till att våra käkar inte utvecklas ordentligt i vår moderna livsföring. Det börjar tidigt, redan under graviteten. Ansiktets och käkarnas struktur formas framförallt under femte till elfte veckan. Och där med även hur tänderna platsar i munnen. Särskilt viktigt är det med K-vitamin vilket finns både i grönsaker och kött men det handlar om olika typer. Grönsaker innehåller vitamin K1 medan kött innehåller vitamin K2 och det är den senare som är relevant för utvecklingen av människans ansikte och käkar. Ytterligare ett argument för att kött är nyttigt. Eftersom K-vitaminet byggs upp under lång tid i kroppen är det viktigt att äta kött innan graviditeten. Det är klarlagt att svår K-vitaminbrist leder till svåra problem med utvecklingen av ansikte och käkar. Det är möjligt eller till och med troligt att mindre brist leder till mindre problem vilket också är mycket vanligt i den industrialiserade världen. Intressant i sammanhanget är att alla barn i väst (i alla fall Sverige, Japan och USA) får k-vitamin strax efter födseln för att motverka blödningar som annars kan uppstå vilket indikerar att k-vitaminbrist är relativt vanligt. (Se denna post.)
Den andra orsaken verkar vara att vi inte ammar våra barn tillräckligt länge. Naturfolk ammar barn fram till tre, fyra års ålder. Vi matar barnen med nappflaska och stoppar i dem nappar för att de inte ska klaga. Det är också vanligt att barn suger på sina fingrar vilket har samma effekt. Det är framförallt just fram till fyra års åldern som människans ansikte och käkar utvecklas och får sin bestämda form.
Den tredje orsaken verkar vara den att vi helt enkelt äter för mjuk mat. Käken utvecklas genom motstånd. Att äta svårtuggade saker påverkar käkarnas form positivt fram till ungefär 17 års ålder då de ska vara tillräckligt stora för att rymma visdomständer.
Nu kommer vi till något mycket intressant. Käkens bredd verkar också påverka utseendet på ett subtilt och fascinerande sätt. Nedan visas bilder på ett par enäggstvillingar som båda hade problem med för små käkar för sina tänder. För att lösa detta användes olika metoder. I det ena fallet tog man bort tänder i det andra breddades tandbågen i käken.
Flickan till vänster i den högra bilden fick tänderna utdragna medan flicka till höger i denna bild fick tandbågen breddad.
Kina verkar resa sig med en imponerande kraft och ser ut att relativt snart vara en i alla fall ekonomiskt gå om USA. Militärt kan man fråga sig om de ens har viljan att bli en supermakt. Snarare vill de ha tillräcklig militär makt för att backa upp sina politiska ambitioner.
Men det finns en hel del sprickor i fasaden som blir allt tydligare och det är inte svårt att skissera ett scenario där utvecklingen inte alls är så spikrak som den ser ut att vara nu. Utan att på något sätt försöka ge en heltäckande bild så finns det en del problem i frågan om den ekonomiska utvecklingen vilket i sin tur kan stärka de sociala problem som finns.
För det första är det svårt att tänka sig att Kinas tillväxt kommer att kunna fortsätta i samma höga takt särskilt länge. Den höga tillväxt vi har sett handlar om att komma i kapp och implementera effektivare sätt att göra saker. Ju närmare den effektiva världen Kina kommer desto svårare kommer det vara att upprätthålla utvecklingstakten. Ju längre bort från den mest utvecklade desto lättare är det att få en hög tillväxt. Även om Kina kan upprätthålla en hög tillväxttakt tills de kommer ikapp den utvecklade världen så kommer de ha mycket svårt att utvecklas snabbare än resten av världen när de vl nått dit. Det kräver nämligen att Kina leder utvecklingen vilket kräver en dynamisk ekonomi som landet hittills inte visat upp. Det är helt enkelt en skillnad mellan att på ett effektivt sätt implementera det som andra uppfunnit och att uppfinna saker själva. (Där uppfinningar handlar både tekniska saker och sociala tekniker.)
För det andra så finns det en skepsis kring hur pass substantiell Kinas tillväxt faktiskt är. Det är visserligen uppenbart att Kina växer men det är inte säkert att alla investeringar är hållbara eller effektiva. Till detta kommer problemet med inflation (siffrorna friseras antagligen av partiet) och att fördelningen av de nya resurserna framförallt kommer eliten till del. Det finns tecken på att inflationen är högre än reallöneökningen. (Se ”The End of the Chinese Dream”)
Att tillväxten inte kommer alla till del är ett stort problem eftersom Kommunistpartiets legitimitet endast handlar om hur pass bra landet sköts, hur pass mycket man kan leverera. Den högre levnadsstandarden innebär också att folket förväntar sig och kräver mer. Inte bara materiellt utan även i andra frågor som har med rättigheter att göra. Den höga tillväxten har på många sätt även påverkat miljön som tar stor skada. (Se ”Falsk fasad i Peking”)
Kina är ett stort och heterogent land (eller snarare imperium) med många inre motsättningar – mellan kust och inland, mellan stad och land, mellan fattiga och rika, mellan olika etniska grupper. Dessutom finns ett stort glapp mellan antalet män och kvinnor som helt enkelt gör det svårt för män att finna en partner. Skulle dessa ensamma män dessutom få svårt att finna arbete skulle de utgöra ett stort problem för den sociala stabiliteten. I denna problematik ingår dessutom att Kina tidigare än andra utvecklingsländer drabbas av problematiken att färre unga ska försörja fler äldre.
Så om ekonomin skulle gå sämre än väntat, t.ex. genom en bostadsbubbla som spricker, så skulle det kunna leda till rätt stora oroligheter vilket i sin tur skulle kunna leda till än större problem. Kanske skulle kommunistpartiet inte längre sitta så säkert.
När man, som jag, propagerar för att människor bör äta mer kött så möter man snabbt argumentet att vi är allt för många människor för att alla ska kunna äta så. Detta argument är egentligen det samma som det gamla vanliga ”du skall icke leva som en västerländsk människa för om alla gjorde det skulle vi alla gå under”. Hittills har jag inte träffat någon som följer detta påbud även om många försöker moderera sitt leverne. Men detta är ett problematiskt argument. Om det är sant, som jag tror, att paleolitiskt inspirerad kost är hälsosammare än neolitisk kost så står vi här inför dilemmat att jag som person inte ska leva utifrån de principer jag tror är hälsosamma, eller starkare, jag ska inte försöka övertyga andra om dessa mer hälsosamma principer. Det är för mig en konstig inställning. Om man kommit fram till att människor mår bra av en föda eller en livsstil så bör man inte hålla den hemlig.
I stället måste man fråga sig hur man ska hantera dessa två motstridiga insikter. Jag har tidigare skrivit att det handlar om prioriteringar. Det hela blir lättare om man delar upp problemet kortsiktigt och långsiktigt. Kortsiktigt är det helt enkelt inte ett problem. Det är möjligt för alla i västvärlden och allt fler i framåtskridande världen att äta kött. Långsiktigt kan det bli ett problem om det stämmer att allt mer resurser går åt till att producera kött. Men lösningen på det problemet är långsiktigt och där kan vi redan i dag se möjliga lösningar som exempelvis in vitro-kött (alltså att odla kött utan att föda upp djur. Se denna post). Samtidigt är det inte säkert att köttätande är ett så stort problem som det framställs eftersom boskap är grundläggande för ett hållbart jordbruk. (Se t.ex. denna post.) Dessutom verkar boskap vara viktigt för att behålla vegetation och med hjälp av boskap kan ökenspridning hindras och till och med drivas tillbaka. (Se den här filmen, knappt en timme lång.)
Diskussionen om den nya Slussen är fascinerande. Vissa, vanligen 50+, är väldigt starkt emot planen men få verkar vara för den. Det tror jag handlar om vad man kan kalla en ”utopisk mentalitet” hos den förra gruppen. Jag förstår dem inte. Att slussen måste byggas om är uppenbart. Och det snarast. Inte minst för att dess viktigaste funktion att slussa vattnet mellan Mälaren och Saltsjön där det finns stora brister i dag vilket kan leda till en smärre katastrof om exempelvis tunnelbanan översvämmas.
Dessutom är den nuvarande Slussen en estetisk katastrof, även om den inte varit så sliten. Möjligen har den varit praktiskt fungerande för andra än fotgängare och cyklister i en tidigare era. Jag har aldrig upplevt den nuvarande Slussen som vare sig estetiskt eller praktiskt lyckad. Att ett gäng gamla kulturmänniskor står upp för Slussen framstår endast som konservativt dravel.
Detta betyder så klart inte att man älskar förslagen på den nya slussen. Det kommer att bli annorlunda. Kanske inte bättre men antagligen inte sämre. Kritiken mot förslaget är enligt min mening att det inte är perfekt. Det finns något utopiskt i detta. Även om man skulle kunna ösa in obegränsat med resurser i bygget så skulle vi ändå inte kunna göra alla nöjda. Inte bara det att Slussen har allt för många praktiska funktioner för att estetiken ska få företräde samt att man kan prioritera mellan dessa praktiska funktioner. Dessutom är det omöjligt att komma fram till ett utopiskt konsensus. Det är därför dessa kulturmänniskor endast kan enas i det negativa. Vi som inte är negativa till Slussen inser att den måste byggas om nu och att det inte kommer att bli en utopisk plats utan en kompromiss — som sig bör.
Esaiah Berlin är bäst känd för sin distinktion mellan positiv och negativ frihet vilket inte ska blandas samman med negativa/positiva rättigheter eller friheter. Rättigheter/friheter måste skiljas från begreppet ”frihet” som enligt Berlin har både negativa och positiva attribut. Rättigheter/friheter ska förstås som medel för målet frihet.
Frihetens negativa sida är att man inte är förhindrad av andra människor. Frihetens positiva sida är att man vägleds av andra människor – där uppfostran är ett tydligt exempel.
Berlins distinktion ska inte ses som normativ – alltså vad frihetsbegreppet borde betyda – utan idéhistoriskt deskriptiv – alltså hur begreppet frihet faktiskt har använts. Här ligger både hans styrka och det som ur ett liberalt perspektiv är ett problem: problemet är att det är förvirrande att tala om frihet när man istället talar om vägledning eller t.o.m. trygghet; styrkan är att han erkänner hur begreppet används trots att liberaler inte gillar den användningen.
Detta är ett tydligt exempel på kampen om begreppen, där man kan säga att liberalismen vunnit kampen om att frihet är bra i sig (vem är emot frihet?), men där liberalernas motståndare tar kampen vidare till att handla om vad begreppen ska betyda.
Det sägs att även om inflation är dåligt så är det bättre än deflation. Deflation är inflationens motsats vilket alltså innebär att pengar ökar i värde. Om penningmängden ligger fast och produktiviteten ökar så följer det logiskt att pengarna blir mer värda eftersom de ska motsvara en större mängd produkter. Deflation anses vara ett problem eftersom priserna går ner, vilket innebär att om man väntar med ett inköp eller investering så får man ut mer av pengarna. Precis som man tydligt kan se i branscher där kvalitet ökar mycket snabbt som exempelvis tekniska prylar. Problemet med detta är då att människor slutar investera och låna ut och istället sparar sina pengar. Under deflation är det lönsamt att spara utan ränta eftersom pengarna ändå blir mer värda vilket förklarar varför det förr var rationellt att sy in pengar i madrassen.
Att människor drar ner på konsumtionen och sparar sina medel skulle då innebära att ekonomin bromsas upp eftersom det inte investeras i lika hög grad vilket, vilket leder till lägre avkastning samt färre arbeten. Deflationen kan även leda till arbetslöshet om lönerna (nominellt) ska hållas kvar på en viss nivå vilket innebär att produktiviteten måste öka för att hålla jämna steg med pengarnasvärdeökning.
Men frågan är om man kanske inte ska frukta deflationen så pass mycket. Problemet med inflationen skulle man kunna säga är att den döljer problem med produktivitet vilka med deflationen istället lyfts fram. Med inflationen kan produktivitetsproblemen döljas genom att sänka reallönerna medan nominella löner ökar. På ett liknande sätt uppmuntrar visserligen inflation till konsumtion och investeringar men det är ofta en slösaktig konsumtion och missriktade investeringar. Inflationen fungerar således som en illusion om att ekonomin går bra vilket sedan leder till en kris då illusionen bryts.
Eftersom pengar ökar i värde utan att man investerar under deflationen så uppmuntras i stället genomtänka inköp och investeringar eftersom det man lägger pengar på måste kunna vara till nytta. På så sätt effektiviseras investeringarna. Jag tror också att deflation i praktiken är bättre för vanliga människor som har svårt att förstå hur pengar bör investeras. Det är helt enkelt enklare för människor om pengarna blir mer värda istället för att de tappar värde. Att låna ut räntefritt ger också en avkastning eftersom pengarna i framtiden är värdefullare. Inflationen är snarare bra för dem som är speciellt insatta i det finansiella systemet och förstår sig på hur pengarnas reella värde förändras.
Med det sagt är det så klart dåligt med för mycket deflation precis som det är dåligt med för mycket inflation. Men i en värld med där vi lånar för mycket, sparar för litet och konsumerar för mycket och där vi investerar i fel saker så kanske deflationen är bättre än inflationen.
SCUM-manifestet har diskuterats en del för inte allt för länge sen. Nyfiken som jag är var jag tvungen att läsa texten som visade sig rätt intressant och helt klart värd att läsa.
Manifestet handlar tydligt om att göra ner män. Att beskriva män som usla, och argumentera för att kvinnan är normen, mannen är sekundär. Till och med att mannen inte behövs. Det är en tydlig inspiration till radikalfeminism där man uttrycka sådant som att ”män är djur”. I Manifestet slås det fast att män är uslare än djur, och att de hellre vill vara kvinnor och att den rationelle mannen sin natur trogen passivt ska betrakta hur kvinnorna tar över världen. Den mest välvilliga tolkningen är att syftet är att ge igen för att kvinnor ansetts vara sekundära män och tar i så mycket som det bara går. Det kanske var relevant i slutet av 1960-talet. Eftersom det Idag är så pass ovanligt att måla upp kvinnan som sämre än mannen, utan snarare tvärtom framhålla att mannen är underlägsen kvinnan, är Manifestets budskap snarast vulgärt. Men också roande på ett bisarrt sätt. Det är dock intressant att man kan anse att det är ok att beskriva män på detta sätt. Intressant nog skulle män aldrig komma på tanken att beskriva kvinnor på detta sätt. I alla fall heterosexuella män skulle aldrig föreslå att man skulle kämpa för en värld utan kvinnor.
Man kan också fråga sig hur pass seriöst Manifestet är. Är det satir eller menat att ta på allvar. Om det är satir, vad är det då satir över? Vad ska det peka ut för något? Enklast är att se det som ett sätt att vända upp och ner på föreställningar om könsroller där männen beskrivs som kvinnor brukar beskrivas. Att Freuds koncept penis-avund vänds till det motsatta gör detta ganska tydligt.
Utifrån beskrivningen av hur Solanas levde sitt liv är intrycket att det Manifestet uttrycker en otrolig ilska och frustration. Det riktas brett och urskillningslöst, mot närmare hälften av mänskligheten, med så mycket uttryckt hat och förakt utan försök att ens försöka utstråla någon som helst sans eller saklighet. För mig framstår det som att denna frustration egentligen handlar om en person som har svårt att passa in i samhället och projicerar denna frustration på något som hon inte är. Ganska typiskt för många extremister. Det är även oklart hur författaren själv såg på sin text; om den skulle tas seriöst eller ses som satir. Men det spelar mindre roll. Många av de mest intressanta tänkarna och kritikerna av världen har varit rätt knepiga, för att inte säga galna, t.ex. Nietzsche som Solanas även jämförts med.
Om man försöker förstå sig på innehållet så är det rätt enkelt: mannen är roten till allt ont. Om männen försvinner så kommer kvinnorna få ett materiellt paradis liknandes socialismens utopi.
En annan intressant aspekt av Manifestet är dess antikaraktär. Den handlar om män och men uttalar sig inte så mycket om kvinnan. Manifestet är så inriktat på att besudla mannen med alla tänkbara negativa bilder att man undrar vad som finns kvar av kvinnan förutom en idealbild. Kvinnan framställs endast som en skuggbild av mannens uselhet. Några saker framkommer dock. Kvinnan förkroppsligar kärleken, och SCUM syftar på de idealiska hjältinnorna, hänsynslösa kvinnliga individualister som kämpar för det mansfria samhället.
Det är svårt att ta Manifestet på allvar men det är uppenbarligen inspirerande ord för många kvinnor vilket visar på problem i vårt samhälle. Jag tror tyvärr att allt för många ser för enkla lösningar i att man väljer en struktur som om den försvinner så försvinner alla sociala problem. Människans problem är att vi består av individer som är ömsesidigt beroende men inte skapta för att leva i så stora samhällen som civilisationen kräver. Jag har egentligen inget problem med texten förutom att det verkar finnas personer som tar den på lite väl stort allvar men det har aldrig varit ett bra argument för censur.
DN skriver om problemet att riksdagsledamöterna endast är röstboskap och har möjligheten att föra fram sin egen politik. Även om det inte är i kammaren utan i utskotten som politiken framförallt förhandlas fram så är det fortfarande ett stort problem för demokratin att partierna är så pass toppstyrda. Förutom detta problem att ledamöterna har svårt att faktiskt driva en egen politik så har denna politiska toppstyrning effekten att den filtrerar bort de människor som inte är makthungriga och vill ha favörer. Att folket har lämnat partierna innebär att makten hamnat hos partiledningarna. För att lösa problemet måste ledamöterna ges mer makt på bekostnad av partiledningen. Jag ser två olika sätt att göra det: dels att inslaget av personval ökar så ledamöterna har en direkt koppling till väljare och inte bara till partiet, och dels en reform av partibidragen.
Den senare av dessa två skulle kunna förändras på två sätt. Tanken är här att partibidragen idag ger partiet mer resurser som kommer politikerna till del om de är lojala med partiet. Man skulle dels kunna minska partibidraget så att partierna måste samla in pengar från medborgarna, vilket skulle tvinga politikerna att nå ut med sina budskap. Det finns problem med detta men tillsammans med ett större inslag av personval så skulle länken mellan medborgare och politiker stärkas och partiledningarna skulle försvagas. Med större inslag av personval skulle även partibidragen kunna gå till de enskilda ledamöterna. Bidraget skulle kunna ingå i lönen och syftet skulle vara att den enskilda ledamoten skulle kunna bygga upp sin egen stab och kampanj kring detta.
Denna kombination av en mer direkt länk mellan ledamöter och väljare och ökade personliga resurser för ledamöterna skulle ändra maktbalansen mellan partiledning och ledamöter och på sätt individualisera den politiska processen i Riksdagen. Dessutom skulle antagligen fler människor intresseras för att gå in i politiken. Jag skulle i alla fall vara mer intresserad av det.
Uttrycket ”livet är kort” är ur ett hänseende rakt av felaktigt. Livet måste vara det längsta en människa har. Men uttrycket blir mer förståeligt om livet ställs mot evigheten. Att det är jordelivet som är kort i jämförelse med den eviga himmelska friden verkar vara en tydlig referens som också pekar på något mer allmänt som även en ateist som jag kan omfamna. Det enda som är säkert för den levande är döden, att livet tar slut.
Detta oundvikliga är både avlägset, det sista som händer en människa, och närvarande som det enda säkra. Jag tror att just detta att vi som människor är medvetna om vår dödlighet driver oss mot det infinita. Vi längtar efter evigheten. Vi fascineras och förtrollas av det eviga, det utan slut som ger oss en skymt av en existens bortom oss själva. Det är ingen slump att världens stora religioner alla lovar evighet.
Detta eviga tar olika uttryck inte minst inom sökande efter kunskap och förståelse. Kunskap kan sägas vara meningssatt information. Alltså att informationens enskildheter har ordnats i ett mönster (eller paradigm). Vi människor anser att vissa mönster är mer ”sanna” än andra utifrån vissa kriterier som exempelvis koherens. Förutom koherens är det mönster som vi verkar anse vara det främsta just det eviga mönstret. Det universella som varken är bundet i tid eller rum som omfattar allt. Det är en storslagen idé som trotsar den om döden. Om vi som dödliga kan ta del av evigheten så får vi smaka på evigheten.
Problemet är att ju mer vi lär oss om världen, desto tydligare blir det att det eviga endast är en önskedröm. Inte ens tid och rum verkar vara något evigt. Och med det försvinner även de eviga mönstren. Det verkar krävas olika mönster i olika tid och rum om mönstren ska vara koherenta. Som människor kräver vi att ett mönster för kunskap är koherent. Om vi upptäcker inkoherens så anses mönstret vara otillräckligt. När vi sträcker ut våra mönster över tid och rum för en allt bredare förståelse uppstår alltid inkoherens och mönstret kan inte längre hålla samman. Detta leder till nya försök att finna nya mönster som koherent täcker in denna tid och rum vilket leder till djupare kunskap. Vi når än lite närmare evigheten.
Detta sökande efter det eviga är tydligt inom naturvetenskapen. Inom humanvetenskapen har vi för länge sedan erkänt att vi inte kan nå det eviga. Men vi hoppas fortfarande finna det eviga i hur människan bör leva. Men, kan man fråga sig, om samhället alltid förändras måste inte då vad som är rätt och fel förändras? Endast i det stillastående kan mönstret ständigt vara det samma. Det är endast med en stillastående evig gud som rätt och fel kan vara evigt.
Ett annat sätt att närma sig evigheten och trotsa döden är genom kollektivet. Individen är dödlig, men kollektivet är odödligt eller existerar i alla fall betydligt längre (och vidare) än individen. Kollektivet kan vara relativt konkret som i släkten. Detta kollektiv kan utvidgas till klaner där blodsbanden förbinder individen till kollektivet. Detta kan göras än mer abstrakt genom att individen binds till kollektivet med symboler snarare än blod som i nationalismen. Att individen kan trotsa döden genom kollektivet kan förklara varför människor är beredda att dö för sin nation. På samma sätt kan det förklara varför man kan välja att dö för sin gud.
Detta att individen går in i något större som lever vidare fungerar även på mikronivå. Både det att den levande kroppen är uppbyggd av enskilda celler som samarbetar och gemensamt skapar något nytt som överlever dem själva, och vi som levande varelser kan ses som olika sofistikerade instrument att föra generna vidare.
Sökandet undan döden driver oss framåt. Driver oss mot det storslagna, och mot kunskap och förståelse. På många sätt är vår oändliga strävan efter det eviga det driver oss att skapa civilisationen.
En av det svenska samhällets största brist är respekten för bildning. I princip finns det i Sverige två olika sätt att se på kunskap: antingen som ett medel för nytta, eller att den relativistiska synen att allas kunskap har samma värde. Den förra gäller för ingenjörskons och kunskap som ger arbete; den andra gäller i fråga om humaniora och till viss mån samhällskunskap. Det är i sig inget fel på kunskap som ett medel för nytta även om det är en fattig syn på kunskap som utan komplement degraderar människor till maskiner. Det andra, relativistiska, perspektivet degraderar kunskap till åsikter och förminskar både samhället och människor. Detta har inte alltid varit fallet. Under lång tid stod bildningsidealet högt både till höger och vänster, där eliten såg bildningen som något som särskilde dem från massan, och arbetarrörelsen såg bildningen som vägen till ett jämlikt samhälle. Någonstans under efterkrigstidens sociala rationella ingenjörskonst försvann bildningen. Kunskap för dess egen skull kom att föraktas och endast den kunskap som kan ge individ eller samhälle direkt nytta anses nu vara bra kunskap. Men det är just kunskapen för dess egen skull, bildningen, som lyfter civilisationen och människorna. Det är genom bildning, som är mer än endast ett nyttomedel, som människan blir mer än en maskin, genom bildning växer människans värld och livet blir rikare.
Avsaknaden av bildningsidealet i Sverige är mycket tydligt i vårt utbildningssystem (och är antagligen också en av orsakerna till många problem i skolan). Grundskola och gymnasium är allt för dåliga på att förbereda studenter för den högre utbildningen. Folk har i allmänhet helt enkelt inte tillräckliga kunskaper vilket betyder att man måste sänka nivån på utbildningen på högre nivå. Dessutom är den högre utbildningen utformad på så sätt att så många som möjligt ska kunna klara av den, vilket ytterligare sänker nivån vilket så klart sänker kvaliteten i den svenska högre utbildningen. Detta verkar framförallt vara ett problem inom humaniora och samhällsvetenskap vilket också skulle överensstämma med synen på kunskap för nytta respektive kunskap lika bra som åsikter. Den svenska högre utbildningen lider av allt för många studenter i förhållande till resurserna och en idé om att alla ska kunna klara akademiska studier. Detta skulle inte kunna vara möjligt om bildningsidealet fortfarande hade stått högt i kurs. Utifrån idén om bildningsidealet skulle utbildningen inte kunna degraderas på detta sätt. Även om man skulle vilja maximera antalet som går igenom den högre utbildningen skulle kraven hålla tillbaka antalet. Kort sagt så skulle kvaliteten inte få stå tillbaka för kvantitet. Detta går stick i stäv med idén om kunskap för nytta vilket också fått exempelvis Svenskt Näringsliv att ryta till. Utifrån bildningsperspektivet är det dock bra att många får en högre utbildning, men detta urholkas som sagt av kvalitetens urgröpning.
Att kvantitet har premierats framför kvalitet har dessutom lett till inflation i högutbildade utan att denna kompetens efterfrågas eller behövs. Detta leder till att de som faktiskt lämpar sig för högre utbildning försvinner i havet av dem som inte lämpar sig för det. Eftersom den högre utbildningen inte längre är en markör för faktiskt kunskap och förmåga undergrävs meritokratin i förmån för förmågan att knyta kontakter och social kompetens. Detta tillsammans med de usla arbetsförhållandena för lärare och akademiker inom skola och akademin undergräver än mer det svenska utbildningssystemet. Detta är dåligt både för individer och samhället om man inte ser kunskap som något trivialt.
I förra posten klagade jag på Peter Wolodarskis söndagskrönika. I denna utgår jag från krönikan. Wolodarski avslutar sin krönika med en varning att inte hålla samman EU. Och jag håller med honom. Det skulle vara fruktansvärt om EU börjar dekonstrueras. Här kommer vi in på ett intressant problem, och ett i praktiken rätt obehagligt dilemma: Jag tror att om EU ska räddas så är offret demokratin. (Alltså inte för evigt men i detta skede.)
Detta har visserligen alltid varit så att att det europeiska projektet (se detta inlägg) men nu har integrationen gått så pass långt att EU behöver förankras demokratiskt för sin legitimitet. Man kan säga att förmågan att leverera fungerande politik (output-legitimitet ) står mot demokratisk förankring (intput-legitimitet). Jag tror att det enda möjliga är att sätta demokratin åt sidan tills krisen är över. Att bygga upp demokratiska institutioner på EU-nivå är enligt mig svårare än man tror. Demokratiska institutioner som vi känner dem bygger på idén om en nationalstat. EU är ingen nationalstat. Och kommer troligen aldrig att bli en nationalstat eftersom EU består av en samling av stater med mycket stark nationell känsla som kommer att vara svår att överföra till en europeisk nivå. Det är på många sätt denna nationalitet som möjliggör demokratin som vi känner den. Vi måste således utveckla legitima institutioner som passar den typ av samhällelig institution som EU är. Frågan är hur dessa ska se ut.
Eftersom vi inte har möjlighet att tänka ut dem i förhand, eftersom vi inte kommer att ha en revolution (det är det ingen som önskar), så måste vi hålla tillgodo med en långsam process. Eftersom demokrati måste byggas underifrån för att inte bli ett tomt skal så måste medborgarna i EU driva processen. Som det hittills har sett ut i EU så har sammanlänkandet av länderna och politiken gått väldigt långt med de demokratin i stort sätt inte utvecklats alls. De demokratiska institutioner som finns har utvecklats uppifrån och är snarare en fråga om inflytande för de nationella politikerna. Folket har inte hängt med i utvecklingen. Antagligen för att EU:s media civilsamhälle i stort sätt är av nationell karaktär. Det finns ingen allmän europeisk debatt således finns inga europeiska frågor på allmänhetens dagordning. För att vi ska få en demokratisk utveckling på EU-nivå måste EU:s medborgare engagera sig på EU-nivå.
Demokratin måste växa underifrån eftersom den kräver aktiva medborgare. Det är däremot inte fallet för rättsstaten vars syfte är att skydda medborgarna. Och mycket riktigt har EU en rätt väl fungerande rättsordning som skydda alla EU:s medborgare bl.a. från staterna. Att detta institutionella ramverk finns på plats och fungerar visar på att det inte är hopplöst för EU. Kanske vi inte behöver demokrati på EU-nivå så länge EU upprätthåller medborgarnas rättigheter. Demokrati är en fråga om legitimitet. Frågan är så klart om EU:s medborgare anser att rättsstat tillsammans med out-put-legitimitet är tillräckligt för att legitimera EU. Mycket talar för att om EU:s politik ska diktera ländernas enskilda ekonomiska politik så kräver man även input-legitimitet.
Och då är vi tillbaka där inlägget började. Om vi vill ha en gemensam ekonomisk politik på EU-nivå så vi måste skapa en gemensam diskurs om detta.
Peter Wolodarski skriver oftas väldigt läsvärt, skarpt och insiktsfullt, men hans senaste söndagskrönika uppnår inte något av detta. Den framstår som ett misslyckat försök till att bredda perspektivet på den ekonomiska krisen i Europa. Wolodarski skriver om hur vi har ett behov syndabockar och påminner oss om krisen i Sverige för tjugo år sedan och säger: ”Jag tror inte att någon i dag skulle säga att huvudförklaringen till detta sammanbrott stod att finna i ”svensk kultur” eller i en inkompetent borgerlig regering.”
Sant är att Grekland har en mer komplicerad situation än Sverige eftersom man är med EMU. Den stora skillnaden mellan Sverige och Grekland är dock kulturen vilket är tydligt när man ser på hur Sverige respektive Grekland reagerar. Reaktionen är grundad i kulturen och de institutioner man har. Sverige stramade åt utan stora långvariga massdemonstrationer. Grekland lyckas inte göra detta. Wolodarski missar således vad ”kultur” ska förklara. Sammanbrottet i både den svenska och den grekiska ekonomin bygger på en viss kultur med vissa institutioner. Sverige lärde sig av krisen och byggde upp bättre institutioner vilka hjälpt oss att klara nya svåra ekonomiska tider. Frågan är om Grekland kan göra detta. Hittils har Grekland inte imponerat. Man kan jämföra med ett annat litet och fattigare land som ligger närmare Sverige. Estland drabbades mycket av hårt finanskrisen. Man var inte med i EMU men aspirerade på medlemsskap. Man hade kunnat släppa på den aspirationen och devalverat. I stället satsade man på en så kallad intern devalvering och sänkte löner och pensioner. Hårt, men inte lika hårt som att vara en del av Sovjetunionen. Har man överlevt Stalin överlever en finanskris. Erfarenheter räknas. Så hur har det gått för Estland? Det har i alla fall gått betydligt bättre än för Grekland och landet är numera del i den klubb som Grekland aldrig borde släppts in i. Och det var, som Wolodarski skriver, tur för oss i Sverige att våra banker investerat i Baltikum och inte i Sydeuropa som de tyska bankerna har gjort.
Man kanske ska vända på steken och säga att det är tur för Grekland att Tyskland ägnade stor del av de senaste årtiondet till att få ordning på sin egen ekonomi. Det var inte länge sen det talades om att den tyska ekonomin var europas sjuka man och om inte Tyskland blev starkare så skulle inte Europa kunna bli det. Så vad gjorde tyskarna. De ökade sin produktivitet men inte sina löner (i samma grad i alla fall). Inte lika hårt som esterna, men i praktiken den samma, de avstod från högre lön och blev mer konkurranskraftiga. Det är detta grekerna måste inse. Deras institutioner är inte särskilt effektiva mätta med europeiska mått. Och det går inte att täcka denna ineffektivitet genom att låna pengar. De måste sänka sina löner och pensioner vilket de kan göra inom EMU eller genom att gå ut ur samarbetet. Vidare, särskilt om de ska vara kvar i EMU, måste de reformera sina institutioner vilket inte är det lättaste. För att göra det måste de fatta att krisen handlar om deras eget sätt att organisera samhället.
Wolodarski skriver om att det är en rad olika omständigheter som man inte kan överblicka som leder till en kris. Sant att det är svårt att visa på detta tydligt. Eftersom det är svårt att veta vad som är fel när det går bra så är det relevanta hur man reagerar i kris. Nu ska vi komma ihåg att Greklands institutioner kritiserats under trettio år utan att det gjorts något åt dem.
”Det är märkligt att ha varit med om resan från att ha varit världens starkaste parti till den situation vi befinner oss i dag. Sedan 2006 har det bara gått utför”. Detta säger en ledande anonym socialdemokrat till DN. Ja, ytligt sätt kan det framstå som märkligt men jag tycker nog inte att det är det. Som jag tidigare skrivit har SAP under lång, ca. 25 år, lidit av en diskrepans mellan praktik och retorik. Retoriken bygger på partiets socialistiska och demokratiska principer, medan praktiken bygger på partiets pragmatism. Under lång tid sammanföll dessa för SAP men under 1980-talet började de allt mer gå isär och SAP ledde under denna tid Sveriges stora liberalisering. Under Göran Person kunde partimaskineriet fortsätta driva partiet framåt. Det vi ser nu är maskineriets kollaps. Partiet har under lång tid inte trott på sin politik och man behöver en ny berättelse som kan föra samman retorik och praktik. Nu har man varken en egen politik, någon berättelse eller fungerande maskineri.
Vänstern framhåller gärna att de är demokrater ut i fingerspetsarna. Demokrati för vänstern är snarare ett mål i sig än ett medel för att hantera olika åsikter på ett fredligt sätt. Man menar ofta att så fort makt utövas måste denna makt kontrolleras demokratiskt annars är makten illegitim. Med detta argument vill man kontrollera företag och sätta makten i arbetarnas händer. När man synar vänsterns åsikter lite närmare så inser man att de egentligen inte alls är demokrater. Vurmen för diktaturer som Kuba är bara en aspekt eller ett symptom på en mer grundläggande principiell hållning i den vänstersocialistiska ideologin.
Att man vill att företag ska underställas demokrati handlar det inte om att arbetarnas vilja ska styra företaget utan snarare att de socialistiska idéerna ska styra. Demokratin är således ett medel för socialisten att få politisk kontroll över allt fler samhälleliga domäner. När man synar exempelvis idén om arbetarråd inser man snabbt att det inte skulle kunna fungera demokratiskt (se här).
Det kan helt enkelt inte vara demokrati man är ute efter eftersom vänstern i grunden är intolerant mot meningsmotståndare. Det är bara de som redan håller med som enligt vänstern har rätt att uttrycka sin åsikt och som egentligen har rätt att rösta. Ett mycket tydligt och konkret exempel på detta är hur vänstern reagerar på att sverigedemokraterna röstas in i Riksdagen.
Nu kommer vi till något intressant, för att inte säga en kontradiktion. Vänstern håller som sagt demokratin högt. Så högt att man anser att demokratins princip trumfar den konstitutionella principen. Enligt vänstern ska inte demokratiska beslut stoppas av grundlagen vilket innebär att grundlagen snarare endast är vägledande. Alltså detta samtidigt som man inte tolererar andra åsikter än sina egna. Med tanke på hur man ser på exempelvis Sverigedemokraterna så borde man tycka att man skulle vara för en konstitutionell domstol. Problemet med konstitutionsdomstolar är att de brukar stipulera åsiktsfrihet och medborgerliga rättigheter som skyddar mot statens makt. Och precis som att man säger sig vara demokrat säger man sig också stå bakom demokratiska rättigheter. Men lika lite som man är demokrat är man för medborgerliga rättigheter. Man vill nämligen med statens makt kunna betvinga de medborgare som inte vill böja sig för de socialistiska principerna. Det blir nu tydligt att de begränsning av demokratin som vänstern vill åt inte handlar om statens makt relativt medborgarna utan en begränsning av vad man får tycka.
Så man behöver inte vara förvånad över utvecklingen i de länder där socialismen tagit över makten. Det är helt enkelt grundläggande för socialismen att betvinga människors tankar och handlingar i det högre godas namn. Det är den grundläggande socialistiska principen. Det är inget fint i den, endast naivt eller fruktansvärt.
I frågan om språket har Fredrik Lindström de senaste åren lärt det svenska folket att vara språkliberala. Språket måste få utvecklas fritt och det viktiga är att vi förstår varandra. Det ger en flexibilitet i hur vi ser på ords betydelse, där orden utvecklas med samhället samtidigt som inte allt är gångbart. Denna språkliga pragmatism är tilltalande och jag håller i grunden med om detta. Det finns dock problem med en allt för slapphänt syn på vad ord och meningar ska betyda. Ju mer språket utvecklas desto större avstånd får vi till andra sätt att uttrycka sig — detta gäller såväl i tid som i rum. Det blir till exempel svårare att sätta sig in i gamla texter vilket kan vara synd. Det kan även vara bra med en mer allmän standard i språket i vissa delar av samhället till vilken alla måste anpassa sig.
Ord och dess betydelse har även politiska en politisk laddning på flera plan. Ett exempel är hur termen för de personer som inte kan gå och använder sig av rullstol framgångsrikt har kämpat för att istället för ‘rullstolsbunden’ kallas ‘rullstolsburen’ vilket numera även det är fel. Den korrekta termen är ‘person som använder rullstol’ (om jag inte minns fel). Ordens och meningars form och funktion är nämligen kopplade till hur vi föreställer oss världen och där med även hur vi handlar vilket så klart är kopplad till moralen — och där med även politiken.
Enligt Edward Shiappa måste våra definitioner av olika begrepp förhålla sig till vad de implicerar för vårt handlande. Jag har tidigare skrivit om detta (se ”Vad är ‘döden’”) och då hållit med om detta. Det är viktigt att vi tittar på vad våra definitioner faktiskt implicerar för vårt handlande. Om vi tar exemplet ovan om ‘rullstolsbunden’ kontra ‘rullstolsburen’ så ryms i de olika termerna (trots de fonetiska och syntaktiska likheterna) en rätt stor skillnad i den bild som förmedlas även om referensobjektet i stort sätt är det samma. Denna skillnad ger oss olika bilder av vad det innebär att vara en person som använder rullstol. Dock som jag var inne på är det inte så att detta automatiskt betyder att definitioner alltid måste omformuleras på detta sätt. I detta fall är det ett arbete som de definierade själva åtagit sig. Ett annat fall är homosexuella män som erövrat den nedsättande termen ‘bög’ och använder själva med stolthet (även om jag vet att vissa inte är nöjda med ljudet och kanske inte heller hur det faktiskt ser ut). Det är alltså inte nödvändigt att ändra termer för att ändra ett ords politiska laddning. Det är inte heller säkert att det ens fungerar att ändra termen och referensobjektet för begreppet fortfarande är negativ laddat. Ett exempel på det är hur man ändrat termen ‘städare’ till ‘lokalvårdare’. Så länge detta yrke är negativt laddat kommer alla termer som förknippas med det att smittas av denna negativa laddning.
Som vi såg i exemplet ”bög” så kan ett ords laddning ändras även om referensobjektet inte ändras. Det är också så att ett ord kan få en annan innebörd. Ett exempel på det är ordet ”husera” som traditionellt betyder ”att föra oväsen” men nu mera, särskilt av bildade personer, används för att beteckna att man ”huserar” i en viss lokal eller byggnad. Man har helt enkelt feltolkat ordledet ”hus-” och skapat ett nytt ord som verkar ha behövts. (Det snarliga ”hysa” fyller en annan funktion.)Dessa exempel visar på att ett ords tidigare betydelse hjälper oss att förstå vad ordet syftar på nu. Men, som jag var inne på tidigare i inlägget, så hjälper det oss att vara konservativ i fråga om ords betydelse när fler ska ingå i språkgemenskapen. Det kan handla om social, geografiska eller temporala skillnader som sätter käppar i hjulet för vår förståelse. Här kan jag ta upp ett problem jag har när unga/yngre personer använder ordet ”driva” utan prepositionen ”med”. Min första tanke är att någon driver runt och det tar någon sekund innan jag kopplar att det handlar om att man driver med någon.
Det jag helt enkelt vill säga är att hur vi använder språket är viktigt och rätt komplicerat och vi bör tänka igenom hur vi använder det. Det är i bland rätt att försöka driva igenom en förändring av termer och begrepp men det ska göras av dem som är direkt berörda av dessa. Annars bör man vara försiktig och förhålla sig relativt konservativ när det gäller språket. Det ska dock inte tolkas som att man inte ska leka med språket och dess olika uttryck. (Att böja t.ex. ‘fotnot’ som ‘fotnötter’ är ett exempel på sådan kreativitet.) Men det utesluter inte att man är konservativ i de termer och begrepp som redan är etablerade. Genom att bejaka båda den konservativa och den kreativa blir språket rikare vilket är till allas glädje.
I detta inlägg kommer en av mina nördigaste sidor fram. Jag erkänner det utan problem jag är en stor tolkienfantast. Den följande texten refererar till Tolkiens myter och för den som inte är insatt i dessa hänvisas till Encyclopedia of Arda. Texten är en bearbetad version av den text om Maskinen jag skrivit till projektet Utumno och bygger på Tolkiens brev, framförallt brev 131, 155, 156, 212 samt så klart min egen förståelse av Tolkiens verk.
Jag har tidigare gjort försök att skriva om ondskan med relativt klent resultat. (Som bland annat detta) Vad jag kommit fram till är i alla fall begreppet ondska kräver en universell moral som täcker in alla människor i så väl tid som rum. Det är mot denna moral man kan bedöma huruvida en handling eller en människa är ondska. En människa som begår en ond handling är rimligen inte ond, men exakt när en människa blir ond på grund av sina handlingar är en fråga som får behandlas en annan gång. Här ska jag istället utgå från ett moraliskt (och ontologiskt) perspektiv där ondska där vad ondskan är blir tydlig – nämligen J.R.R Tolkiens. Tolkiens perspektiv är kristet och katolskt i synnerhet vilket innebär att hans syn på ondska därmed väl går ihop med den allmänna bilden av ondska. Och som vi kommer att se är hans ondska klart färgad av brittisk konservatism.
Ondskan är hos Tolkien likställd med viljan att dominera tillsammans med en oförmågan till förlåtelse. Viljan att kontrollera står i tydlig kontrast till friheten och att man inte ska hindra andras utveckling. Detta tydliggörs i Härskarringen med att det är ”de fria folken” som står mot Mordor och Saurons vilja att dominera hela världen.
Frågan är då vad denna vilja till att dominera faktiskt betyder. Tolkien skriver även att magi är en del av ondskan. Dock är termen ’magi’ enligt Tolkien dubbeltydig och exempelvis i Quenyan skiljer man mellan god och dålig magi. Ordet ’felu’ står för “dålig magi”, medan ”god magi” är kopplad till olika termer för kunskap. Tolkien kopplar dessutom explicit samman magi med och teknik vilket står i kontrast till konsten. Detta är alltså samma uppdelning som mellan konst och teknik i den västerländska idétraditionen. I vår kultur är detta en relativt ny uppdelning som uppkom under 1700-talet då det latinska ordet ’ars’ (konst) fick stå för något friare och mer intuitivt medan det grekiska ordet ’tekne’ kopplades till det praktiska genom termen ’teknik’. Det ska påpekas att skillnaden mellan dessa två begrepp inte är helt klar ens för Tolkien.
Ungoliant och Melkor – Ondskan personifierade
Tolkien gör skillnad mellan ”magi/konst” och ”teknik/svartkonst”. Det betyder dock inte att det endast är ondskan som ägnar sig åt teknik. Exempel på annat är trollkarlarna (som Gandalfs fyrverkerier), dvärgarna med sina manicker (exempelvis de leksaker som Bilbo ger bort vid sitt avskedskalas), och alvernas maktringar. Tolkien kallar detta ”sub-creation” vilket är ett skapande inom Erus (Guds) Skapelse. Quenyans ’istar’ (trollkarl) betyder också “kunskapare” (’ista’ betyder just “kunskap”). Både konsten och tekniken har i Ea (världsalltet) alltså sin grund i kunskap, som därmed inte kan vara ond i sig. Den blir ond eller god beroende på hur den brukas. Ifall den används i syfte att dominera andra är det ondska. Kunskapen använd för andra ändamål, som konst eller anti-dominans eller i försvarandet, av friheten är gott/icke-ondska. En bra illustration av hur sub-creation kan vara antingen god eller ond är å ena sidan Melkors förvridande av alver till orker (med syftet att skapa slavvarelser som han kunde härska över), och å andra sidan Aule som skapade dvärgarna (för att han ville dela sin kärlek till bergarter och smideskonsten).
För de dödliga människorna verkar magi ha en dubbel natur – ond eller god beroende på vad man väljer. Alverna förefaller sakna förmågan att direkt välja ondska. De kan visserligen falla (se till exempel besattheten av Silmarillerna och Noldors uppror mot Valar) men det handlar aldrig primärt om att dominera även om konsekvenserna kan innebära dominans eller förstörelse. Alverna hemfaller inte åt ondskan förrän de förvridits av Melkor till orker och i praktiken blivit en helt annan sorts varelser. Om orkerna, och övriga mörkrets kreatur, är alvernas motsats så kan man föreställa sig att de är oförmögna att förstå hur man inte kan vara ond och vilja dominera sin omgivning. Denna tolkning stämmer väl överens med det Gandalf säger om att Sauron inte kan förstå att man skulle vilja förstöra Ringen.
I Tolkiens verk manifesteras ondskan alltså genom ”Maskinen” – de sämsta sidorna av människans civilisation, särskilt i den moderna staten. Maskinen är centraliserad makt över allt levande med sociala verktyg som byråkrati och massproduktion. Individen förloras i kollektivet och kollektivet existerar endast för makten som samlas under en ledare. Vad Maskinen innebär blir tydligt då man ställer den vid dess motsats som kan kallas ”växande”. Det är ingen slump att Sam med sin trädgård lyfts fram eller att alverna så ofta lever i skogar. Det är intressant att det just är alverna i Eregion, som stod dvärgarna av Khazad-dûm nära och levde vid bergen, var de som smidde maktens ringar.
Skillnaden mellan en maskin och något som växer fram är att maskinen från början är uttänkt av ett sinne som bestämt maskinens syfte utifrån en viss funktion, medan det växande endast kan vägledas utan att man kan bestämma över dess syfte. Det växande har ett eget syfte i sig självt, vilket skiljer det från den konstruerade maskinen vars syfte alltid är underordnat dess skapares vilja. Det är när man tar kontroll över något och styr dess utveckling som handlingen övergår i ondska. Detta illustreras tydligt i kontrasten mellan de två trollkarlarna Gandalf och Saruman. I all sin vishet och kunskap försöker Gandalf aldrig tvinga eller lura någon att handla på ett visst sätt. Gandalf kommer med råd som får exempelvis Frodo att växa genom sina egna val. Saruman å sin sida blir ond då han anser att hans stora kunskaper och förmågor ger honom rätt att styra de mindre vetande. Han har då gått över till att dominera istället för att vägleda. När så sker övergår hans magi också till massproduktion och Maskinen.
Gandalf och balrogen
Genomgående handlar Tolkiens verk om individens fria val att handla och göra det moraliskt rätta, vilket inte måste vara detsamma som det rätta valet för det bästa utfallet. Ett exempel på detta är hur Gandalf offrar sig så att brödraskapet kan undkomma balrogen trots att han vet att han är den enda som kan stå emot Sauron. Ett rationellt val (förstått som nyttomaximering) utifrån den kunskap Gandalf hade vid det givna tillfället skulle säga att han borde offra de andra i sällskapet och inte sig själv.
Ondskan enligt Tolkien utgår från den universella fria viljan. Att kontrollera en varelses vilja är en ond handling. Det är däremot en god handling att råda och vägleda andra. Men det får inte ske på ett sätt som vilseleder den som ska fatta valet. I slutändan är alla ansvariga för sina egna handlingar. vidare är det rent rationella, så som rena nyttokalkyler moraliskt felaktiga. Snarare bör man förlita sig på Guds nåd – så som Gandalf gör när han räddar sina kamrater från balrogen och offrar sig själv. För att detta beslut ska bli ”bra”, alltså att ondskans representant, Sauron, i Midgård kan besegras krävs en gudomlig intervention så att Gandalf (som f.ö. redan i sig är en gudomlig representant) kan komma tillbaka från döden. Vidare finns som sagt i ondskan enligt Tolkien en antimodernism där tekniken , även sociala tekniker, möjliggör än mer dominans både över ”naturen” och över människor som grupp och som individer.
Så Putin ska ställa upp i nästa ryska presidentval. Inte särskilt överraskande. Detta kan beklagas vilket också så klart görs, exempelvis DN. DN skriver att många ryssar verkar anse att en stark man är lösningen på problemen. Jag är inte så säker på det. Snarare handlare det om säkerhet. Man vet vad man har med Putin. Även om det finns många problem så är staten stabil. Det man fruktar är den fars som rådde under Jeltsin eller än värre än kollaps av systemet som den för 20 år sen då Sovjet gick under. Ryssarna har det så att säga tillräckligt bra under Putin-Medvedev. Detta gör det förståeligt att Putin har en så pass stark ställning och kan ställa upp igen. Det som man däremot verkligen kan beklaga är att eliten gör så pass lite för att skapa en liberal politisk struktur.
Så krisen i ekonomin fortsätter vilket så klart inte är så bra. Frågan är vad man ska göra åt detta från politiskt håll. Det verkar finnas två huvudsakliga inriktningar. Inte göra något alls och helt enkelt spara sig ur krisen. Detta har sina fördelar men är antagligen inte optimalt. Om man i stället ska investera sig ur krisen är frågan vad man ska satsa på. Och hur pengarna ska satsas för att ekonomin åter ska börja växa. I Foreign Policy kommer Justin Yifu Lin med förslaget att Västvärldens regeringar investera i infrastruktur dels i egna länder men också i utvecklingsländer.
»Without growth, it will be very painful and difficult for advanced economies to increase employment and significantly reduce their debt burden. But how to do it? The solution could take the form of a global infrastructure investment initiative, which would rest on two key pillars. First, advanced economies would need to spend billions of dollars on infrastructure projects, whether by upgrading old facilities or building new ones that release bottlenecks to growth. But even this might not be enough to generate sufficient growth and jobs. Thus, policymakers, entrepreneurs, and investors should also promote and facilitate infrastructure investments in developing countries where opportunities for such investments abound. This should not be seen as charity: Infrastructure investments in developing countries increase demand for capital goods, such as the turbines or excavators that are often produced in the United States and Europe.«
Det börjar bli ett tag sen som jag skrev här. Det är tråkigt men det är än värre med ointressanta inlägg. Dock bryter jag nu min tystnad med hjälp av en gammal reflektion av Nietzsche. Ett gammal citat i ett nytt sammanhang kan ge nya insikter. Om stoikerna skrev Nietzsche som så:
»Ni vill leva ”i överensstämmelse med naturen”? O, ni ädla stoiker, vilket ordbedrägeri! Föreställ er ett väsen sådant som naturen, måttlöst slösaktigt, måttlöst likgiltigt, utan avsikter eller hänsyn, utan förbarmande och rättfärdighet, fruktbart och öde, ovisst tillika, föreställ er likgiltigheten själv som makt — hur skulle ni kunna leva i överensstämmelse med denna likgiltighet? Att leva — är inte det inte just ett vilja-vara-något-annat än denna natur?« (ur Bortom ont och gott, #9)
En konspirationsteori handlar om vi vet om att händelser i världen kan härledas till en konspiration av mäktiga dolda aktörer. De består av två saker: en mängd olika fakta som inte verkar hänga samman enligt någon gängse eller officiellt narrativ; och sedan själva teorin som kopplar samman dessa fakta till en övertygande och relativt koherent berättelse som knyts till de mäktiga aktörerna. Skeendena i världen knyts alltså till ett antal subjekt vilka kan klandras för vad som händer i världen – inte alls olikt hur gudar förklaras vara orsaken till olika fenomen och händelser. Jag har två små reflektioner som var och en är kopplade till varsin av dessa konspirationsteoretiska karaktäristika. (Se även detta inslag.)
Att koppla samman (sanna) fakta till en övertygande och relativt koherent berättelse men som inte kräver ett eller flera subjekt som förklarar det. Detta skulle vi kunna säga är vad materialistisk vetenskap går ut på. Den klassiska marxismen är ett bra idealfall för att belysa vad jag menar.
Det måste inte vara materialistisk. Förklaringen skulle också kunna vara idealistisk, alltså att händelserna drivs av människors föreställningar om hur man kan och bör agera. De två behöver dock inte utesluta varandra. Hur dessa två interagerar är så klart svårt att avgöra.
Detta är alltså strukturer som påverkar samhället som dock inte går att undersöka direkt empiriskt. Det är endast deras påverkan som kan undersökas vilket alltid är vanskligt.
Ett annat fenomen är när en komplicerad social mekanism talas om som om det vore ett subjekt. Jag har två exempel här, dels stater (vilket jag skrivit om tidigare), och dels Marknaden.
Marknaden är typ de sammanlagda handlingarna av en svärm av subjekt som inte agerar mot varandra utan mot svärmen som en helhet. Delsubjekten agerar mot svärmens helhet som är ett interagerande objekt konstituerat av delsubjekten. Detta är en rätt komplicerad struktur och vi har inget riktigt bra språk för att hantera den så vi benämner detta interagerande objekt som ett subjekt. Vi talar om att ”marknaden reagerar” och att ”marknaden är missnöjd” etc. Konsekvensen är att marknaden i vår föreställning blir ett subjekt fast vi vet att det inte är det. Marknaden blir på detta sätt märkligt lik en materiell religion där marknaden ska tolkas (av marknadsanalytiker) och även offras till för att den ska tillfredsställas. Intressant nog är denna gud tillräckligt närvarande för att faktiskt materiellt välsigna sina tillbedjare.
Konspirationsteorier måste inte vara falska men har en tendens att tillskriva allt för mycket medvetenhet och koherens hos olika mäktiga aktörer (och uppfinna nya aktörer när det inte verkar finnas någon som passar.) Materialistiska och idealistiska teorier har visserligen inte problemet med falska subjekt men, förutom att agenter har en tendens att negligeras, det betyder inte att de mer sanningsenliga. Olika fakta måste knytas samman med någon slags teori för att vi ska kunna förstå något alls men bara för att vi kan knyta samman dem betyder inte att det mönster som bildas är den bild som bäst överensstämmer med de faktiska kopplingarna. Reflektionen om marknaden visar vilket problem vi har med att tala och därmed tänka kring interagerande objekt. Det är inte bara marknaden eller stater som vi behandlar som om de vore subjekt. Även exempelvis datorer och bilar tillskriver vi subjekt fast vi vet att det inte stämmer. Även djur tillskrivs subjekt som liknar oss själva. Till och med naturfenomen som stenbumlingar vars enda interaktion är att de typ står i vägen kan tillskrivas subjekt.
Det finns en gammal tradition i den västerländska kulturen – att den som offrar sig för någon annan är god. I grunden är detta något nobelt och jag anser att det ofta kan vara något bra och rätt. Att den som offrar sig själv någon annan är ädel betyder inte att det man offrar sig för måste vara gott.
Denna sammanblandning kan förklara mycket av den irrationalitet som man kan se inom vänstern. Inom vänstern är nämligen tanken om att man kan försaka sig själv för att göra världen bättre något av ett grundaxiom som kan tillämpas på allt. Det är alltid lösningen och visst kan det fungera i bland men det är inte en universallösning. Och framförallt, det är inte den enda lösningen. Det betyder att man kan göra världen bättre utan offra sig. En så kallad win-win vilket är det centrala i den liberala traditionen. Skillnaden mellan liberaler och ”vänster” är i mångt och mycket att vänstern vill lösa allt genom att offra sig själv och andra; medan liberaler, ibland naivit, aldrig vill offra sig själva eller någon annan och i första hand söker en lösning där ingen behöver offra sig.
Viljan till självuppoffran är väsentlig för vänsterns mentalitet liksom oviljan till självuppoffran är en del av liberalismens. Detta är inget som följer logiskt ur någon av ideologierna men som ingår som grundläggande idéer som ger de olika ideologierna sina respektive drivkrafter.
Om det finns något som det råder konsensus om i samhället så är det att rättvisa är något gott även inom filosofin är står rättvisan högt i kurs. Frågan handlar om rättvisa är rätt utan vilken rättvisa som är rätt. Rättvisa handlar om likhet och jag blir blir allt mer övertygad om att rättvisa som politiskt mål är en vilseledande chimär. Man kan grovt dela upp rättvisa i process eller i resultat. Detta eftersom rättvisa i en orättvis värld aldrig kan vara rättvist. Det är helt enkelt ett omöjligt mål och jag tror att när man fokuserar på rättvisa missar andra viktiga mål.
Om vi först tar rättvisa som resultat som menar att något är rättvist om alla får samma resultat. Problemet är om vi ska se till så att allas resultat är lika så måste vi behandla alla olika eftersom alla är olika och befinner sig i olika situationer. Det är inte ens säkert att alla vill ha det lika. Resultaträttvisa som ett mål i sig verkar helt enkelt bara vara dumt. Möjligen skulle resultaträttvisa kunna vara ett medel för att uppnå något annat men det verkar lite konstigt – men jag håller mig öppen för det.
Problemet med rättvisa som process är snarare det omvända. När vi behandlar alla lika så gynnas de som redan har en bra position eller har möjligheter inom sig. Men man kan fråga sig hur rättvist det egentligen är med en rättvisa som endast lyfter fram de skillnader som finns mellan individer, oavsett vad i dessa skillnader består. Att anse att detta är rättvisa är i stort sett det samma som att legitimera den starkes rätt. Frågan är då vad man anser vara legitim styrka. I ett hobbesianskt naturtillstånd skulle den starkes rätt råda oavsätt hur den yttrar sig, segraren visar vad som i varje situation vad som var relevant styrka. I ett mer civiliserat samhälle skulle kanske våld vara förbjudet (utom för staten i dess uppgift att upprätthålla lagen och sig själv) men då skulle andra styrkor komma fram. Styrkan hos de drivna, hos de vackra, hos de intelligenta, eller de hänsynslösa.
Mellan dessa extremer skulle man kunna hävda att den verkligt intressanta relevanta rättvisan finns. En rättvisa där man balanserar mellan dessa ytterligheter. En rättvisa i process och i resultat. En sådan rättvisa är en ständig kompromiss mellan två ideal. Det är väl även en sådan rättvisa vi känner igen från vårt eget samhälle. Problemet med en sådan rättvisa är att rättvisa aldrig kan nås eftersom de två idealen är konträra – de står alltid i motsats till varandra. Rättvisa är alltså en balans mellan två alternativa ytterligheter vilka båda enligt den andra synen är helt orättvist. Man kan godta denna balans mellan ytterligheter som rättvisa och som ett gott mål men måste då erkänna att vi aldrig kommer nå rättvisa. Rättvisa kommer alltid låta bra men kommer aldrig att uppnås. Och vi kommer alltid vara förvirrade över om något är rättvist eller ej.
Rättvisans två extremer fungerar som legitimerande för olika maktpositioner. Bakom resultatsrättvisan döljer sig den makt som rättar till så att alla blir lika; och bakom den procedurella rättvisan lurar individernas relativa makt över varandra. Om vi anser att det är ett problem att makt gör rätt, så kommer rättvisa alltid vara ett problem eftersom rättvisan i sig, både som procedurell och som resultat, alltid legitimerar en makt. Om rättvisan i sina olika extremer kan sägas dölja olika maktpositioner vad innebär då kompromissen mellan dessa positioner? Mitt svar är att i kompromissen kan de olika maktpositionerna ställas mot varandra och på så sätt jämnar de ut varandra.
Om detta stämmer så handlar rättvisa egentligen endast om maktrelationer. Och att tala om rättvisa är ett sätt att inte tala om dessa maktrelationer – vare sig dessa maktpositioner hålls av staten eller av andra aktörer.
