Jag skrev i min förra post att den svages rätt är lite ologisk som den starkes. Min formulering var “Man tror helt enkelt att någon automatiskt har rätt för att den får spö. Men det är lika fel som att den med makten skulle ha rätt.” Att makten att bestämma villkoren inte innebär att man har moraliskt rätt är det många som håller med om. Motsatsen – att den som är svag och inte besitter makten att bestämma villkoren skulle har på grund av svagheten borde vara lika fel. Men många, särskilt inom vänstern, verkar anse just att den svaga har rätt just för att den är svagare. Man ska alltid ställa sig på den svagares sida lyder logiken. Jag tror nog dock inte att så många skulle skriva under på detta när man formulerade det så krasst. Och det är lätt att finna exempel som skulle göra den svages rätt som universell princip absurd. T.ex. är ett barn alltid svagare än en vuxen på alla sätt och står i beroendesituation men det är ju inte så att barnet har rätt att bestämma villkoren i relationen med en vuxen. I frågan om barn så är de omyndigförklarade och det är de vuxna som bestämmer reglerna. Ett annat fall är individer i relation till staten. Det skulle bli absurd om staten per automatik har moraliskt fel för att den är starkare.
Men är det verkligen så att den svages rätt verkligen är lika fel som den starkes? Faktum är att jag tror att det finns något som gör att det ligger något i den svages rätt. Lättast kommer vi åt det med hjälp av dygdesetik. Det är en dygd för den starke att hjälpa den svage och alltså bör den starke anpassa sig till svages behov och önskemål. Det vilar således ett större ansvar på den starke än den svage.
Det betyder ju dock inte att den svage har rätt att bestämma över den starke. Lika lite som den starke har rätt att bestämma över den svage. I praktiken kommer det dock bli så att det är den starke som sätter reglerna som den svage måste finna sig i. Ansvaret för att dessa regler blir rättvisa faller på den starke. Det är därför vi, med rätta, blir upprörda när den starke sätter orättvisa regler som den svage måste gå med på. Så trots att den svages rätt är lika svag som den starkes ligger det moraliska och ofta praktiska ansvaret tyngre hos den starke. Det betyder ju inte att den svage inte har något ansvar. Det beror på att vi aldrig talar absoluta termer. Det är endast den som är absolut mäktigast – typ Gud – som har absolut ansvar.
Det svagare barnet kan t.ex. leva rövare och förstöra saker omkring och likaså medborgaren som kriminell elle terrorist. I konflikten i Palestina, som inititerade den här posten, så må Israel vara den mäkigare parten men är inte absolut mäktig. Palestinierna kan fortfarande åsamka Israel skada. Ansvaret är alltså fördelat mellan alla parterna såväl praktiskt som moraliskt.
Björn Axén 