Flyktingström: Vad bör göras?

Jag skrev för någon vecka sedan på Frihetssmedjan om flyktingströmmen. Nu publicerar jag texten här.  Då använde jag ‘flyktingvåg’ i rubriken för att undvika ‘kris’ något som jag snabbt ångrade. ‘Ström’ är ett bättre ord. Jag har även lag till den första texten jag skrev om detta men aldrig publicerade. Den skrev jag den 12:e maj i år när Migrationsverket skrivit ner sin prognos och handlar om att en rationell debatt kräver att man talar om volymer.

Jag är en varm vän av invandring och jag tycker det är fantastiskt att människor vill komma till Sverige. Men jag har också alltid varit medveten om att det finns en gräns för hur många vi kan ta emot under en viss tid. Det ser ut som att vi nått den gränsen. Redan innan sommaren började det märkas. Migrationsverket skrev dock ner prognosen från 80 000 till 70 000 asylsökande. Efter sommaren började det stå klart att vi står inför en ny situation i fråga om invandring. Sverige står inför den största invandringen i modern historia. En invandring som överträffar den under andra världskriget. Den senaste veckan kom nästan 10 000 asylsökande. Om det fortsätter i den här takten så är det nästan en halv miljon människor per år. I dag, torsdag, kom också Migrationsverkets senaste prognos där man talar 160 000 asylsökande i år – alltså en fördubbling av prognosen från början av året. Verket skriver:

”Nuvarande mottagningssystem inte tillräckligt. Den kraftiga ökningen av asylsökande som kommer till Sverige gör att Migrationsverkets nuvarande kapacitet inte längre räcker till för att ge ett ordnat mottagande till nya asylsökande. Migrationsverket bedömer att det kommer att saknas mellan 25 000 och 45 000 boendeplatser vid slutet av året, och risken finns att behovet inte täcks trots alla extraordinära boendelösningar som ses över för tillfället.”

Om kostnaderna skriver man:

I jämförelse med Migrationsverkets juliprognos ökar kostnaderna för alla anslag som redovisas i den nya prognosen från 31 till 60,2 miljarder kronor under 2016, det vill säga en ökning med 29,2 miljarder kronor. … Prognosen för 2017 är att kostnaderna, jämfört med juliprognosens antaganden, ökar med 41 miljarder kronor till 73 miljarder kronor.”*

Det här kommer så klart påtagligt påverka vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. Vi ser redan hur skola och socialtjänst påverkas. Sveriges kommuner och landsting (SKL) tar upp den stora flyktingtillströmningen som en del i kommuner och landstings allt svårare ekonomiska läge. Vi har helt enkelt inte plats för alla som kommer och vi får acceptera att vi inte kan ta emot flyktingarna på ett bra sätt. Flera kommuner har nu t.ex. lex sarah-anmält sig sig själva för att uppmärksamma att de inte klarar av att uppfylla sina åtaganden. Det handlar inte bara om ekonomiska resurser. Det behövs också reformeringar av våra institutioner. Men kris och utmaningar är förändringens moder. Självklart behövs det mycket pengar för detta. Dock är pengar inte allt. Att trycka in mer resurser i ett dysfunktionellt system är pengar i sjön och kan t.o.m leda till mer av det dåliga. Vi måste reformera systemen.

Jag tar skolan som exempel då det är det område jag känner till bäst eftersom jag arbetar med det. Dels har vi en kostnadsökning som följer volymen. (Att inte tala om volymer är irrationellt. Volymberäkningar är grundläggande för att planera offentlig förvaltning.) Alla kommuner har olika skolpeng men skolpengen för grundskolan ligger i Stockholms stadpå 80-96000 kr per elev och år beroende på årskurs men för nyanlända brukar kommuner lägga mer. Sollentuna lägger t.ex. 50 procent extra på varje nyanländ elev. Programpengen för språkintroduktion varierar mycket men inom Stockholms län ligger den på ca. 90-160 000 per elev och år. Men då klarar sig de flesta nyanlända rätt dåligt i skolan – särskilt de som kommer från högstadiet och uppåt. Det är bara de nyanlända elever som är studievana, särskilt drivna eller begåvade som klarar sig bra. Det är få kommuner som har ett tillfredställande system för nyanländas utbildning och det kommer bli allt svårare att hantera detta med volymökningarna.  Samtidigt finns det forskning som visar att problemen i svensk skola delvis kan härledas till invandringen.

Det saknas såväl skollokaler som personal. Platserna börjar helt enkelt snabbt ta slut. Det är t.ex. svårt att få tag på legitimerade lärare och speciallärare. I den kommun jag arbetar i finns inte längre plats i skolorna för nyanlända i årskurserna 6-9. Kommunen har skapat en särskild undervisningsgrupp till vilka lärare hyrs in. Som det ser ut nu ser det inte ut som att några av dessa elever kommer att kunna börja i ordinarie klasser förrän tidigast till hösten 2016. Kommer det fler nyanlända, vilket det ser ut att göra, kommer vi behöva starta flera sådana grupper och ju fler desto svårare blir det att få in dem i skolan. I praktiken börjar vi skapa ett parallellt skolsystem för nyanlända. Möjligen kan vi ha ett parallellt system för flyktingar så att barn till föräldrar som kommit för att arbeta, t.ex. från andra EU-länder, kan gå i ordinarie skolor.

Frågan som vi ställs inför är om den här flyktingströmmen snart är övergående eller om den kommer att fortsätta. Det finns rätt mycket som tyder på att den kommer att fortsätta. Den krassa verkligheten är att Sverige inte kan fortsätta ta emot en så pass stor andel flyktingar. Det här måste lösas på EU-nivå. Men även om flyktingströmmen skulle ta tvärt stopp idag har vi stora problem att tackla som vi blundat för allt för länge. Hela den svenska politiska och mediala eliten har stoppat huvudet i sand och vägrat titta rationellt på problemet. Nu har utopin ränt in i verkligheten.

Sverige är ett land som snällt tar emot människor men är uselt på att integrera dem i samhället. Sverige har en oproportionerligt stor andel arbetslösa som kommer från andra länder än EU. Detta grundar sig de höga trösklarna för att ta sig in på arbetsmarknaden och drabbar inte bara flyktingar men de har svårare än andra grupper. Det största problemet för Sverige är att en väldigt stor del av de kommer hit helt enkelt inte kan bära sina egna kostnader. Det accentueras av att vi har en väldigt stor andel flyktinginvandring relativt arbetskraftinvandring. Till detta hör att den svenska ekonomin inte går så bra som många verkar tro: BNP per capita har legat still sedan 2007 vilket innebär att de faktiska resurserna inte ökar. SKL:s varningar om kommuner och landstings ekonomi kan delvis härledas till detta.

Detta är problem vi måste lösa. Så vad behöver vi göra? Först och främst behöver vi börja tala om problemen. Vi måste förstå att flyktingarna måste spridas inom hela Europa och inte bara i ett fåtal länder. Vi måste också se till att de som kommer hit kan bära sina egna kostnader. Jag har så klart inga direkta lösningar på detta men det viktiga är att vi diskuterar det rationellt. Här är mina förslag på lösningar:

  • Bygg upp ett rationellt system för flyktingmottagande som utgår från vad vi kan ta emot med en möjlighet till expansion utifrån vår institutionella förmåga.
  • Se till att uppehållstillstånden är tillfälliga men att alla som kan försörja sig legalt får stanna.
  • Anhöriginvandring är endast tillåten om de anhöriga kan försörja sig själva eller av familjen. Men om det är ordnat är alla välkomna.
  • Satsa ordentligt på utbildning för så väl barn som vuxna – Sverige är ett land där det är nödvändigt med gymnasieutbildning för att klara sig. Alla måste klara av språket och alla måste ha grundläggande utbildning. Här finns ett problem i att en majoritet av dem som kommer är, även enligt optimistiska beräkningar, lågt utbildade.
  • Liberalisera arbetsmarknaden och underlätta entreprenörskap, sänk skatten på tjänster och förenkla reglerna för företag. Vi måste acceptera en större lönespridning.

*73 miljarder kan jämföras med budgetposterna för ”ekonomisk trygghet för familjer och barn” på ca 85 miljarder, ”arbetsmarknad och arbetsliv” ca. 72 miljarder, ”utbildning och universitetsforskning” ca. 65 miljarder, försvars och samhällets krisberedskap” ca  50 miljarder eller ”internationell bistånd” ca. 24 miljarder. (DN:s jämförelse av olika budgetalternativ november 2014.)

En rationell debatt kräver att volymer diskuteras

I debatten om invandringen så finns ett ord som dyker upp då och då: ”volymer”. Vissa hävdar att det är ett ord som inte ska användas i debatten eftersom vi då börjar tala om hur många människor som vi släpper in i Sverige. Det är bara det att ordet syftar på något mycket centralt. Det går nämligen inte att föra en rationell diskussion om invandring utan att tala om volymer. Att säga att man inte ska tala om volymer innebär rakt av att man säger att man ska ha en irrationell debatt om invandringen.

Volymer, inte bara i fråga om invandringen, är centralt för all offentlig verksamhet. Att dölja detta faktum är bisarrt. Det är utifrån beräknade volymprognoser den offentliga sektorn sätter sin budget och det är de faktiska volymerna som i mångt och mycket ger den faktiska kostnaden. Inom andra områden kan man beräkna volymerna utifrån demografiska grupper. I fråga om invandring handlar det om hur många som vi släpper in.

Det handlar inte bara om pengar även om det snabbt blir stora kostnader – kommunerna får av staten ca. 160 000 kronor per flykting sedan tillkommer en rad andra mer svårfångade kostnader. Alla system har en gräns för hur mycket de kan hantera. De svenska välfärdsinstitutionerna börjar nå den gränsen. De har helt enkelt inte byggts upp för att hantera de problem som kommer med en stor snabbt ökande invandring. De har inte haft tid att ställa om sig till en ny verklighet.

Nu har handläggningstiderna ökat till ett två år för flyktingar. Situationen för många skolor är problematisk och vi har problemet att det är svårt att komma in i det svenska samhället. Migrationsverket har även skrivit ner prognosen för antalet flyktingar med 10 000 eftersom bilden av Sverige har ändrats i och med att det tar så lång tid att ta sig igenom systemet i Sverige och att det dessutom är svårt att få jobb.

Det vi ser är alltså att istället för en kö vid gränsen till Sverige så får vi en mängd kostsamma köer inne i landet. Det man måste fråga sig som vän av invandring är just hur våra olika institutioner och system klarar av invandringen. Precis som med all välfärd går det inte att bara säga att allt ska lösa sig bara för att det är moraliskt korrekt. Vi måste göra en rationell analys och prioritera vad som är viktigast. Det innebär att man måste börja tala om volymer. När vi börjat göra det så kan vi börja diskutera hur vi hantera att så många människor har möjligheten att ta sig till bättre fungerande länder som Sverige. Låt oss ha en rationell debatt om invandringen.

Länkar (i oordning):

  1. Migrationsverkets sommarprognos 
  2. Skolpeng
  3. 10 000 flyktingar på en vecka
  4. Migrationsverkets prognos oktober 2015
  5. Dramatiskt läge för kommuner och landsting
  6. Arbetslöshet bland utlänningar ej från EU
  7. Kommuner lex sara-anmäler sig
  8. Rapport, Invandringen och Sveriges resultatfall i Pisa
  9. BNP per capita i Sverige över tid
  10. Grundskolepeng i Stockholms stad
  11. Jämförelse av olika budgetposter

Liberala argument mot omfördelning av resurser

En vän frågade mig hur man som liberal argumenterar mot omfördelningspolitik. Här är mitt relativt akademiska svar. Efter det kommer ett icke-akademisk svar som en annan vän gav på samma fråga.

Frågan om omfördelning är en grundläggande fråga inom politisk teori, statsvetenskap och nationalekonomi. Ett sätt att besvara en sådan fråga är genom idealtyper som man sedan kan argumentera utifrån. Vi kan tänka oss två extra situationer: 1) total omfördelning; 2) ingen omfördelning. De två idealtyperna kan ställas upp på lite olika sätt.  Idealtypen för ett samhälle med total omfördelning är att staten tar upp 100 procent i skatt som sedan omfördelas utifrån en rättighetsprincip.

Den mest extrema formen av ett samhälle utan någon som helst tvingande omfördelning är det anarkistiska. Staten bygger nämligen i grunden på en tvingande våldsmakt som samlar in resurser. Även den minimala staten, eller nattväktarstaten, som endast upprätthåller inre och yttre säkerhet, rättssäkerhet och grundläggande negativa rättigheter är till viss mån omfördelande eftersom den tar in resurser från medborgarna och tillhandahåller tjänster som kommer alla till del. Så som liberal är man inte totalt emot omfördelningen eftersom liberaler är för staten som institution.

Vad är då problemen med den totala omfördelningen? Det i alla fall två aspekter på problemet. Dels den ekonomistiska och dels den moraliska. Ur ett ekonomistiskt perspektiv så finns en rad problem med höga skatter. I grunden handlar det om att det bort alla incitament för företagande utom altruistiska eller att man brinner för något. Det innebär i praktiken att man kväver innovationen inom områden som folk inte brinner för. Inom dessa områden måste man helt enkelt organisera verksamheterna statligt. Vi får alltså en planekonomi som tolererar idealistiskt företagande vilket låter som en dröm för vänstern.

Lafferkurvan
Lafferkurva, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lafferkurvan

Problemet är att människan inte riktigt gillar detta i praktiken. Högre beskattning innebär att både att folk anstränger sig mindre vilket gör hela samhället fattigare men också att den svarta ekonomin växer – alltså att människor gör praktiskt uppror mot staten vilket försvagar den och undergräver statens förtroende. Som liberal vill man ha en legitim, stark och effektiv stat. Ur ett ekonomistiskt perspektiv finns det alltså en gräns för hur mycket man kan beskatta ett samhälle effektivt. Vid en viss punkt ger än högre skatt lägre inkomst till staten än en lägre skattesats vilket kan illustreras i en lafferkurva. Var den punkten ligger är så klart osäkert och varierar nog med olika kulturer. I Sverige verkar det finnas en gräns för skattetrycket vid 50 procent.

Ur ett moraliskt perspektiv handlar det om att staten helt inte har rätt att ta människors resurser hur som helst. Men eftersom vi accepterat staten i sig så måste vi argumentera för vad som är legitimt att staten tar våra resurser för. Nozick argumenterar för att en stat som är mer omfattande än den minimala är illegitim. Enligt Nozick kränker staten den individuella rätten till ens arbete genom att ta frukterna från ens arbete och fördela till andra. Han menar dock att det är legitimt att alla betalar den gemensamma kostnaden för att garantera dessa rättigheter. Han medger dock att detta bara är rimligt i en ideal ahistorisk situation och att det behövs kompensatoriska åtgärder i de faktiska rådande situationen. Frågan är då hur man avgör vad som är tillräckliga kompensatoriska åtgärder. Detta är den klassiskt liberala (amerikansk libertarian) ståndpunkten.

Rawls har i socialliberal anda (amerikansk liberal) föreslagit en moralisk princip, differensprincipen, för hur samhällsresurser ska omfördelas som man kan säga kopplar samman den ekonomistiska insikten om effektiv ekonomisk politik med rättighetstänkandet. Enligt differensprincipen ska skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras. Det innebär att om en lägre skattebörda ger en bättre materiell standard än en högre så är den lägre skattesatsen mer legitim. På så sätt kan Rawls argumentera mot höga skatter utan att dessa blir så pass höga att ekonomin kvävs. Han undviker också att skatterna i sig blir ett sätt att straffa dem som är rika.

För min del så föredrar jag en argumentation som ligger någonstans mellan Nozick och Rawls. Jag försöker helt enkelt tänka på vilka positiva rättigheter som behövs i ett samhälle förutom de negativa rättigheterna till liv, frihet och egendom. Först och främst krävs alltså en rättstat som upprätthåller och förverkligar dessa rättigheter – alltså det som utgör den minimala staten. Jag ser två positiva rättigheter som nödvändiga: 1) rätten till sjukvård, och 2) rätten till tillräcklig utbildning. Inget samhälle kan vara legitimt som inte tar hand som de som är sjuka och i ett så pass komplext samhälle som dagens klarar man sig inte tillräcklig utbildning. Det är då rimligt att det sker en viss omfördelning för att se till att alla människor får tillgång till detta. Med det sagt är det inte säkert att dessa ska organiseras statligt (som det här radikala förslaget på ett liberalt skolsystem). Jag kan också tänka mig att det är bra att staten organiserar och därmed använder skattemedel till viss infrastruktur.

Min vän ME:s mer direkta svar:

Allt bottnar i definitionerna av rättvisa och solidaritet. Hur delar man rättvist, ska den som riskerat mer och vunnit få behålla mer, är det ok? Ska den som investerat mest få mer utdelning om det blir en vinst? Ska den som pluggat längst få mer i plånboken? Ska den som nyttjat mest energi för att vinna mest produktivitet få ut mer? Den som spar han har? Eller den som spar, han kan vi i framtiden ta ifrån? Etc etc.

Utifrån definitionen av rättvisa går det inte att skatta rika med en högre skattesats, då är det inte rättvist. Min föreställning om framgång utgår ifrån en grund av rättvisa. Vi får vad vi förtjänar – Orsak och Verkan. Kämpar du så får du för din insats. Chansar/riskerar du så kan du få något av din insats. Skiter du i det så vinner du ingenting.

Socialismen tar inte hänsyn till människors olika incitament för sina val att gå i livet. Rättvisa får inte innebära att någons slit eller risk ska betala för någon annans trygghet mer än vad alla är med att dela på. Socialism är för mig fruktansvärt då det varken är rättvisa eller ger mig någon chans att jaga mina drömmar om högre standard. Socialismen vill att jag arbetar dag och natt gratis, riskerar allt (familj, hus, ekonomi och hälsa) för att kanske kunna skapa ett företag som kan ge lön inom 2 år och kanske vinst efter tre. Då ska socialismen kliva in och ta mer pengar från mig än från andra för att finansiera en högre standard för dom som inte vill riskera eller jobba gratis för att kanske få lön och med tur även lite vinst.

Det är ren och skär jävla ondska, inte någon jävla rättvisa. Det är fruktansvärd orättvisa…

Var på en annan vän tillägger:

Det [här svaret ovan] synliggör det tankefel som över huvud taget gör det möjligt för socialister att tänka att stark omfördelning kan vara moraliskt försvarbart: de ser rikedom som något statiskt och oförtjänt, de glömmer de risker och slit som krävdes av människor för att skaffa den. De glömmer också en sak till: att de som inte har framgång kan sakna den på grund av deras egen insats eller brist på insats snarare än opåverkbar orättvisa.

Länkar:

http://plato.stanford.edu/entries/nozick-political/
http://plato.stanford.edu/entries/rawls/

 Uppdaterad 2015.10.22, lde in bild på Lafferkurva; 2015.10.19, 11:52 & 17:43

En häpnadsväckande debatt

Jag vill börja med att påpeka att jag är en varm invandringsförespråkare och tycker det är fantastiskt att människor vill komma till Sverige men diskussionen om vilka problem som detta medför är mycket svårt vilket är dåligt för hela vårt samhälle – inklusive dem som kommer hit. Detta uttalande viftas gärna bort med enkla besvärjelser som ”jag är inte rasist men…”. Det är ett mycket bra sätt att sätta den förnuftiga debatten ur spel och underminera det öppna samhället som vi alla värdesätter. Det öppna samhället kräver en rationell attityd och det innebär att vi måste kunna diskutera problem med saker som vi tycker är viktiga. Om vi anser att det är viktigt att ta emot flyktingar så måste vi kunna tala öppet om problemen som kommer.

Så det är bra att vi börjar diskutera detta. Bättre sent än aldrig som man säger. I alla fall så lyssnar jag på en debatt i SR:s Studio 1 mellan Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet, Tino Sanandadji, doktor i nationalekonomi vid University of Chicago samt Lars Trädgårdh. Trädgårdh säger en rad vettiga saker och Sanandadji säger det han brukar.  Men det är över vad Jonsson säger som jag häpnar. Med en föraktfull ton inleder han med att säga att Sanandadji är ideologisk för att sedan dra en rad normativa och ideologiska argument. Jag citerar Jonsson:

Till skillnad från föregående talare [Sanandadji] som ger en ideologisk vinklad svartmålning av den här situationen så ska man väl kanske framhålla dels att det är här är en stor kris i Europas närhet där människor är på vild och desperat flykt för att överleva…

Det här är ett tydligt normativt påstående. Vi kan alla hålla med om att man bör hjälpa människor som är utsatta men det är ett moraliskt uttalande. Jonsson svartmålar alltså sin meningsmotståndare för att vara ideologisk och drar upp ett moraliskt argument för att vi inte ska dra in kostnader i vår diskussion. Jonsson visar här upp sin ideologiska ståndpunkt om att ideal och utopi går före realism och verklighet. Han fortsätter sedan med att argumentera för att kostnaderna för ta emot flyktingar inte är så stor för att sedan gå in på att företag skor sig på flyktingkrisen. Jag citerar igen:

… genom olika åtgärder och regler hindra företag att ta ut övervinster och ockerhyror vilket är direkt omoraliskt och osolidariskt i ett läge där det krävs originella och kraftfulla åtgärder…

Jonsson fortsätter alltså slänga ur sig moraliska och ideologiska haranger. Inte nog med att han använder ett tydligt ideologiskt språkbruk och argumenterar normativt; han säger här emot sig själv också. Han har precis sagt att flyktingmottagandet inte kostar så mycket men nu erkänner han att det behövs ”originella och kraftfulla åtgärder”. I ärlighetens namn ska jag erkänna att han sedan förtydligar att han menar att kostnaden för mottagandet av flyktingar är kortvarig och framhåller att det inte hotar den svenska välfärden på något sätt. (Det är något som jag dock inte tror på men det är en annan fråga.) Men sedan fortsätter han med att ta upp bankernas vinster:

Våra banker i Sverige gjorde 100 miljarder i vinst sammanlagt och man gör det per år och om man tog bort räntesubventionerna skulle man till statskassan få in 30-40-50 miljarder vilket skulle täcka allt det här med god marginal.

Jag förstår vad Jonsson menar. Ur hans perspektiv finns det massor med pengar att hämta ur den privata sektorn och därför är det inga problem att ta emot invandrare. Men att påstå att det skulle inte vara en ideologisk position är ju bisarrt.

Att bete sig på det här sättet och påstå sig vara neutral när man är djupt ideologisk och dessutom beskylla sin meningsmotståndare för att vara ideologiskt vinklad är rakt av oärligt och oförskämt. Inte bara mot Sanandaji utan även mot mig som lyssnare.

Frihetliga invarianser – från socialist till liberal

Jag funderar rätt mycket frågan om ideologier och hur det kommer sig att man ställer sig på en viss politisk sida. Därför fascineras jag av berättelser om hur människor ändra politisk ståndpunkt. Det handlar till viss del om att jag bytt politisk hemvist men jag har alltid fascinerats över “den andres bild av världen” och en önskan om att se och förstå andra perspektiv (jag har också alltid fascinerats mer av den onda skurken än hjälten). Det förklarar också till stor del mina texter om nyfascism och Sverigedemokraterna. De är helt enkelt gäckande främmande för mig och jag har ett behov att förstå deras världsbild.

I alla fall i mitt eget sökande efter förståelse av min egen politiska ståndpunkt har jag tidigare skrivit om att det endast är en ytlig förändring. Jag har beskrivit det så här:

[J]ag verkar ha vänt upp och ner på nästan allt det som jag tidigare stod för. Jag är själv mycket fascinerad över att jag nästan alltid lyckas ta den motsatta ståndpunkten. Än mer fascinerande är att jag upplever det som jag bara förändrat min position på ytan. Jag har fortfarande samma politiska ideal som jag alltid haft.

Så vad är det som inte förändrats? Jag har några bilder av saker som jag vänt mig mot inom vänstern som jag i efterhand insett gjorde mig till latent liberal och som jag tolkar som “frihetlig”. Den första var ett tidigt tankeexperiment om kommunism som jag ställde upp när mitt politiska tänkande började vakna när jag var omkring 14 år. Jag minns inte exakt hur jag formulerade det då men det här är andemeningen:

Kommunismen vill fördela alla människans resurser lika mellan alla människor. Det kräver ett system som fördelar dessa resurser. Även om vi kan samla in dessa resurser på ett legitimt sätt så måste de också fördelas på ett rättvist sätt utifrån var och ens behov relativt de samlade resurserna. Dels är det inte möjligt att känna till alla dessa behov och dels är inte människor moraliskt kapabla att om de kände till allas behov fördela dem utifrån dessa. Möjligen kan man tänka sig att en maskin kan samla in alla dessa fakta om behov och okorrumperat fördela resurserna. Men det skulle innebära att människan styrdes av en maskin och det skulle människan inte gå med på eftersom det är omänskligt. Det är helt enkelt inte något vi vill.

Utifrån från detta förkastade jag från början kommunismen och har sen dess bara blivit allt mer övertygad om att kommunism är fel. En annan tanke jag minns som gjorde att jag inte riktigt kände mig hemma i vänstern hade jag under gymnasiet. Det här var under 90-talet och globaliseringen var den stora vänsterfrågan. Det jag inte kunde förstå var vänsterns negativa inställning till handel och globalisering. Historiskt är det ju så tydligt att kulturell och materiell rikedom kommer av just handel och interaktion mellan människor. Då bör ju handel och globalisering i grunden vara bra även om det finns vissa problem som måste hanteras.

Ytterligare en sådan här sak var min irritation över hur enkelspårig vänstern var. Alla samhällsproblem skulle lösas med universalmedlet mer resurser och höj skatten. Jag var som socialist inte emot hög skatt men jag kunde inte förstå hur man kunde tro att bara mer resurser skulle vara svaret på alla problem. Särskilt inte i ett land som Sverige med världens högsta skatter och en allt större ekonomi vilket innebär att statens intäkter ständigt ökar med den ekonomiska tillväxten. Det är ju också självklart så att hur man organiserar sig och hur man beter sig är avgörande för hur saker och ting fungerar. Genom att endast fokusera på resurser så missar man flera avgörande andra dimensioner för att göra världen bättre.

Sådana här frågor samlade jag på mig och till slut brast det och jag kunde inte längre kalla mig socialist. Efter några år av politiskt ökenvandrande landade jag till slut i liberalismen. En av de viktigaste orsakerna till att jag bröt med socialismen var att när jag väl började läsa mer intellektuella texter så höll jag helt enkelt inte med vänstern. Jag minns att jag prenumererade på Ordfront och höll typ inte med om något. Sedan när jag läste idéhistoria efter gymnasiet så insåg jag att jag höll med de liberala tänkarna. Särskilt J. S. Mill.

Jag har länge funderat på vad det var som fick mig att inte känna igen mig i de vänsterintellektuella resonemangen. Jag har länge sett det som att jag helt enkelt kunde hålla med om kritiken av kapitalism och materiella orättvisor. Men vad i de djupare texterna höll jag inte med om? Jag tror jag har kommit på svaret. Jag har helt enkelt aldrig varit strukturalist. Och jag har heller aldrig varit poststrukturalist (postmodernist). Därmed underkänner jag vänsterns två viktigaste intellektuella traditioner även om jag kan finna båda såväl intressanta som givande.

Däremot känner jag verkligen igen mig i Poppers och Hayeks kritiska vetenskapsideal. Deras betoning på att människan faktiskt inte kan känna till sanningen (som slår mot strukturalism) men att att teorier om världen har olika mycket sanningslikhet och där med vara bättre och sämre relativt varandra (vilket slår mot poststrukturalismen) ligger helt i linje med mitt eget tänkande.

Det leder till en ödmjuk ståndpunkt om man faktiskt inte hur man exakt ska organisera samhället eller hur människor ska bete sig. Det måste man överlåta till människor själva. Däremot finns det vissa saker som vi är rätt säkra på är dåliga. Dessa saker kan vi värja oss mot genom rättigheter. Eftersom ingen kan sitta inne med sanningen måste vi vara öppna för en mängd olika idéer och åsikter vilket kräver ett öppet samhälle där dessa kan mötas.

Länkar:
https://bjornaxen.wordpress.com/2012/02/07/en-ytlig-politisk-resa/
http://www.frihetssmedjan.se/2015/07/recension-omprovningar-svenska-vanster%C2%ADintellektuella-i-skiftet-fran-70-tal-till-80-tal-av-david-brolin/
https://bjornaxen.wordpress.com/2015/03/28/sanningslikhet-och-berattelsen-om-varlden/
https://bjornaxen.wordpress.com/the-open-society/

Recension: ”Omprövningar. Svenska vänster­intellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” av David Brolin

Den här texten har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Omprövningar01En fråga som jag själv grunnar på rätt mycket är den om varför man ställer sig bakom olika ideologier. Det handlar om att jag själv anser att idéer är mycket viktiga och att det är en dygd att ta ställning till vad som händer i samhället och ideologin är ett verktyg för det. Men det handlar uppenbarligen inte bara om rationella idéer och fakta som ställs mot varandra. Vi människor delar ständigt upp oss i olika lag och det ideologiska ställningstagandet handlar mångt och mycket även om identitet. Något som jag tycker är särskilt intressant är frågan om att överge sin ideologi och byta politisk hemvist. Kanske anser jag att det är särskilt intressant för att jag själv gjort resan från socialist till liberal. Det finns ett antal texter varav The God that Failed, skriven av desillusionerade socialister, lär vara den mest kända. Jag känner dock inte till annat än anekdotiska beskrivningar av personer som gått från höger till vänster (vilket skulle vara intressant att del av).

I alla fall så har David Brolin skrivit en intressant bok Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal. Till skillnad från The God that Failed är det en utomstående som analyserar omvändelserna istället för att de som gjort själva omvändningen kommer till tals. Brolin analyserar sex vänsterintellektuellas texter från sent 60-tal till tidigt 90-tal. De sex intellektuella är Lars Gustavsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustavsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg. De sex fallstudierna ramas in av en inledande del som ger en bild av det då rådande intellektuella och sociala klimatet och hur det förändras samt en avslutande del där författaren försöker förstå de bakomliggande orsakerna till de sex personernas respektive politiska förflyttning. En uttalad ambition med boken är att fördjupa förståelsen för de olika bakomliggande skälen till de ideologiska förflyttningarna istället för att bara förkasta dem som kappvändare. Något som lyfts fram är dels hur tidigt förändringarna började samt vad som är kontinuerligt i respektive persons politiska tänkande.

Bokens styrka är fallstudierna där man får bekanta sig med var och en av de sex personerna. Det är intressant både att få del av deras respektive enskilda världsbilder och hur de hänger samman som en del av en ideologisk rörelse. Just att följa de sex personernas intellektuella utveckling; vad förändras och vad som som inte gör det och hur de omprövade sina respektive världsbilder. Det är sex studier av sex intressanta svenska intellektuella personer som alla verkligen funderat kring världen – vilket är en nödvändighet för den som byter politisk sida.

Jag gillar särskilt att läsa om Lars Gustavsson som jag inte var bekant med innan. Antagligen för att jag känner igen mig i hans samhällsanalys. Brolin lyfter bland annat fram detta citat: ”En stat kan i bästa fall skapa fundamentala  skyddsnät. Den kan inte överta liv. Det terapeutiska samhället är totalitärt”. Han har även myntat de användbara begreppen ’mediavänstern’, ’problemformuleringsprivilegiet’ samt ’socialstaten’.

Brolins analys visar på hur stor skillnad det är mellan de sex personerna. De har inte riktigt samma ideologiska utgångspunkt som socialister och från deras brytning med den radikala vänstern går de åt rätt olika håll. Exempelvis går filosofen och författaren Lars Gustavsson och idéhistoriken Svante Nordin rätt långt till höger medan ekonomen Klas Eklund och ekonomihistorikern Bo Gustavsson blir socialdemokrater till höger respektive vänster inom partiet.

Denna bredd mellan de personer som analyseras är så klart intressant i sig och visar på att det inte går på något enkelt sätt förklara varför dessa personer ändrade sin politiska ståndpunkt. Men det är också just detta som gör den avslutande delen till bokens svaghet. Brolin prövar en rad olika sätt att förklara övergången. Det är så klart ett hopplöst företag eftersom enskilda fall aldrig fullständigt stämmer med övergripande teorier. Särskilt inte så pass komplicerade fall som enskilda människors tankar om världen. Nu vill jag inte påskina att Brolin skulle ha förhoppningen om att lyckats med ett sådan konststycke. Hans ansats verkar just ha varit att visa att det inte går att komma med enkla förklaringar till varför människor ändrar åsikt. Brolins styrka är beskrivandet av såväl tidsandan som de enskilda personers texter. Själva analysen av hur dessa hänger samman med olika fenomen förblir relativt ytlig om än korrekt. Den avslutande delen är bra och behövligt men det känns som att det saknas något. I avsaknad av en konkret sammanfattande förklaring till skiftena i ideologiska ställningstagandena skulle det behövas att Brolin försökte sig på en egen reflektion som går bortom gränserna för bokens material.

Sammanfattningsvis är det en intressant och välskriven bok som jag rekommenderar varmt. Men den håller sig på ytan av sin egen analys och jag saknar en kreativ reflektion som skulle kunna lyfta analysen från de enskilda fallen till något större och därmed göra den till något riktigt briljant.

Länkar:
https://bjornaxen.wordpress.com/2013/05/01/att-ta-stallning-ar-en-dygd-och-ideologier-hjalper-en-att-gora-det/
https://bjornaxen.wordpress.com/2014/09/10/politik-som-identitet/
https://bjornaxen.wordpress.com/2012/02/07/en-ytlig-politisk-resa/
https://en.wikipedia.org/wiki/The_God_that_Failed
http://www.celanders.se/omprovningar.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Gustafsson

Liberaler måste bli bättre på propaganda

Något som jag blivit allt mer varse är usla liberaler är på propaganda. Insikten handlar om att liberaler argumenterar nästan enbart utifrån logos medan vänster argumenterar utifrån patos samt har ett större behov av etos/auktoritetsargument. Alltså att det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det. Det kan vara en person med hög status eller, som blivit allt vanligare med identitetspolitiken, vilken grupp man kategoriseras som. Etos och patos trumfar logos för vänstern helt enkelt. Rationellt/filosofisk/vetenskapligt så är ju det galet – logos ska ju rationellt sätt vinna över patos och etos. Men retoriskt, psykologiskt, sociologiskt vet vi ju att det inte fungerar på det viset. Folk övertygas av patos och etos och framförallt får patos folk att agera. Liberaler måste helt enkelt lära sig att använda mer patos medan vårt etos ska grundas i vårt starka logos. Det kräver dock att vi gör avkall på viss logos eftersom god propaganda kräver förenklingar. Vi måste också bli hårdare i debatten och faktiskt utmåla våra motståndare som omoraliska som vänstern gör. Det liberala budskapet handlar om att det är omoraliskt att kontrollera människor och att staten i grunden är ett kontrollinstrument. 

Grekland – en omodern stat i en senmodern ekonomisk struktur

Grunden till den grekiska krisen är betydligt djupare än att landet lånat för mycket. Inte heller är så enkelt grekerna arbetar för lite. En sådan sak som den låga pensionsåldern är bara ett symptom på ett betydligt djupare strukturellt problem. Kort kan man säga att det handlar om att Grekland har en omfattande stat av väldigt dålig kvalitet. Problemet för EU och EMU-projektet handlar alltså att det är för stor skillnad mellan de välfungerande länderna och Grekland vilket man blundade för när Euron lanserades.

Så vad är det som gör att Greklands stat fungerar så pass dåligt och varför är den så omfattande? För att förstå det måste man förstå att så väl den grekiska staten som samhället fungerar på fundamentalt annorlunda sätt än länder som Sverige och Tyskland med välfungerande stater.

Grekland har aldrig riktigt industrialiserats vilket både har stora sociala och ekonomiska konsekvenser. Eftersom det inte finns någon stark kapitalistisk ekonomi som skapar arbetstillfällen blir staten en mycket viktig arbetsgivare. Grekland har heller inte tagit steget från gemeinschaft (små gemenskaper) till gesellschaft (samhälle) som annars är en utmärkande utveckling i moderna stater. På så sätt liknar Grekland på många sätt fortfarande nutida utvecklingsländer. Det betyder att i Grekland bygger människors relationer på familj- och släktband istället för att man litar på mer anonyma relationer. Till detta hör att Grekland är ett samhälle med låg tillit både till andra människor och institutioner vilket är utmärkande för länder vars samhälleliga institutioner fungerar dåligt. Detta är också sammankopplat med ett svagt civilsamhälle samt en mycket omfattande svart ekonomi som uppgår till knappt 30% av BNP.

Det går även in i den grekiska demokratin som bygger på klientelism vilket innebär att relationen mellan politiker och väljare snarast handlar om tjänster och gentjänster. Man röstar helt enkelt för att få en direkta fördelar (till skillnad från generella program som olika politiska sidor erbjuder i välfungerande demokratier). Detta är också en anledning till varför den grekiska byråkratin är så pass dysfunktionell. De politiker som suttit vid makten har helt enkelt fyllt byråkratin med sina anhängare istället för opolitiska tjänstemän. Eftersom det är mycket svårt att avskeda grekiska statstjänstemän så har  varje ny politisk majoritet helt enkelt fyllt på med sina egna anhängare. Detta har lett till att den grekiska offentliga sektorn expanderat något avsevärt. Inte heller har den krympt i särskilt stor omfattning under krisåren. Det innebär också att att det finns en konflikt mellan städerna som byråkratiska centra och de små familjeägda företagen ute i landet vilket också är en viktig förklaring till den stora svarta ekonomiska sektort.

Grunden till greklandskrisen handlar alltså om att man försöker passa in ett land i en ekonomisk och politisk miljö som landet inte passar in i. Konflikten handlar om att Grekland måste anpassa sig till den strukturen, vilket t.ex. östeuropeiska länder som Estland gjort, men att Grekland helt enkelt vägrar göra det. I praktiken innebär det att Grekland vill att resten av Europa ska betala för att Grekland ska få en modern ekonomisk standard men slippa bygga upp en modern stat och modern ekonomi. Det är så klart ohållbart och Grekland har egentligen bara två val: antingen modernisera staten eller gå ur EMU.

Länkar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gemeinschaft_och_Gesellschaft
https://en.wikipedia.org/wiki/Clientelism