Vad som utmärker radikaler

Det här är ingen stor insikt men i alla fall. Det som utmärker radikaler är att de reducerar samhällsfrågor till ett enskilt problem som de tror kan lösa allt. Den klassiska socialisten anser att alla samhällsproblem kan härledas till den kapitalistiska strukturen och arbetarnas underordning; feminister anser att det är Patriarkatet och kvinnans underordning; anarkister – såväl anti- som pro-kapitalistiska – anser att problemet är staten; radikala populister anser att det är etablissemanget och nationalister att det är etnisk blandning.

Alla dessa har en poäng. De kan finna tydliga problem som går att härleda till det som de anser vara orsaken till problemet: kapitalismen, patriarkatet, staten, etablissemanget respektive etniskt blandning. Det är inte det att de inte kan se att det inte finns andra problem. Istället är problemet att just den utvalda problematiken får ta så pass stor plats att alla andra perspektiv trängs undan. Radikalen blir på så sätt blind för samhällets komplexitet.

Det innebär att radikalen ofta är värd att lyssna på i fråga om att visa på olika samhällsproblem. Men det är sällan som man ska lyssna på radikaler i fråga om lösningar. Radikalens lösningar är helt enkelt inte tillräckligt balanserade för att vara relevanta.

Det innebär att radikalen ständigt kommer att förbli besviken. Även när andra lyssnar blir det aldrig tillräckligt. I de fall som radikaler tagit makten – som i de kommunistiska staterna – har det slutat i katastrof. Man vill så gott men man gör så illa.

Ödmjukhet inför hur lite vi faktiskt förstår av komplexa system som samhället är den enda humana vägen framåt. Det kräver att vi lyssnar på varandra och försöker förstå sin meningsmotståndare och politiska fiende. Tyvärr är tidsandan den motsatta. Istället för att söka förståelse så lyssnar vi allt mindre på den andre och allt mer på dem som har samma åsikt. Den med annan åsikt talar vi ner och föraktar.

Det är naturligt att bli frustrerad och klaga på hur dum/korkad/idiotisk den andre är. Men det betyder inte att vi inte ska försöka förstå den andra sidan.

En AI:s ödesmättade uttryck

Googles AI skriver poesi efter att ha läst drygt 2800 romantiska romaner. Dikten är fascinerande ödesmättad. Två saker är fascinerande. Dels språket i romantisk litteratur som här presenteras i en ny struktur och dels avsaknaden av syfte som gör tvingar fram en egen mänskliga tolkning. Det får mig att tänka på skillnaden mellan artificial intelligence (AI) och sentient intelligence (SI). Att kunna uttrycka sig intelligent är inte det samma som att vara medveten och självreflekterande.

No.
he said.
“no,” he said.
“no,” i said.
“i know,” she said.
“thank you,” she said.
“come with me,” she said.
“talk to me,” she said.
“don’t worry about it,” she said.

it made me want to cry.
no one had seen him since.
it made me feel uneasy.
no one had seen him.
the thought made me smile.
the pain was unbearable.
the crowd was silent.
the man called out.
the old man said.
the man asked.

he was silent for a long moment.
he was silent for a moment.
it was quiet for a moment.
it was dark and cold.
there was a pause.
it was my turn.

there is no one else in the world.
there is no one else in sight.
they were the only ones who mattered.
they were the only ones left.
he had to be with me.
she had to be with him.
i had to do this.
i wanted to kill him.
i started to cry.
i turned to him.

 

En text om att ta ställning

Jag fann intressant liten text jag skrivit i insidan på pärmen i min Från Platon till Kommunismens fall av Sven-Eric Liedman som jag helt glömt bort. Texten är ett kort manifest som lägger varför man ska ta ställning i samhällsfrågor. Texten är daterad till juni 2007 alltså när jag precis börjat blogga och innan jag börjat läsa statsvetenskap. Andemeningen är den samma som i mitt inlägg om att det är en dygd att ta ställning. Det jag finner mest intressant är att de tankar som texten uttrycker har väglett mig sedan dess.

Jag har fastslagit att moralen är relativ för människan och att den i sista hand bestäms av den med makt (möjligen i gruppen; moralen är en social angelägenhet – gruppens bedömning över maktutövandet).

—> Moralen är den sociala maktangelägenheten. Gruppen måste alltid diskutera diskutera moralen. Den kan aldrig bestämmas av en enskild. Det är upp till varje individ att fastslå sin egen moral och hävda den i gruppen.

Min moral säger att det är varje grupp som ska bestämma moralen. Men en grupp kan säga att moralen ska bestämmas av en person. Det är att skjuta allt ansvar ifrån sig. Det är farligt om moralen bestäms av den samme som utövar makten.

Där med har jag kommit fram till att utforska min moral. Att inte tycka är att att vara osocial och dra sig ur samhället. Att inte ta ställning är att överlåta moralen till någon annan.

Några kommentarer till texten. Det märks att den inte är skriven för publik utan snarast ett sätt att fånga en tanke för mig själv och jag har ändrat vissa skiljetecken o dyl.

Det jag säger är att just eftersom moralen bestäms av den med makt så måste den som inte vill bli dominerad stå upp för sin egen moral. Det kräver att man tänker efter och tar ställning.

I grunden är det samma som Poppers Öppna samhälle. Moralen bestäms i gruppen eller samhället och det är farligt och omoraliskt att överlåta moralen till en enskild person eller en liten elit. Moralen måste diskuteras öppet i gruppen.

Texten uttrycker även en skyldighet att aktivt delta i samhällsdebatten vilket visar på ett republikanskt ideal.

Jag måste dock säga att min bild av moralen har utvecklats eller inte syns i den här texten. Jag tror att det finns en moral inom människan som en grundstruktur som sedan kläs i olika kulturella uttryck ungefär som människan har en grundstruktur för språk som har olika kulturella uttryck.

Star Wars, myt och politisk filosofi

I samband med den nya Star Wars-filmen skrev jag en text till Frihetssmedjan om hur Star Wars är en modern myt vilket jag vävde samman med Hegels dialektik. Efter inlägget kommer ett addendum där jag tar upp några invändande kommenterar på inlägget. Jag kan också rekommendera min text om Tolkien, ondska och frihet samt den om Star Trek som humanfascism.

StarWars1I dag har den nya Star Wars-filmen premiär. Star Wars har kommit att bli en av de största berättelserna i vår tid. Filmernas framgång verkar ha att göra med att de berör människor på ett djupare plan. Star Wars är en modern myt som tillfredsställer oss i vår moderna avmytologiserad era. Berättelsens struktur är den om hjälteresan eller monomyten som beskrivs av Joseph Campbell i boken Hjälten med tusen ansikten. I grunden handlar en sådan myt om att en hjälte, huvudpersonen, ställs inför en utmaning som leder till ett äventyr ut i en främmande värld och ställs inför en rad prövningar för att slutligen återvända till vardagen med en konkret eller abstrakt gåva. Andra sådana moderna berättelser är Tolkiens Sagan om Ringen och The Matrix. Dessa berättelser har även en grundläggande struktur där gott står mot ont. Denna grundläggande mytologiska struktur återfinns i myter från alla tider.

En annan sådan stark berättelse i vår tid är den om andra världskriget där de goda Allierade står mot ondskans Axelmakter. Ingen som är historieintresserad kan väl ha undgått hur pass stor del av vad som skrivs populärt om historia idag just handlar om andra världskriget. Just att detta krig passar så bra in mytens struktur är nog en anledning till varför den är så pass populär. Berättelsen om andra världskriget fungerar som en av Västerlandets skapelsemyter som legitimerar dagens liberaldemokratiska system. Den legitimerade även sovjetsystemet och dagens ryska regim.

Det verkar finnas något essentiellt för hur en berättelse ska struktureras för att människor ska ta den till sig. Jag funderar på om en sådan struktur även finns inom filosofin – närmare bestämt inom den hegelianska dialektiken. Hegels filosofi har kritiserats kraftfullt, inte minst av Karl Popper, för att inte överensstämma med verkligheten. Men den är ovedersägligt väldigt inflytelserik både i sig själv och genom andra filosofer inte minst genom Marx.

Monomyt-tes-antites-syntes1
Grafik: Monomyten med Hegels dialektiska schema. Bilden The Hero’s Journey är hämtad från Wikipedia. Det dialektiska schemat är tillagt av B. Axén. 

Monomyten med Hegels dialektiska schema. Bilden The Hero’s Journey är hämtad från Wikipedia. Det dialektiska schemat är tillagt av B. Axén

Enligt Hegels dialektik utgår tanken först från det okända, tes, som ställs mot det bestämda, antitesen. I konflikten mellan tes och antites följer en utveckling – syntes. Om vi översätter detta schema till myten har vi först att hjälten ger sig ut i det okända och möter där en verklighet där ondskan är närvarande och utmanar hjälten. I hjältens kamp och slutligen seger över ondskan sker en utveckling – när striden är över är hjälten inte längre den samma, hjälten har tagit emot gudinnans gåva.

Medan Hegel såg den dialektiska utvecklingen som immateriell och drevs av Världsanden – vilket ger oss koncept som tidsanda eller Zeitgeist – vände hans lärjunge Marx på det hela och gjorde den historisk materiell. Enligt Marx drivs samhället fram av materiella ekonomiska strukturer. Den västerländska historiens perioder delas in i slavsamhälle, feodalism, kapitalism som sedan ska övergå till socialism.

I varje period står olika klasser mot varandra vilka representerar tes och antites och vars kamp driver historien framåt till den nya eran. Under kapitalismens era är det borgarna som står mot arbetarna. Detta bygger på Hegels mer abstrakta modell om herren och slaven som står i en evig kam mot varandra och driver historiens utveckling. Det är för övrigt slutet på den utvecklingen som Francis Fukuyama famöst beskrivit som Historiens slut.

Vi känner igen detta schema från en rad strukturella tänkare som, av någon anledning, ofta är antiliberala. Vi har istället för herre–slav: kapitalist–proletär, öst–väst; nord–syd; centrum–periferi, vit–svart, norm–icke-norm, man–kvinna – och så då den mytiska ond–god.

Det intressanta är att trots att dessa analytiska scheman är så pass enkla ändå är så pass inflytelserika. Visserligen förenklar alla teorier verkligheten – det är deras syfte – men man måste fråga sig om förenklingen är relevant.* Alltså huruvida de delar som teorin lyfter fram överensstämmer med verkligheten. Min misstanke är att dessa teorier är väldigt bra på att strukturera världen på ett övertygande sätt men då endast subjektivt. Problemet är att de är objektivt irrelevanta och dessutom värderande genom att de i grunden handlar om gott om ont. De hegelianska analyserna ger oss då en berättelse om gott och ont likt myten i Star Wars som upplevs säga något relevant om verkligheten. Den mytiska strukturen gör dem övertygande och lätta ta till sig men förleder oss att tro att verkligheten är så pass enkel som en kamp mellan gott och ont.

______

* Ett på senare tid populärt sätt att hantera denna förenkling är genom intersektionalism som används för att hantera flera sådana dikotomier samtidigt. Problemen med denna ad hoc-lösning är att styrkan i analysverktyget går förlorad. Dessa teoriers styrka ligger just i att deras utgångspunkt i två primära fenomen som står mot varandra. Genom att lägga in flera sådana fenomen behövs en analys om vilka fenomen som är relevanta, hur de förhåller sig till varandra samt hur de ska värderas. Intersektionalismen kan man säga visar på hur den hegelianska dikotomin inte kan hantera verkligheten adekvat.

Addendum

MT anser att grafiken är missvisande: ”Antitesen, tesen som uppkommer för att möta den existerande ordningen, är generellt den tes som vänstern som omvandlar analysen av världen till en monomyt själva identifierar sig med. 

Som exempel, tanken där är att det existerande, tesen, är rasismen i samhället. Antitesen är antirasismen i praktik och teori. Syntesen är det lite diffusa samhället som saknar rasism och där antirasism som teori och praktik verken behövs eller finns. Där avsaknaden av rasism och rasistiska impulser är självklar.

BA: Sant vänstern identifierar sig som antitesen. Det är en bra poäng. Men de är inte helt jämförbara. Min poäng är att själva strukturen i dialektiken liknar en myt på så sätt att man kan bygga en saga kring den. Min tes är att det gör att dialektiken blir så lätt att ta till sig. Den bygger på/fungerar på samma sätt som vår narrativa logik – alltså en logik som vi så att säga känner igen oss i.

Hegel är dock snarast en konservativ filosof så där passar schemat kanske bättre. Jag funderar på om man kan säga så här: Vänsterns berättelse handlar om att avslöja att det som ser ut att vara det goda/normala (tesen) egentligen är det onda – det är makten/borgarna/kapitalet. Det som står emot detta (antitesen) är det ”verkliga” goda.

På sätt och vis är vänsterns myt en antisaga – vilket också stämmer med att vänsterns minsta gemensamma nämnare och enda invarians är att vara emot saker.

HB: ”Är inte en väsentlig skillnad att i hjälteeposet nedkämpas antitesen, varvid tesen utvecklas sas inom sig själv, medan det i Hegels dialektik är en sammansmältning av element från både tes och antites som utvecklas till syntesen? Men du har alldeles rätt i att det finns starka beröringspunkter i grundstrukturen protagonist -> antagonist dyker upp -> allt skarpare konflikt -> upplösning förbunden med utveckling -> protagonist i ny skepnad/ny tes.

BA: Det finns skillnader inte minst att mytens struktur är mer komplicerad (vilket också syns grafiken). Men i frågan om nedkämpande och utveckling inom sig själv skulle jag säga segern just ger den utveckling som leder till syntesen. Motsättningen som övervinns ger det nya – syntesen.

Det finns ytterligare en skillnad i det att i dialektiken ingår förändringen som ett frö i varje del.

JP: ”Jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men den dialektiska processen har ju onekligen många beröringspunkter med den mytologiska idén om uppbrott, upplysning/upphöjning, och återkomst.

I sin mindre metafysiska form är ju den hegelianska dialektiken också en idéhistorisk modell som jag tror nästan alla världsåskådningar använt sig av, medvetet eller omedvetet, och då ofta i en ohistorisk efterkonstruktion för att rättfärdiga den egna identiteten. Antiken följs av medeltiden, som följs av upplysningen, sen romantiken, moderniteten, och nu postmoderniteten. Även om denna beskrivning rent idéhistoriskt ofta är falsk (medeltiden var ju inte mörk, och den ofta dogmatiska upplysningen ter sig idag ganska daterad) har den ofta tagit mytisk gestalt: En svår tid låter en portalgestalt (mentorn) leda världen in i en osäker fas. Med några framträdande medhjälpare guidas historien genom osäkerheten, och återvänder omskapad: Världen är frälst/upplyst/benådad. Och sedan kommer en ny brytningstid.

På ett individuellt plan går nog alla människor genom en eller flera sådana bildningsresor. Våra förställningar börjar rasa runt om oss, och vi famlar i mörker. Ledda av en Carl Sagan, eller Marx, eller påve Franciskus, går vi in i en alternativ värld, där vi får tillgång till en verklighet som tidigare var förborgad. Och återvänder sedan upplysta/frälsta till de som väntat kvar. Liksom hjälten i monomyten har denna resa distanserat oss från de som inte gått samma väg: Den kunskap vi nu besitter kan de bara få genom att genomgå samma resa och nå samma upplysning/frälsning. Bara den som drabbats av tvivel, sett alla youtube-videor med Richard Dawkins, och sedan återvänt till sina vänner, kan se världen klart och rationellt!”

Länkar

Tolkien, ondskan och friheten

Star Trek som humanfascism

Star Wars som monomyt

Moderniteten

Weber – Entzauberung der Welt

Hjälteresan

Monomyt

Hjälten med tusen ansikten

Sagan om Ringen som monomyt

Star Wars och The Matrix som monomyter

Hegels filosofi

Karl Popper – kritik av historicism och holism

Tidsanda – Zeitgeist

Historisk materialism

Försvar av Historiens slut

Intersektionalismens problem

Får vi passera Eder gräns?

Den här texten har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Asylsökande 2013-2015(Källa: Migrationsverket)

Vi flydde till vår sista chans. Ers Excellens, som kan och vill: Öppna den gräns vi kommit till. Var skall vi annars gå nånstans? Ja, svara oss, Ers Excellens: Får vi passera Eder gräns?

Så avslutas Cornelis Vreeswijks ”Ballad om flykten” vars ord ekar i mig medan jag brottas med flyktingkrisen dilemma. En grundläggande liberal rättighet är fri rörlighet och med en utgångspunkt i varje individs värde vill jag hävda att det inte ska finnas någon gräns. Det här verkar också vara just det som många argumenterar för. Man hävdar rättigheter och visar på godtyckligheten i olika människors livssituation. Samtidigt inser jag omöjligheten att Sverige ensamt skulle kunna ta emot alla flyktingar. Strömmen är allt för strid och det kommer helt enkelt för många i för snabb takt.

Asylsökande vecka okt-dec 2015

Den röda pricken markerar införandet av gränskontroller. (Källa: Migrationsverket, grafik B. Axén)

För att förstå problematiken måste man förstå hur många som faktiskt kommer. Under 2014 kom drygt 80 000 asylsökande. Det tangerade nästan rekordåret från 90-talet. Migrationsverket prognostiserade att även 2015 skulle det komma 80 000. Det är ungefär 220 per dag. Under hösten ökade antalet markant till över 1000 per dag. Detta är ohållbart och regeringen insåg att de var tvungna att göra något. Från att gränskontrollerna infördes har antalet asylsökande hittills gått ner till ca. 900 per dag och fortsätter nedåt. Åtgärderna ser ut att ha fungerat och de senaste sju dagarna har antalet legat på genomsnitt 650 personer.* Den 8 december ansökte 490 personer om asyl. Men vi måste enligt mig komma ner till ungefär 100-150 per dag för att hantera situationen vilket fortfarande en mycket hög asylinvandring. Migrationsverkets prognoser från oktober 2015 anger i de högsta prognoserna värden på ca. 450 per dag 2016, 360 per dag 2017, 270 för 2018 och 230 per dag för 2019. Det är alltså med politiska åtgärder som sänker antalet asylsökande. (Migrationsverkets prognos oktober 2015.)

Det verkar som att många har svårt att förstå vad det innebär för våra välfärdsinstitutioner men i grunden handlar det om tre stora utmaningar där vi hade problem redan innan denna stora flyktingström och som alla kan sägas handla om integration: bostäder, arbetsmarknad och utbildning.

Bostadsmarknaden fungerar inte och är överhettad på flera platser i landet. Det är inte särskilt svårt att räkna ut att hundratusentals nya människor om året kommer att innebära än större problem. Vi har ett tydligt mönster där invandrare bor i segregerat och att etniska svenskar flyttar ifrån dessa områden. I fråga om arbetsmarknad är det just flyktinginvandrarna som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden – vilket också är den stora anledningen till varför denna grupp är en kostnad för samhället. Invandringen är positiv endast om de kommer i arbete. Arbetskraftsinvandring ger plus i statsekonomin medan asylinvandring kostar. Sverige har en mycket hög asylinvandring – högst i Västeuropa – vilket kan förklara varför integrationen är så pass dålig i Sverige. När vi hade arbetskraftsinvandring så gav den ett plus. Den invandringsökning vi ser nu är asylinvandring. Detta har undersökts bland annat i en statlig offentlig utredning (Flood & Ruist SOU 2015). Om de övergripande kostnaderna skriver de:

Baserad på observerade data visar en s.k. tvärsnittskalkyl för 2013 att den offentliga sektorn omfördelade 26 miljarder kronor från inrikes till utrikes födda, vilket motsvarar 0,7 procent av BNP. En uppdelning av hela gruppen utrikes födda i två grupper beroende på om de invandrat från ett land inom Europa eller utanför Europa visar att utomeuropeiska invandrare står för 21 miljarder av den totala omfördelningen till invandrare. Huvudförklaringen till denna omfördelning ligger på intäktssidan, dvs. låg sysselsättningsgrad medför låga skatteintäkter.

Om sysselsättningen för de grupper av utrikes födda som har lägst sysselsättningsnivå ökar med ca 10 procentenheter och pensionsuttaget skjuts upp med ca två år under en 40-årsperiod förändras resultatet för den offentliga sektorn dramatiskt.

Det diskonterade överskottet (vid 3,5 procents diskonteringsränta) uppgår till mer än 540 000 kronor per person för de från ”Övriga Europa” medan motsvarande beräkning för de som invandrar från länder utanför Europa är ett underskott på drygt 370 000 kronor ( Flood & Ruist SOU 2015 s. 8-9).

Såväl Sveriges kommuner och landsting (SKL), den statliga utredningen av Flood och Ruist och EU-kommissionens ekonomiska rapport för november 2015 anser att ekonomiskt kommer flyktinginvandringen inverka negativt på ekonomin om inte fler kommer i arbete. De siffror som analyseras av såväl SKL och den statliga utredningen bygger på siffror från 2013 och 2014 års och tar alltså inte med dagens situation. EU-kommissionens analys handlar inte om Sverige utan EU respektive Tyskland. Effekterna för Tyskland, som i detta fall har bättre förutsättningar än Sverige, innebär negativ utveckling av BNP per capita trots positiv BNP-utveckling (s. 48-56 i EU-kommissions rapport).

Utbildning är en mycket viktig del för att lyckas med integrationen. I fråga om vuxna handlar det dels om effektiv svenskundervisning och dels om utbildning eller verifikation av kunskaper. En större utmaning är den stora mängd barn som kommer vilka utgör drygt 40% av de asylsökande varav drygt 30% är i skolåldern. Det handlar alltså om över 46 000 barn 7-17 år bara under 2015 fram till sista november. Det kan jämföras med en årskull i Sverige grovt skattat ligger omkring 100 000 barn.  En stor andel av dessa barn är i tonåren. Bland de ensamkommande barnen, vilka utgör ca. hälften av alla asylsökande barn under 2015 är 92% tonåringar och 92% av dessa pojkar (Migrationsverket).

Det här är viktigt eftersom vi sedan tidigare vet att just pojkar klarar sig sämre i den svenska skolan samt att det just är nyanlända elever i tonåren som har väldigt svårt att klara av utbildningen. Den svenska arbetsmarknaden kräver därtill i stort sett avklarad gymnasieutbildning. En stor mängd unga män som har svårt att integreras i samhället är dessutom något som brukar utgöra problem för samhällen. I alla fall så kräver detta en mycket snabb uppskalning av utbildningsverksamheten i ett läge där vi både för infödda och invandrare behöver satsa på en förbättrad kvalitet. Istället måste vi hantera en ökad kvantitet. Om vi inte lyckas så kommer det att påverka samhället lång tid framöver. Att snabbt skala upp skolan är så klart mycket svårt inte minst då det kräver fler lärare. Det är inte heller helt enkelt att snabbt skapa välfungerande organisationer.

Idealisterna menar att systemet inte ska ställas framför människor. Men att endast lyfta fram det idealistiska om vad som är rätt utifrån en viss rättighet är helt enkelt banalt. Det är samma sak som att hävda att allt ska vara bra vilket så klart är lättare sagt än gjort. Det man måste förstå är att en rättighet bara finns inom ett system som förverkligar den. Även negativa rättigheter som utgör vissa handlingar som inte får utföras kräver ett system för att upprätthållas. Positiva rättigheter som handlar om handlingar som kräver att vissa saker utförs för att förverkligas kräver ett betydligt mer omfattande system.

Rätt att bosätta sig i ett land är inte så problematisk om de som kom endast omfattades av negativa rättigheter. Det är dock inte fallet för den situation vi har idag. Rätten att komma till Sverige handlar inte bara om att passera en statsgräns. Alla som bosätter sig i Sverige omfattas av den svenska statens institutionella system och måste passas in i det. Det är ett komplex system med en omfattande välfärdsapparat och reglering av marknaden. Det är ett system som visserligen är ett av världens mest välfungerande men som helt enkelt inte är anpassat för att ta hand om så pass många nya människor som skiljer sig så pass mycket från befolkningen i övrigt. Det hade t.ex. varit betydligt enklare om de människor som kom var norrmän eller danskar eftersom vi språkligt och kulturellt ligger så pass nära varandra.

Vi skulle kunna förändra vårt system för att kunna ta emot fler genom att exempelvis inte låta invånare få ta del av de offentliga välfärdssystemen på samma sätt som medborgare. Vi måste då ta konsekvenserna av detta och tillåta stora skillnader mellan invånare i landet. Antagligen skulle ett sådant system innebära att färre flyktingar sökte sig hit men samtidigt så har vi så pass många flyktingar som redan bor här att det är svårt att se att detta skulle vara önskvärt. Man kan visserligen tänka sig att ickemedborgare delas in i två grupper beroende på om de kom hit före eller efter en sådan reform. Problemet för den som anser att detta är en bra lösning för att hålla gränsen öppen för flyktingar är så klart att sådant förslag måste beslutas om demokratiskt. Kan man inte få igenom ett sådant förslag måste man ta konsekvensen av att begränsa volymerna.

Om flyktingarna ska få ta del av vårt välfärdssystem måste antalet som kommer hit begränsas. Det räcker inte med att tillfälligt stoppa strömmen för att bygga upp system som kan hantera ett fritt flöde. Innan regeringen införde gränskontroller var takten en halv miljon människor per år. Det är helt enkelt för många för att ett samhälle på omkring tio miljoner ska kunna hantera. Inte bara utifrån ett statligt systemperspektiv utan även från ett social samhällsperspektiv. Det skulle helt enkelt innebära allt för stora motsättningar i samhället. Dessa motsättningar skulle stärka de främlingsfientliga krafterna och även med stor sannolikhet även radikalisera dem och stärka deras fascistiska drag.

Avslutningsvis: antalet asylsökande måste regleras och minskas även om man anser att vi kan ta emot så många som säg 200 000 per år. Även om problemen på kort sikt inte är ekonomiska så är flyktinginvandring inom dagens system en stor kostnad för samhället. Det är oklart hur ett system där asylsökande inte kostar samhället ska se ut. De länder med hög invandring som lyckas bra med integreringen har en betydligt högre andel arbetskraftsinvandring relativt flyktinginvandring. För att integrationen ska fungera och samhället inte dräneras på resurser måste fler flyktingar in i arbete och utbildningssystemet förbättras. Detta kräver systemförändringar vilket tar tid även om vi skulle veta hur dessa systemförändringar ska se ut. Det bästa sättet är enligt mig att reglera invandringen och ta emot färre asylsökande och på så sätt förändra samhället och systemen för att ta emot fler invandrare. Detta må låta som en paradox men vettig politik måste ta hänsyn till verkligheten och kan aldrig bygga endast på utopiska önskedrömmar om hur världen borde vara.

Det skulle verkligen vara fint om vi kunde släppa in alla flyktingar men jag kan inte se hur det skulle vara möjligt utan en mängd konsekvenser som av de flesta människor skulle vara oacceptabla. Det är den tragiska verkligheten att vi inte kan uppnå utopi bara för att vi vill. Hade det varit så enkelt så hade vi levt i paradiset. Så, nej tyvärr vår gräns är stängd.

_____

* Man skulle kunna tänka sig att minskningen av antalet flyktingar beror på att vintern kommer. Det kanske stämmer för den senaste tiden men t.ex. Ekot har rapporterat att: ”Sedan gränskontrollerna infördes i Sverige har många flyktingar ändrat sina planer och stannar i Tyskland. I Rostock har flera härbärgen stängt och på färjorna åker bara enstaka flyktingar med. Men i Berlin har nya nödhärbärgen öppnat med kort varsel för den ökade tillströmningen där.” The Economist har också skrivit om hur flyktingströmmen hittills varit fortsatt strid under vintern.

Länkar

Cornelis Vreeswijk ”Ballad om flykten

Migrationsverket, veckostatistik 10/12-15

Migrationsverkets statistik

Migrationsverkets prognos oktober 2015

Migration, en åldrande befolkning och offentlig finanser (Flood & Ruist 2015 SOU)

EU-kommissionens novemberrapport,s. 48-56 

SKL:s ekonomirapport oktober 2015

Huvudräkning för ekonomiintresserade

Ekot: Flyktingar avstår Sverige – stannar i Tyskland

The Economist: Refugees in winter, Icy reception – The journey through Europe is miserable for migrants. It is likely to get worse

Flyktingkrisen och de irrationella idealisterna

Den här texten har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

asylsökande Migrationsverket sep 15
Källa: Migrationsverket

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om vad som behöver göras i och med flyktingströmmen. Sedan dess har faktiskt en hel del hänt. Regeringen och de borgerliga partierna har lagt fram ett gemensamt politiskt paket som även om det är för lite i alla fall är en början. Idag gick regeringen ut med att införa gränskontroller. För mig som har följt flyktingströmmen under lång tid är inget av detta förvånande. Något måste helt enkelt göras.

När jag kom tillbaka till jobbet efter semestern insåg jag att vi stod inför en ny situation då mer än 30 nyanlända väntade på att få plats i skolan. Det kanske inte låter som särskilt mycket men för en kommun som under ett år brukar ta emot ca. 70 nyanlända är det rätt många. Vi hade redan tagit 50 stycken under vårterminen vilket är ungefär det dubbla mot normalt. Vi hade alltså redan innan höstterminen börjat överstigit den beräknade budgeten som byggde på en volym på 75 nyanlända elever. De nyanlända fortsatte komma i en strid ström och den redan belastade mottagningsenheten hade svårt att mäkta med. Snart var antalet upp i 60 nyanlända elever under hösten. Vi började räkna med en volym på det dubbla mot det normala men är inte säkra på om det räcker. Och det här är bara för grundskolan. Samma situation gäller för gymnasiet. Då ska vi komma ihåg att sedan många år har Sveriges kommuner och statliga myndigheter försökt hantera nyanlända i skolan som utgör vad man brukar kalla ett ”utvecklingsområde”. I klartext så klarar sig nyanlända inte skolan – särskilt inte i de äldre åldrarna i högstadiet och gymnasiet.

Vad innebär då detta? Förutom då att det går åt mer pengar. Alla årskurser i de kommunala och ett par friskolor i kommunen är fulla från årskurs 6-9 och snart även i lägre. Det har skapats en särskild mottagningsgrupp i en kommunal skola för nyanlända elever i årskurserna 6-9 det är dock väldigt svårt att få tag på lärare till den gruppen. Som nu är full och vi har nu ett tiotal elever som vi inte har skolplats till. Än så länge har inte de stora flyktingströmmarna märkt av sig. Det är så klart möjligt att de sprids annorlunda eller så är det en tidsfråga innan den kommer. Men vad som är säkert är att en fortsatt ström i den takt som nu sker inte är hållbar.

Ett annat problem är hur vi ska få dessa elever in i den vanliga undervisningen. Det kan tidigast ske till hösten men om volymen fortsätter på dessa nivåer eller till och med öka då kommer det vara ordentligt problematiskt och det kommer att gå ut över ordinarie undervisning. Det här handlar om en kommun som inte tar emot allt för många nyanlända. Men ändå har vi snabbt fått rätt knepiga problem. Det går så klart att hantera men om strömmen med flyktingar fortsätter så kommer det bara bli svårare. Det här är bara ett litet nedslag i problematiken. Som folk kanske minns diskuterades tidigare att Sverige har problem med hela skolsystemet. Flyktingströmmen gör inte detta enklare.

Jag skriver det här för att det är fascinerande svårt för folk att förstå vilka problem vi står inför i och med flyktingströmmen. Det handlar helt enkelt om direkta praktiska problem som kommer att påverka folks vardag när resurser går till flyktingar istället för svenska medborgare. Den som tror att folk inte kommer att uppröras över det är minst sagt naiv.

När jag har försökt diskutera detta så finns det en rätt stor grupp människor som hävdar att det inte finns en gräns för hur många människor Sverige kan ta emot. Jag kan köpa detta idealistiska argument. Men man måste då också ta dess konsekvenser. Om det är så att det inte finns en gräns på grund av ett kategoriskt imperativ då måste man också vara beredd att diskutera de faktiska problemen så de kan lösas. Men istället hånas och misstänkliggörs de som tar upp problemen, man tävlar om att skönmåla invandringen på olika sätt och vill endast tala om alla bra saker med invandring. (Den som inte gör detta träffas så klart inte av kritiken.)

Det finns så klart massa bra saker med invandring och jag har alltid varit för invandringsvänlig. Men om man vill att Sverige ska ta emot flyktingar och vill att vi ska ha ett välfungerande samhälle med en bra flyktingmottagning så måste man också diskutera problemen. Det handlar om att ta problemen på allvar och rationellt titta på dem. Ja det är sant att Sverige är rikt och kapabelt men det gäller bara när Sverige faktiskt tar saker på allvar. Istället får vi en debatt som ständigt undviker problemen. Precis som det här inlägget.

Naiva idealisters utopi och cyniska realisters verklighet

Vem är du då? En del utav den kraft, vars lott
är alltid vilja ont och alltid verka gott.
(Faust, Goethe)

Det finns två sätt att se på hur mans ska förbättra samhället. Antingen kan uttrycka hur allt bör vara eller så kan man försöka förstå hur världen fungerar och utifrån den analysen försöka utröna hur man bäst ska försöka göra världen bättre. Det är så klart betydligt enklare att uttrycka hur en utopi ska se ut än att försöka förstå hur människan och samhället fungerar och utifrån det försöka förstå vad som är rimliga handlingar såväl individuellt som kollektivt.

Det fascinerande för mig är att idealisterna verkar utgå från att realister tänker lika dant som de själva. Eftersom idealister endast tänker på vad som är det rätta så verkar de tro att realister är rakt av onda. De vill ju uppenbarligen inte väl annars skulle de ju inte föreslagit så elaka saker. För realisten framstår idealisten bara som naiv och ja irriterande. Realisten har ju redan tänkt på vad som skulle vara bra men frågar sig vad som är möjligt.

Den här uppdelningen av människor i idealister och realister finner vi inom alla samhällsgrupper och inom alla partier. De är inte beroende av samhällsklass och utbildning innebär inte att man blir mer realistisk. Akademin är ju fylld med naiva idealister. Jag tror dock att realisterna är vanligare i högern och idealisterna är vanligare inom vänstern. Men de stora partiernas medlemmar, som S och M i Sverige, är nog i allmänhet mer realistiskt orienterade än de mindres.

I mitt eget tänkande söker jag efter en balans mellan det ideala och det realistiska. Det utopiska och det verkliga hänger samman på så sätt att verkligheten binder utopin samtidigt som jag försöker förstå verklighetens gränser med hjälp av utopin. Idealet blir då att eftersträva det bästa möjliga.

Allt det här blir konkret i och med den stora flyktingströmmen. Utopiskt vill vi att så alla människor ska kunna bosätta sig i var de vill i världen och då Sverige. Utopiskt vill vi också stoppa kriget i Syrien och se till att alla länder i världen blir fria öppna demokratiska samhället. Utopiskt vill vi också att alla människor i Sverige ska leva rika liv.

Men realistiskt är vi begränsade av verkligheten. Det är inte så att vi har oändligt med resurser och inte heller har vi den totala kunskap som behövs för att ordna alla människors liv på bästa sätt. Och även om vi verkligen hade den kunskapen om hur vi ordnade allas liv på bästa sätt är det inte säkert att det bästa skulle vara att ordna människors liv över deras huvuden.

Kanske det skulle gå att stoppa kriget i Syrien genom att invadera Syrien och Irak med en massiv övermakt och styra upp dessa samhällen under ett antal decennier. Det skulle kosta mycket i blod och pengar samtidigt som utgången är oviss.

Det skulle nog vara möjligt att se till att alla människor hade arbete och husrum genom att anställa människor i offentlig sektor och bygga en massa hem. Problemet med är att det har stora negativa konsekvenser för samhället då det kväver såväl ekonomin som människors frihet.

Kan vi ta emot obegränsat med flyktingar? Ja det beror ju på dels i vilken takt de kommer men också på vad man anser att man är beredd på för kostnader. Flera verkar argumentera för att det inte finns någon gräns. I princip att det skulle kunna komma flera miljoner människor per år. Den nuvarande volymen är ca. 500 000 per år om man extrapolerar volymer de senaste månaderna (under 2015 beräknar Migrationsverket det till 160 000). Redan innan denna ökning började våra offentliga institutioner signalera problem. Under hösten har man gått ut med att man krasst inte klarar att hantera flyktingströmmen. Regeringen har också vänt 180 grader och erkänner att man nu inte kan hantera det.

Den utopiske menar att inget av detta spelar någon roll. Låt samhällsinstitutionerna klara detta så bra de kan och så hanterar vi problemen tillsammans. Man kan fråga sig vart detta kommer att leda. Jag tror det kommer att leda till att vi får ett betydligt mer orättvist samhälle. De som har resurser kommer att i första hand ta hand om sig själva. Inom skolan kommer de med hög bildning att se till att deras barn får hög bildning om de så får se till att hjälpa till själva. Socialförsäkringarna kommer att urholkas och det kommer att en allt större skillnad mellan dem inne i samhället och de utanför. Det finns redan nu tecken på att områden blir laglösa och det kan bli svårt att få ordning på detta. Men det mest intressanta är nog ändå den politiska sfären. När allt fler människor känner att samhällsfunktioner fungerar allt sämre och det framstår allt mer som att det har med invandringen att göra så kommer SD att stärkas. I värsta fall blir partiet det största i riksdagen. Om allt det här sker då har man lyckats skapa just det som vänstern inte vill ska ske. Och det i de godas namn.

(Med tanke på hur debatten förs behöver det nog tilläggas att jag tar upp dessa farhågor eftersom det är problem vi behöver lösa. För att lösa dem behöver vi vara medvetna om dem. Det är alltså inte så att jag tror att det nödvändigtvis kommer att inträffa.)

Uppdaterad 15.12.14, citat ur Goethes Faust