Texten har även publicerats hos Oikos.
Under lång har den ryska andligheten ställts mot västerlandets förnuft. Om det inte vore för den autokratiska och imperialistiska politik som förts under Putin skulle Ryssland kunnat bli en stark positiv konservativ kraft i Europa och västvärlden. Möjligen hade en konservativ agenda efter Sovjetunionens fall kunnat ge en bättre grund för Rysslands utveckling.
Det finns en föreställning bland somliga högerkrafter om att Ryssland skulle utgöra något slags bålverk mot de normupplösande idéer som fått fäste i västvärlden. Man tänker sig att Rysslands djupa ande står mot västvärldens ytliga individualism och att det på något sätt rättfärdigar Rysslands aggressioner mot väst. En av de mest kända förespråkarna av denna syn på världen är den ryske teoretikern Aleksandr Dugin, som åtminstone under en tid stod Putin nära.
Idén om den ryska anden som står mot den västerländska rationalismen har en lång tradition: mystikens ande mot rationalismens ljus; den östslaviska själen mot Europas rationella idéer och individualism; mellan det andliga och det materiella. Ryssland bär på många sätt upp den gamla västerländska traditionen som den var innan upplysningen, och till och med innan renässansen. Samtidigt har den här motsättningen, i alla fall sedan Peters den stores dagar, splittrat Ryssland på samma sätt.
Under sovjettiden tog de rationella idéerna över Ryssland. Marx historiska materialism utgör den mest extrema varianten av förkastandet av anden till förmån för det rationella. Ironiskt nog genom att måla upp ett materiellt paradis att sträva mot. I praktiken togs även många av religionens former över av den ryska marxismen, som den ikonografi som kom att utvecklas över kommunistiska ledare.
Sovjetimperiets förtryck av det andliga innebar att hela den östeuropeiska kulturella utvecklingen kom att skilja sig från den i väst. Ironiskt nog bevarade det materialistiska och progressiva imperiet mycket av det gamla Europas kulturella själ i fråga om normer, men också vad gäller kulturella uttryck.
Ur ett konservativt perspektiv utgör Östeuropa och Ryssland därmed en motvikt till västs progressiva liberala utveckling. Men dagens Ryssland under Putin och silovikerna är inte denna andes förkämpar. Den ryska staten är i dag en materialistisk orm som i bästa fall endast kan stärka anden genom sitt etter. Och Putin en orm som vill vara en drake.
Om Ryssland inte i och med Putin och ytterst med invasionen av Ukraina hade slagit in på den materiella förintelsens väg, hade Ryssland måhända kunnat stärka den östeuropeiska anden och tillsammans med andra östeuropeiska länder kunnat stå upp mot den pågående normupplösningen.
Men den ryska anden lever lika starkt i Ukraina, och just detta land utgör en brygga mellan Europa och Ryssland. Alla som förfasas över den västerländska kulturskymningen och sörjer för andens död bör också förbanna de makthungriga ormar som styr över Ryssland. Det bästa Putin och hans anhang kan lyckas med nu är att väcka Västeuropas vilsna folk.
Efter Sovjetunionens fall stod västvärlden inför den märkliga situationen att sakna en fiende. Alla möjligheter verkade ligga öppna för oss. Någonstans där tappade vi också kontakten med verkligheten och svävade iväg till de ideala symbolernas härliga rike. Men verkligheten gör sig alltmer gällande. Nu med ett brutalt krig och förödelse i ett europeiskt land. Det gör oss existentiellt medvetna på nytt. Det gäller inte bara i fråga om hård säkerhet utan även om det faktum att goda samhällen måste byggas på en realistisk grund.
Vi kan också hoppas på att blodsutgjutelsen i Ukraina leder till att den materialistiska auktoritära regimen i Moskva faller och att ett nytt Ryssland kan födas ur det. Jag hoppas, men är pessimistisk. Det moskovitiska maktbehovet och brutaliteten sitter mycket djupt i den ryska staten.
Om Ryssland inte hade valt konfrontationens väg och inte hotade Östeuropas länder, utan istället tydligt visat att man var villig att skapa en god grannsämja hade vi haft en helt annan situation. Då hade Ryssland kunnat bidra till fredlig samexistens, och hade andligt och kulturellt kunnat berika Europa och hela västvärlden.
Men man kan fråga sig om en sådan utveckling verkligen varit möjlig. Ryssland är alltför mycket ett imperium som ständigt känner sig osäkert och vars instinkt i grunden är att dominera sin omgivning. Och den brutala liberalisering som Ryssland kastades in i under 1990-talet hjälpte föga för att förändra Ryssland till det bättre.
Om konservatismen hade varit vägledande, istället för den för den reduktionistiska liberala människosyn där allt kom att handla om fria marknader, hade kanske den ryska utvecklingen blivit bättre. Eller kanske inte. Men nu är det som är. Nu måste hantera ett destruktivt och farligt Ryssland. Det finns inte något utrymme för skygglappar.
Björn Axén 
Att ”Ryssland är alltför mycket ett imperium som ständigt känner sig osäkert och vars instinkt i grunden är att dominera sin omgivning” hör man ofta. Många är skeptiska inför en positiv utveckling i Ryssland även efter att Putin är borta, baserat på hur man upplever den ryska ”folksjälen”. Men hur vet vi att detta stämmer? Var sitter denna osäkerhet, detta storhetsvansinne kombinerat med mindervärdeskomplex, denna förbannelse att alltid vara en aggressiv björn? Det sitter ju inte i ryssarnas gener. Jag skulle vilja se artikulerat vilka strukturer och mekanismer det är som upprätthåller detta tragiska arv som alla talar om. Endast om vi förstår det kan vi avgöra i vilket utsträckning det är möjligt att påverka Ryssland efter att Putin fallit – vilket jag är övertygad om är absolut kritiskt att vi gör.
Det är en stor fråga att svara på. I grunden handlar den ju om vad som gör att en stat fungerar på ett visst sätt och varför en kultur har ett visst väsen. Det finns inga enkla svar. Varför kunde Sverige bli ett så välfungerande svar. Med det sagt så är det en fråga som jag själv funderar rätt mycket på och hoppas kunna skriva ner mina tankar om.