Skymning över Aftonlandet

— Västvärldens självförakt och oikofobins återkomst

Reflektioner över “Western Self-Contempt. Oikophobia in the Decline of Civilizations” av Benedict Beckeld

Jag hörde först om Benedict Beckelds bok Western Self-Contempt i Manifestpodden och insåg att Beckelds tankar låg nära mina egna och jag förstod att jag behövde läsa boken som inte gjorde mig besviken. Jag har även skrivit en recension av boken och den här texten utgör ett komplement till den där jag gräver djupare i Beckelds resonemang och utvecklar mina egna tankar. 

Beckeld utgår från begreppet oikofobi, som Roger Scruton använt för att beskriva intellektuella i det moderna Storbritannien. Beckeld går igenom den västerländska historien och visar hur oikofobin som fenomen visar sig redan i antikens Grekland i slutet av dess kulturella blomstring och hur oikofobin återkommer cykliskt genom historien och följer ett särskilt mönster. Beckelds beskrivning av oikofobin liknar på så sätt Oswalds Spenglers beskrivning i “Västerlandets undergång” av kulturer som tusenåriga organismer som spirar, blommar och dör i cykler. Skillnaden, som Beckelt explicit lyfter fram, är att han till skillnad från Spengler inte försöker förklara allt inom en kultur med sin teori utan håller sig snävt till just fenomenet oikofobi och kan då också gå in djupare i de förklarande delarna av fenomenet. Beckeld talar också om att det snarare rör sig om en progressiv spiral än en strikt cyklisk process där alltså de oikofoba elementen blir allt starkare i varje cykel. 

Mönstret som beskrivs är att oikofobin blommar upp när en civilisations självreflektion och förståelse för andra kulturer går från relativism till självförakt och inte längre bejakar sina egna kulturella värden. Den utgör ett säkert tecken på att en civilisation går mot sitt slut och dess kultur börjar skymma. 

När en civilisation blir dominerande och omfattar allt fler folk och kulturer blir den per definition multikulturell vilket gör att civilisationer blir mindre universalistiska och mer relativistiska i synen på kultur. När inte tillräckligt många längre tror på den egna kulturen undergrävs den och civilisationens makt börjar avta. Så ju mer framgångsrik en civilisation är desto mer kontakt kommer den ha med andra kulturer vilken i sin tur undergräver civilisationens kultur och de normer och värden som gjorde den stark.

Beckeld menar att det finns en inneboende motsättning mellan kulturer som man inte kan komma ifrån. När två kulturer möts kommer de antingen i konflikt eller smälter samman så att båda kulturerna dör ut. Man kan se det som en dialektisk kamp där en kultur antingen dominerar den andre eller så negerar de varandra och deras upphävelse föder en ny kultur. Detta resonemang öppnar upp för frågan om vad som utgör en kultur och hur kulturer förändras, inte minst i mötet med andra kulturer. 

Begreppet oikofobi och fenomenets utveckling

Ordet oikofobi är bildat av ‘oikos’ betyder “hem” och ‘fobi’ som betyder “rädsla” eller “hat” på klassisk grekiska. Som vi förstår av bokens titel handlar oikofobi om civilisatoriskt självförakt. Enligt Scruton handlar oikofobin om en känsla, som är mycket vanligt bland inte minst akademiker, att behöva svartmåla den egna kulturen och dess sedvänjor och institutioner samt försvara den upplysta universalismens värden mot inskränkt kulturell och nationalistisk chauvinism. 

I grunden är oikofobi den extrema motsatsen till xenofobi. Om xenofobi handlar om att man ogillar dem som inte är som en själv och är rädd eller hatar den andre handlar oikofobi om att man ogillar eller kanske snarare ser ner på den egna gruppen och kulturen. Beckeld  beskriver hur ‘oikofobi’ ligger nära begreppen ‘xenofilia’, att man älskar andra kulturer, och ‘allofilia’, att man älskar andra folk. Men även om oikofobi ofta går hand i hand med dessa två är den istället negativ om ens egen kultur istället för positiv om andra. Beckeld jämför med dygdetiken och menar att man behöver finna en medelväg mellan de två synderna xenofobi och oikofobi där man kan uppskatta andra folk och kulturer utan att förakta sin egen kultur. 

Oikofobi beskriver alltså ett återkommande fenomen att när en civilisation väl dominerar sin omvärld och blir rik kan den börja betrakta sig själv kritiskt och relativisera den egna kulturens värden. Oikofobin uppstår om denna kritik går så långt att man börjar blunda för den egna kulturens förtjänster och andra kulturers problem. 

Beckeld beskriver hur oikofobin i Väst först uppstår i det antika Grekland som utvecklas från en naiv isolerad kultur under den förhomeriska tiden som sedan rör sig utåt och möter äldre och mäktigare kulturer. När de lyckas försvara sig mot perserna så blir de mer självsäkra och med sin uppgång börjar de se sig som bättre än andra kulturer. När de väl har säkrat sin omgivning och blir allt rikare så kan de börja reflektera över sin kultur i relation till andra kulturer och börjar tvivla på sina gudar och den egna kulturen självklarhet. I den tidiga litteraturen framhålls den egna kulturens förträfflighet för att sedan övergå till ett intresse för andra kulturer och att jämföra med dem. För att sedan utvecklas till att handla om den egna kulturens problem där man lyfter fram hur andra kulturer är bättre på olika sätt. I och med det börjar de även utveckla idéer om både relativism och universalism. Med Alexander den store utvidgas det grekiska kulturområden till mellanöstern och med det börjar den grekiska kulturen blandas upp och urvattnas alltmer. 

Relativism och universalism

Beckeld tar upp den grekiska filosofen Protagoras sats att människan är alltings mått som i alla fall ett förstadium till relativismen och hur relativismen växer fram allt starkare under de kommande århundradena. Mot denna relativism ställer Platon sin filosofi om att det finns vissa universella absoluta sanningar som man kan komma fram till via förnuftet som också är ett uttryck för en gudomlig sanning. Beckeld framhåller att även relativismen i grunden är en inneboende universalistisk i det att alla kulturers moraliska värden har samma värde och att inga sanningar kan eller bör vara transcendenta samt att inget system är överordnat de andra. 

Beckeld beskriver även en tredje form av universalism som han menar är en blandning mellan den relativa och den absoluta, även om han menar att den är mer lik den absoluta. Skillnaden handlar om att den ena bygger sin universalism på den egna kulturen medan den senare, i alla fall ytligt, försöker finna en högre sanning som överskrider alla kulturer och är på så sätt utopisk eftersom den inte finns i världen utan istället är en intellektuell konstruktion man kan sträva mot. Denna typ av universalism återfinns bland annat hos exempelvis Jean-Jacque Rousseau och Karl Marx. Beckeld påpekar dock att själva idén att det kan finnas en högre moral som överskrider den egna kulturen i sig är västerländsk och frågan är om man lyckas frigöra sig från den västerländska kulturen. Istället verkar det snarare vara så att det den utopiska universalismen gör är att renodla en viss del av den västerländska moraliska traditionen. Jag skulle säga att det är den folkliga och kristna moralen, den som Friedrich Nietzsche kallar slavmoral, som man tenderar att göra universell. 

Beckeld beskriver denna typ av av utopisk universalism som en epistemologisk positivism inom det sociohistoriska och kulturella området. Han spårar utvecklingen från renässansen och framåt till den moderna tiden med Thomas Moores “Utopia” och Francis Bacons “Det nya Atlantis” som beskriver utopiska samhällen som inte bygger på de faktiska samhällen. Just Bacons vetenskapsfilosofi och tanken att man kan använda sig av principerna för naturvetenskap även för etik och samhällsfrågor. Beckeld lyfter sedan fram Johann Gottfried Herder som en av de första filosoferna som beskriver samhällsutvecklingen som progressivt linjärt vilket förenar den moderna vetenskapssynen med den kristna linjära historiesynen. 

Idén om den progressiva utvecklingen är en viktig del av upplysningen med en optimistisk syn på hela samhällsutvecklingen. Det vi kunnat se under århundradena sedan dess är att även om teknologi och naturvetenskap utvecklats enormt är det inte lika tydligt att samhällsutvecklingen utvecklats så positivt (se här min text I upplysningens skugga). 

Herders tankar förs sedan vidare av G.W.F Hegels idealistiska dialektik som han menar ska leda till Historiens slut. Varken Herder eller Hegel var oikofober, snarare tvärt om, men Hegels filosofiska form plockades upp av Karl Marx vars filosofi kom att bli den mest inflytelserika formen av utopisk universalism. Hegels filosofi kan beskrivas som idealistisk abstrakt kristendom som handlar om den historiska utvecklingen som leder till det tyska folkets enande i ett rike under den Preussiska kungen som tysk kejsare. Marx utgår från detta men grundar den historiska dialektiska utvecklingen i det materiella, i ekonomin och särskilt i produktionsmedlen och hela mänsklighetens enande i visionen om det kommunistiska jordiska paradiset där klasskonflikter inte längre driver historien framåt. Marx kosmopolitiska filosofi innebär att de partikulära kulturerna ska gå under för den nya överkulturen. Hos Marx blir detta både en vetenskaplig beskrivning av världens utveckling och en normativ idé om hur det socialistiska samhället ska se vilket kom att vägleda socialismens syn på kultur.  

Vid sidan av Marx utgör utilitarismen en annan upplysningstradition, framförallt företrädd av John Stuart Mill, en annan om än inte lika storslagen, variant av epistemologisk positivistisk universalism. Utilitarismen bygger på idén om att man rationellt kan komma fram till hur man ska kunna med social ingenjörskonst skapa en bra värld där de kulturella värden som inte passar modellen inte heller något värde eller är direkt omoraliska. Utilitarismen är en långtgående idé om ett system som kan räkna ut en universell abstrakt moral. Men just därför fjärmar den moralen från den mänskliga tillvaron och ställer extrema moraliska krav på henne. Det moraliska imperativet ställs utanför människans väsen och hon hålls moraliskt ansvarig för en rationellt identifierat idé om godheten. Utilitarismen blir hjärtlös där det mänskliga försvinner i en universell maskinell rättvisa.

Båda dessa, påpekar Beckeld, bygger dock på en föreställning som går tillbaka till 1700-talet om det rationella samtalets kraft att lösa problem. Det vilar dock på en kulturellt partikulär idé som bär en önskan om att omfatta alla människor och som förutsätter att alla människor håller denna idé som universellt sann. Så för att den ska fungera måste andra kulturer anpassa sig till denna moderna idé om samhället som i grunden bygger på kristna idéer. 

De progressiva ideologierna underminerar på så sätt själva grunden för den västerländska kulturen genom att renodla endast vissa västerländska värden och höja dem över de mer traditionella värdena. 

Religionens roll

Religionen har en särskild roll för civilisationer. Religionen utgör tillsammans med språket kulturens kärna eller nav. Religionen ger folket en gemenskap och mening men den kräver också offer och uppoffring av den enskilde för gruppen. I religionen kodifieras kulturens traditioner som utgör praktiska principer för hur livet ska levas och genom religionen blir kultur och sedvänjor en del av det heliga. 

Beckeld tar upp att religionen blir viktigare vid faror och kriser hon nämner exempelvis hur romarna efter slaget vid Cannae under en tid återinför människooffer eller hur amerikaner efter terrordåden den 11 september 2001 blev mer religiösa. Men ju mäktigare en civilisation blir och ju säkrare folket känner sig desto mindre blir behovet av religionen. Det gamla och beprövade behöver man inte hålla sig fast vid längre. Det är också då som kulturen kan börja reflektera över sig själv vilket leder till att de egna kulturella värdena och sedvänjorna börjar ifrågasättas och med det försvagas civilisationens gemenskap. Det är också svårt att ersätta den med något sekulärt som exempelvis staten som saknar religionens evighet. Inte heller verkar det gå att ersätta med en gemenskap som bygger på ideologi som till exempel socialism. Det som förutom religionen fungerat bäst för att skapa en kulturell gemenskap är nog nationen som genom att göra kulturen till en tydligt avgränsad enhet kopplad till en stat och ett territorium som sträcker sig bakåt i historiens dimmor och ställer upp en vision om en fortsatt gemensam framtid. 

Oikofobin som ett västerländskt fenomen

En relevant fråga är om oikofobin endast är ett västerländskt fenomen. Beckeld ger inget riktigt svar men lyfter upp möjliga tendenser i Babylonien och i gamla Kina med Laozi under zhoudynastin men att dessa tankar inte förblev starka och att konfucianismen mer fokuserade på strikta sociala hierarkier. Beckeld lyfter dock fram att oikofobin i grunden är ett intellektuellt fenomen som utvecklas i mötet med andra kulturer. 

Men det mötet med andra kulturer är inte tillräckligt. En kultur behöver därtill dominera de andra kulturerna för att oikofobin ska utvecklas. I och med västs fullkomliga seger och att väst skapat den moderna världen står alla ickevästliga kulturer i en dialektiskt kulturell kamp med det västerländska och moderna. Ingen kultur kan undvika moderniteten och med den kommer det västerländska in i kulturen. Den lokala kulturen är därmed ständigt utsatt för västerländsk dominans som en del av moderniteten vilket motverkar oikofoba intellektuella strömningar. Om det stämmer är det bara väst som kan bli oikofobt i den moderna eran. Det är ju då relevant att en konservativ oikofil motrörelse växer sig starkare i väst i och med den västerländska relativa nedgången. 

Det är ju även möjligt att oikofobi är inneboende i den västerländska kulturen. En nödvändig komponent för oikofobi verkar vara vad som kan kallas rationell reflektion som just är en väsentlig del av västerlandets grekiska arv. I västerländsk filosofi är just idén om att avslöja den faktiska sanningen grundläggande. Detta till skillnad från exempelvis den kinesiska filosofin som istället betonar hur filosofin ska hjälpa till att finna ordning i motsats till kaos. Jag funderar på om denna kritiska reflektion utgör ett dubbeleggat svärd för väst som både driver fram utveckling men samtidigt underminerar vår kultur. 

En annan sådan västerländsk komponent har nog också att göra med kristendomen. Den kristna idén om arvsynden leder även den till självreflekterande och självkritik och därmed en insikt om ens egna brister. Oikofobi blir på så sätt en utvidgning av arvsynden som riktar sig mot det egna landet och kulturen. När människan inte längre är en syndare så blir kulturen det istället. 

Kristendomen är ju därtill en missionerande religion och vill ju inkorporera hela mänskligheten under sitt hus, sitt ekumene, och bär därmed på just en utopisk universalistisk vision. Men kristendomen har historiskt varit pragmatisk och inkorporerat lokala föreställningar och sedvänjor. Den filosofiska utopiska universalism som utgör en stark intellektuell motor för oikofobin bygger ju på kristna idéer som skiljts från de traditionella sedvänjorna. Dessa sedvänjor är inte en egentlig del av det kristna tanketraditionen utan har inkorporerats i religionen som en del av den kulturella traditionen vilket också förklarar varför troende ofta är mer traditionella. Men med protestantismen lösgjorde sig en stor del av kristendomen från de institutionella banden från Rom som finns inbyggda i katolicismen och ortodoxin. I de protestantiska statskyrkorna kunde dessa pragmatiska institutionella traditioner föras vidare och hålla samman religionen så att den förblev samhällsbärande. Men protestantiska rörelser som inte var kopplade till staten har kunnat utvecklas på en mängd olika sätt. Man kan tänka sig en evolutionär process har de samfund med mer traditionella värderingar överleva medan de mer progressiva har en tendens att gå under. 

Samtidigt är ju relevant att betona att om oikofobin skulle vara just ett västerländsk problem så skulle det innebära att det en essentiell del av det västerländska består över årtusenden och att oikofobin i så fall är en vågrörelse som uppstår precis innan den tillfälliga undergången och att en ny storslagen västerländsk civilisation växer fram.   

Det är där västvärlden står idag och frågan är om det är en kulturell skymning vi står inför där den västerländska civilisationen dör och något nytt kan resa sig eller om västerlandet har kraft nog att överleva några hundra år till. Beckeld menar därtill att även skymningen är vacker att vi kan uppskatta den sköna kulturella rikedom i civilisationens slut. Här måste jag dock säga att jag varken ser någon fascinerande komplexitet eller skönhet som berikar vårt nuvarande kulturella tillstånd. Snarare en samhällelig förvirring med banala och tråkiga och möjligen vulgära kulturella uttryck. Men kanske är det just här vi ska lägga vår kraft och inte ge upp. Genom att återuppväcka gamla ideal och skönhet kan vi berika vår tid och förhoppningsvis bygga en bättre grund att stå vid när dagen åter gryr. Här blir Beckelds bok ett litet men starkt lysande ljus i skymningen. 

Jag tackar Emanuel Almroth för den värdefulla kommentaren om arvsynden. 

Om två typer av liberalkonservatism

I boken Modern konservatism gör författaren Jakob Söderbaum tydligt att liberalkonservatism minsann inte är någon slags blandning av liberalism och konservatism utan en särskild gren av konservatismen. Det var nytt och intressant för mig men jag är inte så säker på om jag håller med. Jag köper visserligen Söderbaums bild om att det finns en liberalkonservatism som inte utgörs av denna blandning. Men jag tror att blandningen också existerar. 

Liberalkonservatismen är utifrån Söderbaums typologi helt enkelt den ena av två huvudsakliga grenar av konservatismen där den andra är socialkonservatismen. Grovt sett kan man se det som att liberalkonservatismen är anglosaxisk och är särskilt stark i USA medan socialkonservatismen är Europeisk. Storbritannien står här lite mellan de två traditionerna och det är symptomatiskt just två britter, Michael Oakeshott och Roger Scruton,  har fungerat som en brygga mellan de två traditionerna. Båda kan spåra sina idéer tillbaka till Burke men en skiljelinje mellan dem är synen på Hegel som liberalkonservativa är skeptiska till eller rentav anser vara farlig medan han anses vara grundläggande inom den socialkonservativa traditionen. Innehållsmässigt skiljer de sig de sig på så sätt att liberalkonservatismen gillar marknadslösningar mer medan socialkonservatismen har en större tro på att staten har en positiv roll att spela. 

Men jag tror som sagt att liberalkonservatism också kan syfta på faktiska blandningar av liberalism och konservatism. Jag har flertalet gånger hört folk nedlåtande påstå att det är en omöjlig blandning. Argumentet är att liberalism och konservatism i grunden är för olika för att det ska gå att förena. Visst, om man tittar på de grundläggande teoretiska antagandena så är de inte förenliga. Liberalismen är i grunden progressiv och radikal och vill befria människor, är individualistisk och hyllar det som bryter konformiteten. Konservatismen vill förvalta och håller emot utvecklingen, utgår från familjen och gemenskaper och traditionella normer. 

Men det här är bara en analytisk och teoretisk uppdelning. De är idealtyper som endast finns i teorin. I verkligheten så är det få som håller sig till en så pass teoretisk modell. I praktiken består gruppen liberalkonservativa snarast av folk som hämtar inspiration från både liberalism och konservatism och försöker balansera de två perspektiven.

En typisk liberal tänkare är F. A. Hayek som såväl marknadsliberaler och konservativa gillar. Hayek såg sig inte som konservativ men å andra sidan ansåg han att Burke var en liberal tänkare. Och det är ju väl känt att den typiska marknadsliberalen Margaret Thatcher höll Hayek högt. 

Man kan även jämföra med det liknande epitetet “social-” som handlar om att staten har roll i människors välfärd. Filosofisk har ‘social’ olika grund för socialdemokrater, socialliberaler och socialkonservativa. Socialdemokraternas grund är så klart socialismen där man vill verka inom demokratiska ramverket inspirerade av t.ex Eduard Bernstein. Socialliberalismen reagerar på en alltför hård liberalism och grundar sig i liberala tänkare som Mill och Rawls medan socialkonservativa har sin tradition som går tillbaka till Burke och Hegel. 

Samtidigt är det så klart bra att ha en tydlig typologi när man diskuterar de filosofiska traditionerna. Som vanligt i filosofi behöver man nog vara noga med att postulera vad man åsyftar. Om man bara diskuterar konservativa idétraditioner fungerar termen liberalkonservativ bra som kontrast till socialkonservativa och radikalkonservativa. Men om man ska diskutera den samlade högern behöver man nog andra termer. Man skulle t.ex. kunna använda termerna ‘liberal-konservatism’ för det som Söderbaum talar om och ‘konservativ-liberalism’ för att tala liberalism med en konservativ känsla. I praktisk politik kommer dock båda dessa ligga så pass nära att det är rimligt att tala om just liberalkonservatism som är det etablerade uttrycket. Man kan också tala högerliberala i motsats till vänsterliberala i frågor som gäller den nya primära politiska dimensionen om identitet och kultur.