Valresultatets ljusglimtar

I mitt förra inlägg skrev jag bittert om valresultatet där liberalismen var den stora förloraren. Det kan dock vara intressant att försöka se vad som är positivt i det hela.

Att socialdemokraterna skulle vinna valet framstod som troligt lång tid innan valet och även om jag så klart hoppades att alliansen skulle vinna så tyckte jag att alliansen förtjänade att förlora. Det av flera skäl men inte minst ur demokratisk synvinkel är det bra att makten byts då och då. Även en bra regering har en tendens att stagnera vilket i hög grad gäller alliansen. Nya perspektiv behöver komma in. Jag har varit och är fortfarande kritisk till Socialdemokraterna som inte verkar ha förnyat sig. Jag hoppas och tror också att de borgerliga partieran kan göra det nu i opposition. Jag hoppas att S har lärt sig mer än vad skenet ger.

Så om jag då kan se positivt på ett regeringsskifte så är jag nöjd att Vänsterpartiet inte kommer med i en regering. Jag är kluven angående Miljöpartiet eftersom de har en galen energipolitik (Sverige och världen behöver kärnkraft) och försvarspolitik. I andra frågor står jag relativt nära Mp. Det parlamentariska läget och att V utesluts ur regeringsbildningen öppnar för samarbete högerut under mandatperioden. Det måste jag se som något gott.

Det finns även något bra i Sverigedemokraternas framgångar. Partiets stora framgångar tvingar oss att titta på de problem som finns med integrationen. Som jag skrev i en kommentar till förra posten: tänk om det är så att vi är så dåliga på att integrera människor för att vi tar emot för många allt för snabbt. Det är ett rimligt antagande. Om det skulle vara så och vi inte vill ändra våra institutioner. T.ex. att vi skulle ta emot för många allt för snabbt i förhållande till vår omfattande välfärdsstat eller vår starkt reglerade arbetsmarknad. Vilka av dessa saker är vi beredda att ändra på?

Vi måste våga titta på dessa problem samtidigt som vi inte köpslår med högerextremisterna:

Att tro att man kan förhandla med främlingsfientliga populister på ett konstruktivt vis är som att tro att härskarringen inte förgör sin ägare. Till sist sitter man som Gollum med ett paniskt grepp om maktens ring och viskar ”min söte”.”

Daniel Sandström, SvD

Länkar:

https://bjornaxen.wordpress.com/2014/09/18/postvalstankar-2014/

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/kopsla-om-makt-kan-visa-sig-forgorande_3932764.svd

Annonser

Postvalstankar 2014

Så har det varit val igen. Ett bittert val för en liberal engagerad i Piratpartiet. För fyra år sedan gladdes jag åt alliansens segers om jag såg som bra för demokratin. Då backade Socialdemokraterna och Miljöpartiet blev det tredje största partiet. Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var då den stora skrällen. Jag menade redan då att partiet skulle bli mycket större, över tio procent, i det kommande valet eftersom det nu blev ok att ta om att man röstade på dem. Inte överallt men på många platser. Resultatet i stort blev som jag trodde. Jag trodde (och hoppades )nog att Socialdemokraterna skulle få färre röster och Miljöpartiet skulle få lite fler – typ 29 respektive 10 procent. Det här valet handlade dock mer om att folk var trötta på alliansen än att man gillade vänstern och min enda glädja är att den samlade vänstern är inte växte. Och även om jag kan gratulera Feministiskt initiativ till framgången så är jag glad att de inte kom in i riksdagen. FI är ett i grunden illiberalt förmyndarparti som inte har koll på, alternativt struntar, i ekonomi.

Jag skrev förra gången att Socialdemokraterna inte kunnat förnya sig under sin tid i oposition och det gäller fortfarande. Det ska bli intressant att se hur det kommer att arta sig. Särskilt med tanke på det parlamentariska läget där S inte får majoritet med ens både Mp och V. Löfven har därmed stängt dörren för V till alla liberaler och konservativas stora glädje. Det öppnar också för ett lättare samarbete med de borgerliga partierna. Just nu verkar alla vilja låsa sig för att de inte vill samarbeta med vissa partier. Det liknar lite problemet i Washington där republikaner och demokrater är polariserade. Det är en intressant utveckling och vi får se hur de demokratiska institutionerna löser problemet med att olika partier helt enkelt dogmatisk vägrar samarbeta. Våra demokratiska institutioner är inte konstruerade för det. Jag funderar på om det handlar om att identitetspolitiken får ett allt bredare genomslag där vi delar upp människor i vi och dem allt starkare. Det är en ironisk och tragisk utveckling att ideologier som talar för att vi inte ska dela upp människor i vi och dem driver en utveckling så starkt sätter sina motståndare i dem-lägret. I detta ligger antagligen också underminerandet av nationalismen som fungerat som en sammanlänkande kitt mellan olika grupper inom nationalstaten. Utan detta kitt är det svårt att förstå varför man ska samarbeta. Denna politiska radikalisering drivs i USA av högern genom tea party-rörelsen som dock på många sätt är en reaktion på vänsterns identitetspolitik. I Sverige drivs den framförallt på av vänstern men även högern har hakat på. Även jag är en del av den då jag har mycket svårt för Sd. Men om jag försöker se lite mer öppet på frågan så tycker jag det är rätt konstigt att man inte skulle kunna samarbeta med Sd i vissa frågor (Som t.ex. kärnkraft). Och de ska självklart behandlas som andra partier när de väl kommer in i politiska församlingar. Allt annat är bara dumt. I alla fall ser det ut som att den postsocialistiska världen är här för att stanna.

En annan sak jag skrev om för fyra år sedan var att jag trodde att den politiska konfliktlinjen skulle ändras och gå mot den mellan liberal/fihetlig-auktoritär istället för den mellan stat och marknad som dominerat under 1900-talet. Jag måste tyvärr säga att det var en besvikelse. Visserligen verkar dimensionen om hur ekonomin ska regleras långsamt bytas ut mot någon annat inom höger–vänster-skalan men det ser inte ut att handla om frihet. Den frihetliga dimensionen är läskigt frånvarande från politiken även om den tas upp ibland av de borgerliga partierna. Symptomatiskt är att det är Kd:s ledare Göran Hägglund som tydligast står för liberala principer om att människan bäst känner sitt eget liv och har förmågan att ta hand om sig själv. Själv har jag engagerat mig i Piratpartiet som det parti som tydligast har en frihetlig och liberal profil men totalt misslyckats under “supervalåret”. Om de borgerliga partierna inte börjar samarbeta med Sd så skulle vi kunna tänka oss att det svenska politiska landskapet får tre olika politiska inriktningar som liknar Hayeks politiska triangel med vänster (socialism), borgarna (liberalism) och Sverigedemokraterna (konservatism)*.  En inte helt orimlig prognos är att Sd fortsätter växa och att S fortsätter att sjunka och att vi får tre partier med omkring 20 procents stöd (S ca. 25%, M ca 22, och Sd ca. 18%).

Under året har vi sett hur Sd starkt tagit an rollen som det konservativa partiet i svensk politik vilket blev extra tydligt i och med att Åkesson attackerade Kd rätt hårt i alla fall den debatt jag såg. Om man lyckades så skulle det vara en intressant utveckling. I Sverige har konservatism ansett som så fult att inget parti vågat profiliera sig som det trots att det så klart finns konservativa väljare. Men konservatismen är ju betydligt mer rumsren än fascism eller nazism så genom att förändra partiet till konservativt så breddar man väljarbasen och gör partiet rumsrent. Partiet verkar också fått en riktigt stor bas i södra Sverige, särskilt i Skåne. Frågan är då vad som händer med Moderaterna. Kommer de börja slåss om de konservativa väljarna eller kommer de gå i liberal riktning?

Hur som helst så har nu den rätt konstiga situationen att vi har ett tydligt högerparti som visserligen är populistiskt som de resterande högerpartierna inte vill samarbeta med. Men den splittringen inom högern gör att vänstern får bilda regering fast de inte gått framåt i valet. Den enda frågan som Sd skiljer sig markant från de borgerliga partierna är i frågan om invandring. Och för den lämnar man över makten. Det är en idealism inom svensk borgerlighet som få skulle förvänta sig inom modern politik. Det tyder på att den stora politiska skiljelinjen idag är identitetspolitiken. Frågan är hur detta kommer att utvecklas. Jag tror att det vi kommer att se är att de borgerliga tillslut börjar samarbeta med Sd (liksom vi sett i Danmark och Norge) och att liberaler måste finna sig i det eftersom det helt enkelt inte finns något egentligt liberal politisk alternativ.

*Hayeks politiska triangel handlar om att västvärlden politiska system kan förstås som en triangel med utifrån de tre polerna liberalism, konservatism och socialism. När en av polerna blir starkare dras de andra två mot varandra. Under 1800-talet var konservatismen stark och liberalism och socialism var samma position. De började divergera under andra halvan av 1800-talet. Under 1900-talet blev socialismen betydligt starkare och liberalismen rörde sig mot sin tidigare fiende konservatismen. Man skulle kunna tänka sig att nu blir konservatismen åter starkare, vilket det ju finns rätt tydliga tecken på, samtidigt som socialismen försvagas och då skulle liberalism och socialism åter närma sig varandra. Eller så stämmer kanske inte uppdelningen längre och. Framtiden får utvisa det hela.

Uppdaterad: 2014.09.19, lade de tre sista meningarna i sista stycket samt fotnoten om Hayeks triangel.


Länkar

https://bjornaxen.wordpress.com/2010/09/20/postvalstankar/

Problemen i den svenska skolan, del 1.

Ibland hör man folk skylla på alliansen eller vänstern för skolans problem. Så enkelt är det så klart inte. Problemen i den svenska skolan handlar om en rad olika saker som alla är svåra att reda ut från varandra. Den här texten är ett försök att bringa ordning i mina egna tankar om skolan utifrån det jag känner till. Att försöka sig på en heltäckande analys har jag inte tid med. Den som kommer med enkla svar i frågan om skolan är fel ute.

Först några grundläggande utgångspunkter. När det handlar om institutioner som skolan så handlar det per definition om komplicerade system där vi inte känner till alla delar. Man kan enkelt dela in dem i explicita incitament och regler å ena sidan och kulturella eller normativa delar å andra sidan. Regler och incitament är relativt enkla att analysera och ändra på medan det är svårt att analysera och ändra på normer och kultur. Det blir inte enklare av att dessa två övergripande kategorier i verkligen så klart hänger samman med varandra. Båda dessa hänger också samman med tidsandan vilket är mycket svår att värja sig mot.

Därutöver vill jag även slå fast att det i grunden inte handlar om resurser. Alla som säger att det handlar om resurser har i grunden fel. Det betyder inte att resurser inte är relevant men de är sekundära. Så klart att mer resurser hjälper men mer av dem är framförallt viktigt när man gör en förändring. Då krävs extra resurser för att de själva förändringsarbetet inte ska underminera kärnarbetet.

Det är ganska lätt att inse att resurserna i grunden inte är problemet om man gör det enkla tankeexperimentet att vi haft ungefär samma skattetryck, ca. 50%, sedan 80-talet och att BNP stadigt ökat. Och mycket riktigt har välfärden aldrig haft så mycket resurser idag som tidigare och det gäller även antalet elever per lärare. En del i resursfrågan stämmer dock och det är att lärarnas produktivitet inte har ökad särskilt mycket vilket gör att ökade löner drar i väg kostnaderna. Vi ska dock komma ihåg att Sverige lägger rätt stora resurser på skola och utbildning i stort men att resultaten ändå är sämre.

Jag nu först upp systemförändringarna för att sedan beskriva de kulturella och normativa förändringar som skett.

Systemförändringarna
Skolan är en trög institution och förändringar tar tid att slå igenom. Under 90-talet gjordes som alla vet stora förändringar inom den svenska skolan som jag skulle säga slog sönder stora delar av en väl fungerande institution. Det intressant är att varken kommunaliseringen (som genomfördes av sossarna) eller friskolereformen samt det fria skolvalet (som genomfördes av borgarna) i sig verkar ha varit felaktiga i alla fall inte om man ser till resultat. Men att dessa reformer kom samtidigt med varandra och samtidigt med den stora 90-talskrisen gjorde saken betydligt värre. Ett system som kanske skulle må bra av en viss förändring kanske inte klarar alla samtidigt. Vidare är det inte säkert att en återgång till ett tidigare system skulle lösa problemen. Det skulle ju innebär att det man nu lyckats bygga upp och som kanske börjar fungera åter skulle slås sönder.

En sak som diskuterats väldigt lite i skoldebatten är hur styrningen av skolan förändrades och blev betydligt mer otydlig. Något som jag skrivit om tidigare. Man diskuterar huruvida det är staten eller kommunerna som ska ha ansvaret för skolan men glömmer att nämna att ansvaret idag är delat. Staten släppte aldrig skolan helt och hållet och har efter reformen tagit tillbaka allt mer makt:

Staten sätter upp de nationella målen för skolan med tre verktyg: juridiskt, ekonomiskt och normativt genom olika styrdokument. De två huvudsakliga myndigheterna är Skolverket och Skolinspektionen. Huvudmannaskapet ligger dels på kommunnivå och dels på fristående aktörer, som kan utgöras av en enskild skola, men kommunen har ansvaret för ersättningar till skolorna.

Styrningen över skolan på kommunal nivå kan delas in i fyra olika maktsfärer: (1) ekonomi, (2) övergripande organisation, (3) kvalitet och måluppfyllelse samt (4) operativt ansvar. Dessa sfärer ligger oftast på olika nivåer i kommunen vilket skapar problem i ansvarsfördelningen även inom den kommunala nivån.

Det finns vidare ett problem med att kommunerna ofta sätter upp nya mål förutom de nationella vilket kan ställa till problem. Det innebär i praktiken att rektorerna väljer att satsa på de nationella målen som väger tyngre (de är lagstadgade). Det saknas också ofta transparens, kommunikation och tillit mellan de olika nivåerna. I och med det nya systemet fick rektorn betydligt större ansvar att utforma och styra verksamheten vilket innebär att rektorns kompetens blir betydligt viktigare. Rektorns kompetens är minst lika viktig som lärarnas.  Rektorn har också fått fler administrativa uppgifter istället för framförallt att leda den pedagogiska verksamheten. Styrningen av det systematiska kvalitetsarbetet har många gånger kommit att handla om att kunna visa upp rätt dokument.

Man har också ändrat en hel del i läroplaner där eleven själv fått ta mer ansvar. Det har bland annat inneburit att svaga elever tappats bort i undervisningen.

En annan intressant sak är fokus på antal elever per lärare. Här finns flera saker. Forskning visar att antalet elever per lärare inte är särskilt viktigt eller i alla fall långt ifrån den viktigaste delen. Exempelvis lärarens kompetens är betydligt viktigare. Dock har vi minskat antalet elever per lärare i Sverige men på bekostnad av stödjande personal. Om man som kvalitetsmått har antalet elever per lärare så ser det på ytan bra ut men att lärarna kan behöva ägna sig åt fel saker. (Vi har sett det problemet hos polisen där utbildade poliser fått arbeta som sekreterare.) Svenska rektorer arbetar också mindre med resultatsuppfyllning än i andra länder vilket gör att det är svårare att lära sig av vad som fungerar och inte gör det.  Vi vet också att Sverige har få elever per lärare i jämförelse med andra länder som presterar bättre. Lärarutbildningen är också intressant i denna fråga. En vän till mig som är gymnasielärare berättade att under utbildningen fick man lära sig pedagogik anpassad till små gruppen om ca. 7-10 elever något som aldrig överensstämt med verkligheten.

Apropå lärarutbildningen så har den gjorts om ett antal gånger de senaste decennierna och även om jag inte är så insatt i detaljerna verkar det finnas rätt mycket att kritisera där men det går jag inte in i nu. Däremot för det in på den kulturella utvecklingen där det finns en del saker att ta upp.

Eftersom inlägget redan blivit rätt långt så fortsätter jag med de normativa problemen i svensk skola vid ett senare tillfälle. Det handlar bland annat om att vi tappat tron på kunskap som ett värde i sig själv:

Bildningsidealet

Bildning utbildning och den svenska skolan

Kritisk tänkande eller kritiskt tyckande?

Länkar:

Den svenska skolans styrningsproblem

Uppdaterad 2014.09.23

Medborgarlön är liberalt

Piratpartiet har nu officiellt tagit ställning för medborgarlön (eller basinkomst) och jag tror det är bra. Idén medborgarlön en av de första liberala idéer jag hakade på så jag har länge varit rätt förtjust i den. Men mina tanker om medborgarlön har varit helt teoretiska så att faktiskt ställa sig bakom förslaget känns lite ovant. Och det finns ju ett grundläggande problem med tjuvåkning. I praktiken har vi dock redan sett till att alla klarar sig utan att arbeta. En medborgarlön skulle bara göra systemet enklare och mindre paternalistiskt.   

Så vad är det då som gör att jag som liberal anser att medborgarlön är bra? Faktum är att medborgarlönen faller sig väldigt naturlig utifrån mina ideologiska principer. För mig handlar politik om problemet om hur man löser individens frihet inom kollektivet. Människan är en social varelse (zoon politikon) men som också är en individ som kan förtryckas av sin sociala omgivning – alltså av sina medmänniskor och de institutioner hon skapat. Institutionerna är i sin natur olika sätt att få människor att agera tillsammans. Några viktiga grundläggande institutioner är familjen (och släkten ofta blir till ätter och klaner) och religionen. I vår tid är några av de mäktigaste institutionerna företagen. Och den mäktigaste av dem alla är staten. Liberalismen handlar om hur människan som individ (som ett mål i sig själv) kan bli så fri som möjligt inom alla dessa institutioner utan att göra sig av med dem. Liberalismen erkänner att alla dessa institutioner fyller en värdefull funktion men de är också förtryckande. Särskilt är staten det i dagens värld då det inte går att undfly den till skillnad från företag som det finns flera av. Det är också en anledning till varför fri rörlighet mellan stater är så pass viktigt.

Staten är grundläggande i den liberala analysen av samhället där den har en dubbel natur. Staten är dels garanten som skyddar individen från godtyckligt maktutövande av starkare människor och sammanslutningar av människor. Medborgaren ger staten makt över sig mot att staten garanterar ens säkerhet. Men därigenom blir staten också ett hot mot medborgaren. Staten får inte utnyttja sitt övertag. Statens makt måste alltså begränsas. En ren ahistorisk liberal stat är den minimala staten som endast upprätthåller grundläggande negativa rättigheter. Denna stat är dock snarast en idealtyp. I realiteten är staten satt i en särskilt historisk situation som kräver mer där av de positiva rättigheterna – alltså att resurser förs över till människor på olika sätt. Det är vad vi kallar välfärdsstaten vilket är normen i dagens liberala demokratier inklusive USA.

När man som liberal väl gått med på att fördela resurser så framstår medborgarlönen som den mest liberala principen eftersom tranferingarna blir enkla och tydliga och är det minst paternalistiska sättet att omfördela resurser. Mitt val att som liberal stödja Piratpartiet handlar om att jag anser att den ekonomiska dimensionen av politiken i stort sett är avgjord då det endast är petitesser som man bråkar om. (Visst jag vill ha lägre skatter etc. men skattetrycket i det svenska systemet har legat kring femtio procent sen 80-talet och det ser ut att fortsätta göra det.) Då handlar det istället att skapa ett system där individen kan bli så autonom som möjligt i relation till staten och andra institutioner. Med en garanterad inkomst så får varje medborgare en fristad där den kan agera fritt utan att någon sätter sig på den. Mattias Lundbäck (Den hälsosamma ekonomisten) har formulerat det väl:

Så är målet för politiken att människor ska arbeta så mycket som möjligt – arbetslinjen – är basinkomst inte den optimala lösningen. Men är målet något annat, som trygghet eller självständighet från staten och statens moralsyn, kan basinkomst vara något att överväga.

[A]tt man som liberal – för att motivera en sådan reform – i så fall måste förändra frihetsbegreppet till att inte bara bli en fråga om ekonomi, utan också en fråga om hur maktförhållandet mellan stat och individ ser ut – det psykologiska frihetsbegreppet. Vi skulle kunna kalla det för den dolda dimensionen i det politiska rummet – en dimension som jag tror kommer att framträda allt tydligare i en miljö där partierna nästan helt utplånat konflikterna i den ekonomiska dimensionen.

Han påpekar också att även Hayek förespråkade medborgarlöns:

Friedrich Hayek själv hade inte någon större tilltro till statens förmåga till styrning av vare sig individer eller samhällen. Han förespråkade i tredje volymen av Law, legislation and liberty ett system med basinkomst. Och jag skulle tro att han kom fram till den slutsatsen efter att ha övervägt och förkastat alternativen.

Jag är som liberal även övertygad om att de flesta människor kan och vill ta ansvar för sina liv men att vissa inte kan det av olika anledningar. Men jag tror också att människor anpassar sig till reglerna runt omkring dem. De transfereringssystem som skapar ett samhälle där alla ser det som alla problem ska lösas av staten vilket gör att man inte tar ansvar. Med medborgarlönen blir det tydligt att ansvaret ligger på varje individ eftersom alla får tillräckligt att leva på. Systemet skulle alltså kunna leda till att människor tog ett större ansvar. Med den grundtryggheten skulle folk även våga satsa på eget företagande och andra kulturella eller andra ideella projekt som skulle berika oss alla.

Andra som skriver intrssant om detta är:
http://cornucopia.cornubot.se/2014/08/piratpartiet-vill-infora-medborgarlon.html
http://henrikb2.wordpress.com/2014/08/19/medborgarlon-ar-sjalvklar-piratpolitik/

Länkar i inlägget:
http://ledning.piratpartiet.se/arbetsloshet-ar-en-myt-infor-medborgarlon/
https://bjornaxen.wordpress.com/2014/02/09/piratpartist/
https://www.ekonomism.us/entry/basinkomst-kostar-338-miljarder-kronor
http://www.ekonomism.us/entry/piratpartiet-gar-i-hayeks-fotspar

Skillnaden mellan politiska åtgärder och hur de legitimeras

Det finns en skillnad mellan anledningen till en politisk åtgärd och syftet till. Jag har två tydliga exempel som rör invandring. Det första exemplet är frågan om medborgarskap och rösträtt som folkpartiet tog upp för si så där tio år sen. Det andra är frågan om begränsningar av invandringen som drivs av vänstern främst av LO. Båda dessa förslag skulle uppskattas av rasister. Men inget av förslagen är i sig rasistiska även om de kan vara ett uttryck för rasism. I alla fall FP:s förslag har många gånger kallats rasistiskt men det handlar antingen om att man inte vill förstå eller om att man bara tar chansen att smutskasta sin motståndare. Båda anledningarna kan så klart gå hand i hand. Jag har även hört liberaler hinta om att LO är rasistiska. Det tror jag inte är fallet.

Om vi börjar med vänsterns vilja att begränsa invandringen så handlar det så klart om att arbetskraftsinvandring hotar svenska jobb och löner. Det är alltså en protektionistisk åtgärd som kan förklaras med bristande solidaritet med icke-svenskar och solidaritet med svenskar som i grunden handlar om resursfördelning. Man kan lätt se att en sådan föreställning leder till rasism eller att rasism leder till krav på dylika åtgärder. Men man kan så klart legitimera kravet utan rasism. Eftersom vänstern hatar rasism så skulle det vara konstigt om förslaget kom av rasism och det är inte heller så att vänstern legitimerar det med rasistiska argument. Vänstern har i stället öppnat upp för flyktingar vilket visar att det inte handlar om rasism eller främlingsfientlighet.

På ett liknande sätt så handlar inte FP:s förslag om krav på att kunna svenska nödvändigtvis om rasism. Även liberaler ogillar rasism (liberaler gillar inte att hata eftersom det innebär att man inte tänker klart samt att det underminerar det öppna samhället så de hatar inte men man kan inte vara liberal och rasist). Så det är bara dumt eller fult att beskriva förslaget som rasism. Så vad handlar förslaget om. Nu har inte jag läst formuleringarna men jag kan argumentera som liberal för förslaget.

Det handlar till att börja med om medborgarskap vilket är något specifikt och ger en vissa rättigheter men också skyldigheter. Det handlar alltså inte om språktest för att få leva i Sverige. Som medborgare menar jag att man ska kunna ta del i den politiska debatten. För att kunna göra det krävs att man kan förstå svenska. Det krävs att man som ett minimum ska kunna läsa en tidning som tar upp samhällsfrågor. Typ Aftonbladet eller Expressen.

Enligt mig räcker detta som argument men det finns en del praktiska fördelar också. För att klara sig bra i Sverige krävs att man kan språket. I alla fall om man inte kan engelska och har möjlighet att arbeta i en branch där engelska är ett utbrett arbetsspråk. Ett språkkrav för medborgarskap skulle dels fungera som en sporre och man kan tänka sig att detta krav innebär att staten har en skyldighet att se till att det finns bra svenskaundervisning. Det senare är inte direkt ett liberalt krav men lämpligt inom det svenska systemet.

Att dessa förslag i sig inte måste vara rasistiska betyder så klart inte att rasister inte skulle uppskatta dem och dylika förslag kan alltså ge rasistiska röster.

Socialliberalismens signum – paternalism

Jag har tidigare skrivit om socialiberaler som liberaler som tagit den socialistiska världsbilden till sin vilket gör dem till ängsliga liberaler. Jag hade dock svårt att få fatt i vad som faktiskt mer konkret utmärker ett socialiberalt tänkande. Det handlar, som jag skrev då, inte om att man är för positiva rättigheter som skola och omsorg per se. Det ingår i liberalism. När jag nu läser Mattias Svenssons bok Glädjedödarna (som f.ö. bör läsas av alla som är samhällsintresserade) slår det mig att just den paternalistiska attityden som gör dem till skumma liberaler som en vän uttryckte det. Just paternalismen öppnar för massor av sätt som staten bör inskränka människors liv på olika sätt.

Man kan kalla det för paternalistisk liberalism – klassisk liberalism handlar ju om att man är fri att göra vad man vill så länge man inte skadar andra; paternalistisk liberalism handlar om att man är fri att göra vad man vill så länge man inte skadar andra eller sig själv där staten bestämmer vad skada sig själv innebär.

Uppdaterad 2014.08.12 Det andra stycket lades till.

Länkar:

https://bjornaxen.wordpress.com/2013/01/13/socialliberalism-vad-ar-grejen/

https://www.adlibris.com/se/bok/gladjedodarna-en-bok-om-formynderi-9789175667768

I USA:s hand

Rysslands agerande i Ukraina är mycket obehagligt. Det är realpolitikens återkomst i Europa. Vi som trodde att vi skulle slippa militära konfrontationer och näst intill skrotat våra försvar inser nu att vår frihet ligger i USA:s hand. Jag tror detta är särskilt obehagligt för alla som gärna kritiserar USA för en massa saker. Det är visserligen sant att USA bör kritiseras för en mängd olika saker som utrikespolitik, NSA och dödsstraff men i jämförelse med auktoritära stater som Ryssland, Iran och Kina är USA ett mycket bra land. Inte bara det vi behöver USA:s militära makt vilket blir obehagligt tydligt nu när Ryssland visar vad man kan åstadkomma med ren maktpolitik.

Saken är ju den att om man gillar västvärldens idéer om mänskliga rättigheter och demokrati så har man ingen annan garant i vår hårda värld än just USA. Och de flesta som kritiserar USA gillar dessa saker. Så alla USA-kritiker som gillar dessa idéer ställs nu av Ryssland inför det otrevliga att behöva ställa sig på USA:s sida eller överge mänskliga rättigheter och demokrati.

En intressant och skrämmande reaktion är dock att många inte ställer sig på USA:s sida och istället griper efter den ryska propagandans halmstrån. Men även det är ju helt galet eftersom Ryssland allt mer liknar en fascistisk autokrati.

En annan sak som blir tydlig nu i skuggan av rysslands agerande är att Europas stater verkligen behöver bättre militär makt. För Sveriges del handlar det så klart att gå med i NATO och då skulle vi kunna skapa ett gemensamt Nordiskt försvar. Men jag menar att vi bör ta steget fullt ut och bygga ett gemensamt Europeiskt försvar som utgår från en gemensam strategi om hur Europa ska försvaras.

Allt det här är så klart tragiskt – det skulle vara så mycket bättre om vi kunde lägga våra resurser på att förbättra våra samhällen. Men när realpolitiken gäller måste vi först skydda våra samhällen. Det är betydligt effektivare att skydda våra samhällen tillsammans en var och en för sig vilket ger oss mer resurser för utvecklande av samhällen.

Att Europa bygger en egen försvarsförmåga skulle innebära att vi inte behövde förlita oss på USA samt att USA skulle kunna frigöra resurser antingen för att projicera makt i Asien eller för att utveckla det amerikanska samhället.

Rent rationellt så är det uppenbart vad man bör göra men jag är rätt pessimistisk.