Liberala argument mot omfördelning av resurser

En vän frågade mig hur man som liberal argumenterar mot omfördelningspolitik. Här är mitt relativt akademiska svar. Efter det kommer ett icke-akademisk svar som en annan vän gav på samma fråga.

Frågan om omfördelning är en grundläggande fråga inom politisk teori, statsvetenskap och nationalekonomi. Ett sätt att besvara en sådan fråga är genom idealtyper som man sedan kan argumentera utifrån. Vi kan tänka oss två extra situationer: 1) total omfördelning; 2) ingen omfördelning. De två idealtyperna kan ställas upp på lite olika sätt.  Idealtypen för ett samhälle med total omfördelning är att staten tar upp 100 procent i skatt som sedan omfördelas utifrån en rättighetsprincip.

Den mest extrema formen av ett samhälle utan någon som helst tvingande omfördelning är det anarkistiska. Staten bygger nämligen i grunden på en tvingande våldsmakt som samlar in resurser. Även den minimala staten, eller nattväktarstaten, som endast upprätthåller inre och yttre säkerhet, rättssäkerhet och grundläggande negativa rättigheter är till viss mån omfördelande eftersom den tar in resurser från medborgarna och tillhandahåller tjänster som kommer alla till del. Så som liberal är man inte totalt emot omfördelningen eftersom liberaler är för staten som institution.

Vad är då problemen med den totala omfördelningen? Det i alla fall två aspekter på problemet. Dels den ekonomistiska och dels den moraliska. Ur ett ekonomistiskt perspektiv så finns en rad problem med höga skatter. I grunden handlar det om att det bort alla incitament för företagande utom altruistiska eller att man brinner för något. Det innebär i praktiken att man kväver innovationen inom områden som folk inte brinner för. Inom dessa områden måste man helt enkelt organisera verksamheterna statligt. Vi får alltså en planekonomi som tolererar idealistiskt företagande vilket låter som en dröm för vänstern.

Lafferkurvan
Lafferkurva, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lafferkurvan

Problemet är att människan inte riktigt gillar detta i praktiken. Högre beskattning innebär att både att folk anstränger sig mindre vilket gör hela samhället fattigare men också att den svarta ekonomin växer – alltså att människor gör praktiskt uppror mot staten vilket försvagar den och undergräver statens förtroende. Som liberal vill man ha en legitim, stark och effektiv stat. Ur ett ekonomistiskt perspektiv finns det alltså en gräns för hur mycket man kan beskatta ett samhälle effektivt. Vid en viss punkt ger än högre skatt lägre inkomst till staten än en lägre skattesats vilket kan illustreras i en lafferkurva. Var den punkten ligger är så klart osäkert och varierar nog med olika kulturer. I Sverige verkar det finnas en gräns för skattetrycket vid 50 procent.

Ur ett moraliskt perspektiv handlar det om att staten helt inte har rätt att ta människors resurser hur som helst. Men eftersom vi accepterat staten i sig så måste vi argumentera för vad som är legitimt att staten tar våra resurser för. Nozick argumenterar för att en stat som är mer omfattande än den minimala är illegitim. Enligt Nozick kränker staten den individuella rätten till ens arbete genom att ta frukterna från ens arbete och fördela till andra. Han menar dock att det är legitimt att alla betalar den gemensamma kostnaden för att garantera dessa rättigheter. Han medger dock att detta bara är rimligt i en ideal ahistorisk situation och att det behövs kompensatoriska åtgärder i de faktiska rådande situationen. Frågan är då hur man avgör vad som är tillräckliga kompensatoriska åtgärder. Detta är den klassiskt liberala (amerikansk libertarian) ståndpunkten.

Rawls har i socialliberal anda (amerikansk liberal) föreslagit en moralisk princip, differensprincipen, för hur samhällsresurser ska omfördelas som man kan säga kopplar samman den ekonomistiska insikten om effektiv ekonomisk politik med rättighetstänkandet. Enligt differensprincipen ska skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras. Det innebär att om en lägre skattebörda ger en bättre materiell standard än en högre så är den lägre skattesatsen mer legitim. På så sätt kan Rawls argumentera mot höga skatter utan att dessa blir så pass höga att ekonomin kvävs. Han undviker också att skatterna i sig blir ett sätt att straffa dem som är rika.

För min del så föredrar jag en argumentation som ligger någonstans mellan Nozick och Rawls. Jag försöker helt enkelt tänka på vilka positiva rättigheter som behövs i ett samhälle förutom de negativa rättigheterna till liv, frihet och egendom. Först och främst krävs alltså en rättstat som upprätthåller och förverkligar dessa rättigheter – alltså det som utgör den minimala staten. Jag ser två positiva rättigheter som nödvändiga: 1) rätten till sjukvård, och 2) rätten till tillräcklig utbildning. Inget samhälle kan vara legitimt som inte tar hand som de som är sjuka och i ett så pass komplext samhälle som dagens klarar man sig inte tillräcklig utbildning. Det är då rimligt att det sker en viss omfördelning för att se till att alla människor får tillgång till detta. Med det sagt är det inte säkert att dessa ska organiseras statligt (som det här radikala förslaget på ett liberalt skolsystem). Jag kan också tänka mig att det är bra att staten organiserar och därmed använder skattemedel till viss infrastruktur.

Min vän ME:s mer direkta svar:

Allt bottnar i definitionerna av rättvisa och solidaritet. Hur delar man rättvist, ska den som riskerat mer och vunnit få behålla mer, är det ok? Ska den som investerat mest få mer utdelning om det blir en vinst? Ska den som pluggat längst få mer i plånboken? Ska den som nyttjat mest energi för att vinna mest produktivitet få ut mer? Den som spar han har? Eller den som spar, han kan vi i framtiden ta ifrån? Etc etc.

Utifrån definitionen av rättvisa går det inte att skatta rika med en högre skattesats, då är det inte rättvist. Min föreställning om framgång utgår ifrån en grund av rättvisa. Vi får vad vi förtjänar – Orsak och Verkan. Kämpar du så får du för din insats. Chansar/riskerar du så kan du få något av din insats. Skiter du i det så vinner du ingenting.

Socialismen tar inte hänsyn till människors olika incitament för sina val att gå i livet. Rättvisa får inte innebära att någons slit eller risk ska betala för någon annans trygghet mer än vad alla är med att dela på. Socialism är för mig fruktansvärt då det varken är rättvisa eller ger mig någon chans att jaga mina drömmar om högre standard. Socialismen vill att jag arbetar dag och natt gratis, riskerar allt (familj, hus, ekonomi och hälsa) för att kanske kunna skapa ett företag som kan ge lön inom 2 år och kanske vinst efter tre. Då ska socialismen kliva in och ta mer pengar från mig än från andra för att finansiera en högre standard för dom som inte vill riskera eller jobba gratis för att kanske få lön och med tur även lite vinst.

Det är ren och skär jävla ondska, inte någon jävla rättvisa. Det är fruktansvärd orättvisa…

Var på en annan vän tillägger:

Det [här svaret ovan] synliggör det tankefel som över huvud taget gör det möjligt för socialister att tänka att stark omfördelning kan vara moraliskt försvarbart: de ser rikedom som något statiskt och oförtjänt, de glömmer de risker och slit som krävdes av människor för att skaffa den. De glömmer också en sak till: att de som inte har framgång kan sakna den på grund av deras egen insats eller brist på insats snarare än opåverkbar orättvisa.

Länkar:

http://plato.stanford.edu/entries/nozick-political/
http://plato.stanford.edu/entries/rawls/

 Uppdaterad 2015.10.22, lde in bild på Lafferkurva; 2015.10.19, 11:52 & 17:43

Anarkokapitalism är inte liberalism

I sin essä Why I Am Not a Conservative  från 1960 tar Hayek upp att ordet ’libertarian’ börjat användas i USA eftersom ’liberal’ fått en annan betydelse (snarast socialist eller socialdemokrat). Libertär/libertarian blev alltså det amerikanska uttrycket för det som i europa kallas ’liberal’. Senare kom libertär att beteckna den del av liberalismen som stod för den minimala staten (som nu börjat kallas ’minarkism’). För ca. femton år sen beskrevs libertarianism i USA som liberals i sociala frågor och som conservatives i ekonomiska. Alltså en rätt bred beskrivning som stämmer rätt bra överens med europeisk liberalism. Men sedan hände något och ’libertär’ kom att omfatta även anarkism med ”vänsterlibertarianism” som Noam Chomsky och ”högerlibertarianism” alltså anarkokapitalism. Denna utveckling nu gått vidare så att anarkokapitalister vill inkluderas inom termen liberalism.

Enligt mig finns det en mycket tydlig skillnad mellan å ena sidan anarkister och å andra sidan etatister där liberaler och socialister båda befinner sig på den etatistiska sidan. Bland anarkister finns både socialister och kapitalister – socialistiska anarkister respektive anarkokapitalister. Men på senare tid har jag märkt att anarkokapitalister påbörjat vad man skulle kunna beskriva som entrism av liberalismen där man hävdar att anarkokapitalism är liberalism. Det hela är rätt konstigt då jag inte förstår varför man skulle vilja förvirra begreppen på det viset. Den liberala traditionen är annars att tydligt hålla isär begrepp. Den enda anledningen jag kan komma på till varför man skulle vilja blanda samman begreppen är för att få liberaler att ifrågasätta staten som sådan. Det kanske är en effektiv strategi men det är ohederligt och irriterande. Framförallt förvirrar det debatten vilket bara är dumt. Det gör det svårare att tala om ideologier och vi får svårare att förstå vad vi menar med ’liberalism’. Jag ska nu försöka visa varför den här idén inte bara är dum utan också fel.

De exempel jag sett när man argumenterar för att anarkokapitalism är liberalism är att liberalismen är en ideologi som vill maximera människans frihet. Anarkokapitalismen gör människan mer fri än liberalismen eftersom staten inkräktar på individens frihet. Skillnaden mellan anarkokapitalism och liberalism handlar alltså bara om man tror det behövs en stat eller inte.

Problemet med det här argumentet är att liberalismen som politisk teori just handlar om människans och statens relation till varandra. Liberalismens utgångspunkt är staten och liberalismens stora fråga är vad som utgör en legitim stat. Anser man att staten inte behövs så är man anarkist och inte liberal. Först en grundläggande definition av staten som en institution som utövar våldsmonopol över ett territorium.

Man brukar säga att den första protoliberala tänkaren är Hobbes. Han är inte liberal men i hans tänkande finns grunden för den liberala idén om att staten måste vara legitim i medborgarnas ögon.  Enligt Hobbes är staten legitim så länge den kan garantera medborgarnas säkerhet. Statens våldsmonopol och rätt att skipa rättvisa mellan medborgarna är att föredra framför naturtillståndet där alla människor har möjlighet att döda varandra och ingen kan känna sig säker.

Detta bygger Locke vidare på och man brukar säga att Lockes är liberalismens fader. Medan Hobbes endast tillskriver människan rätten och skyldigheten att försvara sitt eget liv menar Locke att människan har rätt att äga, alltså rätten att bestämma över saker. För det första äger människan sin egen kropp och därmed har hon rätt att bestämma över sig själv. För det andra har hon rätt till frukten av sitt eget arbete. Detta innebär att människor inte har rätt att göra vad som helst mot varandra. Den som däremot bryter mot dessa rättigheter får bestraffas. Detta innebär att det bör finnas ett grundläggande skydd för alla människor där alla måste respektera varandra och varandras ägodelar. Genom att människor går samman kan de personer som bryter mot dessa regler bestraffas. Staten får sin legitimitet genom att den är den bästa institutionen för att förverkliga de rättigheter som varje människa har i kraft att vara människa.

I och med Hobbes och Locke har liberala tänkare som Adam Smith och J. S. Mill utgått från staten som den institution som realiserar och garanterar människors grundläggande rättigheter. Frågan har inte varit huruvida det behövs en stat utan vad som utgör en legitim stat. Vad får staten göra mot människor, vad har medborgarna för rättigheter och skyldigheter. Grundläggande har varit det som kommit att kallas den minimala staten som garanterar kroppsligt och rättsligt skydd för sina medborgare genom externt skydd (militär), internt skydd (polis) och rättsligt skydd (rättsstat/rule of law genom domstolar). Utöver detta har det tillkommit en del saker som de flesta liberaler anser vara rimligt att staten på något sätt garanterar: infrastruktur, utbildning, sjukvård etc. Liberalismen har också omfamnat demokratin.

Frågan om vad staten ska göra förutom att realisera de grundläggande negativa rättigheter har varit delat upp liberalismen under 1900-talet. På ena sidan har vi Ludvig von Mises, F. A. Hayek, Ayn Rand och Robert Nozick, Milton Friedman som alla lutade åt den minimala staten. På den andra sidan har vi dem som brukar kallas socialliberaler med namn som John Stuart Mill, John Maynard Keynes och John Rawls. Ingen av dessa var anarkister efterom alla utgick från staten. Både Rand och Nozick som brukar nämnas som några av de minst etatistiska liberalerna drar en skarp gräns mellan sin egen ståndpunkt och anarkiksmen. Nozicks Anarki, stat och utopi består av tre delar där hela den första delen går ut på att visa varför en stat behövs och varför anarkism inte håller (samt hur en legitim stat skulle kunna utvecklas ur anarki).

Vi och dem i olika ideologier

Vi och dem-tänkandet är väldigt starkt hos oss människor och det formar hur vi ser på världen. I grunden handlar det om var vi ska dra en konfliktlinje. Vem vi ska hjälpa och vem vi ska akta oss för eller t.o.m. bekämpa. Vem ingår i gruppen och vem är utanför? Det går igen genom människans historia: Vilka tillhör familjen, stammen, byn, klanen. Vilka gudar tillber du? De som tillhör oss beskrivs positivt och man visar förståelse för tillkortakommanden. De som tillhör de andra hyser man oförståelse för, förstärker fördomar och målar upp nidbilder om. Detta fortsätter in i moderniteten och vår nu senmoderna era.

Inom nationalismen skapar man ett vi inom nationen som avgränsas mot dem utanför. Denna gemenskap kopplas till staten i nationalstaten. Fascismen följer just den logiken och drar den till sin spets och ser kampen mellan olika nationalstater som det primära. Nazismen är en variant på det temat men där rasen är det viktiga istället för nationen (vilket är fullt logiskt då det tyska nationsbegreppet handlar om blod snarare än kultur).

Men det är inte bara inom fascism och nazism som vi och dem-tänkandet är grundläggande. Denna tankefigur skär bara längs andra konfliktlinjer. Inom socialismen går skiljelinjen mellan vi och dem inom samhället mellan proletärer och kapitalister. Även feminismen drar en tydlig linje inom samhället mellan kvinnor och män.

Så har vi liberalismen som har en betydligt mer komplex syn på samhället. Istället för att anamma den för människan så naturliga känslan av vi och dem försöker liberalismen ständigt se bortom detta. Samhället ses som ett komplext nätverk av relationer där människor både samarbetar och ligger i konflikt med varandra. I liberalismens bild av samhället finns det inga övergripande konfliktlinjer utifrån vilka vi kan dela in människor i vi och dem. Däremot erkänns att det finns konflikter och olika intressen. Liberalismens lösning är att staten ska se till att konflikterna inte blir våldsamma.

Jag tror det här är en anledning till att så få förstår sig på liberalismen och varför liberalismen har så svårt att finna anhängare. De som har en grundläggande samhällsanalys som bygger på en övergripande konfliktlinje vill att staten ska gå in och ställa sig på rätt sida i konflikten medan liberaler anser att det är fel. Det finns ju enligt liberalen inga tydliga konfliktlinjer och statens neutralitet är det viktigaste.

Det är nu det börjar bli tydligt hur icke-liberaler missförstår liberalismen. För fascister blir liberalerna nationsförädare, för nazisterna rasförädare, för socialister står liberalerna på de förtryckande kapitalisternas sida och för feministerna skyddar de patriarkatet. Men ingen av dem förstår liberalismen. Och inte heller försöker de förstå liberalismen. Men å andra sidan, då skulle de väl bli liberaler.

Men konservatismen då? Den passar inte riktigt in i schemat och det får bli ett annat inlägg. Men det är intressant att detta vi och dem-tänkande inom politiskt filosofi kan spåras till Hegel och hans idé och herren och slaven.

Jag tackar MT för det intressanta samtal som ledde till denna analys.

När Gud är död

I begynnelsen skapade människan Gud och tog sedan livet honom. Men vad innebär det för oss att Gud är död? Vissa, som Dostojevskij, menar att utan  Gud finns heller ingen moral. Andra, som jag, menar att moralen finns i oss som människor. Men betyder det att religionen inte spelar någon roll? Tyvärr är det inte så enkelt. Religionen har alltid varit en mycket viktig del i alla kulturer genom att hålla samman människor i en gemensam världsbild som är både beskrivande och moraliskt. Utan Gud behövs en annan sammanhållande kraft och ungefär samtidigt med Guds död uppstod den. I stället för Gud fick vi Nationen som enande kraft. Nationen visade sig vara minst lika kraftfull som Gud för att ena människorna. Men liksom olika gudar läror delar upp oss i vi och dem vilket leder till konflikter delar de olika nationerna upp oss. Men även nationalismen börjar spela ut sin roll.

Med Gud dog även den enhetliga moralen. Utan gudar och nationer är det upp till varje människa att själv söka meningen i sitt liv och bestämma vilken grupp hon tillhör. Detta är stort för friheten och som liberal gläds jag åt denna utveckling. Men det verkar också vara så att många vantrivs utan dessa gränser. De söker mening i en värld utan objektiv mening och irrar vilse runt i en värld utan tydlig gemenskap.

Jag hör både högerns konservativa och vänsterns folk klaga på de liberala samhällets brist på mening och gemenskap. Samtidigt gläds liberalerna över alla val som är möjliga för allt fler människor.

Gud krävde att man följde hans bud. Världen utan Gud kräver istället att vi enskilda människor finner värde i våra liv och skapar vår gemenskap. Ansvaret åligger oss själva. Utan Gud blir människan vuxen. Tyvärr kanske det är allt för få som klarar av att växa upp.

Den nya politiska dimensionen är ett liberalt dilemma

En ny politisk dimension börjar skönjas i det västerländska politiska landskapet. Det är inte någon av dem som t.ex. tas upp i den poltiska kompassens två dimensioner om ekonomi (klassisk höger-vänster) och statens inblandning i människors liv (frihetlig-auktoritär). Den nya dimensionen kallas GAL-TAN, alltså Grön-Alternativ-Liberal kontra Tradition-Auktoritet-Nationalist. Bo Rothstein skriver om detta i Foreign Affairs angående det svenska valet:

the left was hurt by the replacement of the traditional class-based left-right divide in politics with what is known as the GAL-TAN divide: Green­–Alternative–Liberal versus Tradition–Authoritarian–Nationalist. This is a process familiar in many postindustrial societies, including the other Nordic countries and also Belgium and the Netherlands. This is a new political landscape in which traditional economic issues to a large extent are replaced by lifestyle and identity issues. From a sociological perspective, most of the people who used to vote for the Social Democrats –blue-collar workers and the lower middle class – now vote for the Sweden Democrats. They have found themselves on the losing side of a new globalized service and high-tech economy, and they have become politically alienated by what they think is a bundle of elitist political projects.

Även Enna Gerin och Daniel Suhonen från tankesmedjan Katalys skriver om detta. De vill med den här politiska dimensionen visa att det finns en vänstermajoritet där Feministiskt initiativ står diamentralt emot Sverigedemokraterna.

politiska dimensioner

Den här dimensionen ligger förvillande nära dimensionen frihetlig/liberal-auktoritär men de två skiljer sig i frågan om statens inblandning. Inom GAL ryms alla de som förespråkar ett öppet samhälle för alla oavsett identitet. Där ryms feminister, antirasister och liberaler. På den andra sidan har vi dem som gillar traditionen och nationen etc. Men inom GAL ryms fortfarande frihet–auktoritärs-dimensionen. Liberaler skiljer ut sig genom att man inte vill att staten ska bestämma hur folk ska leva. Feministiskt intitativ är det tydligaste exemplet på motsatsen där man vill använda staten till att få människor att leva efter GAL-principer.

Jag tror det kommer vara svårt att införa nya termer som ersätter höger och vänster. Och minst lika svårt kommer det att vara att införa ytterligare en dimension i politiken även om det är det vi har i dag med vänster (S, MP, V, FI) och höger/borgare (M, C, FP, KD) samt Sverigedemokraterna. Men två saker kommer antagligen att tvinga ihop dessa tre till två. Dels att människor vill ha två lag mot varandra och dels att själva det parlamentariska systemet vill ha tydliga alternativ. (Men det finns så klart undantag som t.ex. Finland.)

Där emot tror jag begreppen inom termerna höger och vänster kan skifta och det finns mycket som pekar på att den nya dimensionen GAL-TAN kommer att utgöra detta. Här i finns liberalismens dilemma. Den för liberaler grundläggande dimensionen om statens styrning av människors livsval går rakt igenom GAL-TAN-dimensionen som illustrerat nedan:

GAL-frihet-auktoritet-TAN-5

Här ser vi olika ideologier indelade efter en vänster–höger-skala där innehållet förändrats till det jag kallar moderna identetsvärden respektive traditionella identetsvärden vilka alltså är det samma som GAL och TAN. I det övre vänstra hörnet ser vi vad jag kallat nyvänster och statsfeminism. Med Statsfeminism menar jag just den typ av feminism som Feministisk initiativ står för där man vill använda staten för att bestämma hur folk ska leva sina liv. I rutan därunder ser vi liberalism, frihetlig socialism och anarkism (både socialistisk och kapitalistisk). När den ekonomiska dimensionen tas bort ur analysen hamnar dessa på samma plats i denna fråga. Folkpartiet blir intressanta här då partiet i vissa frågor hamnar på samma plats som nyvänstern. Det är inte så konstigt då de i frågor om hur man ska leva rört sig i auktoritär riktning eftersom de vill ha statlig styrning.

På den högra sidan har vi klassisk auktorär/styrande konservatism som inte är så vanlig i dagens Sverige. I den nedre högra rutan finns det jag kallar modern konservatism. Det tydligaste partiet är de svenska kristdemokraterna som har traditionella värderingar men inte vill styra folk efter dessa. Den klassiska konservatismen vill bestämma över hur människor lever sina liv med hjälp av lagar som att homosexuella inte får leva i parförhållanden. Den moderna konservatismen gillar inte sådant men anser inte att det är statens sak att avgöra detta. Den moderna konservatismen har alltså närmat sig den liberala positionen.

Utifrån detta schema så har vi vänsterns partier i det övre vänstra hörnet: Människor ska styras till moderna värderingar. De borgerliga partierna är mer osäkra och står lite inom alla rutor utom klassisk konservatism. I dag är det Piratpartiet och i viss mån Centern som tydligast står för moderna värden men där staten inte ska lägga sig i hur folk lever. Saken är ju den att så länge frågan om hur folk lever sina privata liv inte är en politisk fråga så kan liberaler samarbeta med konservativa. Marika Formgren skriver f.ö. intressant om dessa val för borgerligheten.

Dilemmat för liberaler uppstår när det finns ett starkt klassisk konservativt part. Frågan är hur Sverigedmokraterna ska klassifieras. Min analys av SD är att partiet har gått från fascism/nazism till konservatism och frågan är hur pass auktoritära de är i sin konservatism. Om SD ställer sig i den klassiska konservatismens hörn så måste man som liberal motsätta sig SD. Men ställer de sig i det moderna konservativa hörnet så kan liberaler liera sig med dem. Jag menar att alltså att dimensionen Styrning–frihetlig är viktigare för liberaler än GAL–TAN-dimensionen.

Som liberaler måst vi nu tvinga in SD i det frihetliga hörnet. Om vi lyckas med det så kan styra den svenska politiken. Om SD däremot starkt etablerar sig som klassisk auktoritär konservatism så kommer liberalismen marginaliseras. Antingen genom att de borgerliga partierna anpassar sig till SD:s auktoritära position eller att borgerligheten splittras mellan frihetlig och auktoritär.

Postvalstankar 2014

Så har det varit val igen. Ett bittert val för en liberal engagerad i Piratpartiet. För fyra år sedan gladdes jag åt alliansens segers om jag såg som bra för demokratin. Då backade Socialdemokraterna och Miljöpartiet blev det tredje största partiet. Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var då den stora skrällen. Jag menade redan då att partiet skulle bli mycket större, över tio procent, i det kommande valet eftersom det nu blev ok att ta om att man röstade på dem. Inte överallt men på många platser. Resultatet i stort blev som jag trodde. Jag trodde (och hoppades )nog att Socialdemokraterna skulle få färre röster och Miljöpartiet skulle få lite fler – typ 29 respektive 10 procent. Det här valet handlade dock mer om att folk var trötta på alliansen än att man gillade vänstern och min enda glädja är att den samlade vänstern är inte växte. Och även om jag kan gratulera Feministiskt initiativ till framgången så är jag glad att de inte kom in i riksdagen. FI är ett i grunden illiberalt förmyndarparti som inte har koll på, alternativt struntar, i ekonomi.

Jag skrev förra gången att Socialdemokraterna inte kunnat förnya sig under sin tid i oposition och det gäller fortfarande. Det ska bli intressant att se hur det kommer att arta sig. Särskilt med tanke på det parlamentariska läget där S inte får majoritet med ens både Mp och V. Löfven har därmed stängt dörren för V till alla liberaler och konservativas stora glädje. Det öppnar också för ett lättare samarbete med de borgerliga partierna. Just nu verkar alla vilja låsa sig för att de inte vill samarbeta med vissa partier. Det liknar lite problemet i Washington där republikaner och demokrater är polariserade. Det är en intressant utveckling och vi får se hur de demokratiska institutionerna löser problemet med att olika partier helt enkelt dogmatisk vägrar samarbeta. Våra demokratiska institutioner är inte konstruerade för det. Jag funderar på om det handlar om att identitetspolitiken får ett allt bredare genomslag där vi delar upp människor i vi och dem allt starkare. Det är en ironisk och tragisk utveckling att ideologier som talar för att vi inte ska dela upp människor i vi och dem driver en utveckling så starkt sätter sina motståndare i dem-lägret. I detta ligger antagligen också underminerandet av nationalismen som fungerat som en sammanlänkande kitt mellan olika grupper inom nationalstaten. Utan detta kitt är det svårt att förstå varför man ska samarbeta. Denna politiska radikalisering drivs i USA av högern genom tea party-rörelsen som dock på många sätt är en reaktion på vänsterns identitetspolitik. I Sverige drivs den framförallt på av vänstern men även högern har hakat på. Även jag är en del av den då jag har mycket svårt för Sd. Men om jag försöker se lite mer öppet på frågan så tycker jag det är rätt konstigt att man inte skulle kunna samarbeta med Sd i vissa frågor (Som t.ex. kärnkraft). Och de ska självklart behandlas som andra partier när de väl kommer in i politiska församlingar. Allt annat är bara dumt. I alla fall ser det ut som att den postsocialistiska världen är här för att stanna.

En annan sak jag skrev om för fyra år sedan var att jag trodde att den politiska konfliktlinjen skulle ändras och gå mot den mellan liberal/fihetlig-auktoritär istället för den mellan stat och marknad som dominerat under 1900-talet. Jag måste tyvärr säga att det var en besvikelse. Visserligen verkar dimensionen om hur ekonomin ska regleras långsamt bytas ut mot någon annat inom höger–vänster-skalan men det ser inte ut att handla om frihet. Den frihetliga dimensionen är läskigt frånvarande från politiken även om den tas upp ibland av de borgerliga partierna. Symptomatiskt är att det är Kd:s ledare Göran Hägglund som tydligast står för liberala principer om att människan bäst känner sitt eget liv och har förmågan att ta hand om sig själv. Själv har jag engagerat mig i Piratpartiet som det parti som tydligast har en frihetlig och liberal profil men totalt misslyckats under “supervalåret”. Om de borgerliga partierna inte börjar samarbeta med Sd så skulle vi kunna tänka oss att det svenska politiska landskapet får tre olika politiska inriktningar som liknar Hayeks politiska triangel med vänster (socialism), borgarna (liberalism) och Sverigedemokraterna (konservatism)*.  En inte helt orimlig prognos är att Sd fortsätter växa och att S fortsätter att sjunka och att vi får tre partier med omkring 20 procents stöd (S ca. 25%, M ca 22, och Sd ca. 18%).

Under året har vi sett hur Sd starkt tagit an rollen som det konservativa partiet i svensk politik vilket blev extra tydligt i och med att Åkesson attackerade Kd rätt hårt i alla fall den debatt jag såg. Om man lyckades så skulle det vara en intressant utveckling. I Sverige har konservatism ansett som så fult att inget parti vågat profiliera sig som det trots att det så klart finns konservativa väljare. Men konservatismen är ju betydligt mer rumsren än fascism eller nazism så genom att förändra partiet till konservativt så breddar man väljarbasen och gör partiet rumsrent. Partiet verkar också fått en riktigt stor bas i södra Sverige, särskilt i Skåne. Frågan är då vad som händer med Moderaterna. Kommer de börja slåss om de konservativa väljarna eller kommer de gå i liberal riktning?

Hur som helst så har nu den rätt konstiga situationen att vi har ett tydligt högerparti som visserligen är populistiskt som de resterande högerpartierna inte vill samarbeta med. Men den splittringen inom högern gör att vänstern får bilda regering fast de inte gått framåt i valet. Den enda frågan som Sd skiljer sig markant från de borgerliga partierna är i frågan om invandring. Och för den lämnar man över makten. Det är en idealism inom svensk borgerlighet som få skulle förvänta sig inom modern politik. Det tyder på att den stora politiska skiljelinjen idag är identitetspolitiken. Frågan är hur detta kommer att utvecklas. Jag tror att det vi kommer att se är att de borgerliga tillslut börjar samarbeta med Sd (liksom vi sett i Danmark och Norge) och att liberaler måste finna sig i det eftersom det helt enkelt inte finns något egentligt liberal politisk alternativ.

*Hayeks politiska triangel handlar om att västvärlden politiska system kan förstås som en triangel med utifrån de tre polerna liberalism, konservatism och socialism. När en av polerna blir starkare dras de andra två mot varandra. Under 1800-talet var konservatismen stark och liberalism och socialism var samma position. De började divergera under andra halvan av 1800-talet. Under 1900-talet blev socialismen betydligt starkare och liberalismen rörde sig mot sin tidigare fiende konservatismen. Man skulle kunna tänka sig att nu blir konservatismen åter starkare, vilket det ju finns rätt tydliga tecken på, samtidigt som socialismen försvagas och då skulle liberalism och socialism åter närma sig varandra. Eller så stämmer kanske inte uppdelningen längre och. Framtiden får utvisa det hela.

Uppdaterad: 2014.09.19, lade de tre sista meningarna i sista stycket samt fotnoten om Hayeks triangel.


Länkar

https://bjornaxen.wordpress.com/2010/09/20/postvalstankar/