När jag läste Silmarillion, kanske inte första gången men i alla fall andra gången, så beskrev jag det som att Tolkien lyckas destillera Västvärldens många myter till något renare och mer koncentrerat. Det är en tolkning som jag burit med mig sedan dess. Tolkiens mytos har för mig blivit en ingång till myten som sådan och hjälpt mig att förstå människans värld som en om berättelser. Jag tror att en anledning till att Tolkien är så stor är just för att han ger oss en mytologi som uppenbart är påhittad vilket gör att vi inte behöver bråka om den är ontologiskt sann eller inte. Det gör att vi direkt kan använda den som en myt som hjälper oss att förstå världen för människan.
Jag tänker på det nu när både en vänsterpodd—Apans Anatomi—och Ivar Arpi på sin podd En rak höger gjort varsitt avsnitt om Tolkien. Arpis är visserligen ett svar på Apans anatomi men de förenas i att se Tolkien som relevant i dagens samhällsdebatt och djupare i att se myten relevans. Det intressanta är att Tolkien är så relevant för alla politiska ideologier: Själv har jag skrivit om Tolkien från ett frihetligt perspektiv och Joakim Andersen har skrivit i alla fall två texter om Tolkien ur ett högerradikalt perspektiv (2014 och från 2020).
Att Tolkien kan läsas på så många sätt visar just på att han verk inte är allegoriska — det vill säga att dess olika fenomen skulle stå i ett-till-ett–förhållande till vissa saker, som att Ringen skulle vara atombomben exempelvis. I båda poddarna utgår man från Tolkiens mytos och diskutera världen och rör sig då på, det jag kallar, mytens tredje nivå; där att man diskuterar filosofiska frågor utifrån de bilder som myten presenterar. Vanligen diskuteras Tolkiens verk annars på den första, naiva, nivån där frågorna handlar om sagan är bra eller dålig: om det är bra språk, hur är karaktärsutvecklingen och så vidare. Det är intressant att Tolkien själv i slutet av sitt liv fick problem med sina berättelser på den andra, förklarande, nivån när han inte kunde få ihop myterna med en vetenskaplig världsbild men också vissa delar av sitt eget mytos metafysik, som det här med att orkerna från början var alver som förvreds av Melkor (se tillägget nedan).
Båda poddarna är bra och deltagarna har god inblick i Tolkiens värld. Framförallt behärskar de både Tolkiens mytos och det filosofiskt politiska tillräckligt väl väl för att diskussionen ska lyfta och bli intressant. De båda visar hur Tolkien och hans mytos verkligen är tillräckligt djup för att diskutera människan och samhället och de två utgör tillsammans ett utmärkt sätt att närma sig människans värld från höger respektive vänster.
Jag har inte så mycket att tillägga till dem. I stort sett håller jag med om båda perspektiven på så sätt ingen gör någon galen tolkning och det mesta som sägs är relevant och intressant. Men jag har några saker jag skulle vilja ta upp. Jag börjar med Apans anatomi eftersom den kom först och jag lyssnade först på den.
Apans Anatomi – Sagan om tolkningen
Jag tror det var Judith som påpekade att trots att alla i Sagan om ringen blickar bakåt mot en svunnen gyllene ålder så var det dock inte bättre förr utan på många sätt värre. Huruvida detta är korrekt eller inte kan man diskutera, det är dock inte helt fel. Men det är en intressant iakttagelse om hur de forna kan framstå så mycket bättre än det som är nu.
Ett tema för Apans anatomi är Tolkiens konservativa anarkism. De lyfter frågar de sig om det krävs någon typ av informella strukturer för att anarki ska fungera. Detta är även en kär gammal fråga för mig. Jag har alltid hävdat, särskilt för anarkister, att anarki kräver goda moraliskt dygdiga människor och någon slags gemensam moral som alla i samhället erkänner. I Tolkiens värld så råder en gudomlig ordning — en hierarki — som genomsyrar världen. Denna kosmiska ordning kan man försöka följa eller göra uppror mot. I Apans anatomi tappar man denna diskussion och kommer in på Hegel (eller snarare Kojèves tolkning) om herren och drängen och de har ett rätt intressant resonemang om att det just är “drängarna” som Sam som faktiskt får saker att hända.
Apropå Sam så diskuterar de så klart de “queera” tolkningarna av inte minst Sam och Frodos relation. De inleder med att klargöra att Tolkien använder ordet ‘queer’ i gamla betydelse som inte är kopplat till dagens diskurs om sexualitet. Men samtidigt kan de inte slita sig från den tolkningen, eller snarare, de vill inte. Det är tydligt att de är alltför förtjusta i den. Och för all del, så klart man kan läsa in sånt om man vill. Jag minns exempelvis en underhållande tolkning av Frodo, Sam och Gollums/Sméagols relation som en mellan tre homosexuella män där Frodo slets mellan goda och ljusa fina Sam och den mörka och gamla tjackpundaren Gollum där ringen så klart var en symbol för knark. Sådana tolkningar kan vara både givande och underhållande och visar just på kraften i Sagan om ringens berättelse men det är också uppenbart att det inte är det som Tolkien tänkte sig. Men det jag inte förstår är varför man ur detta queera perspektiv inte istället lyfter fram den varma kärleksfulla relationen mellan män som inte är sexuell? Just i dessa kretsar talar man ofta om “toxisk maskulinitet” och när Tolkien så ofta och så tydligt tar upp manliga ideal som inte är toxiska så väljer man att tolka dem som icke-heterosexuella. Det är nästan som man inte vill se en god heterosexuell manlighet.
Jag avslutar med det podden börjar med, nämligen om hur fascisterna i Italien lade beslag på tolkningen av Tolkiens verk. De menar att fascisterna kunde tolka Tolkien fascistiskt genom att tolka den mycket ytligt. Det är synd att de inte gör något försök alls att skilja mellan denna fascistiska tolkning och en konservativ tolkning. Det är ju uppenbart att den konservativa tolkningen ligger nära till hands eftersom Tolkien var konservativ. Tolkien kan som sagt tolkas utifrån flera ideologiska perspektiv men är i grunden antitotalitär så just fascism och än mer kommunism (som har helt andra mytologiska symboler än fascism och nazism) har svårt att använda använda sig av hans mytos.
Här är det också rätt lustigt att de inte förstår bredden i Tolkiens verk och fastnar i att deras egen tolkning skulle bättre passa hans verk än en högeranalys. De lyckas på så sätt förminska både sig själva och Tolkien. Något som jag inte tycker att En rak höger fastnar i.
En rak höger – Skuggan av det förflutna – om Tolkien, Gud och makt
Jag har mindre att ta upp om det som sägs i En rak höger. Det är som sagt en kommentar till den första podden och jag tycker de gör det bra. Deras läsning av Tolkien ligger mycket nära min. En kommentar som är värd att lyfta upp är att vi i dag talar ner så mycket av manlig styrka att det endast är odygdiga män som söker makt och styrka. Detta är högst relevant och visar verkligen på skillnaden mellan högern och vänstern: medan vänstern talar negativt om det manliga och endast ser det destruktiva (toxiskt) talar högern om den goda manligheten där det är gott att den dygdige mannen söker makt och styrka — vilket så klart ingår i debatten om yxhögern efter att Arpi citerat Ernst Jünger.
Jag gillar också hur de i En rak höger tar upp att värnandet för miljön borde ha en naturlig plats hos en konservativ höger som inte minst i Sverige tappats bort.
Det är egentligen bara en sak som jag reagerar på i En rak höger och det är Arpi som tar upp hur han inte är nöjd med de ideal som Tolkien presenterar. Han kontrasterar Sagan om ringen med G.R.R. Martins Games of Thrones och de två karaktärerna Boromir och Nedd Stark (som båda spelas av Sean Bean). Arpi stör sig på att i Tolkiens värld så är det goda att inte ta ringen, det leder till fallet, trots att det är det rationella att göra. Han menar att vi verkligheten så är det mer som i Game of Thrones där Nedd Stark dör för att han agerar alltför rättrådigt. Det här är en intressant invändning som i grunden berör skillnaden mellan Sagan om ringen och Game of Thrones. Den förra i grunden just är mytisk och som visar upp en ideal dygd som i sagan leder till det goda vilken i grunden bygger på hopp. I Sagan om ringen är hoppet centralt. Så här har jag skrivit om det tidigare:
Genomgående handlar Tolkiens verk om individens fria val att handla och göra det moraliskt rätta, vilket inte måste vara detsamma som det rätta valet för det bästa utfallet. Ett exempel på detta är hur Gandalf offrar sig så att brödraskapet kan undkomma balrogen trots att han vet att han är den enda som kan stå emot Sauron. Ett rationellt val (förstått som nyttomaximering) utifrån den kunskap Gandalf hade vid det givna tillfället skulle säga att han borde offra de andra i sällskapet och inte sig själv.
Det Martin vill med Game of Thrones är istället just att skriva en materiell fantasy istället för Tolkiens mytiska. Martin skriver i upplysningens moderna tradition medan Tolkien återför den urgamla mytens tradition till den moderna världen. I myten visas just det ideala upp, det man ska sträva efter. Martin försöker istället visa upp verklighetens grymhet. Det är inte tydligt att den ena är bättre än den andra. Jag uppskattar båda men just eftersom verkligheten är det vi lever med så är det ju snarare så att vi har behov av mytens idealiserande som motvikt till verklighetens meningslösa grymheter. Det är inte så att Martins berättelse är mer sann bara för att den är mer cynisk.
Det vi ser är en krock mellan upplysningens konsekvensetik och kristendomens deontologiska syn på moral där man måste lita till den gudomliga ordningen, något som Arpi tagit upp tidigare. Men man kan också jämföra denna kristna förhoppning med dygdetik där valet inte alls är lika tydligt vad man ska göra. I En rak höger påpekar de hoppet finns kvar när man gjort allt i sin makt för att klara uppgiften: örnarna räddar endast den som gjort sig förtjänt den gudomliga nåden.
Jag tackar MR för kommentarer som fördjupade del om Arpis invändning mot Tolkning.
Tillägg: Om orkernas ontologi
I Silmarillion beskrivs det hur Melkor (sedermera Morgoth) fångar alver i tidernas gryning och förvrider dem till orker. Saken är dock den att Silmarillion sattes samman av Christopher Tolkien (med hjälp av Guy Gavriel Kay) utifrån de dokument som hans far efterlämnade sig. J.R.R. Tolkien började i slutet av sitt liv grubbla på hur hans mytos hängde ihop fysikaliskt och metafysiskt. En av sakerna han funderade på var hur orkerna kunde vara alver i grunden. I så fall skulle deras själar hamna i Mandos salar i väntan på återfödelse vilket skapade en metafysiska knepigheter som han inte gillade. Han började skissa på andra idéer för hur orkerna kom till men kom aldrig egentligen fram till något slutgiltigt. Han funderade även på andra än mer grundläggande saker som att den värld som beskrivs i Silmarillion inte går ihop naturvetenskapligt. Men att försöka göra så att den världen passar ihop med den vetenskapliga bilden av världen dödar dess mytologiska kraft (Se framförallt Morgoth’s Ring för att läsa om detta). Jag menar dessutom att orkernas ursprung i alverna har en mytologisk klang klart övervinner de möjliga metafysiska problemen som de skulle innebära. Som jag ser det fastnade Tolkien i en rationell fälla där han höll på att döda sin egen mytologi på ett liknande sätt som Upplysningen slagit sönder den mytologiska värld som han älskade och som till stor del legat bakom att han byggt upp en ny.
Läs också min text Om Mordor och orker.
Inlägget uppdaterades två gånger 21.10.05 samt 22.08.17
Björn Axén 