Sammanfattande punkter från Meat in the human diet och Evolutionary Biology of Diet, Aging, and Mismatch:
- Förmänniskans ursprungliga kost förändrades i grunden för omkring fyra till fem miljoner år sen i samband med stora klimatförändringar som skapade vidsträckta grässlätter.
- Förmänniskan utvecklade en större hjärna vilket balanserades med ett mindre och enklare matsmältningssystem som krävde högkvalitativ kost grundat på kött – animalisk protein och fett.
- Antropologiska fynd visar kännetecken för köttätande i kranium och tänder samt analyser av stabila isotoper att människan blev alltmer beroende av kött under sin biologiska utveckling.
- Studier av nutida jägar-samlare visar extremt beroende av kött eller fisk för sin överlevnad.
- Så kallad Optimal foraging theory (OFT) visar att vilda växter generellt sett inte ger tillräckligt med energi för att vare sig förhistoriska människor eller moderna människor ska kunna överleva medan storvilt ger den bästa ration mellan energiförbrukning och energiintag.
- Flertalet evolutionära anpassningar hos människan tyder på stort beroende av köttkonsumtion, däribland dålig taurinproduktion, oförmåga att förlänga vegetabiliska fettsyror samt samevolution med parasiter kopplade till kött som kost.
- Människan är bara generellt anpassad till neolitisk (jordbruksbaserad) kost fram till 35-40 år. Därefter har evolutionen inte hunnit anpassa oss till neolitisk kost. Vissa människor är dock sämre anpassade och bör äta paleolitisk kost tidigare. (Observera att ingen är anpassad för att äta modern västerländsk kost.)
Paranthropus och Homo – två linjer från apa, men bara en till människan
När förmänniskorna (hominider som föregår släktet homo/homo sapiens) och schimpansen skiljde sig från den gemensamma anfadern för ca 4-5 miljoner år sedan så skapades inte två linjer utan flera. Den gemensamma anfadern verkar ha varit mycket lik dagens schimpanser och de första förmänniskorna (australopiterna) verkar snarast ha varit långbenta schimpanser. Det finns några olika teorier om hur detta gick till men den dominerande är att när kontinentalplattorna i Afrika skiljt sig tillräckligt och börjat skapa det stora riftsystemet i Östafrika (eng. Rift valley) befann sig plötsligt en eller flera populationer apor på savannen istället för i regnskogen.* De som fortsatte leva i regnskogen utvecklades till schimpanser medan de som levde på savannen började anpassas till ett liv där och kom att skilja sig från de regnskogslevande aporna.
* En annan teori är att förmänniskorna istället levde i våtmarker, den så kallade vattenhypotesen, som dock inte har så stort vetenskapligt stöd.
Det paleontologiska materialet tyder på att förmänniskorna utvecklades för omkring 2,3 miljoner år sedan i minst två linjer med varsin anpassning till den nya omgivningen. Båda började gå upprätt på två ben men medan den ena, Parantropus Robustus och Bosei, vilka är så lika att de kan ha varit samma art, utvecklade kraftiga käkar för att äta gräs och andra växter som fanns på savannen blev den andra Homo Habilis käkar mindre vilken kan förklaras av att det är lättare att äta kött än växter (Smithsonian 2013; Nature 2012). Bådas hjärnor var större än schimpansen men medan P. Robustus och Boseis hjärna hade en volym på 521 cm3 respektive 530 cm3 så var H. Habilis hjärnvolym ca. 612 cm3 (Klein 2009 “The human career” s. 197).
Förmänniskorna skiljde sig inte så mycket från aporna i fråga om hjärnstorlek men däremot i fråga om tänder, käkar samt käkmuskulatur vilket visar på en förändrad kost med mer hårda nötter och inte bara frukt och blad. Medan Paranthropus utvecklade starkare käkar som kunde användas för att äta svårtuggade växter och mala gräs blev homo-släktets käkar och tänder mindre och mer gracila och utformade för att bita och slita i kött. Allt tyder också på att det just var H. Habilis (den händiga människan) som började utveckla stenverktyg, den sk. Oldowan-kulturen. Vilket möjliggjorde en ytterligare minskning av käkmusklerna och gav plats åt en större hjärna men gjorde det också enklare att äta kött.
Anatomiska argument för människan som köttätare
För att människans hjärna skulle kunna växa behövdes mer energi och näring. Till saken hör också att samtidigt som människans hjärna växte krympte magen vilket ställer än mer krav på energität mat. Biologin sätter nämligen en gräns för hur mycket energi de olika organen använder. En större hjärna innebär att andra organ måste minska i storlek. Homo Habilis löste detta genom att krympa magen och tarmsystemet samtidigt som hjärnan växte. Men det kräver i sin tur kost med än högre kvalitet eftersom en liten mage inte kan hantera alltför svårsmält mat. (Se även denna bloggpost för en djupare förklaring)
Det finns två huvudsakliga teorier om hur detta kunde gå till:* kolhydratsrika rötter eller animaliskt fett. Det finns helt enkelt inte några andra alternativ på savannen eftersom det inte finns växter med tillräckligt med fett samt att honung är för svårt att få tag på i tillräckligt stor mängd. De båda utesluter ju så klart inte heller varandra och antagligen åt förmänniskorna växter när de var tvungna och honung när de hade chansen. Det finns dock ett problem med kolhydratsalternativet: för att förmänniskorna skulle kunna få ut tillräckligt med energi och näring ur rötterna så skulle de vara tvungna att tillaga dem med hjälp av eld. Ett problem med det är att vi inte har några tydliga lämningar av eld så långt tillbaka men ett större problem är att det kräver att förmänniskan tämjer elden innan hjärnan börjar växa ordentligt. De tidigaste tydliga fynden för eld är ca fem hundra tusen år gamla när H. erectus utvecklats och det är inte orimligt att just kontroll över elden var en underliggande mekanism för utvecklingen av både neandertalarna och den moderna människan (se även Discussing The Cooking Hypothesis. För en djupare diskussion om de arkeologiska fynden för eld se Klein 2009, s. 261-262 ).
* Det finns även de som menar att det var frukt istället för kolhydratsrika rötter. Problemet med den teorin är att den saknar en evolutionär drivkraft eftersom det skulle innebära att människan utvecklades i regnskogen där schimpanserna fortsatte att leva som tidigare. Det stämmer inte heller överens med paleontologiska fynd.
Detta problem gäller inte för teorin om att människan började äta kött först eftersom kött inte behöver vara tillagat för att ge tillräckligt med energi och näring. Tanken är att förmänniskorna började äta kadaver, kanske genom att driva bort rovdjuren genom att kasta sten på dem (som William von Hippel argumenterar för), och bryta sönder benen och krossa skallarna för att komma åt det näringsrika fettet i märgen och hjärnan. Att människan, särskilt män, har utvecklats för att kasta är även det ett tecken på köttätande. Till att börja med kastade man nog stenar men senare utvecklade människan kastspjutet.
Människans tarmsystem visar även det på att det är anpassat till kött. Rovdjur har mindre magar än växtätare vilket man lätt kan se om man jämför t.ex. en katt med en kanin eller för den delen människor med schimpanser eller gorillor. Rovdjurens magar är betydligt mindre och enklare med en lång tunntarm och liten magsäck vilket kan jämföras med idisslare som har ett komplext system med flera magar. Människans matsmältningssystem är strukturerat för en allätare men dess storlek är snarare som för en köttätare. Människans magsyra är till och med surare än andra köttätare och ligger i nivå med asätare. Eftersom det är kostsamt för kroppen med en stark magsyra så torde det finnas en biologisk fördel för människan att utveckla och behålla den. Den starka magsyran skulle kunna förklaras dels av att de tidiga förmänniskorna åt as och att senare förmänniskor jagade stora bytesdjur som de åt under relativt lång tid. Den starka syran hade då till uppgift att ta kål på de bakterier som gammalt kött kunde ge upphov till.
I tabellerna nedan jämförs människans mage med olika djur. Tabell 1 visar att människans mage i relation till kroppsstorleken ligger mellan hund och katt, samt de olika djurens magsyra. Tabell 2 visar att människan har en betydligt längre tunntarm och mindre tjocktarm än andra apor vilket betyder att den är bättre anpassad till att smälta kött än växter. Att människan saknar fungerande blindtarm stärker detta ytterligare eftersom blindtarmen används för att bryta ner cellulosa. Observera den stora blindtarmen hos gorillan.
Tabell 1. Kvantitativ jämförelse av magens längd och yta hos människa och utvalda djur
| Art | Tarmlängd: kroppslängd | Magkanalsyta: kroppsyta | Magsyra, PH* |
| Ko | 20:1 | 3,0:1 | 4,2 |
| Häst | 12:1 | 2,2:1 | 4,4 |
| Babian | 8:1 | 1,1:1 | 3,7 |
| Hund | 6:1 | 6:1 | 4,5 |
| Människa | 5:1 | 0,8:1 | 1,5 |
| Katt | 4:1 | 6:1 | 3,7 |
| Art | Magsäck | Tunntarm | Blindtarm | Tjocktarm |
| Gorilla | 25 | 14 | 7 | 53 |
| Orangutang | 17 | 28 | 3 | 54 |
| Schimpans | 20 | 23 | 5 | 52 |
| Gibbonapa | 24 | 29 | 2 | 45 |
| Människa | 17 | 67 | NA | 17 |
Att det framförallt var fett som förmänniskan var intresserad av är rimligt eftersom människan har en gräns för hur mycket protein vi kan konsumera. Den gränsen ligger på omkring 30 % av kalorierna. Efter det måste man äta fett eller kolhydrater för att inte drabbas av så kallad kaninssvält (om vintern har harar väldigt lite fett och folk i polartrakter har svultit ihjäl trots att de kunnat fånga harar eller kaniner). Apropå fett så är människans fettceller små och många vilket är typiskt för köttätare. Människan lagrar också förhållandevis mycket fett. Dagens jägare-samlare har fettreserver för tre veckor för män och sex veckor för kvinnor. Det skulle kunna vara en anpassning för jakt på stora djur som ger stor utdelning om man lyckas men inget vid misslyckande vilket gör det bra med reservenergi.
Gorillor är exempelvis vegetarianer och äter mestadels blad och löv. De har mycket stora magar som omvandlar växtfibrerna till fettsyror. I likhet med utpräglade köttätare har människan istället en ineffektiv förmåga att omvandla växter till fettsyror (från växternas 18-kol fettsyror till 20- och 22-kol PUFA) som är nödvändiga för cellmembranens funktion och för hjärnsubstans. Det innebär att människan behöver äta kött direkt eftersom hon saknar förmågan att omvandla dem från växter. Vidare är människan dålig på att själv skapa taurin i likhet med andra köttätare. Detta har kunnat utvecklas just genom en långvarig kost rik på kött. Människan har även lättare att ta upp hemjärn som finns i kött medan växtätare inte kan kan ta upp dessa.
Att människan kan bryta ner stärkelse anses av vissa vara ett tecken på att stärkelse varit viktigt i människans utveckling. Men antalet genkopior skiljer sig mellan olika folkgrupper vilket tyder på att det är en senare anpassning. Det finns också en rad parasiter som utvecklats tillsammans med människan som är kopplade till köttätande som exempelvis Taenia saginata och T. solium som endast använder människan som värd. Människan liknar även köttätare i fråga om när barn avvänjs att amma medan schimpanser och andra primater inte gör det. Bröstmjölken är mer lik kött än växter i sin sammansättning så det är lättare att övergå till kött än till växter. Sen har vi det välkända faktum att människan behöver äta vitamin B12 som veganer får problem med då detta näringsämne inte finns i vegetabilier. (Se även: Food For Thought: Meat-Based Diet Made Us Smarter.)
Människan som jägare
Ytterligare ett perspektiv som talar för att människan alltid ätit kött är att det helt enkelt är effektivare att jaga än att samla. Det kan man observera gällande djur; växtätare lägger ner stor tid på att äta mat som är lätt att få tag på medan rovdjur istället vilar mycket för att sedan spendera mycket energi på att jaga och fånga mat med hög kvalitet. Detta kan modelleras med vad som på engelska kallas Theory of Optimal Foraging (TOF). Det handlar helt enkelt om att de växter som var tillgängliga för förmänniskan tar mycket tid att samla och förbereda utan att ge tillbaka särskilt mycket energi eller näring. Istället verkar växter ha fungerat som en säker basmat för nödsituationer när man inte kunnat fälla något byte eller vinna kadaver från andra köttätare. Det är också detta mönster vi ser idag hos jägare-samlare.
Kortfattat kan man alltså säga att människan bytte ut frukt och kolhydrater mot fett och protein vilket möjliggjorde för hjärnan att utvecklas vilket i sin tur gjorde människan än mer effektiv som jägare tills hon blev ett rovdjur högst upp i näringskedjan. Detta i sin tur leder oss till ytterligare ett argument för människan som köttätare.
Det finns ett intressant mönster om där människan drar fram över jorden så utrotas storviltet, eller i alla fall att antalet storvilt går tillbaka väldigt mycket. Just storvilt är viktigt ur perspektivet att människan är en köttätare som måste äta mycket fett. En rimlig hypotes är att när storviltet försvann började människan att experimentera med ätliga frön vilket ett antal tusen år senare ledde till uppkomsten av jordbruket. Det är nämligen så att stortvilt per viktenhet innehåller mer fett än mindre vilt. Småvilt kunde helt enkelt inte tillgodose den förhistoriska människan med det fett de behövde.
Det finns för övrigt en teori om hur Homo erectus utrotade storvilt och att detta kan ha lett till att den moderna människan utvecklades eftersom det krävdes mer intelligens att fånga fler men mindre djur samt att få tag på tillräckligt med fett. (Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant, 2011)
Att människan genom hela sin karriär ätit mycket kött blir tydligt vid isotopiska analyser. Det handlar om att olika isotoper i ben och tänder kan visa på vad man har ätit. Analyserna visar helt enkelt att förmänniskor och människor åtminstone från Homo habilis och framåt åt en stor andel kött. Dessa stabila isotoper kan ackumulera på samma sätt som gifter i fisk. Ju större fisk, desto högre koncentration av gifter. Ju högre upp i näringskedjan en art befinner sig, desto större koncentration av dessa stabila isotoper.
Neolitikum och den moderna världen
Jordbruket har kallats det värsta misstaget i människans historia. I och med jordbrukets intåg övergår paleolitikum till neolitikum. Detta påbörjades i Mellanöstern för omkring 10 000 år sedan och innebar att befolkningen kunde öka kraftigt eftersom fler barn kunde överleva. Jordbruket är grunden för civilisationen och människans fantastiska kulturella utveckling liksom våra största lidanden som krig, slaveri och inte minst svår ohälsa. Det handlar inte bara om smittsamma sjukdomar utan även om svår undernäring. Människorna krympte, fick problem med benvävsuppmjukning, karies, flera olika näringsbrister och infektionssjukdomar i och med att man gick från en kost rik på animaliskt fett och protein och låg på kolhydrater till en kolhydratsrik kost baserad på säd. Detta kan man generellt se hos olika jordbruksbefolkningar och är t.ex. tydligt i egyptiska mumier (vilket även jag skrivit om). Se även den här jämförelsen av hälsa mellan jägare-samlare och jordbrukare.
De kvarvarande jägar–samlare-samhällena är mycket hälsosamma och studier visar på att de får ≥56–65% av energin från animalisk kost där kolhydrater utgör 22-40 %, protein 19-35 % och fett 28-47 %.
Detta är också grunden för idén om att det är hälsosamt att äta paleolitisk kost. Men det finns ett grundläggande evolutionsbiologiskt motargument. Det biologiska trycket för att anpassa sig till en ny kost är högt, särskilt när det påverkar ens hälsa så mycket som paleontologi och arkeologi så tydligt visar. Så dagens människor bör generellt sett ha anpassat sig till den neolitiska kosten, med undantag för folkgrupper som nyligen gått från livet som jägar-samlare. Men det finns en fascinerande studie på bananflugor som visar att det är mer komplext än så (här en föreläsning med Michel Rose). Genom att ge bananflugor för dem motsvarande paleolitisk, neolitisk och modern kost kunde man studera hur kosten påverkar dem på ett liknande sätt som för människan.
Resultatet visar att generellt så stämmer det att människor är anpassade till den neolitiska kosten, men inte den moderna snabbmaten med vegetabiliska industrioljor och mycket kolhydrater. Det är dock bara under vår barndom och som unga vuxna som vi är anpassade till den neolitiska kosten. Evolutionen har nämligen endast kunnat driva denna utveckling tills vi får barn. Det innebär att våra kroppar inte är anpassade till neolitisk kost efter 35-40 år och det är också då vi ser hur välfärdssjukdomarna generellt börjar drabba människor med begynnande fetma och typ 2-diabetes. Studien visar också att detta endast är det generella mönstret och att det finns många avvikelser vilket ligger i linje med att efter jordbrukets intåg exploderade människans genuttryck och vi blev betydligt mer heterogena. Det innebär att det finns en stor variation mellan människor där majoriteten är rätt bra anpassade till den neolitiska kosten medan vissa är mycket sämre anpassade vilket visar sig genom t.ex. allergier och autoimmuna sjukdomar.
Björn Axén 