Att ta tillvara på sitt  liv i det moderna samhället

The American Conservative skriver utifrån Tocqueville om hur demokratin självdör med två exempel. Det ena handlar om paternalismens mjuka förtryck som liberaler (men inte socialliberaler) klagar på. Den andra, som jag tänkte ta upp här, handlar om ett fenomen som både konservativa och (rousseausk?) vänster anklagar det moderna samhället för: att människor i den moderna världen lever ett allt för hektiskt liv och stressar så mycket att de inte får glädje av sitt materiella välstånd. Kort de tappar bort sin andlighet (alltså inte nödvändigtvis religiös andlighet). Tocqueville skriver:

In America I saw the freest and most enlightened men placed in the happiest circumstances that the world affords, it seemed to me as if a cloud habitually hung upon their brow, and I thought them serious and almost sad, even in their pleasures.

The chief reason for this contrast is that the former do not think of the ills they endure, while the latter are forever brooding over advantages they do not possess. It is strange to see with what feverish ardor the Americans pursue their own welfare, and to watch the vague dread that constantly torments them lest they should not have chosen the shortest path which may lead to it.

Det här är ett intressant problem då det just att möjliggöra sökandet efter andlighet (eller lycka som det står i den amerikanska konstitutionen) som är målet för liberalismen. Alltså att alla människor ska ha möjlighet att välja hur man lever sitt liv. Jag brukar, inspirerad av Nozick, formulera det som att varje människa är ett mål i sig själv.

Men har liberalismen då misslyckats med detta? Är det så att det moderna samhället fungerar så att vi inte kan satsa på vår egen lycka eller andlighet? Nej det stämmer inte. Man kan mycket väl välja att satsa på det och många gör det också. Jag känner exempelvis flera personer som väljer att inte arbeta heltid för att få tid för egna projekt. Det måste så klart inte handla om att man går ner i arbetstid. Det finns en mängd olika sätt man kan göra detta. Men samtidigt finns det en viss sanning i att folk söker mer materiell lycka än vad nöden kräver. Här menar ju liberaler att det upp till varje människa att själv välja sin väg.

Men kritiken mot det moderna samhället är så klart djupare än så. Det handlar om att det moderna samhällets själva struktur snarast driver människor till att eftersträva materiella mål och leder till en onödig stress där man ständigt vill nå samma materiella status som andra människor. Denna stress blir värre av att det finns så många olika val att människor blir rädda för att välja fel. Allt ansvar läggs på individen att lyckas när valen spelar så pass stor roll för hur ens liv blir.

När människor inte har friheten att sträva efter materiella mål så utvecklar de i stället sin andlighet, eller? I Sovjetunionen frodades uppenbarligen en nattlig kökskultur där folk diskuterade litteratur och filosofi där det humanistiska gav livet värde. När sovjetmakten föll samman och kapitalismen kom så försvann allt detta. Människorna gav upp de humanistiska värdena och blev materialister i stället. Det är lätt att beskylla kapitalismen för detta. Men är det verkligen rimligt att göra det?

Snarare verkar det vara så att olika människor bryr sig olika mycket om andligheten kontra det materiella. För vissa behövs endast de mest grundläggande nödtorft för att överleva så man kan satsa på den andliga utvecklingen. Andra intresserar sig inte för det andliga hur stor materiellt välstånd de än har. Oavsett om andelen människor mellan dessa extremer är jämt fördelade eller att fördelningen t.ex. följer en normalfördelningskurva med de flesta i mellan extremerna så inser vi att ju högre materiell standard i ett samhälle desto fler människor är det som väljer att sträva efter andlig utveckling. Men också att i ett samhälle som Sovjetunionen, där grundläggande materiell standard är garanterad samtidigt som att högre materiell standard inte går att sträva efter, så kommer fler nöja sig med den andliga utvecklingen. (Nu bortser vi från det faktum att i Sovjet förtrycktes även många andliga val.)

Så om samhällets resurser ökar så borde också antalet människor som eftersträvar det andliga öka. Jag tycker det finns många tecken på att det sker. Ett exempel är framväxten av politiska partier som lyfter andra frågor än fördelningspolitiska och att vänsterns politiska analys starkt slagit över till identitetspolitik istället för klasskamp och fördelningen av resurser.

Som humanistisk liberal kan jag nog hålla med om att det är tråkigt att folk lägger så resurser  på materiell status istället för att utveckla sig själva. Men samtidigt är det inte jag som ska avgöra hur folk vill leva sina liv. Och jag tror att människor mycket väl kan satsa både på ett fint kök och på sin andlighet. Hur som helst tror jag inte att detta tar död på själva demokratin.

Länkar:

http://www.theamericanconservative.com/articles/how-democracy-dies/

https://bjornaxen.wordpress.com/2014/08/07/socialliberalismens-signum-paternalism/

https://bjornaxen.wordpress.com/2010/01/19/hogerradikalerna-visar-pa-liberal-akilleshal/

 Korrektur 2014.09.14, 16

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s