Bloggåret 2013

För ett år sen skrev jag min första sammanfattning av ett bloggår och jag tänkte fortsätta den traditionen. Förra gången skrev jag hur jag under 2012 funderat på att lägga ner eller ändra på bloggens format men bestämde mig för att inte göra det. Och 2013 visade att det var rätt val då jag verkligen inte lagt ner bloggen. Såväl antalet inlägg och besökare har ökat även om jag nog får medge att kommentarerna antagligen har blivit allt färre. 

I alla fall började jag starkt och skrev hela femton inlägg i januari (inklusive om bloggåret 2012). Mitt första riktiga inlägga handlade om vad jag kallar ”realliberalism” om hur militär makt fortfarande är nödvändigt. Därefter skrev jag kort om liberalare och anarkister. Därefter svarade jag på en anklagelse om att jag skulle vara liberal av praktiska skäl och beskrev varför jag inte skrivit så mycket om liberalismens moraliska sida. Därefter kommenterade jag debatten kring förslaget på centerns idéprogram. Sedan reflekterade jag över socialiberalism och menade att socialiberalism inte kan ses som liberalism som är för sociala skyddsnät utan snarare handlar om en ängslig liberalism som inte riktigt vågar tro på liberalismen och istället anpassar sig till socialismen.

calvin hobbes academia

Jag försökte också  introducera det jag kallade veckans länkar men det fungerade bara ett par veckor. Den 22 januari lade jag upp den här fantastiska Calvin & Hobbes-strippen om det akademiska språket samt en fascinerande artikel om bläckfiskars intelligens. Jag skrev sedan tre korta kommentarer om socialism: Socialismen som en besvärjelse, Socialistisk praktik samt socialismen som ”Hyperprogressivitet”. Månaden avslutades med en post om liberaler måste erkänna att människan är en känslovarelse snarare än en förnuftsvarelse för att nå fler människor – särskilt thymos.

Även i februari var det många inlägg – tio stycket. Det första började med en kritik av socialismen som ”förvriden progressivitet”. Därefter än rätt ingående och lång post om ”EU som decentralt imperium” där jag uppdaterar min analys av unionen både hur den är idag och hur den bör vara. En årets viktigaste poster följer därefter – om kopplingen mellan te och civilisation. Därefter visar jag upp mina tvivel kring att alls skriva om politik men kommer i alla fall fram till att jag anser det vara relevant. Sen ger jag mig åter i kast med Sverigedemokraterna som är ett av de intressanta politiska fenomenen idag. Personligen uppskattar jag inte deras politik men som observatör av det politiska är de mycket intressanta. I alla fall kritiserar jag hur partiet vanligen bemöts. Sedan följer två inlägg om NATO – först en kritik av de olika argumenten mot natomedlemskap och därefter en förklaring om natomotståndet som symboliskt rationalitet (till skillnad mot instrumentell rationalitet). Den följande posten handlar om problemet att liberaler använder allt för ekonomistiska argument, samt en post om att liberalismen kräver ansvar, olikhet och tolerans.

I mars skrev jag inte alls lika mycket. Först en kort post om ”Rättvisa och livet som  process” vilket i grunden är en kritik av att dela in saker i mål och medel. Sedan en post om ”Staten som Gud” – i värld utan Gud söker sig människor till något större än de själva som ger dem trygghet och det skulle då vara staten.

I mars dog Hugo Chávez och jag skrev en kort diskussion om ”Chávez och demokratin”. Jag skrev även en fortsättning på frågan i ytterligare ett inlägg där jag citerade en människorättskämpe. Där emellan skrev jag en kort kommentar om hur vi–och–dem-tänkandet förenar socialism och fascism (ngn som för övrigt kanske kan förklara vänsterns nyvunna vurm för tänkare som Heidegger och Carl Schmitt).

Även april var en produktiv månad med nio inlägg. Den första posten undersöker påståendet och föreställningen om att vårt samhälle ”endast är till för de som redan har det lätt”. Där efter kritiserar jag Chomsky naiva påstående om att kapitalismen är lika usel som stalinism. Där efter tar jag åter upp ett det gamla ämnet ondska, och återkommer till detta i ett inlägg om föreställningen om den essentiella ondskan med pedofilen som typexempel. Mellan dessa skrev jag ett inlägg om ”politiserade uttryck och det öppna samhället”. Därefter återvände jag till frågan om samhället för dem som har det lätt och vände på perspektivet.

I slutet av månaden kritiserade jag begreppet ‘strukturell rasism’ i ett inlägg som kom att publiceras på antirasismsidan Motargument. Det följande inlägget handlade om censur, inte bara statlig sådan, och om hur det som kallas PK (politisk korrekthet) tagit över från den tidigare kyrkliga normbärande strukturen om vad man får uttrycka offentligt. Månadens sista post handlade om ett mycket radikalt förslag på hur staten ska organisera skolan.

Det första inlägget i maj handlade om att det är en dygd att ta ställning i olika frågor att i samhällsfrågor hjälper ideologier en att göra det. Därefter skrev jag om medborgares rätt att bära vapen och hur detta förhåller sig till statsmakten. Det följande inlägget handlade om den i samhällsvetenskapen grundläggande fråga om individ eller kollektiv.

Efter att min kritik av begreppet strukturell rasism publicerats på Motargument fick jag en långt kritiserande kommentar på Motarguments facebook-sida som jag bemötte på min egen blogg.

I månadens sista inlägg skrev jag liberalismens moral och återkopplade jag till ett gammalt inlägg från början av 2010 då jag uttryckt en lite annorlunda ståndpunkt.

Under sommaren skriver jag alltid mindre och i juni skrev jag bara ett inlägg – ”Ett par reflektioner om ord och språk”. I juli blev det i alla fall fyra inlägg: Det första om att enligt liberalismen är människan ett mål i sig; sedan skrev jag två inlägg om paleokost, ett om den filosofiska skillnaden mellan paleolitiskt inspirerad kost å ena sidan och vegetarisk respektive vegansk å andra sidan. Det andra handlade om ”paleoparadigmets vetenskaplighet”. Månaden avslutades med en kritik av socialismen, ja egentligen kritik av att en socialists kritik av liberalismen.

I augusti blev det två inlägg. Ett som fortsatte min kritik av strukturell rasism som byggde på en artikel av Tomas Gür. Det andra var en reflektion om standpointteorin om hur den förutsätter empatilösa människor (vilket jag inte tror är meningen).

I september skrev jag om problem inom den intersektionalismen vilket var en fortsättning föregående månads post om standpointteorin. Därefter spekulerade jag kring varför flickor kommer i puberteten tidigare än pojkar. Därefter kritiserade jag moderaterna för bristande liberal individualism då de i ett förslag som lades fram på Brännpunkt argumenterade för statens nytta före individens. Det fjärde och sista inlägget handlade om ”grunden för den moderna världens välstånd”.

I oktober skrev jag fem inlägg. Jag var på ett seminarium på Timbro då man släppte Johan Lundgrens relevant men tyvärr inte allt för väl genomförda bok ”Ljusets fiender” varefter jag skrev att jag typ sagt samma sak som han för ett par år sen.

I inlägget ”Life is murder” kritiserar jag veganernas ”Life is murder”. I inlägget ”syrenkonfliktens lösning” beskriver jag hur landet håller på att delas in i tre delar och att det kanske är bäst att låta det få vara så. Därefter reflekterar jag över vänsterns komplicerade förhållning till det fria ordet. Det näst sista inlägget handlar om vikten av idédebatt. Oktobers sista inlägg handlar om det intressanta att vänstern börjat se högern (till vilka de räknar så väl liberaler som fascister – alla sina motståndare således) som psykiskt sjukt. Det är en oroande utveckling som jag hoppas att vi inte ska behöva ta på allvar.

I november blev det tre inlägg. Först om huruvida socialismen är en fin idé som inte fungerar i praktiken som många hävdar, därefter en text om tillväxt appropå att KTH fått uppdraget att forska om vad som händer med samhället utan tillväxt. Ett långt citat av Anne Applebaum om civilsamhället från hennes mycket viktiga och välskrivna bok ”Iron Curtain” avslutade november.

I december skrev jag fem inlägg varav fyra på något sätt handlade om fascism. Månadens andra inlägg handlade om de svenska skolresultaten där jag slog ett slag för bildning snarare än utbildning. Det första inlägget om fascistem handlade om varför inte Sverigedemokraterna bör klassificeras som fascister (idag). Därefter skrev jag om varför jag skrev det föregående inlägget. Sedan skrev jag om ”fascism, antifascism och staten”. Inlägget var en kommentar på en debattartikel om att staten jämställer fascister och anitfascister. Jag menar att staten här har rätt i sak men att ett visst handlingsprogram verkar vara fel ute.  Årets sista inlägg handlade om fascismens relation till staten och hur fascismen arbetar med parallella organisationer som skuggar staten.

Så det var 2013 år inlägg ca. 80 stycken allt som allt vilket är ungefär 1,5 inlägg per vecka.

https://bjornaxen.wordpress.com/tag/ondska/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s