En grundläggande fråga — individ eller kollektiv

En av de grundläggande frågorna för den politiskt intresserade är den mellan individen och kollektivet. Kollektivet består ju av individer samtidigt som individerna är beroende av kollektivet. Som liberal är det ju självklart att individen måste gå före kollektivet vilket betydet att statens instititutioner ska se till vad som är viktigt för den enskilde och inte kollektivet. Men eftersom de flesta inte är liberaler eller individualistiska anarkister så måste det finnas argument för att kollektivet ska gå före individen.

Argumenten skiljer sig åt för olika typer av kollektivister. Ett gemensamt argument är idén om att det kollektiva är mer effektivt än det individuella. Alltså en nyttomaximerande argument där gruppens där gruppens aggregerade nytta går före individens. Detta är vanligt i utilitaristiskt tänkande då den handlar om att maximera gruppens välbefinnande.

Socialister har en stark tendens till detta. Eftersom man hatar har svårt att tolerera oikhet vill man ta bort olika extremer i samhället göra alla så lika som möjligt – oavsätt om det är samhällsnyttigt eller inte. Särskilt gäller det den bolsjevikiska delen av socialismen som vägrar låta individuella mänskliga rättigheter begränsa politiken.

Fascismen och konservatismen har en idé om det organiska samhället som balanserat och fridfull där nation och stat lever i symbios. De individer som inte anpassar sig till stat och individ ses som skadliga element, som sjukdomsbärare, som måste rensas ut för allas bästa. Den som inte kan anpassa sig till samhällsnormer kan inte skyddas av staten eftersom den undergräver nationens harmoni. Den passar in är däremot en del i en balanserad harmoni där alla har sin naturliga plats och alla individer kan utvecklas gemensamt på bästa sätt.

En av de vanligaste och antagligen mest grundläggande är vad vi kan kalla “det storslagna kollektivet”. Det är en mycket grundläggande kraft som handlar om att man vill att ens egen grupp ska vara bättre än andras. Vi hör det ständigt som att Sverige ska vara bättre än andra länder, kommuner i Sverige vill vara bättre än andra kommuner, att vi ska vara bäst i sport, i ekonomi, i utbildning. I bästa fall handlar det om att det bästa samhället för individen; i sämsta fall handlar det om vem som är bäst på att erövra och förslava andra folk.

Denna känsla och vilja att offra sig för gruppen är antagligen biologisk och är mycket viktig för vår biologiska framgång. Människan är en flockvarelse, zoon politikon som Aristoteles sa, som inte klarar sig ensam. Individen kan helt enkelt inte förverkliga sig själv utan andra människor. Vissa hävdar således att individen måste offras för kollektivet. Det må vara sant i extrema situationer där det står mellan att gruppen går under eller individen. Men frågan handlar egentligen inte om det utan om att kollektivet alltid måste vara till för individen i första hand för att inte förlora sitt existensberättigande utifrån individens perspektiv. Det finns ingen anledning att människor ska leva bara för att offra sig för andra. På samma sätt kan en moral aldrig handla om att individen måste offra sig för sin nästa. Om alla gjorde så skulle alla bara offra sig för varandra. Som människa måste vi börja med att ta hand om oss själva för att sedan ta hand om varandra och där med kollektivet.

Jag tackar MT för värdefulla kommentarer.

Inläggets länk
http://www.ne.se/zoon-politikon

Uppdatering 2013.05.15 korrektur

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s