Det symboliska motståndet till NATO

I förra inlägget skrev jag om att motståndet till svenskt NATO-medlemskap är symboliskt. Jag tror att i symbol-NATO samlas en rad svenska föreställningar vilket gör det till en mycket svår fråga att hantera. Starkast är idén om neutralitetspolitiken som socialdemokraterna drivit sen andra världskrigets slut. Men frågan är mer komplex än så – inte minst då neutralitetspolitiken är betydligt äldre än den socialdemokratiska dominansen.

Den svenska neutralitetspolitiken går tillbaka till vår förlorade stormaktsstatus och särskilt till insikten om att ha förlorat vår östra rikshalva. Insikten om att inte kunna påverka den internationella politiken ledde till att vi drog oss ur den. I stället för maktpolitik kom Sverige istället att utveckla en internationell politik på moraliska grunder istället för hård makt. Sverige som moralisk stormakt är särskilt förknippad med socialdemokraterna och inte minst Olof Palme. Neutralitetspolitiken blev med socialdemokraterna en del i den tredje vägen mellan kommunism och kapitalism. Detta tillsammans med Palmes antiimperialistiska retorik som framförallt riktades mot USA har gör NATO till en omöjlig organisation för socialdemokratin att omfamna. (För kommunisterna och andra vänstergrupper är så klart NATO helt enkelt USA-imperialismens maktverktyg.) Motståndet mot NATO handlar i mångt och mycket helt enkelt om ett motstånd mot USA, kapitalism och liberalism (och borgerlighet i allmänhet). Kapitalismen ses av vänstern i bästa fall som ett nödvändigt ont och att gå med i NATO symboliserar att acceptera kapitalismen och liberalismen. Denna symbolik grundlades också då acceptansen av ett NATO-medlemskap direkt visade att man erkände hotet från de socialistiska länderna.

Detta leder oss till fredsrörelsen som stöddes kraftfullt av Sovjetunionen. Fredsrörelsen hävdade helt enkelt att vi inte skulle rusta eftersom det föranleder krig. Den bakomliggande tanken var att västs militära makt hotade östblocket som var tvungen att rusta. Västmakterna hävdade så klart att det snarast var östmakternas militära makt som hotade dem. Inom den realistiska skolan inom IR-teori (var mycket stark i väst under Kalla kriget) ligger det i statssystemets struktur att man måste rusta på grund av hotet om krig (det s.k. säkerhetsdilemmat). Det går att förklara denna position utifrån den leninistiska teorin om att imperialism är en logisk konsekvens av kapitalismen. Men det förklarar inte hur de icke-socialistiska inom fredsrörelsen. Med tanke på de kommunistiska staternas politik är det svårt att förstå hur någon inte kunde ta hotet på allvar. Däremot är det förståeligt att man inte ville ha att göra med USA och dess internationella politik men det var å andra sidan inte det NATO går ut på. Det var ju inte så att Norge eller Danmark tvingades sända trupp till Vietnam.

Det verkar helt enkelt som motståndarna till NATO helt enkelt är oförmögna/ovilliga att hålla isär olika sakfrågor (dåliga analytiker med andra ord). Att se det som symbolfrågor förklarar varför man inte lyckas/vill hålla isär frågorna och varför man använder ohållbara argument. Så vad står symbolen NATO för i svenskt medvetande. Symboler handlar om associationer som sammanlänkar saker som i sak inte behöver hänga samman i praktiken. T.ex.: (1) USA:s utrikespolitik är dålig; (2) USA är är den ledande makten i NATO; alltså är NATO dåligt. Det här går så klart inte ihop logiskt så man försöker istället finna en massa teoretiska resonemang som kan bevisa att associationen stämmer även logiskt. (Detta är den gängse praktiken inom vänstern vilket förklarar varför deras texter är så pass svårgenomträngliga – om man skrev det rakt ut så framstår det antingen som banalt eller ologiskt nonsens.)

En annan förklaring är att man helt enkelt är så pass naiv att man inte fattar att politik i grunden handlar om våld. Detta verkar vara väldigt utbrett bland svenska debattörer till vänster vilka ofta blir har svårt att ta in att det t.ex. inte råder någon principiell skillnad mellan statens skatteindrivning och beskyddarverksamhet som bedrivs av organiserad brottslighet. (Vi går med på den förra eftersom vi får välfärd och ett visst inflytande över besluten.) På samma sätt har man glömt bort att även internationell politik i grunden handlar om våld. Det är ironiska att förutsättningen för detta naiva NATO-motstånd är att den stora amerikanska våldsapparaten skyddar oss.

Idén om ett svenskt NATO-medlemskap går emot alla dessa föreställningar. Det är inte säkert att den enskilde hyser alla dessa föreställningar men de är ofta sammanlänkade. Men ingen av dessa föreställningar kan förenas med ett NATO-medlemskap och bara tanken om att diskutera det är en utmaning.

Föreställningen om att vi kan försvara oss själva (inte så många som tror det); föreställningen om Sverige som moraliskt överlägset; föreställningen om att liberalism och kapitalism är bra för världen (inte lika knepig idag som förr men fortfarande en utmaning för många); föreställningen att våldsmakt (fortfarande) är nödvändigt och grundläggande för politik (alltså att vi måste kunna försvara oss).

Länkar i inlägget https://bjornaxen.wordpress.com/2013/02/11/varfor-inte-nato-medlemskap/ https://bjornaxen.wordpress.com/2013/01/24/socialismen-som-en-besvarjelse/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s