Staten ur ett liberalt perspektiv

Den svenska statens stora riksvapen

Det här inlägget är en spinoff från en diskussion i kommentarsfältet på inlägget ”Enjoy Capitalism”. Texten är ett försök att beskriva den liberala synen på staten för socialister.

Först en premiss som jag tror att flesta västerlänningar håller med med varandra om. Det behövs någon slags institution som upprätthåller ordningen vilket kräver våldsmakt och helst ett legitimt våldsmonopol. Utan att behöva anse att den moderna territoriella suveräna staten är den bästa sådana institutionen kan vi enas om att det är den vi har att arbeta med. Vi kan också enas om att vad som legitimerar statens våldsmonopol är rättsstat och representativ demokrati.

Jag menar att detta också i grunden är en liberal hållning. Det är därför det kallas liberala demokratier etc. Socialdemokratin är utifrån detta perspektiv socialism som anpassat sig till detta liberala ramverk om rättsstat och representativ demokrati. I de faktiska liberala staterna har olika mycket konservatism, liberalism och socialism haft olika mycket inflytande. Exempelvis i Norden har socialismen varit stark, i Tyskland och Schweiz har konservatismen varit starkare. Medan i Nederländerna har liberalismen varit starkare.

Det som skiljer liberaler och socialister åt är hur vi legitimerar denna ordning och hur denna legitimering får att bråka om vi ska reglera inom detta ramverk.

Den liberala ordningen är så klart inte optimal utifrån ett socialistiskt paradigm. Man måste ju trots allt gå med på en rad liberala principer. Det är inte så farligt för en socialdemokrat eftersom socialdemokratin i grunden är en pragmatisk rörelse. Det betyder att man går med på att arbeta inom det liberala ramverket eftersom det fungerar tillräckligt väl för rörelsens mål. Förr hade man en idé om en gradvis övergång till det socialistiska samhället, alltså att man skulle kunna transcendera det liberala ramverket utan en revolution. En föreställning som skiljer socialdemokrater från kommunister och som fick kommunisterna att bryta sig ur SAP efter den ryska revolutionen. Med tiden kom socialdemokratin att allt mer anpassa sig till det liberala ramverket. Under 1980-talet gav man i praktiken upp den socialistiska politiken. I allt utom retorik hade man varit tvungen att anpassa sig till liberalismen. Det förklarar också krisen i socialdemokratin.

Som principiell socialist (till skillnad från en pragmatisk) är anpassningen till det liberala ramverket i grunden problematisk och går egentligen inte att lösa eftersom man inte går med på de liberala idéerna om hur staten och ekonomin ska organiseras. Därför vill man skapa en ny ekonomisk ordning. Här finns en del [!] olika idéer om hur man ska göra, vad som är mest legitimt och vad som är mest effektivt. Vissa menar att man ska använda staten och antingen genomföra snabba drastiska reformer, revolution, eller långsamma reformer, evolution/reformation. Socialistiska anarkister menar att man inte kan använda staten då den utgör ett illegitimt maktmedel per se.

Vad exakt den socialistiska ordningen innebär är mycket svårt att säga då den framförallt är beskriven i vad den inte är. Det är inte den klassiskt liberala staten, det är inte den (social-) liberala staten, det är inte den fascistiska staten och inte heller vill man känna sig vid de stater som sagt sig vara socialistiska. Så det man har som minsta gemensamma nämnare är något i stil med att kapitalism är dåligt samt att alla människor har samma värde.

Nu kommer vi till skillnaden mellan liberaler och socialister. Vi håller med om alla människors lika värde. Men vi skiljer oss i frågan om kapitalism. Liberalism implicerar en fri ekonomi grundad i äganderätt vilket i praktiken leder till kapitalism. På samma sätt som socialismen grundläggande idéer leder till diktatur (se detta inlägg för en längre utläggning om det). Grundläggande för den liberala kapitalismen är att staten inte ska vara inblandad i ekonomin. (Det är tyvärr endast ett normativ och inte deskriptivt uttalande.) Märk att det här inte betyder att staten inte ska reglera ekonomin alls. Den liberala staten ska reglera ekonomin utifrån liberala principer. Inte utifrån socialistiska principer. Det är vad striden handlar om.

För att gå vidare i utläggningen så måste vi nu gå in i den socialistiska kritiken mot kapitalismen och det liberala försvaret av varför frihet är viktigare än de problem som kapitalismen orsakar.

Den socialistiska kritiken av kapitalismen handlar framförallt om något mycket grundläggande; kapitalismen förstärker skillnaderna mellan människor i samhället. Målet för socialister är att minska skillnaderna mellan människor och man anser att staten är ett tillräckligt bra socialt instrument för att användas för det. Liberaler å sin sida anser att skillnaderna mellan människor inte utgör ett stort problem så länge det är inom en en liberal stat. Men framförallt så anser liberaler att det finns både starka principiella och starka praktiska skäl till att staten inte ska användas som ett socialt instrument. Liberaler går igång just på att socialister vill använda staten för att driva igenom sin vision av samhället.

Vi behöver inte gå in på varför skillnader mellan människor innebär problem. Det känner vi redan till. Istället fokuserar jag på varför liberalismen är kritisk till varför staten inte ska (eller snarare, så lite som möjligt) användas för att rätta till skillnaderna mellan människor.

Principiellt handlar det om att staten inte ska bestämma över människors liv eller forma samhället. Varje människa är ett mål i sig själv och har rätten att bestämma över sitt liv utan att förstöra för andra. Det innebär också att varje människa har ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar. Verkligheten är så klart mer komplicerad än så men det är utgångspunkten. Liberalismen utgår alltså från att människor i grunden är kapabla att forma sitt liv och ska ha så stor frihet och där med ansvar att utforma sitt liv. Det betyder att man både har rätt till de bra saker man skapar för sig själv och har en skyldighet att ta ansvar för de dåliga saker som man orsakar såväl sig som andra.

När socialister med statens hjälp vill minska skillnaderna mellan människor så innebär att man bryter de liberala principerna om att staten inte ska blanda sig i människors liv. Ett tydligt exempel är skatt. När staten kräver att genom skatt ta del av människors tjänster betyder det att staten kräver att man arbetar åt staten under hot om våld och i grunden hot om död. Statens våldsmonopol innebär att vi måste acceptera det staten kräver. Just att staten har våldsmonopol och där med besitter den slutliga maktutövningen betyder att staten ska begränsas. Statens roll begränsas helt enkelt till att sätta upp och upprätthålla spelreglerna för samhällets privata aktörer.

De praktiska skälen till att staten helt enkelt inte är ett lämpligt socialt instrument för många av de saker som socialister vill använda staten till. Staten är i grunden en institution för att samla resurser för att bygga en stark våldsorganisation. Den samlade våldsmakten riktas både inåt och utåt. Genom skapa ett våldsmonopol inom sina gränser kan staten effektivt samla resurser vilka sedan kan riktas utåt för att genom våld betvinga andra politiska system och andra stater. Staten visade sig vara det effektivaste sättet att göra det så alla andra system konkurrerades helt enkelt ut. Staten är helt enkelt mycket effektiv på att ena människor i gemensamt handlande. Det är mycket effektivt när man har ett tydligt mål. Som krig, ta sig till månen, se till att alla går i skolan. Men ju mer komplicerat mål eller ju fler mål desto mindre effektiv är staten. Det är en anledning till det kommunistiska misslyckandet. Ju mer vi vill att staten ska göra desto sämre kommer det att fungera. Det betyder att staten bör hålla sig till så få saker som möjligt.

Att staten i grunden fungerar genom kollektivt handlande går också mot den liberala principen om individuellt handlande. Hur staten fungerar går alltså inte ihop med de liberala principerna eftersom den förutsätter att man sätter upp ett gemensamt mål som går före människors individuella mål.

Staten är alltså ett nödvändigt ont som liberalen accepterar för att lösa problem med kollektivt handlande i komplexa samhällen. Det betyder att man utifrån ett liberalt perspektiv ska minimera staten i förmån för civilsamhället och privata lösningar. Även om det inte skulle finnas några principiella anledningar att utöka staten bortom den minimala så finns det praktiska skäl. Dessa är så klart inte absoluta utan måste anpassas till respektive samhälle. Exempel på sådana praktiska saker är att upprätthålla det ekonomiska systemet, se till att det finns infrastruktur, sjukvård och utbildning.

Jag hade också tänkt ta upp frågan om demokrati och hur den hänger ihop med maktdelning och rättsstat. Men den här posten är tillräckligt lång och jag får återkomma till det. I stället länkar jag till en gammal post som diskuterar fyra perspektiv på demokrati.

Uppdatering
2012.10.31: Förbättrade språket texten igenom.

2012.08.02: Lade till länken fyra perspektiv på demokrati.

2012.03.06: Ändrade en otydlighet om hur liberalismen implicerar kapitalism, lade till en mening om att socialism implicerar diktatur samt lade till en länk där jag diskuterar det sistnämnda. Ändrade även sista meningen i samma stycke från ”Det är det vi slåss om” till ”Det är vad striden handlar om”.

2012.03.02: Ändrade meningen i fjärde stycket ”…oss (liberaler och socialister)…” till ”… liberaler och socialister…”, samt lade till en undertext till bilden.

Annonser

11 reaktioner på ”Staten ur ett liberalt perspektiv

  1. varför får inte socialismerna använda staten för att skapa rättvisa när liberalismerna använder staten för att skapa frihet

  2. det jag menar är bara varför socialisterna inte får använda staten om liberalismerna får det, det blir ju lika mycket liberalisterna som tvingar socialisterna till frihet, som socialisterna tvingar på liberalisterna m.lf.ursäkta ifall jag är ute och cycklar men började precis läsa din blogg och försöker lära mig lite om statsvetenskap.( det är kul) och kul blogg kommer att läsa fortsätta läsa den.

  3. Du är inte ute och cyklar. Det här är en grundläggande statsvetenskaplig fråga som det inte finns något definitivt svar på.

    På ett teoretiskt plan är svaret mer komplicerat och man kan skriva och diskutera hur mycket som helst om det. Det handlar i grunden om värderingar och vad man tycket är viktigast för människor. Man måste utgå från vad man själv tycker är viktigast och argumentera för det. Men samtidigt lyssna på andra och försöka förstå vad de tycker är viktigt. Mycket som jag skrivit på den här bloggen handlar just om detta.

    Den praktiska lösningen är, enligt mig och ett liberalt perspektiv, att avgöra vad staten har rätt att göra genom demokrati. Det är så klart inte ett universellt svar; många hävdar att demokrati är ett mål i sig själv och inte bara en praktiskt lösning på hur man löser konflikter. Jag hade tänkt skriva om det men jag har inte haft tid de senaste månaderna.

  4. Kul artikel, och kul att se att man deltagit i dess ursprung!

    Jag opponerar mig främst mot en sak: det känns som ett felslut att staten genom att hjälpa människor skulle ta ifrån dem ansvaret för deras eget liv och deras egna handlingar. Det är möjligt att jag skjuter förbi målet här en smula med följande text, men det känns relevant i sammanhanget, så jag chansar.

    Jag ska förklara. Jag har ADHD. Jag kommer från en bemedlad familj. ADHD som syndrom kartläggs kontinuerligt och jag har först på sista tiden fått behandling för något som fram tills nu omöjliggjort studier, kvävt varje försök till anställning i sin linda, och i stort gjort mig oförmögen till vare sig självförverkligande eller att stödja någon annan. Min ADHD är en koncentrationsstörning. Den är ingenting jag kunnat påverka viljemässigt, och ändå har jag under hela mitt liv klandrats för min oförmåga att fungera som vanligt folk. Det är ju jag som har ansvaret för mitt liv och mina egna handlingar, inte sant? Ingen annan. Inte folks tendens att leverera information slarvigt, inte strukturer som försvårar inlärning. Bara jag själv.

    Kanske var det så. Samtidigt var jag bevisligen neurologiskt oförmögen att göra det som folk i gängse mening kallar att just ”ta ansvar.” Så länge fokuset vilade på mig att ensam bygga om mitt eget nervsystem (medelst blåslampa och LSD, får man förmoda) kunde ingen förändring ske, och det enda som egentligen skedde under denna tid var att jag utgörde en belastning för omvärlden.

    Det var först när jag fick hjälp av en fungerande sjukvård som det hela vände. Nu, två år senare, har jag en avslutad utbildning bakom mig och en praktikplats i bagaget. Jag är, om inte på vägen till självförverkligande, så åtminstone oändligt mycket mer i kontroll över mitt eget liv. Jag har, för att eka terminologin, givits verktygen att för första gången i mitt liv ta ansvar för mitt eget liv.

    Nu vet jag att du nämnde sjukvård som ett exempel på önskvärda funktioner hos staten på det praktiska planet. Samtidigt får jag av

    Det betyder att man både har rätt till de bra saker man skapar för sig själv och har en skyldighet att ta ansvar för de dåliga saker som man orsakar såväl sig som andra.

    ändå känslan av att det i ditt argument sätter den enskilda människan i ett vakuum där var och en förväntas kunna reda sig själv. Många kan hantera det, så även jag nuförtiden, för nu har jag fått den blygsamma start som krävs för att excellera.

    Utan den hjälpen hade jag inte varit mig själv. Jag vete fanken om jag ens varit människa. Och en sådan enorm förändring vore usel att förvägra andra, även de vars föräldrar inte är rika.

  5. Jag förstår ditt argument och jag är mycket väl medveten om problematiken. Min far har ADD och har stora problem med ansvarstagande. Det är en mycket vanlig invändning mot liberalism som jag observerat under lång tid. Det handlar om att mot en generell beskrivning av hur samhället ska fungera där man utgår från normalfallet använda sig av ett specialfall där de allmänna principer inte längre fungerar som man tänkt. Det är en negaitiv kritik som om den skulle användas positivt skulle innebära vi inte skulle kunna ha några principer för samhället eftersom allt måste bygga på specialfall. Specialfallen dock så klart kunna hanteras av systemet — där av sjukvård för alla, som du också är inne på.

    Du skriver att du ”känslan av att det i ditt argument sätter den enskilda människan i ett vakuum där var och en förväntas kunna reda sig själv.”

    Detta är en _mycket_ vanlig missuppfattning bland svenskar. Bara för att staten inte ska ordna saker så utgår man från att det hänger helt och hållet på den enskilda individen. Liberalen menar att detta snarare är något som ska lösas i den privata sfären/civilsamhället. Alltså genom familj, släkt, vänner, föreningar och andra icke-statliga aktörer. Liberaler menar att ju mer omfattande staten är desto mer inkräktar den på civilsamhället och undergräver människors förmåga att klara sig utan staten.

  6. Det är en negaitiv kritik som om den skulle användas positivt skulle innebära vi inte skulle kunna ha några principer för samhället eftersom allt måste bygga på specialfall. Specialfallen dock så klart kunna hanteras av systemet — där av sjukvård för alla, som du också är inne på.

    Hm. Jag håller nog inte med om det första. Bara för att man bygger samhället flexibelt nog att ackomodera specialfall måste inte allt bygga på specialfall. Begreppet ”människa” täcker ju som bekant ett väldigt brett spektrum. Jag ser oss alla som specialfall, och vi bör alla kunna hanteras av systemet.

    Detta är en _mycket_ vanlig missuppfattning bland svenskar. Bara för att staten inte ska ordna saker så utgår man från att det hänger helt och hållet på den enskilda individen. Liberalen menar att detta snarare är något som ska lösas i den privata sfären/civilsamhället. Alltså genom familj, släkt, vänner, föreningar och andra icke-statliga aktörer. Liberaler menar att ju mer omfattande staten är desto mer inkräktar den på civilsamhället och undergräver människors förmåga att klara sig utan staten.

    Jag ser det inte som en missuppfattning (om du ser till slutet av det jag sade i mitt senaste inlägg — ”även de vars föräldrar inte är rika” — anspelar jag på just detta). Och det är just min poäng: att det i slutändan lastas på den drabbades familj, vänner och föreningar. När detta sker, när det blir upp till individen att själv bedöma sina egna behov, tenderar rädslan för social sanktion att göra att man begär hjälp långt efter det att situationen redan blivit ohållbar. Återigen, för mig i en rik familj tog det 28 år att begära hjälp. I en fattigare familj / släkt hade ökad kostnad förmodligen inneburit ännu större motgångar.

    Därtill kan jag jag inte ställa mig bakom ett system där privata donationer är det primära skyddsnätet för allt utom sjukvård (ens om vi accepterar att sjukvården är offentlig). Det känns som att den idén speglar teorin om att sänkta skatter och bättre privatekonomi skulle innebära större mängd donationer till välgörenhet. En vanlig talking point i USA, men resonemanget haltar en smula. Jag är (kanske jag bör varna) strukturalist, och kan därför inte heller se det som att vi alla som individer opererar från samma villkor. Det är dock mest en fotnot för hur jag resonerar, för annars blir diskussionen nog alltför spretig.

  7. Ja jag håller med dig om alla människor är unika på sitt sätt i jämförelse med varandra. Men det finns fortfarande en mänsklig essens som skiljer oss från andra varelser. (Vi vill t.ex. inte ha ett system som, för att ta ett extremt exempel, som myrors som på att alla individer helt underordnas kollektivet.) Jag tror inte heller att människan är så socialt plastisk att hon kan formas till vilket ideal som helst. Jag anser att varje människa ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättning som individ. Jag menar att det ingår i att vara människa att ta ansvar för sig själv och sin omgivning. Den som inte lär sig det förblir ett barn.

    ”Bara för att man bygger samhället flexibelt nog att ackomodera specialfall måste inte allt bygga på specialfall.”
    — nej, det har du rätt i. Jag menar ju att liberalismen inte bygger på specialfall men är flexibelt nog att ackomodera dem. Mitt argument handlar om att visa just det. Specialfallen går att hantera inom ett system som inte utgår från dem, och framförallt så är ett det ett bättre samhällssystem som utgår från den typiska människan och inte specialfallet. Men visst finns det även en normativ fråga här. Även om människan inte är fullständigt plastiskt så ändrar hon beteende utifrån förutsättningarna och därmed samhällsstrukturen. Det innebär att det samhällssystem som man förespråkar också handlar om hur man vill att människor ska bete sig. Jag, med liberalismen, anser t.ex. att människor ska vara ansvarstagande och jag vill då att samhällssystemet uppmuntra människor till det. Om detta kan man skriva mycket så jag låter den tråden ligga.

    Innan vi går in på nästa del så undrar jag vad du menar med ‘strukturalist’? Det kan betyda rätt mycket.

    Så du anser att det är ett problem att andra drabbas av dina problem och vill inte lasta andra. Detta är precis det som jag anser vara problemet i vårt samhälle. Det finns många saker här. Först vill poängtera att det är en kulturell och inte en essentiell fråga. Det är långt ifrån självklart att man vill att staten ska ta hand om en istället för familjen.

    Problemet är att du måste lasta någon. Skillnaden mellan att lägga det på staten istället för dem ens närhet är personligheten. Staten är opersonlig medan de i ens närhet känner man. Detta är ett kulturellt problem som förstärks av att vi svenskar räknar med att staten ska gå in och hjälpa oss. Vilket gör att vi skäms över att gå till våra nära med våra problem. Vilket förstärks ytterligare av att staten tar så pass mycket resurser av oss att det är krävande att ta hand om varandra. Vilket också undergräver civilsamhället och den privata sfären på ett sätt så att vi inte kan lita på att den tar hand om oss. Det ger ett opersonligt samhälle där folk inte tar ansvar för varandra utan utgår från att det är statens roll — den paternalistiska staten.

    Det är ju inte heller så att du inte lastar dina närmsta när staten tar över problemen det är bara det att resurserna sprids till alla medborgare vilket man kan anse vara rättvist eller effektivt eller något annat.

    Du skriver:
    ”det blir upp till individen att själv bedöma sina egna behov, tenderar rädslan för social sanktion att göra att man begär hjälp långt efter det att situationen redan blivit ohållbar.”

    — Jag menar att lösningen inte med nödvändighet måste vara att staten ska gå in. Lösningen skulle också kunna vara att kulturen ändras så man inte anser att det är ett problem att gå till sina nära för att lösa problem. I samhället (vilket inte är det samma som staten) finns det (antagligen) aktörer, ideella och kommersiella, som kan hjälpa familjen att ta hjälpa den utsatte. Statens roll blir då betydligt mindre.

    Som du minns skriver jag i inlägget staten inte är ett särskilt bra instrument för att användas till en del saker – t.ex. vård av människor, eftersom det är opersonligt.

    Detta är intressant, du skriver:
    ”Därtill kan jag jag inte ställa mig bakom ett system där privata donationer är det primära skyddsnätet för allt utom sjukvård (ens om vi accepterar att sjukvården är offentlig)”

    — det här låter som omvänt mot vad jag brukar argumentera för. I sverige har vi ett system där staten både finansierar och utför sjukvården. Jag menar att sjukvården ska finansieras av staten men utföras privat (med möjlighet till andra finansiärer än staten). Det låter som du argumenterar emot ett system där staten står för utförandet men med frivilliga medel. Det jag menar med att staten ska stå för sjukvården är just att staten ska kunna tvinga in resurser från medborgarna för detta ändamål.

    Jag skiljer mig från minimalstatsliberalerna på så sätt att jag anser att staten ska garantera inte bara grundläggande säkerhet och försvar av de negaitva rättigheterna till liv, hälsa och ägande, utan även infrastruktur, tillräcklig utbildning och sjukvård.

    Vad som ingår i dessa är så klart öppet för diskussion. Men teoretiskt handlar utbildning och sjukvård om att varje individ ska ha möjlighet att ta ansvar. För att kunna ta ansvar måste man vara frisk och ha tillräckligt förståelse av samhället för att kunna ta rationella beslut. Återigen så behöver inte utbildningen vara utförd av staten. Infrastruktur är snarast rent praktiskt på så sätt att det är en gemensam angelägenhet på ett liknande sätt som försvar och säkerhet.

  8. Ja jag håller med dig om alla människor är unika på sitt sätt i jämförelse med varandra. Men det finns fortfarande en mänsklig essens som skiljer oss från andra varelser. (Vi vill t.ex. inte ha ett system som, för att ta ett extremt exempel, som myrors som på att alla individer helt underordnas kollektivet.)

    Njae, bara för att insekter bygger sitt samhällsskick på radikalt annorlunda vis behöver det inte innebära att samtliga andra djurarter är väsensskilda från människan. Beteendeforskare och biologer har på senare tid etablerat att flertalet förment unika egenskaper hos människan faktiskt förekommer inom andra arter. Så den mänskliga essensen är inte nödvändigtvis förbehållen människan när vi börjar definiera den. (Off-topic, jag vet, men ändå.)

    Jag menar att det ingår i att vara människa att ta ansvar för sig själv och sin omgivning. Den som inte lär sig det förblir ett barn.

    Jag håller med, och har propagerat för det i den här tråden. Men att ”ta ansvar” är en definitionsfråga.

    Innan vi går in på nästa del så undrar jag vad du menar med ‘strukturalist’? Det kan betyda rätt mycket.

    Faktum är att jag använde terminologin fel — jag är snarare poststrukturalist i min syn på samhälle och statsvetenskap.

    Det är ju inte heller så att du inte lastar dina närmsta när staten tar över problemen det är bara det att resurserna sprids till alla medborgare vilket man kan anse vara rättvist eller effektivt eller något annat.

    Framför allt avdramatiserar det vardagen för gemene man. När människor inte behöver konstant oroa sig för att katastrofer ska slå ut dem, kommer det generella välbefinnandet att öka. Samtidigt, iom att man inte väntar med att korrigera problemen till dess att de växt sig stora, minskar också kostnaden. Rättvisa känns som ett etiskt ställningstagande, men jag anser att generell ökning av välbefinnandet across the board är tämligen rättvist.

    Jag menar att lösningen inte med nödvändighet måste vara att staten ska gå in. Lösningen skulle också kunna vara att kulturen ändras så man inte anser att det är ett problem att gå till sina nära för att lösa problem. I samhället (vilket inte är det samma som staten) finns det (antagligen) aktörer, ideella och kommersiella, som kan hjälpa familjen att ta hjälpa den utsatte. Statens roll blir då betydligt mindre.

    Det här känns IMHO som en ideologiskt motiverad förhoppning snarare än en rimlig lösning på ett existerande problem. Konsekvensen skulle, i bästa fall, att statens roll skulle reduceras, medan insatsen (det som stod på spel) vore social trygghet. Rent praktiskt är det ju också svårgenomförbart att ändra en kultur i önskad riktning, men det här verkar vara ett teoretiskt resonemang så det kanske inte har med saken att göra.

    Som du minns skriver jag i inlägget staten inte är ett särskilt bra instrument för att användas till en del saker – t.ex. vård av människor, eftersom det är opersonligt.

    Jag ser inte hur ett företag är mindre opersonligt. Min poäng är att argumentet känns lite som ett shell game: när personer som arbetar för ett företag utför vården är det personligt, när personer som arbetar för staten gör det är det inte de som gör det utan Staten, varvid det är opersonligt. Den uppdelningen känns inte försvarbar. I båda fall är det individer arbetande inom ett organisatoriskt ramverk som utför det hela. Skillnaden mellan de båda kan diskuteras, men jag blev ganska illa berörd av Wendell Potters ståndpunkt på hur privat sjukvård och försäkringar fungerar i USA. Ett mer opersonligt och (i mitt tycke) människovidrigt system får man leta bra länge efter.

    Det låter som du argumenterar emot ett system där staten står för utförandet men med frivilliga medel.

    Jag tror i så fall att jag varit otydlig. Det jag argumenterar för är ett system där stat + privat sjukvård står för utförandet, finansierat av skattemedel och sammanlänkade av ett gemensamt system. Sådana system kan göras ganska effektiva nuförtiden.

    Märk väl, jag ser ditt engagemang som välriktat och grundat i etiska ställningstaganden, och det är beundransvärt i sig. Jag är bara djupt beklämd av tanken på att privata intressen skulle få härja fritt, eftersom privata intressen i regel är (1) kortsiktigt inriktade och (2) enbart fokuserade på egen vinning.

    Sådana egenskaper förkroppsligas också av ett fåtal människor, och dem kallar vi sociopater. Lösningen som jag ser den är helt enkelt inte att ge sociopater fria tyglar. Individer med släktband har viljan men måste balansera den mot risken att bli utblottade. Ideella organisationer har alla sina egna bestämmelser och hjälp från dem kan ofta likställas med ett lotteri. Återstår en större organisation som är rikstäckande och vars principer för en gångs skull inte alla handlar om vinst för vinstens egen skull.

    Staten, helt enkelt. En dålig lösning, men liksom man säger om demokrati är den bättre än alternativen.

  9. Ok, så du är postrukturalist vilket är något helt annat än strukturalist. Själv är jag eklektisk. Jag brukar inte vilja kategorisera mitt sätt att tänka utan hämtar inspiration från en mängd skolor. Jag är så väl idealist (tankens och föreställningens kraft), strukturalist (både sociala och biologiska), och tror att språket är en relevant social struktur liksom logiken och där med rational choice, men jag tror de är inbäddade i biologi och evoltutionen är högst relevant för att förstå människan.

    Angående människans essens. Du drar för stora växlar på mitt exempel och du missuppfattar lite vad jag syftar på. Jag använder mig av exemplet myror av två anledningar. För det första är det exempel på varelser som är tydligt skilda från oss så vi slipper diskutera vad som gör människan till människa i jämförelse med andra djur, särskilt primater. Det är exempel som ska visa på att människan inte kan vara vad som helst. Människan är helt enkelt inte en myra men det visar enkelt och effektivt att fullständig social konstruktivism är fånigt. (Fast poststrukturalister verkar hävda att så är fallet, i alla fall epistemologiskt.) För det andra så är just myror (liksom t.ex. bin) ett bra exempel att jämföra människan just eftersom de är essentiella kollektivister och saknar individualism. Den mänskliga utgångspunkten i individen blir tydligare. Filmen Antz är ett fint exempel som använder sig av denna skillnad mellan människor och myror.

    Dessutom bestrider jag det du säger angående att människan inte har en essens som skiljer sig från djur. Det är gamla nyheter att andra primater har kultur, tillverkar och använder verktyg etc. Dessa fakta visar bara på att skillnaderna är mindre tydliga men inte att de inte finns. De bygger i grunden på definitioner av vad som anses mänskligt. Även om människor och människoapor båda använder verktyg så skiljer så är det en enorm kvalitativ skillnad mellan apor och människor som gör det väsensskilt. Det stämmer även för kulturen. Att man gör så mycket väsen av detta beror endast på att man har använt sig av vissa kriterier för att slå fast vad som är mänskligt. Och utifrån evolutiononsteori är det inget annat att vänta. Vi är ju som art nära släkt med apor så att vi delar drag är inte konstigt. Precis som att vi delar tanduppsättning med andra däggdjur, skelett med ryggradsdjur etc. Jag kan rekomendera denna föreläsning om vad som skiljer människor från primater: http://www.youtube.com/watch?v=YWZAL64E0DI&feature=related

    Som sagt jag hävdar fortfarande att det finns en mänsklig essens som gör oss väsenskilda från t.ex. apor vilket är relevant för hur samhället ska organiseras. Något annat vore f.ö. löjligt. Men jag fortsätter med några exempel. Människan skiljer sig från andra människoapor i fråga om sexuella relationer där människor är betydligt mer jämställda vilket också syns fysiologiskt. Könsdiformismen, skillnaden mellan könen i kroppsstorlek, är betydligt mindre hos människan där en kvinna kan vara större än en man. Det är inte fallet för de flesta människoapor. Dvärgschimpanser eller bonobon har ett väldigt fritt sexualliv som är releativt jämställt och relativt liten könsdiformism.

    För att inte tala om intelligens som ett extremt tydligt exempel på mänsklig essens som alls gör det möjligt för oss fundera på hur vi organiserar våra samhällen och diskutera det. Man kan tänka sig en annan intelligent varelse kapabel att lösa en mängd problem (samma IQ eller vad man nu vill använda för term) men som inte alls är intresserad av hur samhället fungerar, eller som har helt andra behov av hur ett samhälle ska vara. Nog om detta. Människan har en essens som skiljer oss från andra varelser, både imaginära och reella och vårt samhälle måste anpassas till det. Allt annat är bara naiva villfarelser.

    Det är inte helt off topic eftersom frågan om vad som är människans essens är fundamental för politisk teori. Det är högst relevant att göra den explicit. Allt för ofta är människor omedvetna om som idé om människans essens. Jag har skrivit lite om detta här: https://bjornaxen.wordpress.com/2010/01/07/fyra-filosofiska-naturtillstand/

    ”Framför allt avdramatiserar det vardagen för gemene man. När människor inte behöver konstant oroa sig för att katastrofer ska slå ut dem, kommer det generella välbefinnandet att öka. Samtidigt, iom att man inte väntar med att korrigera problemen till dess att de växt sig stora, minskar också kostnaden. Rättvisa känns som ett etiskt ställningstagande, men jag anser att generell ökning av välbefinnandet across the board är tämligen rättvist.”

    — Jag antar att du menar att statens inblandning i samhället avdramatiserar vardagen för gemene man. Vilket jag tolkar som säkerheten ökar.

    Jag har redan svarat på det här. Jag menar att staten inte alla gånger är den bästa institutionen för att hantera en mängd problem som människor ser. I sverige i dag utgår man från och kräver att staten ska lösa _alla_ problem. Det är bara bisarrt. Det betyder inte att staten inte är bra på att lösa vissa problem. Som jag har skrivit är staten bra på att lösa problem som har en tydlig lösning. T.ex. en hotande asteroid.

    Din beskrivning är så pass generell att den är svår att bemöta. Visst är det så generellt att det är bra att lösa problem innan de blir för stora men det betyder inte att det skulle vara ett generellt försvar av staten som institution för att lösa alla problem. Att minska kostnaden handlar om att göra saker effektivt. Att organisera ekonomin utifrån kapitalistiska principer där staten har så lite inblandning som möjligt (vilket inte är det samma som _ingen_ inblandning) är effektivare än planekonomi vilket gör det bättre för alla. Om det är rättvist så är marknadsekonomin mer rättvis än planekonomin. Men jag tycker inte effektivitet handlar om rättvisa även om effektivitet generellt är bra för samhället. Visst finns det en rättviseaspekt i att fördela resurser jämt i samhället. Men det beror också på hur dessa resurser förvärvas. Naturresurser är t.ex. självklara att de bör fördelas jämt. Men när det krävs särskilt kunnande eller särskilda handlingar för att generera resurser så anser jag att de som besitter dessa kunskaper eller utför handlingarna har rätt till en större del av resurserna.

    ”Det här känns IMHO som en ideologiskt motiverad förhoppning snarare än en rimlig lösning på ett existerande problem.”

    — inte en större förhoppning än att man förväntar sig att staten ska kunna hantera problemen. Alla idéer om hur man ska ordna samhället bygger på vad du kallar ideologiska förhoppningar som grundar sig i en föreställning av människans essens och en förhoppning om ett bättre samhälle. Att det är svårt att veta gör att jag är emot revolutioner.

    Det må vara ett teoretisk resonemang men det betyder inte att jag inte tror på dess praktiska genomförande även om det ser relativt dystert ut. Det är svårt att ändra en kultur i önskad riktning men ditt resonemang är otroligt dystert och tyder på en mycket mörk människosyn där människan framstår som att hon inte klarar sig utan en starkt styrande institution som styr henne i rätt riktning. Din outtalade bild av människans essens kommer här fram. Du delar den med kommunister och fascister. Liberaler och i än högre grad anarkister har en större tro på människans förmåga. Jag har utveklat det i denna post (där du även kan ta del av en diskussion mellan mig och en anarkist): https://bjornaxen.wordpress.com/2008/10/29/statens-storlek-och-tron-pa-manniskan/

    ”Jag ser inte hur ett företag är mindre opersonligt. Min poäng är att argumentet känns lite som ett shell game: när personer som arbetar för ett företag utför vården är det personligt, när personer som arbetar för staten gör det är det inte de som gör det utan Staten, varvid det är opersonligt. Den uppdelningen känns inte försvarbar.”

    — det är så klart en förenkling. Statlig vård kan vara bra och privat vård kan så klart vara dålig. Det tar alltid tid att visa upp vad man menar.

    Det finns en hel rad olika saker att diskutera här. Privata aktörer innebär flera olika system vilket innebär en hel rad olika saker. De olika systemen konkurrerar och de sämre slås ut vilket betyder att resurserna används effektivare. Med fler system skapas fler system att välja mellan, både för dem som jobbar inom dem och för de som ska välja tjänsterna. Med fler system som konkurrerar utvecklas systemen mot det bättre. Privata aktörer gör det möjligt för enskilda personer med relevant kunskap att starka en egen verksamhet vilket gör att de slipper arbeta inom ett krångligt statligt byråkratiskt system. Alla som har arbetar både offentligt och privat vet att det är en stor skillnad i byråkratin. Faktum är att jag är högst fascinerad över hur väl rational choice-teorierna stämmer i att byråkratier alltid vill utöka sina domäner vilket ofta inte är bra. Bara det är ett argument för att ständigt kämpa för att hålla staten så liten som möjligt. Det finns säkert fler argument men jag kommer inte på fler nu. I alla fall så behöver du nu argumentera för varför statlig regi skulle vara så pass mycket bättre. Fast du verkar ju argumentera för samma sak som jag , just att staten ska finansiera men inte organisera och utföra sjukvården.

    ”Staten, helt enkelt. En dålig lösning, men liksom man säger om demokrati är den bättre än alternativen.”

    — ja, det är precis vad jag som liberal menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s