Socialismens kärlek till nyspråk

George Orwell är känd för boken 1984. Orwell skrev boken för socialister, särskilt social-demokrater, som en varning för kommunism i allmänhet och stalinism i synnerhet. Vanligen är det övervakningssamhället med ”Storebror” som brukar lyftas fram som den stora varningen. Men det är bara en liten del av helheten. Snarare framstår språket som den viktigaste frågan. I slutet av boken beskrivs det så kallade nyspråket som ett socialt instrument med syftet att begränsa vad man kan uttrycka och således vad man kan tänka. Detta fångas i Partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Det är fascinerande träffande för vänster i allmänhet och inte bara stalinism. Jag skulle säga att hela den socialistiska idén bygger på nyspråk. Det man gjort är att  omdefiniera liberalismen och hävda att med socialismen kan de liberala målen bli förverkligade på riktigt. Individualism blir kollektivism, demokrati blir diktatur, och frihet blir trygghet. Vilket visserligen är hemskt för en liberal, men det riktigt vidriga är att de inte står för det utan skriver om det.

Socialister hävdar den riktiga individualismen förverkligas i kollektivet, att den riktiga demokratin är proletariatets diktatur, och att den riktiga friheten handlar om trygghet.

Detta kan låta lite väl starkt så låt mig förklara lite djupare. Enligt socialismen kan inte individen finnas utan kollektivet. Detta använder man som ett argument för att kollektivet ska gå gå före individen. Liberalismen hävdar inte att på något sätt att individen skulle finnas utanför en social kontext. Det är uppenbart att människan är en social varelse. Men enligt liberalismen måste varje människa skyddas mot kollektivets stora kraft. Excentriken måste få utrymme.

Socialister anser sig vara stora demokrater men det är tydligt att den socialistiska föreställningen om demokrati är helt illiberal. Centralt i denna fråga är föreställningen om det falska medvetandet. Enligt socialister är alla människor socialister, de har bara inte fattat det än. Antingen är man en arbetare och då är ens klassintresse det samma som socialismens. Om man inte är en arbetare och ens klassintresse inte är konsistent med socialismen så bör man inse att man som en god människa ska vara socialist. Således eftersom alla människor är socialister, eller borde vara det, så kan man bestämma åt dem. Det är precis detta som ligger bakom idéen om proletariatets diktatur. Eftersom den socialistiska eliten kan avgöra vad som är bäst för alla så är detta demokrati eftersom alla egentligen är socialister. Att socialister i grunden inte är demokrater blir mycket tydligt i hur socialister talar Sverigedemokraterna och svårt man har att erkänna att människor faktiskt kan rösta på dem. Det är också tydligt i hur man stödjer socialistiska diktaturer. (Se också detta inlägg.)

Socialister är även för frihet men menar att liberalismens syn på frihet är otillräcklig och ytlig. Den liberala friheten handlar enligt socialister om vad människor tror att de vill ha, som en platt TV i stället för att gå på teater. Den verkliga friheten, den socialistiska, handlar istället om trygghet. Resonemanget går ut på att man inte kan välja om man inte är trygg. Nu är det ju inte så att liberaler är emot trygghet. Det är därför liberaler är för rättsstaten. Men trygghet är inte samma sak som frihet men socialister har en tendens att slå samman de två termerna till ett nytt begrepp som varken överensstämmer med den liberala föreställningen om frihet eller trygghet.

Ett annat exempel är termen fattigdom som man låter beteckna ekonomiska skillnader. Detta nyspråk är mer subtilt men det handlar om skillnaden mellan relativ och absolut fattigdom. Med ett relativt fattigdomsbegrepp kan fattigdomen minska trots att alla blir absolut fattigare om klyftorna mellan fattig och rik minskar.

Problemet är här alltså inte direkt att socialisten har en annan idé om vad som är bra utan att man förvränger vad man menar. Det gör det demokratiska samtalet blir lidande eftersom  det blir svårt att hålla isär olika idéer. Med detta sagt så tycker så klart socialister att det är liberaler/högern/fascister (vilka brukar smälta samman i deras föreställningsvärld) som ägnar sig åt nyspråk.

Och hur var det nu, vilket är egentligen arbetarpartiet i Sverige…?

Uppdatering 12.02.03, 13:29
Ändrade titeln från Socialismen bygger på nyspråk.

Annonser

4 reaktioner på ”Socialismens kärlek till nyspråk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s