Människan och evigheten

Uttrycket ”livet är kort” är ur ett hänseende rakt av felaktigt. Livet måste vara det längsta en människa har. Men uttrycket blir mer förståeligt om livet ställs mot evigheten. Att det är jordelivet som är kort i jämförelse med den eviga himmelska friden verkar vara en tydlig referens som också pekar på något mer allmänt som även en ateist som jag kan omfamna. Det enda som är säkert för den levande är döden, att livet tar slut.

Detta oundvikliga är både avlägset, det sista som händer en människa, och närvarande som det enda säkra. Jag tror att just detta att vi som människor är medvetna om vår dödlighet driver oss mot det infinita. Vi längtar efter evigheten. Vi fascineras och förtrollas av det eviga, det utan slut som ger oss en skymt av en existens bortom oss själva. Det är ingen slump att världens stora religioner alla lovar evighet.

Detta eviga tar olika uttryck inte minst inom sökande efter kunskap och förståelse. Kunskap kan sägas vara meningssatt information. Alltså att informationens enskildheter har ordnats i ett mönster (eller paradigm). Vi människor anser att vissa mönster är mer ”sanna” än andra utifrån vissa kriterier som exempelvis koherens. Förutom koherens är det mönster som vi verkar anse vara det främsta just det eviga  mönstret. Det universella som varken är bundet i tid eller rum som omfattar allt. Det är en storslagen idé som trotsar den om döden. Om vi som dödliga kan ta del av evigheten så får vi smaka på evigheten.

Problemet är att ju mer vi lär oss om världen, desto tydligare blir det att det eviga endast är en önskedröm. Inte ens tid och rum verkar vara något evigt. Och med det försvinner även de eviga mönstren. Det verkar krävas olika mönster i olika tid och rum om mönstren ska vara koherenta. Som människor kräver vi att ett mönster för kunskap är koherent. Om vi upptäcker inkoherens så anses mönstret vara otillräckligt. När vi sträcker ut våra mönster över tid och rum för en allt bredare förståelse uppstår alltid inkoherens och mönstret kan inte längre hålla samman. Detta leder till nya försök att finna nya mönster som koherent täcker in denna tid och rum vilket leder till djupare kunskap. Vi når än lite närmare evigheten.

Detta sökande efter det eviga är tydligt inom naturvetenskapen. Inom humanvetenskapen har vi för länge sedan erkänt att vi inte kan nå det eviga. Men vi hoppas fortfarande finna det eviga i hur människan bör leva. Men, kan man fråga sig, om samhället alltid förändras måste inte då vad som är rätt och fel förändras? Endast i det stillastående kan mönstret ständigt vara det samma. Det är endast med en stillastående evig gud som rätt och fel kan vara evigt.

Ett annat sätt att närma sig evigheten och trotsa döden är genom kollektivet. Individen är dödlig, men kollektivet är odödligt eller existerar i alla fall betydligt längre (och vidare) än individen. Kollektivet kan vara relativt konkret som i släkten. Detta kollektiv kan utvidgas till klaner där blodsbanden förbinder individen till kollektivet. Detta kan göras än mer abstrakt genom att individen binds till kollektivet med symboler snarare än blod som i nationalismen. Att individen kan trotsa döden genom kollektivet kan förklara varför människor är beredda att dö för sin nation. På samma sätt kan det förklara varför man kan välja att dö för sin gud.

Detta att individen går in i något större som lever vidare fungerar även på mikronivå. Både det att den levande kroppen är uppbyggd av enskilda celler som samarbetar och gemensamt skapar något nytt som överlever dem själva, och vi som levande varelser kan ses som olika sofistikerade instrument att föra generna vidare.

Sökandet undan döden driver oss framåt. Driver oss mot det storslagna, och mot kunskap och förståelse. På många sätt är vår oändliga strävan efter det eviga det driver oss att skapa civilisationen.

Annonser

2 reaktioner på ”Människan och evigheten

  1. Du borde skriva för kultursidorna.

    För kosmopoliten ingår alla i kollektivet. Men något mer grundläggande måste väl ändå vara reproduktionen. Att föra vidare sina egna gener. Det är väl en biologisk faktor som i regel måste ses som konstant i människans strävan mot evigheten?

    Dock är väl mänsklighetens slut mer skrämmande än ättens, familjens eller personens?

  2. Tackar

    Du har så klart rätt. Det finns så klart en spänning i texten i det att jag söker något universellt hos människan samtidigt som jag säger att jag aldrig kan nå den. Men är just detta universella anspråk som gör texten intressant. Även jag strävar mot evigheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s