Vad är ”Döden”?

Döden estetisk definierad av Brom
Döden estetisk definierad av Brom

Detta inlägg är en genomgång av Edward Schiappas analys av reella definitioner med döden som huvudsakligt exempel.* Det är en intressant analys och den är relevant för en mer (kunskapsteoretisk) realistisk syn på frågan om definitioner som jag tillför i slutet av detta inlägg. Jag anser dock att hans slutsats om hur definitioner bör användas är vettig. Enligt Schiappa bör vi definiera ting så att definitionens implikationer på våra handlingar är etiskt godtagbara.

Den västerländska filosofin har enda sedan den antika grekiska filosofin försökt svar på frågor om tingens väsen eller essens. Frågan: ”vad är X?”. Exempelvis ”Vad är döden?” (F.ö. är det enligt Popper denna ansats som skiljer socialvetenskap från naturvetenskap då den senare aldrig kan svara på vad något är i essentiell mening. Naturvetenskapen å sin sida frågar inte vad något är essentiellt utan bara hur det fungerar.)

Historiskt har man avgjort huruvida någon är död om varken puls eller andning kan uppfattas. Ny medicinsk teknik gjorde dock att man kunde mäta kroppens aktivitet ännu mer noggrant vilket innebar att den klassiska definitionen av döden kom att ifrågasättas. Istället för andning och puls definieras död nu av många som hjärnans död.

De olika svar som har angetts om vad döden är, är formulerade med ett essentiellt språkbruk. Att besvara ”vad är X?” innebär nämligen att  man försöker definiera vad något faktiskt är vilket är problematiskt.

Detta är en gammal västerländsk filosofisk tradition där så väl Platon och Aristoteles via Spinoza och under 1900-talet exempelvis Russell och More ingår.

Schiappa kallar dessa ”verkliga” eller reella definitioner (real definitions) vilket är förknippat med ett ”essentialismens språk” — med vilket han menar språkliga vanor som grundas på  ”metafysisk absolutism” — alltså tron att ting har en oberoende objektiv struktur eller essens/väsen om vilken man kan ha kunskap om i dem själva.

Detta grundar sig på vad filosoferna Perelman och Olbrecht-Tyceta kallar dissociation vilket innebär att en idé eller föreställning delas upp i ett positivt och ett negativt laddat begrepp där den ena delen definieras som den sanna och den andra som den falska definitionen av begreppet.

1. sann; essentiell, nödvändig
2. falsk; sammanträffande, kontingent

Nya definitioner innebär alltid en dissociation – alltså motstridiga anspråk om vad som är verkligt innebär alltid en dissociation där man hävdar att X är icke-Y. För att återgå till exemplet: döden är hjärnans död, inte hjärtats och lungornas den riktiga döden. Hjärnans död anses vara den sanna döden då människan förlorar sitt väsen. Hjärtats eller lungornas död är falsk, då de endast korrelerar med hjärnans död. Dissocationen bevarar således ett lexikon (termen, ordet) men ändra referensen för det.

Enligt Schiappa grundas reella definitioner på en implicit teori om metafysisk absolutism. Han menar att dett finns två problem med dessa reella definitioner där man försöker få fram vad något egentligen är. Dels ett filosofiskt och dels ett pragmatiskt problem.

Det filosofiska problemet handlar om att dissocationer som bygger på metafysiska par (X är icke-Y) grundas på en ohållbar teori om språk och betydelse.

Kant skiljde mellan tingen i sig, nouma, och tingen hur vi upplever dem genom våra sinnesuttryck, fenomena. Nouma kan vi inte har direkt kunskap om. Allt vi kan ha direkt kunskap om är fenomena. Frågan är om fenomena har ett väsen eller essens som kan definieras. (Husserl löste detta problem i sin fenomenologi genom att ”sätta nouma inom parantes” och endast fokusera på fenomen så som människan uppfattar dem.)

William James kritik av essentialism är här relevant. Ett tings väsen/essens är beroende av människors syften vilka är föränderliga i olika kontexter. Tingens essens är relativa människors syften och inte absoluta och skilda från människan. Vad som är relevant för människor är beror på den situation hon befinner sig i. (Personens ”kastadhet” för för att använda Heideggers uttryck.)Och våra definitioner av är beroende av vad vi anser vara relevant. Exempelvis är den vetenskapliga definitionen av vatten som H²O relevant i kemi men inte för den som ska tvätta sig.

Det andra filosofiska problemet för metafysisk absolutism är att vår kunskap om tingen som vi upplever är begränsat till vårt språk. Kunskapen måste alltid sättas i ett symbolsystem där de sätts i ett sammanhang. Som Saussure menade så kan vi endast förstå vad A är genom att A inte är B, eller C, eller D etc.

Detta innebär att tingen i sig är dubbelt avskärmade från oss, (1) dels via sinnesintrycken, och dels ytterligare ett steg, (2) genom språket som används för att uttrycka sinnesintrycken. Vi är alltså fångar i språkbruk som lurar oss att tro att vi har kunskap om världen för att vi formulerar det som är.

Det andra problemet var som sagt pragmatiskt. Det essentialistiska språkbruket döljer viktiga sociala behov definierandet av olika fenomen innebär. Det innebär två problem.

För det första begränsas ens argumentativa fokus eftersom (reella) definitioner är teoribundna. Om man ska säga om vad något är så krävs det en teori för att beskriva vad tinget är. Om vi säger att något är X eftersom det inte är Y och Y endast är en illusion av vad X verkligen är så innebär det att det krävs en teori om vad X är som kan förklara varför vi ska tro på just X och inte Y. Att endast säga att X är rätt för att det inte är Y är cirkulärt. Vi bör diskutera teorierna bakom definitionerna och inte definitionerna själva. (Tingen i sig kan vi ju aldrig diskutera.) Det är alltså i teorierna bakom definitionen som relevansen finns.

För det andra innebär det en felaktig fokus på det varande istället för det man borde göra. (Här ser vi hur Schiappa menar att själva språket i sig binder samman ”vara” och ”böra” just det som Hume menar att vi logiskt måste hålla isär.) Schiappa menar att eftersom man inte kan besvara vad något är så ska man istället definiera X utifrån de etiska konsekvenserna som definitionen av något ger.** Exempelvis är en bra definition av döden den som tar hänsyn till hur människor tänker och agerar kring döden. Alltså de föreställningar som redan finns kring döden och hur de hänger samman med etik och moral. Hur vill vi att man ska bete sig vid X/döden?

Shiappa fokuserar endast på definitioner av begrepp som saknar en klar (materiell) referens. Angående döden så menar jag att först och främst att det inte finns någon konkret referens för begreppet död. Det finns inget ting i sig som är döden. Döden är en kategori för saker som har levt men som inte längre gör det. Definitionen av döden utökas dessutom till saker som fungerat men inte längre gör det. Döden ska inte förstås som icke-existens. Döden är således en föreställning hos människan som görs verklig genom språket.

Generellt så kan man fråga sig om det finns två olika kategorier av fenomena. Dels de, som döden, vilka inte har någon referens alls till någon slags ting eller struktur i sig. Dessa är bara en föreställning hos människor framstår som konkret eftersom de behandlas som så i språket. Den andra kategorin handlar om de fenomena som har en referens i den reella verkligheten. Exempelvis en penna verkar finnas oavhängigt vårt språk eller våra sinnen. (Denna uppdelning liknar den om begreppens objekt eller egenskap.)

Det verkar finnas en struktur som vi kan uppfatta med våra sinnen och kategorisera med vårt språk i vilken vi rör oss med våra kroppar. Denna struktur delar vi upp i olika fenomena eller föreställningar som vi delar upp efter våra behov. Vi organiserar denna struktur efter våra behov inte bara i språket utan även materiellt som när vi sätter ihop en penna. Att skapa ett materiellt ting är så att säga att materiellt definiera något av den bakomliggande strukturen.

Det viktiga är här att i människans föreställning om världen i sig och världen som vi föreställer oss är sammanvävda och mycket svåra att skilja från varandra. Det är inte heller säkert att vi bör skilja dem åt eftersom de är sammanvävda för oss. Det viktiga för oss är att urskiljandet är relevant och användbart.

Att definiera död som icke-existens skulle t.ex. innebära att den del i vår föreställning om döden som handlar om att det döda ska ha levt försvinner. Men det relevanta är med död, i motsats till icke-existens, är just att det (som levt och nu är dött) lever kvar i vår föreställningsvärld genom att de påverkar oss (och våra handlingar och tankar) och är alltså relevant för oss.

*Edward Schiappa (2003) Defining Reality – Definitions and the Politics of Meaning.

** Schiappa verkar här göra precis det som Hume menar att man inte kan göra. Det är ett faktum att vi inte kan veta något om tingen i sig utan endast för oss som människor. Därför bör vi ägna åt oss åt vad vad vi bör göra istället för att söka essentiella sanningar. Detta är dock bara en fråga om hur språket är klumpigt och missvisande. Det är inte varandet i sig som leder till denna slutsats. Slutsatsen är istället ett pragmatiskt beslut analogt med vart man bör gå när vägen är omöjlig att följa.

Uppdatering 2012.11.27
Skrev om en del oklara meningar, skrev fotnot nr. 2 samt namedroppade lite till.

Annonser

En reaktion på ”Vad är ”Döden”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s