Särartsfeminism – vad är problemet?

För länge sen fick jag lära mig den hårda vägen att särartsfeminism i feministiska kretsar, i alla fall i Sverige, är ett skällsord. Själv har jag alltid undrat varför det skulle vara så pass fel. Och jag tycker det verkar rätt troligt att det finns en biologisk könsskillnad. I alla fall så har jag väldigt svårt att förstå vad som är så fel med särartsfeminism.

Särartsfeminismen säger att det finns en skillnad mellan könen och att de har olika roller. Att dessa roller skiljer sig betyder inte att den ena skulle vara bättre än den andra. Dessutom är det förenligt med särartsfeminismen att vissa individer transcenderar sitt kön och är mer som det andra könet. Alltså att vi kan vara olika mycket manliga och kvinnliga.

Att det finns en skillnad mellan könen är otvivelaktigt. Frågan är i stället om denna skillnad är kulturellt eller biologiskt betingad. Det är dock en fråga som inte (ännu) kan besvaras. Vi vet inte om könsbeteendena är kulturella eller biologiska. De är antagligen en blandning där man inte vet vad som är hönan eller ägget.

Men eftersom det inte går att avgöra om beteendet hos könen är kulturellt eller biologiskt betingat så måste det innebära att man menar att det helt enkelt är fel att människor beter sig olika pga. av sitt kön. Detta oavsett om detta är biologiskt betingar eller ej. Människors beteende ska inte bestämmas av deras kön. Om det är fallet så ska det ändras.

Nu kommer vi till en verkligt intressant sak hos feminismen. Vad som är ett ”bra” beteende. Uppenbart är att det traditionella kvinnliga beteendet anses fel. Men samtidigt anses det traditionella manliga beteendet vara fel. Så man ska alltså bete sig på ett nytt sätt. Den genuslösa människan. Man kan fråga sig vad det innebär och vem som egentligen vill ha det.

I praktiken verkar det dock innebära att man helt enkelt byter plats på kvinnor och mäns beteende. Kvinnor ska bete sig som män, göra karriär och satsa på sig själva etc. Medan män ska bete sig som kvinnor och finna sina mjuka sidor och gärna göra sig till objekt. Då har man inte kommit någonstans alls.

Den enkla lösningen är i stället att alla själva får avgöra vilka könsbeteenden de ska anamma.  Och då tror jag att särartsfeminismen, alltså att visa på att det kvinnliga beteendet har samma värde som det manliga, har något att komma med.

Läs även andra bloggares åsikter om

Annonser

21 reaktioner på ”Särartsfeminism – vad är problemet?

  1. Eftersom vi aldrig har varit utan varken vårt arv eller vår miljö tror jag att det är omöjligt att säga om könsbeteende (mm.) kommer av det ena eller det andra; de har ju alltid samexisterat.

    En anledning att se det som endast kulturellt är att det ger en känsla av att det går att förändra. På samma sätt ger det en känsla av att det inte går att förändra, att det är ”naturligt”, om det är biologiskt. Jag tror att denna fråga mest handlar om huruvida man vill att det ska gå att förändra eller inte.

    Jag vill också att det ska vara fritt fram för individen att välja könsbeteende men jag ser två problem. Det första är att många kanske inte är med på att det går att välja, vare sig de trivs eller inte. Om man inte vet om valet så går det inte att göra det. Det andra problemet är att könen är olika värderade. Det göt att det blir ännu svårare att göra ett val även om man vill.

  2. Bra poänger.

    Jag tror du har helt rätt i att man vill eller är ovillig till förändring får än att försöka finna kulturella eller biologiska svar på könsskillnaderna. Men det är fortfarande väldigt intressant att man vill bekämpa dessa skillnader samtidigt som man på något sätt inte kan tänka sig något annat.

    En närliggande sak är det paradoxala att många feminister anser att manligt beteende är förtryckande samtidigt som manligt beteende anses bättre än kvinnligt beteende. Betyder det att man menar att förtryck är bra så länge det inte är kvinnor som förtrycks? Eller har man inte tänkt igenom vad ens ståndpunkter innebär.

    Ju mer jag försöker förstå de feministiska teorierna desto mer förvirrad blir jag.

    Jag tror man måste gå tillbaka till något enklare. Det som behövs är att alla respekterar varandras val. Ömsesidig respekt helt enkelt. Svårare än så behöver det inte vara.

    Det är helt ok att leva på ett traditionellt liv med traditionella könsroller så länge man inte vill tvinga andra att leva så. Precis som det är helt ok att leva på ett totalt otraditionellt sätt hur man nu väljer att göra det.

  3. Jag blir också väldigt förvirrad av feministiska teoribildningar trots att jag gjort många välvilliga försök att förstå. Men jag är klar med att försöka eftersom de inte har något att erbjuda i fråga om ökad förståelse av verkligheten.

    ”Medan män ska bete sig som kvinnor och finna sina mjuka sidor och gärna göra sig till objekt.”

    Jag är inte så säker på att kvinnor är de enda som objektifieras, och möjligen inte heller i högst grad. Däremot ser kvinnlig objektifiering ut på ett annat sätt än objektifiering av män. Om jag kommer ihåg rätt, vad jag lärt mig, så handlar objektifiering om att betrakta (och behandla?) andra utifrån sina egna behov och begär. Om man då vill fundera kring huruvida det ena könet är det som objektifieras i högre utsträckning så bör man också ta med i beräkningen hur kvinnors behov av män ser ut relativt hur mäns behov av kvinnor ser ut. Kvinnor uppskattar män som är lite äldre än de själva är, har resurser/ser ut att ha pengar (Se ”Secret of the Sexes”på youtube); detta är manlig status. Kvinnor tävlar på en annan arena; här gäller det att vara ung, se frisk ut, ha en bra hip-waist-ratio. Den manliga objektifieringen handlar om att betrakta män som de som ska prestera, en man som presterar är attraktiv för kvinnor.

    ”Och då tror jag att särartsfeminismen, alltså att visa på att det kvinnliga beteendet har samma värde som det manliga, har något att komma med.”

    Jag är uppriktigt intresserad av att få det motiverat att kvinnlighet anses mindre värde än manlighet. Anledningen är att detta påstås så ofta och jag själv har svårt att se det. Det beteende som jag uppfattar som vanligt förekommande är att män avskärmar sig från det kvinnliga; alltså man försöker skapa en manlig identitet ta avstånd från det som är kvinnospecifikt. Detta kan visserligen ta sig obehagliga uttryck, då kanske främst hos unga killar som är oförsiktiga och inte vuxit upp ännu, att man uttrycker sig negativt om det kvinnliga eller att man uttrycker sig negativ om män som har ett mer kvinnligt beteende. Kvinnor gör självklart samma sak så som jag uppfattar det; de avskärmar sig från det manliga för att skapa en kvinnlig identitet.

  4. Rättning. Ska stå: man försöker skapa en manlig identitet genom att ta avstånd från det som är kvinnospecifikt.

  5. ‘Objektifiering’ är så klart ett teoriladdat begrepp och kan alltså användas på olika sätt beroende av teori. Och det är en intressant diskussion du tar upp.

    Jag skrev lite om det när jag försökte använda mig av hegels herre-slav-schema på kvinnor: https://bjornaxen.wordpress.com/2009/12/01/harskarinnan-och-slavinnan/

    Som jag uppfattar det så finns det en stor förvirring hos typ alla som sysslar med dessa frågor om vad som är ett korrekt beteende. Jag tror att en anledning till det just är att man inte vill gå med på att det ska finnas en skillnad mellan manligt och kvinnligt (märk att jag inte skrev mellan ”män och kvinnor”). Det leder lätt till att situationen där man anser att såväl manligt som kvinnligt är dåligt, samtidigt som man som människa inte har något annat val än att bete sig antingen (mer eller mindre) manligt eller kvinnligt. Vi kan helt enkelt inte bryta oss ur dessa traditionella roller eftersom de är det ända vi har. Man kan inte som människa komma på något helt nytt. Eftersom vi måste utgå från vår kultur och vår kultur är både manlig och kvinnlig så måste vi utgå från dessa kategorier.

    Det är typ något sådant jag vill komma åt med inlägget.

  6. Visst kan man se objektifiering på lite olika vis men en viktig del för mig är att ett objekt inte agerar eller förväntas agera sjäv. När man beskriver en beundransvärd man är det ofta just vad han kan prestera (subjektet agerar) medan beundransvärda kvinnor ofta beskrivs som prydnader eller ting (objekt) och man är oftast intresserad av vad de kan göra och det är det som blir tråkigt.

    Jag blir inte förvirrad av feminismens problem med könsroller, dock håller jag med om att det blir skevt ibland. Jag uppfatar det som en frustration och ilska över att vi inte kommer undan manligt och kvinligt, att de är olika värderade och att vi är ”fast” i orättvisa förhållanden i vår kultur. Man vill spränga sig fri. Då det är omöjligt blir man arg eller uppgiven, sen bygger man vidare på idéer för att förändra.

    Problemet med att visa respekt för alla är att vi inte är så benägna att göra det om vi inte måste det av en eller annan anledning.

  7. Jag ser nu att en del jag tänkt skriva om ‘objektifiering’ inte kommit med. I inlägget menade jag ungefär det som Herr G skrev.

    ”Problemet med att visa respekt för alla är att vi inte är så benägna att göra det om vi inte måste det av en eller annan anledning.”
    – gäller inte detta *alla* regler?

  8. Har ni några exempel på att man beskriver kvinnor som prydnader och ting? Jag har svårt att se det. Kan ni förklara vad ni menar? Menar ni för att vackra kvinnor hyllas?

    Och menar Du, Herr g, att Du anser det fel att man har en syn på män att de är aktörer därför att Du anser att det är finare eller mer värt att vara en aktör snarare än någon som inte är lika handlingskraftig?

  9. ”kvinnor som prydnader” ska förstås som en idealtyp för det kvinnliga. Ex. exempel är hur kvinnor porträtteras i tidningar som objekt snarare än subjekt. Såväl i tidningar riktade till män som tidningar riktade till kvinnor. Det intressanta med en objektifierad person är dess utseende medan en person som subjekt person intressant för dess handlingar.

    Ju mer man är objektifierad desto mindre är ens handlingar som subjekt intressanta. Detta brukar anses vara en skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas. Att det är en idealtyp innebär att det är svårt att hitta helt rena fall.

  10. Om man hävdar att den som objektifieras gör det i kraft av att denne värderas utefter utseende i högre grad och inte efter prestationer/handlingar så är det ju inte så konstigt att man kommer fram till att kvinnor är mest objektifierade. Men det intressanta är ju att göra en relevant jämförelse vilket inte går om du från början definierar objektifiering utefter vad män värderar hos kvinnor. Det finns ju ingen referensgrupp så att säga. Man måste ställa sig frågan: vad är det som kvinnor värderar hos män? Hur ser det manliga sexobjektet ut? Detta för att kunna göra en rättvis jämförelse.

    Att man hävdar att kvinnor i högre grad är objektifierade så kan man inte föra det i bevis genom att från början definiera objektifiering som det sätt som kvinnor blir objektifierade på.

  11. Men nu vill göra något annat än det jag använde ordet till i mitt inlägg. Ordet var alltså en förkortning. Man kan så klart lägga in en mer komplicerad innebörd i ordet och det är, som sagt, intressant.

    Min poäng har aldrig varit att bevisa att kvinnor i högre grad är objektifierade. Jag utgår från det. Min poäng är att vi i vår kultur har idéer och föreställningar om hur man ska bete som delar upp kvinnor och män och jag tror inte det är fel och dessutom praktiskt taget omöjligt att komma ifrån. Det vi kan göra är att underlätta för de enskilda individerna att välja manligt eller kvinnligt, i olika mängd, beteende oavsett vilket kön de har.

    En relevant kritik av min användning av termen ‘objektifiering’ skulle vara att säga att det jag menar med denna term inte stämmer – alltså att det inte är kvinnligt att bedömas utifrån sitt utseende istället för sina handlingar.

  12. Jo, jo, jag är absolut medveten om att jag diskuterar andra saker än huvudpoängen i ditt inlägg. Anledningen att jag ändå tyckte att det inte var irrelevant att diskutera detta är att du antar dessa saker som jag uppfattar det. Jag kan absolut förstå att det är frustrerande att någon petar i ens formuleringar när det var något annat man ville säga. Som du säkert förstår har jag gått och irriterat mig på användningen av och innebörden av ordet objektifiering, därav min fixering vid detta.

    Detta med värdering av manligt och kvinnligt är dock mer central för den poäng du vill göra eftersom du hävdar att det är rimlig att man fokuserar på att värdera manligt och kvinnligt lika. Problemet med detta, att behandla manligt och kvinnligt lika är att vårt ekonomiska system och vårt moderna levnadssätt kräver att kvinnor tar del av den manliga delen av samhället (alla kan inte arbeta i omvårdnadsyrken). Kvinnors plikt kan inte längre vara att föda barn hela livet, man kan välja hur många barn samt planera när. Även om kvinnors föräldraskap ser annorlunda ut än männens vilket biologin gör nödvändigt så kan vi inte ha en kvinnlig identitet i kraft av typiskt kvinnliga kunskaper som att uppfostra barn. Vi måste utveckla en kvinnlig identitet som parasiterar på det som tidigare varit manligt dvs. arbete utanför hemmet. Nu gäller visserligen ditt resonemang ändå eftersom du tar in i beräkningen att kvinnligt och manligt är kulturellt och föränderligt, och eftersom vi ser att det finns en klar uppdelning mellan manliga och kvinnliga arbeten (alltså jag menar det är fortfarande relevant att hävda att vi ska värdera manligt och kvinnligt lika). Men särartsfeminister har ofta en syn på manligt och kvinnligt som att det är de traditionella rollerna som ska värderas lika utan att beakta förändringar i manlig och kvinnlig identitet, vilket jag tycker i viss mån kan låta vettigt för moderskap är forfarande viktigt men inte alls en fullständig analys i ett modernt samhälle.

    Anledningen att jag inte kommenterade så mycket din huvudpoäng är att jag i stora drag håller med om den. Inte så kul att kommentera det man håller med om ju… roligare att bråka.

    Ska läsa ditt inlägg om härskarinnnan-slavinnan ordentligt senare. Jag skummade igenom det och det såg intressant ut!

  13. Förtydligande: Jag delar inte din försiktighet i att hävda skillnader beror på biologiska förutsättningar. Däremot håller jag med i svårigheten att avgöra om visst givet beteende är biologiskt betingat eller kulturellt, eftersom en sammanblandning.

  14. jag håller med om att det är roligare att bråka. Men som vi ser är det lätt att missförstå varandra.

    Nu förstår jag lite mer av vad du menar. Och det är en intressant kritik du kommer med.

    Som du påpekar så skiljer vi oss i hur mycket vi tror att biologin styr oss. Jag tror mer på att kulturen kan förändras och där med att det inte är ett problem att kvinnor agerar som män. Denna skillnad tror jag inte vi (mänskligheten) kan lösa ännu eftersom vi har inte tillräcklig kunskap och förståelse om detta.

    Jag menat att just eftersom vi kan avgöra om detta så kan vi inte heller värdera dem. Även om vi kan se att visst sätt att bete sig fungerar sämre i praktiken för vissa individer. Om vi skulle komma fram till att det finns ett beteenden som är kopplade till kön och dessa beteenden innebär en strukturell diskriminering av detta kön då kanske det är rätt att arbeta emot detta.

    Men innan man har en gedigen förståelse för sådana saker kan man inte göra annat än att låta varje individ välja själv och stå för konsekvenserna för sitt val.

    Det intressant är ju dock att det finns tydliga mönster för kvinnligt resp. manligt beteende. Det finns för- och nackdelar med båda. Som vårt samhälle ser ut idag så är det bättre att bete sig som en man. Om könsbeteendet är biologiskt bestämt så tvingar i så fall samhället kvinnor att bete sig onaturligt.

    En annan fråga som jag brukar fundera över är att även om ens beteende till stor skulle vara socialt/kulturellt bestämd så tror jag detta bestäms tidigt i en liv. Det innebär att för individer så är ett kulturellt inprogammerat beteende i praktiken det samma som ett biologiskt inprogrammerat beteende.

    Ytterligare än fråga är huruvida biologi är något man ska ta hänsyn till i moraliska frågor. Är moralen underställd biologin eller står den över den. Om det senare så öppnar man för artförädling. Den tidigare innebär någon slags fatalism där man helt enkelt kan hänvisa till att det är människans natur att döda. Var drar man gränsen mellan dessa?

  15. jag efterfragar ”neodifference feminism”, att just eftersom det finns biologiska skillnader mellan men och kvinnor so kravs universella rattigheter dar man tar storre hansyn till dessa skillnader istallet for som venstern sagt att sodana skillnader finns inte.

    Inom ett par miljoner ar kommer mennens Y-kromosomer krymt och blivit av so dalig kvalite att det knappt finns ngra men kvar. Men vi behover inte vanta so lange po att problemet med jamlikhet mellan koenen loser sig sjalvt. Tacka vet jag Fukuyamas farhagor, snart kommer alla barn goras i provror och alla manniskor far prozak so kan vi alla go omkring o vara nojda. 😉

  16. ”Som vårt samhälle ser ut idag så är det bättre att bete sig som en man. Om könsbeteendet är biologiskt bestämt så tvingar i så fall samhället kvinnor att bete sig onaturligt. ”

    Det kanske inte är bättre, men det är mer accepterat tänker jag.
    Några funderingar efter att ha läst er konversation (ursäkta att jag dyker in lite sent):

    I ett samhälle där pengar är så viktigt (som vårt) och där vi gör mindre och mindre för oss själva så att säga (självhushållning som att koka egen sylt, baka bröd, bygga egna hus, dass o s v) så blir det ju automatiskt så att det som kvinnan gör i dagens samhälle (stannar hemma mer med barn än mannen i allmänhet) till något som vissa ser som negativt eftersom man (av ngn konstig anledning) tycker det är så viktigt att tjäna pengar.

    Mannen är inte tvungen på samma sätt att bygga på det gemensamma huset däremot får de flesta par så småningom barn.

    Själv tänker jag att vi kompletterar varandra och att om man nu ska sträva efter ett samhälle som är mer jämlikt i ekonomiskt hänseende, så kanske det inte vore så dumt med gemensam beskattning och gemensam ekonomi inom familjen så att ingendera behöver halka efter för att den gör mer oavlönat arbete än den andre?

    Bara en spontan tanke…

    Jag skulle gärna se att fler gjorde mer hemma, för miljöns skull och för vår psykiska hälsas skull…
    Mer blåbärsplockning, mindre förskola. 🙂

  17. Jag anser att ett bra samhälle möjliggör för människor att själva välja i så hög grad som möjligt hur de ska leva. Det innebär att det ska vara möjligt att leva som hemmaperson, oavsett kön, men även att göra karriär, oavsett kön.

  18. Jag med tror jag. Fast det där med karriär förstår jag mig inte på, håhåjaja… Att lära sig ta mer ansvar är en viktig del av livet. Ju mer man utvecklas som ansvarstagande människa, desto mer kommer man att bry sig om andra än sina närmaste eller bara sig själv.
    Ego-samhället är läskigt!

    Så länge ens karriär eller ens uttryck för sitt personliga val inte skadar andra människor så är jag med på det. Men när våra val gör att andra blir exploaterade eller då vår livsstil skadar jorden vi lever på och de framtida generationerna som kommer att leva här, då har det gått överstyr.

    Det känns lite som att likhetsfeministerna (som en del kallar dem) fått för sig att jämlikhet är när vi alla ska bli lika egoistiska…
    Jag tycker det vore trevligt om vi alla blev mer jämlika på så sätt att vi brydde oss mer om våra barn och naturen och medmänniskor och mindre om att skaffa oss prylar för de gör oss inte mer tillfredsställda eller lyckliga i livet.

  19. Orkade inte läsa igenom texten ifråga, utan kom in på alstret genom en simpel google sökning men kan försöka besvara varför feministerna ser ned på särartsfeminismen genom simpel punktform:

    1. Likhetsfeminismen är tillhörande nuvarande system dvs likhetsfeministerna sitter vid köttgrytan.

    2. Moderna feminister är tillhörande kultur Marxism medan särartsfeminismen generellt försvaras av ”högerextremer”, dvs ”vänster” mot ”höger”.

    3. Modern feminism skapades av kapitalister tillsammans med Marxister (dessa två grupper konkurrerar ej med varandra, utan bara genom illusion). Eliten/plutokraterna ville ha ut kvinnor i arbete för att dessa ska betala skatt, lönedumpa samt konsumera. När kvinnorna lämnar hemmet så kan systemet i fråga (dvs de som äger media, bokförlag osv) sköta uppfostran av barnen. kvinnan luras till att hon ”tillåts” att slava, samt att genom den moderna feminismen får hon också skolning i ideologiska åsikter.

    “It [feminism] is mixed up with a muddled idea that women are free when they serve their employers but slaves when they help their husbands.”

    ~G.K. Chesterton

    In a recent interview with The New American (June 12, 2006), Aaron Russo, currently of America: Freedom to Fascism fame, reports how he once defended his sympathy with the women’s movement and with equal opportunity to an unnamed member of the Rockefeller clan. Russo describes the chilling response: “He looked at me and said, ‘You know, you’re such an idiot in some ways. We … created the women’s movement, and we promote it. And it’s not about equal opportunity. It’s designed to get both parents out of the home and into the workforce, where they will pay taxes. And then we can decide how the children will be raised and educated.’

    1. Ok. Det var ju ärligt och oförskämt att uttrycka att du inte orkar läsa det jag skrivit. Är jag mindre oförskämd om jag säger att jag läst ditt dravel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s