Tidigare har jag skrivit om republikanismen som vänsterns räddning. Enda sen dess har jag funderat på om jag själv är republikan.
Republikanismen, som inte är det samma som det amerikanska Republikanska partiet, skiljer sig från liberalismen på så sätt att där liberalismen värnar om individens frihet från tvång så värnar republikanismen om den autonoma individen. Det fina med liberalismen är att den ganska klart avgränsar vad staten får göra, särskilt om man endast fokuserar på negativa rättigheter. När positiva rättigheter kommer in i bilden blir det hela mer diffust och det finns ett problem med själva konceptet rättigheter i och med att rättighet efter rättighet läggs till på listan utan att de motsvarande skyldigheterna nämns. Problemet uppstår på grund av att det är staten som står för upprätthållandet av såväl rättighet som skyldighet och staten tar upp skatt. Detta innebär att staten hamnar i fokus av rättighetstänkandet och framstår lätt som den enda egentliga lösningen. Eftersom upprätthållandet är så pass indirekt, genom skatt, framstår rättigheterna som gratis eftersom vi aldrig direkt upprätthåller någon rättighet. Våra skyldigheter är alltså indirekta och det innebär att det är lätt att helt enkelt kräva rättighet efter rättighet utan att tänka på kostnaden för skyldigheten.
Republikanismens mål om den autonoma individen är å andra sidan ett rätt luddigt begrepp. Man kan ju fråga sig såväl vad som utgör en autonom individ som vad som ger en autonom individ. Perspektivet öppnar för en relativt aktiv stat men samtidigt får staten inte inkräkta alltför mycket på individernas autonomi. Det innebär att det blir svårare att vara kategorisk i t.ex. sin kritik av en (alltför) omfattande stat. Men det är också närmare människans situation. Det finns inget enkelt svar på vad som utgör en människan och hur man bäst lever sitt liv.
Det är dock inte detta som tidigare fått mig att välja bort republikanismen utan det att enligt republikanismen bör alla medborgare delta i samhället ett krav som inte finns i liberalismen. Liberalismen låter alla välja själva hur de ska leva och det tror jag är viktigt och jag tror inte att alla bör vara del av politiken. Dels kan inte alla av olika skäl inte minst tid, dels vill inte alla. Man måste inte vara intresserad av politik för att medborgare. Men jag insåg plötsligt att det inte måste innebära att man är deltar i politiken för att vara en aktiv medborgare. Snarare handlar det om att alla medborgare, som jag skrev, bör delta i samhället. Det är alltså det aktiva civilsamhället som republikanismen fodrar. Detta kan ske på en mängd olika sätt det viktiga är att man inte stänger sig inne. Det kan vara genom att driva ett företag eller vara aktiv i en förening lika väl som att vara aktiv i ett parti. Det viktiga är att människor är aktiva i det som de anser vara viktigt. Detta är att bygga samhället spontant underifrån. Statens roll blir då att se till så att lag och ordning fungerar. Att man kan kräva detta av människor bygger på det faktum att alla som lever i ett samhälle får del av en massa saker som de inte direkt har hjälpt till med som infrastruktur, bostäder etc.
Man kan fråga sig hur detta skiljer sig från liberalismen och som jag tidigare skrivit är skillnaden egentligen inte så stora. Men det finns dels en skillnad i att man inte tittar på rättigheter per se utan vad som ger en autonom individ/medborgare och dels att denna autonoma aktiva medborgare fodras ta del i samhället och på så sätt aktivt upprätthålla det genom att delta i det. På så sätt kommer man bort från föreställningen att staten är lösningen på allt och i stället sätts civilsamhället i fokus. Jag tror också att det är nödvändigt att explicit klargöra att människor aktivt måste delta i samhället för att det inte ska eroderas och detta är ett stort problem för liberalismen. Ur det liberala perspektivet tas de aktiva medborgarna för givna och så tycker man inte det är så farligt med de enstaka individer som inte vill delta. Men det finns tydliga tecken på att i det senmoderna samhället kan man inte lita på det och republikanismen skulle då vara ett bra alternativ (särskilt som begreppet ‘liberal’ börja bli lite väl luddigt).
Så det verkar helt enkelt som jag blivit republikan. Nu är det bara att börja fundera på hur autonoma medborgare ska ordnas på bästa sätt.
Björn Axén 
Detta låter intressant, men jag får några frågor.
Den enklaste är nog en fråga kring etiketterna. Hur står är vitsen med att byta ord för att liberal är luddigt, när republikan ofrånkomligt får tankarna på den som inte är mycket insatt i statsvetenskap att tänka på just det amerikanska partiet republikanerna? Lite som att vara skarpskin, en titel man aldrig slutar behöva förklara.
Sen undrar jag lite över vad som händer med de individer och grupper av individer som inte vill, men framförallt de som inte kan delta och ta vara på sina intressen? Ordnar man företrädargrupper för dem eller får de fäkta för sig själv. Jag förstår att inte tanken är att alla som inte deltar ska lämnas till vargarna, men om hela idén är att man ska delta, så undrar jag vad som händer med de som inte vill och kan delta.
Angående sharp skin-frågan så visst finns en likhet men bara ytligt. Subkultur handlar om identitet i första hand medan ideologier handlar om hur man ser på världen. Sharp skin fungerar bra om man vill vara skinnhead utan att vara rasist och man får uppmärksamhet etc. Det betyder att det finns ett praktiskt kommunikativt problem iom. att man måste kommunicera vad ”republikanism” är. Men å andra sidan så måste man alltid det när det gäller politik. Om man säger att man är socialist, liberal eller vad som helst så måste man avgränsa det mer. Man måste kanske inte heller kalla sig republikan. Man kan t.ex. kalla sig liberal men utgå från mer republikanska principer. Det är inte så stor skillnad som sagt. Men det är mer en fråga om retorik och den bör alltid anpassas till sammanhanget.
Den andra frågan är så klart lite knepigare och jag har verkligen inget fullständigt svar på den. Men som grundläggande princip handlar det här om man ur det republikanska perspektivet *ska* försöka få folk att delta medan man ur ett liberalt perspektiv *inte* ska det. Det finns helt enkelt en ideologisk fordran i det republikanska perspektivet som inte finns i det liberala. Hur detta ska gå till är en relativt öppen fråga som måste diskuteras och som inte alls är klar hur den ska lösas. En grundprincip är dock att det inte kan vara betvingande (coercive) vilket betyder att människor inte ska stängas ut från samhället bara för att de inte deltar. Men det öppnar iof. för frågan om t.ex. medborgarskap och där med rösträtt kräver någon slags motprestation. Dessa frågor kan inte avgöras på annat sätt än deliberativt, alltså genom diskussion i samhället och genom de demokratiska institutionerna.
Jag förstår vad du menar med att Den retoriska frågan.
Så svaret på min andra fråga är helt enkelt att man ändå vill att de ska delta. Inte så uttömmande, men jag förstår att det är en svår fråga. Så du säger i princip att du vill att folk ska delta?
Men då har jag en ny.
Erkänner republikanismen att alla har olika förutsättningar att delta och i så fall, har kvalitén på deltagandet någon betydelse för dess syfte?
Om den inte har det, så alla kan delta på lika vilkor, så förstår jag inde signifikansen i deltagndet. Om kvalitén har betydelse så förstår jag inte hur republikanismen kan mäta sig med liberalismen i jämställdhetssynpunkt. jag är mycket nyfiken!
Som jag skrev i inlägget så handlar så kan man delta på en mängd olika sätt. Jag tror att det i praktiken inte blir så stor skillnad mot idag. Skillnaden ligger i att man i republikanismen lyfter fram de olika formerna av deltagande, civilsamhället, vilka är nödvändiga för det liberaldemokratiska samhället och som liberalismen förutsätter men inte inte betonar eller har svårt att betona utifrån sina premisser. Det handlar alltså inte om formellt organiserande från statens sida, alltså uppifrån, vilket skulle vara fascistiskt/kommunistiskt/socialistiskt(?).
Själva idén som jag tycker är viktig är att fokus för lösningar flyttas från staten till medborgarna men där staten fortfarande har en roll men som varierar i frågor.
Republikanismen är alltså som en religion. Tex kristendomen. Alla skall delta, vad som händer med dem som inte går till kyrkan är man inte intresserad av, möjligen i form av någon slags halvintressant mission, men har man missionerat och de ändå inte vill delta så kan de skylla sig själva eller?
Det var en konstig definition på religion eftersom du menar att mission och religion är samma sak (det stämmer inte eftersom många religionen inte är missionerande). Däremot kan t.ex. en religion som kristendomen som försöker få med alla i en gemenskap vara ett bra sätt att bygga ett fungerande samhälle. Kristendomens mission att alla ska vara med och delta kan då ses som en anledning till att kristna samhällen fungerar rätt bra även i sin sekulära liberala form. I republikanismen lyfts denna aspekt fram vilket den inte gör i liberalismen där den försvinner samtidigt som man implicit antar att människor ska samarbeta vilket man löst t.ex. genom nationalism.
Spontant så gillar jag det här. Det verkar vara i linje med vad jag tror på. Zoon politikon. Det låter som de grekiska statsstaterna. Men jag behöver sätta mig in mer i vad republikan står för, innan jag kan säga något med säkerhet.
Rättigheter och skyldigheter är en sak jag har lyft fram i diskusioner på andra håll. Läs gärna länken som finns på min blogg till en text av Slozjenitsyn där han menar att vi behöver börja fokusera på de mänskliga skyldigheterna.
Jag tror som sagt att republikanismen är hela det moderna samhällets räddning. Det är något som såväl vänstern, liberaler och kanske då även högerradikaler (vad ska man använda för term) kan enas kring.