Till husnegerns försvar

eller Det falska medvetandes paradox

Det finns en åsikt som är rätt vanlig bland samhällsvetare* att förtryckta grupper, så som kvinnor, invandrare (i sverige), svarta (i USA) etc.  inte kan vara höger (liberala som t.ex Fp i Sverige, eller i t.ex. USA republikaner). Personer som Nyamko Sabuni och Condoleeza Rice beskrivs uttryckligen som ”husnegrer”. Man menar att eftersom det inte ligger i dessa personers intresse att föra en högerpolitik så har de antingen sålt sig till djävulen för att få egna fördelar eller så lider de av falskt medvetande.

Det intressanta med denna ståndpunkt är att de man vill befria från förtryck är dem vars omdöme man mest förtrycker. För det följer ju av detta att det endast är dem som inte är förtryckta, typ heterosexuella, vita, framgångsrika män, som själva har möjlighet att göra politiska val. Ju mer förtryckt man är desto snävare är ens möjligheter att själv komma fram till en ståndpunkt. Man underkänner alltså de förtryckta personer som man vill frigöra att tänka själva. Det är detta jag syftar på med det falska medvetandets paradox.

Det falska medvetandet förutsätter att man tror att det finns objektiva, verkliga, preferenser och dessa formas av ens position eller identitet i samhället. Alltså att människor vill saker som de inte behöver vara medvetna om att de vill. Problemet är att objektiva preferenser endast är teoretiska. De är konstruerade i en teori och det är endast utifrån denna teori som man kan fastslå vilka objektiva preferenser en person har. Det är nu som paradoxen klarnar.

Man har en teori om vad människor faktiskt vill ha, vara sig de själva vet om det eller inte, och när människor inte visar sig vilja detta drar man slutsatsen att de antingen är korkade eller ljuger för sig själva – falskt medvetande. Så när man står inför det faktum att en av de förtryckta som ska befrias inte håller med en så måste man göra något. Antingen kan man förkasta sin teori om objektiva preferenser eller så kan man helt enkelt rädda teorin med hjälp av det falska medvetandets princip vilket innebär att man måste underkänna de förtrycktas förmåga att tänka. Nu kan man ju inte gå med på att man själv, som ska befria de förtryckta, kan vara så pass hemsk att man underkänner de förtrycktas förmåga att tänka, det skulle ju vara, sexistisk, rasistiskt etc, utan man räddar teorin med det som Gramsci kallade Hegemoni och Steven Lukes kallat maktens tredje ansikte. Alltså att det finns en makt som gör att människor inte går med på de befriande teorierna och gör uppror mot makten.

Alltså följer det logiskt, eftersom man själv inte är förtryckande och teorin faktiskt visar vilka preferenser människor har, att den dominerande kulturen, strukturen etc. är en förtryckande, och där med illegitim, maktapparat. På så sätt har man bevisat att liberalism är fel och att endast giriga, vita heterosexuella män kan välja att vara vara liberaler. Vem det är som lider av en illusorisk bild av verkligheten låter jag läsaren avgöra.

*I min seminariearbetsgrupp på fyra personer har två uttryckt denna åsikt och en tredje har yttrat åsikter som tyder på en liknande uppfattning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s