Liberalism och skräck

Mattias Svensson, redaktör på Neo, skrev för ett litet tag sen om vad han kallade Ior-liberalism då han argumenterade mot den sk. skräckens liberalism som företräds (enligt Svensson) av Karl Palmås och Johan Karlsson.

Till att börja med så förstår jag inte riktigt vad denna skräckens liberalism tillför eller varför man ska dela upp liberalismen i dessa kategorier. Karlsson skriver ju själv att de han kallar panglossliberalism (här alltså motsatsen till skräckens liberalism) är en halmdocka. Liberaler som Rawls, Hayek och Berlin skriver han står med ett ben i vardera kategori. Det torde alltså vara så att inom liberalismen finns båda dessa tendenser – fruktan och förhoppning. Det handlar nog snarast om i vilken kontext man verkar. Och vilken liberal är inte orolig för statens möjligheter till förtryck?

Hur som helst menar jag att rädsla och skräck är ett hot mot liberalism. När människor fruktar något är de beredda att offra sådant som de annars inte skulle offra. Man offrar frihet för beskydd. När man anar ett hot, vilket inte behöver vara ett verkligt hot, så vill man undvika eller neutralisera det. Ofta anses staten genom sin förmåga att rikta samhällets resurser vara det lämpligaste verktyget för att neutralisera hotet. På så kan genom rädslan statens maktbefogenheter utökas på grund av människors rädsla. Att utgå från rädsla eller vrede är vanskligt och jag skulle säga att det är oliberalt – och oförnuftigt. Och detta kan lätt bli skrämmande. Det är detta scenario som liberaler bör frukta; men vilken liberal fruktar det inte?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s