Marxism som mysticism

Varje gång jag sätter tänderna i ett marxistisk verk förundras jag över det krångliga språket*. Det är som att som marxist ska man vara svårförstålig. Detta är intressant inte bara då det visar vilken elitrörelse marxism handlar om. Det är på något sätt så att man vill bli förstådd snarare är det en fantastisk grund för ständiga trätor om vad man egentligen menar. Dessutom är det ju ett bra maktmedel när det endast är en elit som förstår vad som är bra för människor. Nu tror jag inte att detta är en medveten strategi från marxisters sida och inte tror jag heller att de egentligen vill bråka om vad man menar men det ingår i den marxistiska teorins ontologiska och epistemologiska grundförutsättningar och immanenta logik (argh jag försökte men jag får inte till den där abstrakta intellektuella mysticismen).

Själva grundidén med marxismen, i allmänhet, verkar vara att världen inte är som den ser ut att vara. Vi är så att säga fångade i samhällets illusion och att det underliggande, det verkliga måste avslöjas. Detta kan då många olika uttryck – lika många som de marxistiska tolkningarna…

När man försöker tränga in under samhällets illusoriska slöja så finns det inget som säger att man finner en djupare sanning. Att genom nya ord, dekonstruktioner av gamla ord och användande av gamla ord på nya sätt beskriva en annan värld är en mycket vansklig affär och sen agera som att denna språkliga konstruktion är en avslöjad sanning är än vanskligare. Speciellt om dessa konstruktioner är medvetet skapade utifrån ett särskilt normativt paradigm. Det förstår så klart dessa teoretiker och hävdar att hela, allt i, samhället är sociala konstruktioner och man aldrig kan vara objektiv. Det finns en del poänger i detta men det är inte så mycket att de avslöjar en sanning som att de skapar en ny social konstruktion som egentligen endast finns i medvetandet hos de personer som förstått argumentationen. Här har vi en förklaring till dels varför marxism inte fungerar, den stämmer inte med verkligheten utan försöker skapa en ny; dels varför marxister har så svårt att hålla med varandra, de skapar olika verkligheter; och kanske också varför språket är så krångligt. Om man istället hade uttryckt dessa tankar i vardagsspråk hade tankarna framstått som banala och befängda eftersom de inte tillhör vardagens illusion. Genom att skriva på detta krångliga sätt måste läsaren arbeta med att förstå och sätter sig på så sätt in i det nya paradigmet som utgör den alternativa verkligheten. Det krångliga språket är så att säga en labyrint som leder till en mystisk skuggvärld där samhällets orättvisor avslöjas.

*Jo jag har just börjar läsa ”Hegemonin” av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. Jag satt på Café Edenborg i Gamla stan där boken stod som skyltexemplar i fönstret brevid mig. Jag kunde inte låta bli att sätta tänderna i den. Fin utgåva är det också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s