Förnuft och känsla

Vad förenar Edmund Burke, Robert Nozick och Naomi Klein?* Jo Gradualismen. Den enda vettiga tanken spungen ur konservatismen. Tanken kommer ur Burkes kritik av den liberala franska revolutionen och det är inte en konstig tanke. För när är det egentligen bra med en chockartad revolution? När krävs det egentligen mer än gradualism?

En förändring har alltid vinnare och förlorare. En radikal förändring innebär att vinnarna vinner mer och förlorarna förlorar mer eftersom de starka har lättare att hantera förändringen även om förändringen i sig leder till andra maktförhållanden. Den graduella förändringen är att föredra för både starka som svaga.

Men när detta är fastslaget så skiljer sig snabbt de olika ståndpunkterna. Utifrån det konservativa hållet handlar gradualismen om att samhället inte ska förlora sina rötter. Samhället ses som en organism uppyggd av de olika individerna som hålls samman av en gemensam identitet i kultur och historia. Detta innebär en graduell utveckling där de gemensamma identitetsvärderna inte kan utmanas hur som helst. Utifrån denna horisont kan det vara svårt att i egentlig mening utveckla samhället eftersom det inte finns någon egentlig grund att kritisera det. Jämförelseppunkten är så att säga en idealbild av det rådande samhället där delarna skulle kunna göras bättre.

Den liberala och socialismen har en annan utgångspunkt nämligen den om förnuftets möjlighet att utröna vad som är det bästa. Problemet för dessa perspektiv är som sagt att de inte hyser någon spärr mot sina egna idéer vilket om inget hindrar dem leder till att de förändrar allt för mycket allt för snabbt vilket kan få förödande konsekvenser. Lösningen är alltså att låna in konservatismens skepticism mot nya idéer vilket då t.ex. Nozick påpakar är rationellt eftersom det är så svårt att se hur något kommer falla ut. Det är bättre att reformera i små etapper.

Konservatismen skiljer sig som sagt från de båda andra perspektiven i det att den inte grundar sig i förnuftet. Det är svårt att säga vad den egentligen har sin grund men jag skulle svara det är känslan som är den konservativa utgångspunkten.

När detta väl är gjort måste jag säga att det inte finns mycket till förnuftiga argument kvar för det konservativa perspektivet. Detta är den ståndpunkt Hayek intar. Men detta innebär också att i de respektive ideologierna finns nu en konservativ draksådd. De konservativa inslagen i slår sina klor i både socialister och liberaler.

Detta känslans perspektiv kan alltid finna en plats. Det är aldrig så att vi har ett absolut säkert förnuftigt svar att komma med och då är känslan det som får avgöra. När känslan är det avgörande blirförnuftet sekundärt och fungerar som efterrationalisering. Det är denna utgångspunkt i känslan om vad som är rätt och som får företräde framför fönuftet som gör populistiska partier vanligen till konservativa partier.

Jag tror också att det är så att nu när det socialistiska förnuftet visat sig så fel så uppstår ett kollektivistiskt tomrum som inte kan fyllas liberalismens individuella perspektivet. Då finns konservatismen som ideologi att fylla detta tomrum. Problemet är som sagt att det inte finns så mycket förnuft i denna tradition.

Knappt tjugo år efter Fukuyamas deklaration om historiens slut har inte något förnuftigt alternativ till liberalismen dykt upp. Men historien fortsätter likt väl i en kamp mellan förnuft och känsla.

*som alltså kan låtas representera konservatismen, nyliberalismen och socialdemokratin/socialliberalismen.

Annonser

6 reaktioner på ”Förnuft och känsla

  1. Intressant inlägg, jag vill dock invända mot att gradualismen är det teoretiskt optimala alternativet i alla lägen.

    Samhället är egentligen ett enormt spelteoretiskt system, och om man använder sig av gradvisa förändringar kommer man till slut nå en punkt då man når en slags jämvikt som tycks vara det optimala för alla parter tillsammans. En gradvis förändring från detta jämviktsläge kommer bara leda till ett tryck att återgå till jämviktsläget.

    Detta jämviktsläge behöver dock inte vara den optimala politiken, den kan finnas andra jämvikstlägen som är bättre, men det skulle kunna krävas en revolution för att nå dit.

    Jag har byggt system som går ut på att hitta liknande jämvikstlägen. Man kan då använda sig av en evolutionär gradvis process för att hitta ett lokalt jämviktsläge, men när man hittat detta jämviktsläge så bör man inte alltid nöja sig, då kan man göra revolution och se om det går att hitta ett bättre jämviksläge. Detta är ju gratis i datorsimuleringar, i det verkliga samhället kostar det ju enormt så det är inte så att jag föreslår revolution. Men det är bra att inse gradualismens begränsningar.

  2. Jag kan gå med på detta argument men det är som du säger extremt teoretiskt. Det finns tre problem. Först och främst är det ju svårt att veta vad som skulle vara det optimala samhället. Sen kommer frågan om kostnaden att ta sig till denna andra jämvikt. Och för det tredje så tror jag det utifrån olika moraliska positioner finns olika optimala lösningar och att dessa mycket väl kan vara inkommensurabla.

  3. Jo visst, du har rätt. Vad som är ett bra och dåligt samhälle är ju en värderingsfråga och kostnaden för en revolution överstiger förmodligen nästan alltid den förväntade vinsten.

    Men betänk hur det var i östblocket, där visste de att västblocket var ”bättre” och de förändringar som skedde måste nog beskrivas som revolutionära i sin natur, även om de inte var så våldsamma. Kostnaden kunde hållas nere eftersom det gamla systemet visste att de hade förlorat. Kommunisterna gav snabbt upp.

    Men om läget vore annorlunda, om kommunismen inte hade några yttre hot, så skulle kanske kommunismen kunna överleva extremt länge. Då hade en revolution kunnat vara enormt kostsam och ingen skulle kunna vara säker på att resultatet skulle bli bättre, det enda man hade kunnat lita på vore någon form av teori. Samtidigt tänker jag nog att en revolution i ett sådant läge vore önskvärd.

    Men ur västvärldens perspektiv ter sig en revolution som enormt avlägsen, men vem vet, om några hundra år så, i en stagnerad ekonomi och frustrationer som byggs upp från diverse politiska minoriteter..

  4. Frågan handlar kanske om hur man definierar revolution. Revolution har flera innebörder. Jag tänker i första hand på en våldsam och snabb revolution där människor inte hinner anpassa sig.

    Ett annat sätt att använda revolution menar på ett fundamentalt idéskifte. Ungefär som det som hände i östeuropa eller för den delen i västvärlden under 80-talet. Detta är mer en föreställningarnas revolution och jag tycker nog att det är mer träffande att tala om paradigmskifte.

    Efter ett paradigmskifte vill man ändra samhället efter de nya föreställningarna. Detta bör ske graduellt och inte med en revolution.

  5. Pingback: Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s