Den förblindande känslan

Mattias Svensson undrar över vänsterns hat och besvaras av Christoffer Ejnermark som menar att hatet är drivkraften för att omstörta samhället – revolutionens kraft. Frågan som då kommer är mot vad hatets riktas. På det svarar jag:

Som jag förstått marxistisk teori (vilket visserligen är ett stort trassel) är klass en fråga om relationer. Här skillnaden mellan ”de som äger produktionsmedlen/de dominerande/borgarna” och ”de som måste arbeta/de dominerade/proletärerna”.

Att hata en klass är en knäpp konstruktion. Eftersom det handlar om en relation så är det alltså den relation som hatas. Eftersom det är borgarna som tjänar på relationen är det de som upprätthåller den. Man hatar alltså inte borgarna per se utan den struktur de upprätthåller. Tyvärr missas ofta detta i diskussionen.

Att detta bygger på en absurd ontologi och epistemologi är en annan fråga (som jag har diskuterat bland annat här & här).

Att en liberal ogillar hat medan en marxist gillar det är inte så oväntat. Liberaler älskar rationaliteten och utgår från individen medan vänstern ofta utgår från en känsla av orättvisa där kollektivet är den analytiska enheten. De blå kalla rationella liberalerna, de röda kämpande socialisterna*. Jag vill poängtera att socialister inte är emot rationalitet (inte alla i alla fall) men betonar att känslan är något som ofta styr förnuftet. Detta ingår i analysen att individer är bunden av krafter som den har svårt att upptäcka; som klassstrukturer, patriarkat, det undermedvetna. Det finns alltså inte mycket till fri vilja. Eftersom liberala värderingar i mångt och mycket bygger på en idé om en (relativt) fri vilja är detta en effektiv kritik.

Detta precis som att i en liberals ögon är det galet att hävda att en känsla som hatet leda ens politiska analys. Känslan får inte vara mer än en drivkraft, aldrig ett analysverktyg. Jag tror här de flesta liberaler och socialister kan hålla med varandra.

Men när det gäller den starka destruktiva känslan hat skulle jag säga att det är annorlunda. Den är liksom kärleken en mycket stark kraft, svår att tygla med förnuftet. De båda är förblindande krafter. Varken kärleken eller hatet har en plats i den rationelle analysen. Kill your darlings!

* Här kan vi skilja ut nationalsocialister som föraktar det rationelle och dyrkar känsla och handling.

Annonser

5 reaktioner på ”Den förblindande känslan

  1. Tack för ett intressant inlägg!

    Jag saknar dock ett historiskt perspektiv, eftersom jag inte alls är övertygad om att liberalismen är mer rationell än säg marxismen. Man skulle gott och väl kunna påstå att mycket av den liberalistiska visionen bygger på känsla av rättvisa. Och det är väl här problemet med rationalitet versus irrationalitet kan förnimmas. Mycket av liberalers verbala frånsägande av hatet idag ter sig väldigt motsägelsefullt med tanke på deras egna betéende.

    Om vi tittar endast på marxismen som teori så är den i sin dialektiska utgångspunkt i från den materialistiska världen väsentligt mer rationell än liberalismens metafysiska objektivism. Men man kan inte tala om varken eller, eftersom det snarare handlar om gradskillnad.

    När jag påpekar att Hatet är en mänsklig känsla som fungerar som en ögonöppnare för förtryck, gör jag det i åtanke på dess koppling till just kärleken. Men Hatet och Kärleken är som du säger i sig själv dåliga analysverktyg; trixet är att känslor som klasshat inte är en känsla i sig själv utan är själv en produkt av en rationell analys.

  2. Håller med Kristoffer om att det är ett intressant inlägg, och att bilden [kanske] (vilket iof är helt på sin plats) är litet kategorisk. Man kan så att säga tänka sig drivvis med irrationella liberaler (läs: objektivister) (som är irrationella genom att helt och hållet förkastar stora delar av ‘filosofin’; problemet med fri vilja, fenomenologin, antagande om att vi föds ‘tabula rasa’ etc. etc. (trots att de tror sig vara de mest rationella av alla))och drivvis med rationella socialister. Det hela beror givetvis på att det finns mängder av (teoretiska) diskussioner som inte nått sin ändpunkt eller ens börjat närma sig den samt att vissa begrepp används på olika sätt. Jag anser t.ex. att det är otroligt naivt att förneka strukturers existens och dess påverkan på mänskligt handlande.

    Hade lite bråttom, ha det 🙂

  3. Tackar för omdömet, både Christoffer och Patrik.

    Som Patrik påpekar är inlägget kategoriskt för poängen och inte så nyanserat då det behövs en större utläggning. När det gäller objektivister så håller jag med dig Patrik. Jag skulle säga att de blandar samman logik med rationalitet. Något kan vara helt logiskt utan att vara rationellt om det är fel premisser i grunden. Eftersom objektivister utgår från Ayn Rands tankar som en fundament av sanning så framstår de inte som så rationella då de aldrig ifrågasätter sina premisser. Det kan väl påpekas att Mattias Svensson gillar Ayn Rand men verkar inte vara objektivist, han är inte så fundamentalistisk och verkar endast ha henne som inspiration vilket inte är irrationellt.

    Men det jag talade här om var inte hur rationella liberaler eller socialister är utan hur liberaler resp. socialiser talar ser på rationalitet och känslor. Det är givetvis i stort sätt omöjligt att avgöra vilken av dessa grupper som beter sig mest rationellt. Utifrån sina respektive perspektiv beter de sig nog rationellt vilket ur den andres perspektiv ser irrationellt ut.

    Utifrån mitt perspektiv framstår egentligen ingen marxism som vettig. Jag kan förstå vad marxister säger utan att tycka det är bra. Men jag tror det handlar om vilken ontologisk/epistemologisk utgångspunkt man har och det är tråkigt nog svårt att ha flera. För att reda ut vilken utgångspunk som är den bästa för att analysera världen måste vi gå in i en mycket omfattande och snårig diskussion som jag tror egentligen bara handlar om var man satt ner foten för sin analys, medvetet eller omedvetet.

    Marxismen är mycket bra på att visa upp orättvisor i världen. Kanske allt för bra. Ur ett marxistiskt perspektiv ser världen verkligen orättvis ut. Detta kan mycket väl ge upphov till hat. Nu har jag aldrig kunnat gå med på en marxistisk analys då jag inte tycker den verkar så bra. Världen framstår inte som så hemsk som marxismen gör gällande.

    Marxismen ställer alltid upp människor mot varandra. Detta tillsammans med hatet som den väcker skapar en mycket destruktiv kraft som lätt skenar iväg. Christoffer, du säger att hatet väcks efter analysen men det förutsätter väl att man analyserar endast en gång för när hatet redan är där så liksom alla känslor färgar det analysen. Eftersom hatet är en så stark känsla så kommer den att färga nästa analsys. Om denna analys också väcker hatet så har man en ond cirkel av hatisk analys som förblindar en. Om man dessutom agerar utefter denna analys så är stor chans att målet är missriktat. Dessutom har starka känslor så som hat en tendens att göra en överseende med medlen för målet. Där har vi ett problem som marxistiska rörelser ofta drabbats av. Att säga att hatet är bra är mycket farligt enligt mig.

    Alla analyser innebär ett visst perspektiv. Eftersom man inte kan vara säkra på vilken analys som är den korrekta måste man ta del av andra analyser annars faller man i samma fälla som objektivisterna och måste med näbbar och klor försvara sitt fundament. Jag skulle säga att hatet omöjliggör att ta till sig andra analyser. Det ingår nämligen i hatets natur att förblinda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s