Den socialistiska logiken

Liberaler och socialister* verkar omöjligt kunna förstå varandra detta trots att de kommer från samma idébakgrund. Det är ett uppenbart fall av inkommensurabilitet. Detta leder till det intressanta fenomenet att båda använder samma ord men menar olika saker. Detta framförallt i synen på begreppen ‘frihet’ och ‘demokrati’ (se ”ordens undflyende mening”). Båda grupper tycker att det är mycket lovvärda saker och smutskastar varandra för att eftersträva motsatsen, t.ex att den andre egentligen är den gemensamma ärkefienden Fascismen** (allt blått blir brunt).

Detta är ett försök att utarbeta den ‘socialistiska logiken’, alltså vad är det som styr socialisters tolkning av världen och hur olika begrepp ska tolkas.

Själv tycker jag det liberala paradigmet är lätt att förstå. Det är en rad enkla principer som man ska följa, där individens frihet står i centrum, maktdelning och formella rättigheter†. Det socialistiska paradigmet är svårare att få fatt i. Den enda fasta punkten verkar vara kritken mot liberalismens/kapitalismens†† orättvisa. Det är just det som jag också tror är kärnan av problemet. Socialismens utgångspunkt är att liberalismen inte räcker, att den inte är tillräckligt radikal. Man ser orättvisorna och vill hindra dem. Utifrån orättvisorna vill man laga, reglera, världen. Det är alltså utifrån det liberala paradigmet som den socialistiska logiken kan spåras.

Det liberala paradigmet utgår från ‘absoluta/objektiva rättigheter’ vilket ger assymetriska maktrelationer beroende på subjektets makt i förhållande till andra subjekt. Individerna befinner sig på olika nivå men i ett objektivt jämställt regelverk. Resultatet är vertikala (och horisontella) maktrelationer. Det är detta som socialisten inte tycker är tillräckligt eftersom det bara ger en officiell och inte faktisk jämlikhet.

Det socialistiska paradigmet utgår därför från ‘relativa/subjektiva’ rättigheter för att åstadkomma jämställda symetriska maktrelationer oberoende av subjektets makt. Individerna alltid på samma nivå. Målet är helt horisontella relationer.

Eftersom den utgår från den sociala relationen är den socialistiska utgångspunkten (orättvisan) inte fast, den förändras efter varje situation. Detta medan den liberala utgångspunkten (individens frihet) inte flyttar sig (så länge inte definitionerna ändras så klart).

Den socialistiska synen är lockande. Om alla människor är lika värda så ska alla självfallet ha samma möjligheter, ha samma makt etc. Det är utifrån detta paradigm uppenbart att liberalerna antingen är onda eller blinda för vad deras system gör med världen. Men utifrån det liberala paradigmet ser man den godtycklighet som ligger inbakat i den socialistiska logiken. För om alla relationer ska vara jämställda, och man inte ska göra alla människor exakt lika dana‡, så måste maktutövningen vara beroende av det enskilda fallet. En enskild subjektiv bedömning utifrån den socialistiska logiken/moralen krävs för varje enskilt fall. Detta kräver att alla människor, åtminstone alla i maktställning, blir upplysta om det socialistiska goda.

Detta ger uppenbart flera problem, både praktiska och teoretiska. Om det är alla som ska upplysas om det goda så kräver det en intellektuell likriktning. Om det bara är en styrande elit som ska vara upplyst då får vi en upplyst diktatur. De historiska exemplen på detta är inget som behöver påpekas. Det teoretiska problemet är kanske ännu svårare. (Detta är samma grundproblem som jag beskriver i Maktproblemet) Om det krävs upplysning, vad är detta upplysta? Det verkar finnas en uppfattning om att man har funnit den goda sanningen likt en platonsk idé. Hur vet man att de upplysta har rätt? Så även om man lyckas upplysa alla om det rätta, hur vet man att detta är Det rätta?

Det behövs alltså något som begränsar den socialistiska logiken. Detta kan mycket väl vara ett liberalt ramverk, vilket är det vi ser i västvärlden. Detta förklarar varför det endast är inom den liberala strukturen som socialismen fungerar och varför socialisterna alltid är frustrerade över detta.

Liberalismen sätter alltså upp en formellt rättvist system där individerna har olika makt i relationen till varandra. Socialismen säger att detta inte räcker, men deras lösning är ouppnålig och leder till subjektiv relativ maktutövning utifrån en möjligt sann godhet (som man skulle kunna kalla godtycklig) när den inte är reglerad av ett liberalt ramverk.

Inom ett liberalt ramverk leder den socialistiska logiken till betonandet av positiva rättigheter vilket jag skrivit om här.

* Jag väljer liberalism/socialism istället för vänster/höger då jag tror att det är andra logiker för t.ex konservativa eller anarkister. Det finns ju både vänster- och högeranarkister och den konservativa logiken finns säkert även inom vänstern.

** Varken socialister eller liberaler är fascister, men eftersom de alla delar den västerländska idétraditionen kan man alltid hitta någon likhet mellan dem.

Terminologin för rättigheter i denna text är min egen. T.ex så är de ‘relativa’ och ‘absoluta’ rättigheter som det talas nedan inte de samma som inom inom juridiken.

†† Som en dela av maktdelningsprincipen är en av huvudpoängerna med liberalismen att dela upp den sociala strukturen i en politisk och en ekonomisk del där den politiska stftar lagar och den ekonomiska rör sig inom det regelverket. Alltså är den liberala staten även kapitalistisk.

Lika dana männsiskor kan man kanske ordna med kloning men det verkar socialister också vara emot.

Annonser

18 reaktioner på ”Den socialistiska logiken

  1. Väldigt bra skrivet och bra skrivet i allmänhet på resten av bloggen; men har den inte väldigt osexig layout?

    Man äter med ögonen också, eller hur det nu är man säger.

    Petter Thorin

  2. Tackar! Jo jag vet att den är rätt tråkig. Det är ironiskt nog för att jag är så petig med utseendet. Jag fann inga bra stilmallar och har inte orkat ta tag i layoutbiten än. Men visst att du påpekar det uppmuntrar mig att göra något åt det.

  3. Det kan vara värt att känna till skillnaden mellan ideologi och materialism i en sådan här diskussion. Dessa två är två motsatta ideologier.
    En ideologi är när tanken kommer först och sedan försöker man skapa verkligheten efter denna tanke.
    Materialism är när verkligheten kommer först genom att analysera den för att sedan komma fram till en tanke.
    Eller som jag själv brukar säga:
    Vilken ideologi man än väljer att följa så verkar det som det går åt pipan på antingen det ena eller andra sättet när man väl försöker sätta detta i system. Då är det bättre att strunta i ideologin helt och titta på systemet direkt för att se vad det är som faktiskt är fel och sedan jobba utifrån det.
    Liberalismen är ett tydligt exempel på en ideologi medan socialister följer marxismen som är en materialism. Därav den grundliga gången åt vart sitt håll.

    Angående våldsvänstern så finns det stark kritik bland socialister mot våldsvänstern. Framförallt trotskister http://sv.wikipedia.org/wiki/Trotskism bedriver stark kritik mot våldsvänstern. Bland kommunistiska grupperingar så har dock stalinister varit de som obestridligt synts mest. Det kan tyckas inte relevant att känna till skillnaderna mellan de olika kommunistiska inriktningarna, men dessa skillnader är som natt och dag.

    Stalinismen är det de flesta känner till med fascistiska metoder, diktatur, korrupt byrokrati osv. Trotskismen är väldigt noga med demokratin och vill stärka den nuvarande demokratin ytterligare genom att sträva för något som kallas demokratisk centralism. De använder aldrig våld som politisk metod. Det enda som dessa två delar gemensamt är planekonomin, men även planekonomin får helt skeenden beroende på dessa andra faktorer.
    Stalinismen är för en centraliserat styrd ekonomi medan trotskismen vill ha en decentraliserat styrd ekonomi.

    För att återgå till våldsvänstern så verkar dessa inte följa någon politisk linje. Frågan är om dom kallas varken vänster eller höger? De verkar främst vilja slå ner individuella rasister eller symboler för högern. Min personliga åsikt är att dessa är lika omedvetna som fascismens anhängare och i brist av alternativ till konstruktiva tillvägagångsätt ger denna missnöje och ilska sitt uttryck i rabiat förstörelse.

    Och efter detta inlägg så kan jag tänka mig att frågan uppstått var jag placerar mig politiskt så jag kan erkänna direkt att jag är trotskist, men det var kanske redan tydligt.

  4. Hej Hinken. Jag måste nog medge att vi antagligen talar väldigt skilda akademiska språk. Misstänker att du talar marxistiska vilket jag inte behärskar så bra. Det intressanta är att du verkar utgå från att ditt språkbruk är essentialistiskt korrekt vilket jag inte håller med om.

    Jag blir t.ex. inte klok på den här meningen: ”Liberalismen är ett tydligt exempel på en ideologi medan socialister följer marxismen som är en materialism.”

    Enligt mitt sätt att se på saken som jag också tror är den gängse utanför marxistiska kretsar är att liberalismen är ideologi, även marxism ses som en ideologi ofta då som en undergrupp till socialism. Men detta är mycket flytande så man brukar klargöra vad man menar i respektive resonemang. Vad man anser vara ideologi skiljer sig också.

    Du använder dig av definitionen av ideologi som ”när tanken kommer först och sedan försöker man skapa verkligheten efter denna tanke” vilket inte är den samma definition av begreppet som jag använder mig. Jag ser ideologi som något i stil med ett paradigm, ett nätverk av idéer med vars hjälp man analyserar den sociala världen. Ideologier är då sådana nätverk som har fått namn. Alla människor använder enligt mig ett sådant nätverk för att förstå världen. Det är dock inte säkert att det är en ideologi.

    Även din definition av materialismen är konstig: ”Materialism är när verkligheten kommer först genom att analysera den för att sedan komma fram till en tanke.”

    Du verkar anse att det inte finns något problem att titta på världen utan föreställningar som ändrar på bilden. En mycket naiv uppfattning som du i så fall delar med randianer. Jag skulle säga att det är omöjligt för en människa att titta på världen på det sätt som du förutsätter att en materialist gör.

    Vad som är materialism skiljer sig också mellan olika tänkare. Hos Marx handlar det om att människans utveckling inte ligger i idéerna som Hegel menade utan i det materiella – i produktionsmedlen vilka styr idéerna hos människan. Att det skulle vara så enkelt att den ekonomiska basen styr kulturens överbyggnad är det väl ingen vettig människa som tror på. Snarare handlar det om en dialektiskt situation där det materiella (vad det nu är) påverkar idéer och föreställningar och vice versa i oändligthet.

    Sen måste påpeka att Trotskij inte på något sätt var emot våld. Likaså var Lenin det. Faktum är att alla socialister som kommer i maktställning har en mycket stark tendens till våld mot alla potentiella motståndare såväl verkliga som inbillade. Har du ett exempel på en socialistisk makthavare som detta inte gäller som inte verkat inom en liberal rättsstat?

  5. Skillnaden i språkbruk är som du påpekar uppenbar. Men jag är inte rädd för att försöka bena ut saker. 🙂

    Om jag förstår dig(oss?) rätt så medans jag ser liberalism som en ideologi så ser du liberalism som ett paradigm? Och därav hamnar då materialism under termen paradigm? Jag har aldrig tänkt i dom banorna själv men jag antar att jag kan hålla med i termologin.
    De flesta känner dock inte ens till ordet materialism under den definitionen.

    Jag kan förståss förstå att du inte blir klok på min formulering. Jag är inte riktigt nöjd med den själv, den blev lite bakvänd.
    Marxism är den teorisamling och formulering som socialister använder sig som grund. Inom marxismen finns de ekonomiska analyser, beskrivningen av materialism osv. Marx och Engels gav dock bara analyser och inga lösningar. Däremot har de blivit hyllade både av historiker, ekonomer och vetenskapsmän för den metod de tog fram för att analysera saker som tidigare ansågs inte kunna analyseras på ett vetenskapligt sätt.

    Det är utifrån marxismen som personer som t.ex Lenin sedan försökte skapa en politik baserad på detta. Lenin och Trotskij var naturligtvis inte främmande från att använda våld. Dock främst för att de inte hade något val. Landet befann sig i inbördeskrig samtidigt som Sovjet blev invaderat av 21 länder som ville kräva tillbaks sina ekonomiska intressen. Trots det vann bolshevikerna kriget, men att efter allt detta bli lite nojig och misstänksam mot en ganska stor del av världen som precis anfallit dom är inte så svårt att förstå. Det som kan sägas skiljer trotskismen från fascismen i fråga om våldsbruk är att trotskismen använder det bara i försvar. Aldrig för att få igenom sin politiska idé. Som exempel kunde Trotskij valt att försöka med en statskupp mot Stalin, men han ansåg att striden låg på politisk plan och inte militär. Dock var han ändå högsta befäl för bolshevikernas arme (vid denna tid hade varje parti sin egna arme).

    Just detta med föreställningar är vad som skapat problem för forskare om man kan tolka politik och samhället på ett vetenskapligt sätt utan att påverkas av just föreställningar. Det är just det som Marx blivit hyllad av många för att kommit på en metod som går ut på att jämföra olika system. Genom att jämföra två ekonomiska system kan man lätt se skillnader mellan dessa och se vart pengar tar vägen osv på olika sätt. När det gäller politiken studerar man istället historien. Genom att titta på vad som hänt, hur förutsättningar var osv, och jämföra med andra liknande händelser, se vad som skedde annorlunda och se vilka förutsättningar som var annorlunda kan man komma fram till olika slutsatser utan att blanda in åsikter i själva analysen.

  6. ”Om jag förstår dig(oss?) rätt så medans jag ser liberalism som en ideologi så ser du liberalism som ett paradigm? Och därav hamnar då materialism under termen paradigm?”

    Om du med ideologi här använder din definition så stämmer det väl. Men det relevanta är att även socialism är ett paradigm i detta avseende. Jag anser att din definiton av ideologi som ”när tanken kommer först och sedan försöker man skapa verkligheten efter denna tanke” visserligen stämmer rätt väl med hur begreppet ofta används men är för snävt. Snarare är det en beskrivning av fundamentalister och dogmatiska tolkningar av ideologi.

    Din definition av materialism är ”när verkligheten kommer först genom att analysera den för att sedan komma fram till en tanke” visar på ett ideal liknar det vetenskapliga. Problemet med denna definiton är att politiska frågor framförallt handlar om värderingar vilka inte kan fångas på ett traditionellt vetenskapligt sätt. Det finns alltså inget tydligt rätt eller fel. Det måste till en moraldiskussion och det är i många fall omöjligt att lösa den – två uppfattninar kan mycket väl vara inkommensurabla , alltså tilhöra två olika paradigm som inte gär att för utifrån den andre.

    Det är här den demokratiska processen och det öppna samhället blir så viktigt. Det är också här det blir tydligt med problemet med ett elitparti som kan avgöra vad som är rätt utifrån ett visst paradigm. Även den privata sfären framstår på detta sätt som mycket viktigt eftersom varje människa har sitt eget paradigm och egna värderingar som ingen, enligt en liberal, ska kunna förtrycka.

    Socialism/marxism handlar ofta om att just förtrycka vissa åsikter gärna med hjälp av statsapparaten. Ibland genom att elitparti bestämmer vad som är rätt men ofta görs det genom försöka förminska individers inflytande över sin egen privata sfär — alltså vilka åsikter man får ha. Detta görs då under paroller som att ”allt är politik”. Om allt är politik så har andra alltid rätt att lägga sig i, och dessutom med hjälp av staten. Detta är i grunde oliberalt.

    Den ”vetenskap” som Marx skrev under 1800-talet är helt föråldrad och hans metoder kan inte användas idag på något vettigt sätt. Det betyder dock inte att man inte skulle kunna bli inspirerad av MArx eller hans sätt att tänka. Det finns ingen människa som sitter inne med Sanningen. Däremot finns det väldigt många intressanta tänkare som på olika sätt hjälper oss att förstå världen. Problemet uppstår när man försöker hålla sig endast till en tänkare som t.ex. Marx. Man måste titta utanför och föra en dialog och inspireras av flera sidor.

  7. En notis som egentligen inte påverkar diskussionen: ”varje människa har sitt eget paradigm”.
    Paradigm kan som enklast beskrivas som när en grupp människor har en gemensamm verklighetsuppfattning. Varje männsika kan alltså inte ha sitt egna paradigm, men de har sin egna verklighetsuppfattning. När denna uppfattning är densamma som flera andra blir detta ett paradigm.

    ”varje människa har sitt eget paradigm och egna värderingar som ingen, enligt en liberal, ska kunna förtrycka.”
    Denna fras däremot har en självmotsägelse, beroende på var man drar gränsen för att förtrycka. Drar man gränsen vid att alla oliktänkande ska rensas ut så råder antagligen ingen meningsskillnad mellan oss. Drar man däremot gränsen att det är förtryck så fort jag försöker övertyga någon annan något genom att prata med personen. Då blir istället jag förtryckt om jag förbjuds att uttala mina åsikter. Därav att det är så viktigt att alla ska få säga och tycka vad de vill förutsatt ingen brukar våld för att få igenom sin linje. Därav bör alla våldsbrukare uteslutas från att få delta i demokratiska processer.

    Angående moral och värderingar har jag själv märkt från att diskuterat med många att de flesta har ungefär samma värderingar. Alla vill allt ska va bra, typ. Det som skiljer oss åt är vilken kunskap vi besitter, och från olika kunskaper drar man olika slutsatser. För en rasist är det t.ex en kunskap att invandrare kostar för mycket för samhället, därför är invandrare ett hot mot att alla ska kunna ha det bra. Därav slutsatsen att invandrare ska ut. En annan person kan ha kunskaper som pekar på att invandrare snarare är en resurs för samhället och det gynnar alla. Nu vill jag inte gå in på invandringsfrågan, poängen är att två personer med samma värderingar kan dra motsatta slutsatser utifrån att de besitter olika kunskaper. Detta är igen min egna erfarenhet.

    Måste igen påpeka att marxism inte är en politisk linje. Marxism är en metod för hur man kan tolka historia, ekonomi och politik på ett vetenskapligt sätt. Marxismen skapades som ett svar på frågan hur man kan tolka dessa saker på ett vetenskapligt sätt utan inblandning av personliga åsikter. Utifrån marxismen har det sedan skapats olika politiska linjer, socialism, kommunism, dess undergrupper och inte minst dess förvridningar.

    Återigen verkar du dra kopplingen att socialism skulle vara stalinism. Jag förstår visserligen denna missförståelse och hamnar ofta i denna diskussion. Skulle orden ”Socialism/marxism” bytas ut mot stalinism i din text skulle jag inte kunna hålla med dig mindre. Nu vet jag att jag verkar tvång med min termologi men skillnaden mellan stalinism och (riktig) kommunism är så stor att det är ett måste att sära på dessa i en sådan här diskussion för att komma nånvart.

    Socialister världen över kämpar (många riskerar sina liv) för att förstärka demokratin, rättigheter för HBT-personer osv. Regler som förkortandet till 8h arbetsdag, rösträtt för kvinnor, obligatorisk semester m.m har uppnåtts av arbetarrörelsens kamp. Dessa förbättringar har alltid bemötts med motgångar från såväl borgare som politiker. Till och med socialdemokratiska politiker. Ett exempel på hur svagt lagar på ett papper egentligen är är Kina. Kina har på papperet samma lagar som Sverige om demokratiska rättigheter och yttrandefrihet, vilket alla vet att Kina inte har i verkligheten.

    Angående ”allt är politik”. Jag skulle vilja säga att allt är politik i den mening att politik handlar om att påverka samhället, att styra samhället och marknaden åt önskvärt koll kan sägas. Om du gör något så meningslöst som att skrubba knät behöver du dels medicinsk vård, om så bara ett plåster, du behöver kanske nya byxor, rengöringsmedel och en maskin som kan göra rent dom gamla byxorna. För att få tillgång till dessa saker i dagens samhälle förutsätter det en marknad som kan ge dig dessa saker. För att vara berättigad till dessa saker måste du dessutom ha en egen ekonomi som kan ha råd att införskaffa dessa saker. Så om du inte införskaffar pengar, antagligen genom att sälja din arbetskraft på samma marknad, så kan du inte heller skaffa plåster när du skrubbar knät. Lite lekmansargument men det pekar tydligt på hur allt kan argumenteras till att vara politik.

    Ser man dock politik som att tillvalt folk ska sitta på stolar, prata och tycka saker hela dagarna så skulle jag också tycka att det är fel att någon ska komma och tycka saker om mitt knä eller andra delar av mitt privatliv. Skillnaden i åsikten huruvida allt är politik eller inte kan mycket väl bottna i hur folk har olika svar på frågan ”Vad är politik?”.

    Förminskas inte individens inflytande av sin egna privata sfär idag? Förr brydde sig inte många om riksdagsvalen eftersom riksdagen låg så långt bort. Idag har folk samma inställning till EU. De beslutande organen blir allt mer centraliserade, förs längre och längre ifrån gemene man och istället för att uppmuntra till politisk aktivitet och medvetenhet så talas det bara om att man ska rösta på någon. Sedan kan man gå hem och klaga om politiken på facebook igen. Möjligheten till politiskt engagemang finns, men det uppmuntras inte. Hur ofta hör man en politiker som uppmuntrar folk till att gå med i partiet? Och medias ständiga hackande för att hitta fel hos politiker (vilket iofs är bra samtidigt) har skrämt bort många duktiga personer som haft potential till att bidra med mycket. (Detta om media är erfarenheter från sittande socialdemokrater i kommunen jag bor i.) Denna centralisering av makten och korruptionen bland högt uppsatta politiker som kan diktera egna lagar (ta till exempel deras avgångslöner eller det att ingen som sitter i riksdagen behöver betala trängselskatt medans ambulans, taxi och bussar behöver det) är samma saker som bidrog (med betoning på bidrog) till Sovjets urartning och att Stalin kunde göra allt det som han gjorde.
    Utifrån detta är dagens samhälle i grunde oliberalt.

    Marx teorier är visserligen gamla men visar fortfarande starkt på sin duglighet. Framförallt av den anledningen att ingen ännu lyckats motbevisa hans teorier och att Kapitalet är en av världens mest lästa böcker, även bland liberala ekonomer. Andra saker som är gamla är ju matematiken som knappt utvecklats sedan 1600-talet i den mening att det fortfarande är samma matematiska regler som följs. Men jag håller fullt med om att det är nödvändigt att läsa om andra tänkare osv. Man ska absolut läsa annat än Marx, men att förkasta Marx bara för man inte gillar honom (som många gör) finns ingen bortförklaring för. Visserligen ska Marx tydligen varit en riktigt tyken typ med riktigt dålig attityd men det påverkar inte hans teorier. Det ökar dock förståelsen för många av hans uttalanden.

    Angående om jag själv läser annat än Marx så har jag bara hittat trams hittills. Som boken ”Till världskapitalismens försvar” vilket är en bok fylld med dynga och uteslutande av många relevanta faktan. Främst genomsyras boken av att författaren inte försvarar kapitalism alls utan försvarar fri marknad, vilket inte är samma sak. Jag skulle själv kunna säga att jag är för en fri marknad och därav är emot kapitalism eftersom kapitalismen sätter marknaden i obalans.
    Har inte läst Hegel men har läst citat som verkar helt befängda. Som denna:
    ”Hegel uttrycker därmeden av de centrala konservativa idéerna, nämligen att de sociala klasskillnaderna är nödvändiga för framåtskridandet, men att de kan bringas i harmoni i den fast organiserade staten.”

    Detta sista var bara för att visa på att jag läser annat än Marx. Eftersom vi redan diskuterar ganska många saker samtidigt här så önskar jag att inte starta fler. Men jag tar gärna emot bra lästips. 🙂

  8. ”Paradigm kan som enklast beskrivas som när en grupp människor har en gemensamm verklighetsuppfattning. Varje männsika kan alltså inte ha sitt egna paradigm, men de har sin egna verklighetsuppfattning. När denna uppfattning är densamma som flera andra blir detta ett paradigm.”

    —Jag går med på att jag använder termen rätt fritt men jag skulle inte säga att jag använder den fel. Det är inte ett begrepp som är helt entydigt. Men visst jag använder betydligt bredare än Kuhn gjort, men det är ett användbart begrepp oavsett. Vilket också visas genom att du förstått vad jag menade även om du klagar på användandet.

    Så som jag använder termen handlar det om, vad man skulle kunna kalla, godkända regler för vad som är relevant att titta på. Regler som alltså styr vad som är relevant när världen analyseras och därför ger en viss verklighetsuppfattning. Verklighetsuppfattningen styrs alltså av paradigmet.

    Det verkar konstigt att säga att ett paradigm endast finns när det finns flera människor som delar det. Man kan väl mycket väl tänka sig att det finns en ensam människa som har eget paradigm. En sådan person skulle dock framstå som rätt knäpp men ändå. Om paradigm endast skulle kunna finnas i en grupp får vi dessutom det konstiga problemet: tänk att det finns en grupp som delar ett paradigm och att alla utom en person i denna grupp försvinner. De kanske dör eller överger själva paradigmet, poängen är ett endast en person har kvar paradigmet (det skulle t.ex. kunna vara den sista människan) – har då paradigmet försvunnit? Det verkar rätt absurt enligt mig. Snarare än säga att ett paradigm endast finns i en grupp skulle jag säga att paradigmet måste kunna kommuniceras. Alltså att det potentiellt ska kunna delas med andra. Men även det tycker jag är fel – man skulle kunna tänka sig att det finns ett paradigm som är totalt inkommensurabelt med alla andra paradigm men det skulle så klart innebära att ingen skulle kunna förstå detta paradigm.

    Vidare tror jag att alla mänskliga paradigm överlappar varandra. Annars skulle vi inte kunna kommunicera – som Wittgensteins språkspel. Ju mindre överlapp desto svårare är det att förstå. När jag nu skriver detta inser jag att jag nog använder ‘paradigm’ som synonym till Wittgensteins språkspel. Alltså menar jag att vetenskap endast är ett av alla olika mänskliga språkspel.

    ””varje människa har sitt eget paradigm och egna värderingar som ingen, enligt en liberal, ska kunna förtrycka.”
    Denna fras däremot har en självmotsägelse, beroende på var man drar gränsen för att förtrycka. Drar man gränsen vid att alla oliktänkande ska rensas ut så råder antagligen ingen meningsskillnad mellan oss. Drar man däremot gränsen att det är förtryck så fort jag försöker övertyga någon annan något genom att prata med personen. Då blir istället jag förtryckt om jag förbjuds att uttala mina åsikter. Därav att det är så viktigt att alla ska få säga och tycka vad de vill förutsatt ingen brukar våld för att få igenom sin linje. Därav bör alla våldsbrukare uteslutas från att få delta i demokratiska processer.”

    —Visst gränsen för vad som är förtryck är svår att dra men att dra slutsatsen att jag menar påverkan när jag skriver förtryck är väl lite att ta i. Man kan i grunden säga att förtryck är att påverka genom hot speciellt genom våld (vilket staten är mycket bra). Påverkan är betydligt mer subtilt och där är det svårare att dra en tydlig gräns.

    Enligt liberalismen ska inte staten användas för att påverka medborgare, det ska ske i civilsamhället (som alltså är en social sfär som varken är staten eller den privata sfären – något som många socialister, särskilt i Sverige, verkar ha glömt bort).

    ”Angående moral och värderingar har jag själv märkt från att diskuterat med många att de flesta har ungefär samma värderingar.”

    —Visst finns är det så att många vill typ samma sak, men inte alltid. T.ex. i frågan om man ska satsa på frihet eller jämlikhet. Det finns i denna fråga dels nyttoargument, alltså vad t.ex. ger det bästa materiella utfallet, där kan man kanske komma fram till en lösning. Det verkar t.ex. som att kapitalism är oerhört mycket bättre på att skapa materiell standard för alla än vad planekonomi i sovjetisk modell visat sig vara. Det var en öppen fråga på 50-talet. Men frågan handlar också om vad som faktiskt är viktigast för människor – anser man frihet vara bättre än jämlikhet eller inte oavsett t.ex. den materiella standarden. Det kan man inte lösa genom fakta.

    ”Måste igen påpeka att marxism inte är en politisk linje. […] Utifrån marxismen har det sedan skapats olika politiska linjer, socialism, kommunism, dess undergrupper och inte minst dess förvridningar.”

    — Nja, jag håller inte med dig. Marxismen framhåller sig gärna som att den inte är en politisk linje men det stämmer inte. Det finns nämligen i marxismen inbakat, redan hos Marx, normativa grundantaganden som driver analysen i viss politisk riktning. Att detta är fallet synns ju tydligt när i stort sett alla marxister står på samma politiska sida. Jag känner till en marxist som är rätt liberal, Boris Benulic, men han beskylls för att vara stalinist och reaktionär av vänstern. Jag skrev ett inlägg om honom: https://bjornaxen.wordpress.com/2008/07/03/benulic-en-hogermarxist/

    ”Återigen verkar du dra kopplingen att socialism skulle vara stalinism.”

    — Jag är fullt medveten om att stalinism är en variant av socialism och få som kallar sig socialister vill kännas vid Stalin (i alla fall i västvärlden). Problemet är i praktiken har all (revolutionär) socialism inneburit just det som jag beskrivit och som du anser vara stalinism. Det jag menar är att när socialismens höga ideal ska genomföras har resultatet i alla fall blivit fasansfullt. Faktum är att de fascistiska staterna i jämförelse med de kommunistiska staterna framstår som betydligt trevligare. Det är väldigt lätt att säga att kommunismen inte ska vara som den blivit. Men om ingen har lyckats skapa ett kommunistiskt system som varit ett skräckvälde — och vi talar alltså här om några av mänsklighetens vidrigaste och mest fruktansvärda stater någonsin — då verkar det finnas ett grundläggande problem i själva den kommunistiska idén när den ska omsättas i praktiken.

    ”Socialister världen över kämpar (många riskerar sina liv) för att förstärka demokratin, rättigheter för HBT-personer osv.”

    — Även detta är jag väl medveten om. Jag har trots allt ingått i rörelsen och det är ingen som säger emot detta. Problemet är när kommunister får makten. Och den stora frågan är varför det blir så. Och är vad jag försöker besvara i inlägget. Mitt svar är att socialismen behöver ett liberalt ramverk för att inte bli hemsk. Liberalismen ger så att säga en garant för att samhället ska vara drägligt för en klar majoritet människor.

    Kina är ett typiskt exempel på ett land/imperium som inte alls är liberalt. Det har gått från klassiskt imperium till fascistisk stat, till kommunism och går nu återigen till att bli fascism. Någon liberalism har det aldrig funnits i Kina. Det intressanta är ju här att under den kommunistiska tiden så var Kina betydligt mer fasansfullt än under den nya mer fascistiska tiden.

    Angående vad jag menar menar med kritiken mot parollen ”allt är politik” är den uppmanar till att politisera allt — vilket innebär att alla frågor för människor kan bli en fråga för den politiska processen och då också en fråga för staten och där med även potentiellt förtryck. Glöm aldrig bort att statens funktion i grunden är maktutövandet.

    ”Förminskas inte individens inflytande av sin egna privata sfär idag? Förr brydde sig inte många om riksdagsvalen eftersom riksdagen låg så långt bort. Idag har folk samma inställning till EU. De beslutande organen blir allt mer centraliserade, förs längre och längre ifrån gemene man och istället för att uppmuntra till politisk aktivitet och medvetenhet så talas det bara om att man ska rösta på någon.”

    — Det stämmer att politiken läggs allt längre från människan etc. Det finns en stark liberal kritik mot detta. Det finns stora problem med EU ur ett liberalt perspektiv. Det viktiga här är enligt en liberal att makten, oavsett om det är EU eller en enskild stat, att det finns dels an balans mellan olika makter, dels att det finns en fredad privat sfär. Det är dock inte centralisering i sig som inskränker på den privata sfären. Man kan tänka sig en central regering för hela mänskligheten som inte kränker medborgarens privata liv och man kan tänka sig en lokal dito som fullständigt kränker den privata sfären.

    ”Marx teorier är visserligen gamla men visar fortfarande starkt på sin duglighet. Framförallt av den anledningen att ingen ännu lyckats motbevisa hans teorier och att Kapitalet är en av världens mest lästa böcker, även bland liberala ekonomer.”

    — Intressanta argument. Man brukar ju hävda att just att man kan motbevisa ett argument visar att det är vetenskapligt. Att en bok är läst säger inget om hur pass vettigt det är. Bibeln är ännu mer läst det betyder inte att den är ett bra rättssnöre.

    Jag säger f.ö. inte att man inte ska läsa Marx men jag invänder mig mot hur han läses. Marx ska ses som en filosof som andra och ska läsas idéhistoriskt. Marx var en filosof av sin tid och att läsa Marx hjälper en att förstå hur han påverkat den intellektuella debatten och våra idéer. Jag skulle säga att Marx blir relevant att läsa just eftersom som många läst honom, precis som Bibeln blir intressant att läsa eftersom den påverkat så pass mycket i samhället.

    Jag tror nu inte att du bara läser Marx, mycket få människor gör det, snarare menar jag att om man kan läsa det ur olika perspektiv. Jag tror det är bättre att definiera sig som socialist än som marxist när man läser Marx eftersom man som socialist inte är lika bunden till marxismen.

    Angående lästips.
    Wittgensteins ”filosofiska undersökningar” är en mycket intressant bok där hans koncept om språk som spel diskuteras.

    För en ingång till den liberala förståelen av staten tycker jag att ”Leviathan” av Thomas Hobbes är mycket belysande. Den ger en förförståelse till den lockeanska förståelsen av staten för medborgaren som är grundläggande för den liberala idétraditionen.

    Även Robert Nozicks ”Anarchy, state, and utopia” är mycket läsvärd. Dels för att den ger en förståelse för libetarianism samt sammanfattar grunden för Lockes syn på staten och även Kants ideal att alla människor är ett mål i sig själva som inte någon har rätt att lägga sig i.

    Nozick skriver i polemik mot John Rawls som måste sägas vara en av den moderna liberalismens absolut viktigaste filosofer. Man måste inte läsa Rawls mastodontverk ”a Theory of Justice” utan man kan nöja sig med ”justice as fairness” (sv. Vad rättvisan kräver).

    John Stuart Mills ”On Liberty” (Om Friheten) är väl en bok som alla som vill förstå vad liberalism går ut på ska läsa.

    Angående Johan Norbergs ”Till världskapitalismens försvar” så kan jag istället rekommendera hans bok ”När människan skapade världen” som är lite mer analytisk. Han är ju dock inte lika mastig som de andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s