Ett samhälle endast för de som redan har det lätt II – det socialistiska perspektivet …

Jag började skriva på det här inlägget genom att verkligen försöka förstå mig på föreställningen om att det är dåligt att det är ett problem att vårt samhälle gör det enkelt för dem som redan har det lätt vilket jag tidigare gett ett liberalt teoretisk svar på. Men i skrivandet insåg att jag valt fel ingångspunkt. Så jag skrev ett nytt svar men det fösta jag skrev finns kvar men nu i slutet av inlägget.

Vi vänder på det: Vi vill ha ett samhälle där det inte är lättare för den som redan har det lätt att lyckas. Vad fan innebär det!?  Även om man försöker lyfta upp dem som har problem så kommer de som har det lätt fortsätta ha det lättare om man inte börjar förhindra framgång för de med talang. Ett fritt samhälle innebär att de som har det enkelt för sig kommer att lyckas bättre. Så enkelt är det. Om du inte vill gå med på det så måste tillåta förtryck av människor.

Människor har lättare att lyckas av tre anledningar: talang, social bakgrund, tur. När man försöker göra mer än att lyfta upp de svagare till en grundläggande nivå så finner man att det helt enkelt inte finns så mycket mer att göra.

Allt annat lika:

Hur ska man få den med mindre talang (inklusive inre drivkraft) att lyckas lika bra som den med mer utan att förtrycka den senares talang?

Hur ska man lyckas från en sämre social situation att lyckas lika bra eller bättre än den med bättre social bakgrund utan att förstöra den sociala bakgrunden?

Hur ska man förhindra att vissa är på rätt plats vid rätt tidpunkt utan att göra allas liv exakt lika dana?

Att påstå att det är ett problem att samhället gör det enklare för dem som har det enkelt redan visar antingen att man inte tänkt efter eller att man vill förtrycka sina medmänniskor.

Så den första versionen:

I en tidigare bloggpost skrev jag om påståendet att vi “i dag är att vi bygger ett samhälle endast för dem som redan har det lätt att lyckas”. I inlägget tog jag upp teoretiska liberala svar på detta. Jag skrev att jag hoppades återkomma med en empirisk analys vilket jag inte gör i detta inlägg. Istället tänkte jag ta upp socialistiska argument kring denna fråga. På så sätt kan vi jämföra de olika ideologiska argumenten på de teoretiska planet samtidigt som vi bygger en grund för den framtida empiriska analysen/reflektionen.

Till att börja med är det betydligt svårare att finna en gemensam socialistisk teoretisk tradition än för liberalismen. Trots att det några olika liberala teoretiska spår så håller de samman på helt annat sätt än den socialistiska som jag inte kunnat kategorisera konsisten på annat sätt än att man är emot kapitalism och det som den iranska regimen kallar stora och lilla satan (USA och Israel). Vi kan i alla fall utgå från att man som socialist inte gillar ett samhälle där de människor som redan har det lätt har det lättare än andra. Och trots alla olika socialistiska teorier så tror jag att man ändå kan koka ner det till ett påstående och en fråga: (1) Det här kan vi inte tillåta!; (2) Hur ska vi rätta till det? (Märk här att vi hoppar över de för liberalen så viktiga frågorna: (1) Är detta ett problem? (2) Om det är problem, varför är det det? som jag implicit behandlade i det tidigare inlägget med svaren: Det kanske är ett problem men inte så länge alla människor garanteras grundläggande materiella nödvändigheter och rättsstaten fungerar.) Om det för liberaler är ett problem prima facie så är det snarast ett axiom eller utgångspunkt för socialisten. Enkelt kan man säga för socialisten är svaret inneboende i påståendet medan för liberalen väcker påståendet en fråga.

Så vad ska då socialisten göra åt problemet? Traditionellt har socialister kommit upp med två olika svar: antingen vill man förändra hela samhället i grunden eller så vill man justera samhällets institutioner. Att förändra samhället i grunden utifrån socialistiska principer har visat sig vara ett bra sätt att skapa en materiell mardröm. Att justera samhällets institutioner har varit mer framgångsrikt. Jag lämnar den utopiska socialistiska visionen här och koncentrerar mig istället på mensjevik-socialdemokratisk justering av samhällsinstitutionerna.

Traditionellt har det handlat om att alla ska få tillgång till utbildning och sjukvård och grundläggande social trygghet. Men det är redan fallet i dagens samhälle. Socialister menar att denna grundläggande trygghet, tillgång till utbildning och omfördelning av resurser inte är tillräcklig. Ser vi till utbildning så korrelerar framgång mest av allt med ens föräldrars utbildningsbakgrund. (Jag menar dock att det snarast handlar om individens attityd till utbildning och kunskap som så klart förstärks av familjens inställning.)

…

Uppdaterad 2013.06.03 korrektur

Inäggets länkar:
http://bjornaxen.wordpress.com/2013/04/08/ett-samhalle-endast-for-de-som-redan-har-det-latt/

 

Read Full Post »

A ridiculous statement

”… it’s ridiculous to talk about freedom in a society dominated by huge corporations. What kind of freedom is there inside a corporation? They’re totalitarian institutions – you take orders from above and maybe give them to people below you. There’s about as much freedom as under Stalinism.”

–Noam Chomsky – The Common Good

Ja detta är ett uttalande som man då och då stöter på och jag inte annat säga än att det är rakt av ogenomtänkt. Ja det är bara dumheter. Även om de må finnas likheter mellan ett stort företag och en totalitär stat så är skillnaderna så pass grundläggande för friheten att de helt enkelt inte handlar om samma saker.

För det första så har du möjligheten att arbeta inom olika företag medan du kan inte flytta från en totalitär stat – de släpper helt enkelt inte ut dig. Att man kan välja att arbeta mellan olika företag innebär visserligen inte en garanti för att det ska vara bra men det är i alla fall betydligt bättre än att det endast finns en arbetsgivare. I ett kapitalistiskt land är du dessutom fri att arbeta för dig själv som egen företagare vilket du inte kan göra i ett kommunistiskt. Om du inte vill arbeta för den enda arbetsgivaren, staten i det kommunistiska samhället, så blir du per definition en brottsling och fiende mot stat och samhälle (eftersom staten kontrollerar samhället).

Företagen i det kapitalistiska samhället skiljer sig dessutom från arbetsgivaren staten i det kommunistiska samhället i fråga om vad man kan säga till om. Även arbetsgivaren i det kapitalistiska samhället har rätt att bestämma över din arbetssituation (även om även den rätten är begränsad i de flesta länder) så tar den rätten slut utanför arbetstiden och vad man gör på sin fritid. Det kan så klart ställas krav på löntagaren som påverkar ens privatliv som att man måste vara beredd att arbeta över etc. men det är petitesser i jämförelse med den kommunistiska staten som arbetsgivare.  Eftersom den kommunistiska arbetsgivaren är staten så sträcker sig dess domän långt bortom arbetet och omfattar allt man gör i samhället. Det är den totalitära staten.

Den mest fundamentala skillnaden handlar om maktmedel. I det kapitalistiska samhället skiljer man staten från näringsliv och civilsamhälle där staten har våldsmonopol. Företagens makt ligger i morot i form av lön och andra privilegier och en rätt svag piska i form av om du kan anställas eller inte. Eftersom det finns flera andra företag samt offentlig förvaltning och att man dessutom kan starta eget företag så är företagens piska inte särskilt hård. I det kommunistiska samhället är arbetsgivarens piska beydligt hårdare – vilket också innebär att moroten, lönen, kan vara betydligt mindre. Piskan består dels av statens våldsmakt men även själva anställningen blir betydligt viktigare; eftersom staten har monopol på anställning (du får inte driva eget företag) så har du endast valet mellan att arbeta för staten eller bli en brottsling. Eller som Lev Trotskij uttryckte det: “Den som inte arbetar, skall inte heller äta”.

Så att som Chomsky säga att frihet i ett samhälle dominerat av storföretag är att likställa med frihet under stalinismen visar antingen bara på att man antingen inte förstått kapitalismen, inte förstått kommunism/stalinism eller så har man inte förstått vad frihet handlar om. Man kan ju hoppas att uttalandet blir rimligare i hela sin kontext.

En rimlig tolkning skulle vara att uttalandet helt enkelt ska ses som retoriskt; när det gäller propaganda är det i sin ordning att använda sig av hyperboler på detta sätt. Vidare kan man tänka sig att Chomsky endast syftar på det faktum att man inom företaget måste ta order precis som i en totalitär stat. Om man inte vill ha ett samhälle med några hierarkier, där ingen kan beordra någon annan, så  kan man förstå uttalandet som att när man är anställd inom ett företag så är man helt enkelt inte fri och man måste anpassa sig till att bli ”anställningsbar”. En sådan tolkning kan förklaras av att man har en syn på frihet som något absolut: antingen är man helt fri eller inte. Om man istället ser frihet som en skala så är det uppenbart att det kapitalistiska samhället med storföretag är mer fritt än det kommunistiska. Man kan ju också tänka sig en frihetsskala i vilken ”ett samhälle dominerat av storföretag” inte kan innebära frihet. Men med tanke på den stora skillnaden mellan att leva i ett kapitalistiskt samhälle som löntagare och som medborgare i kommunistiska land så är liknelsen endast vilseledande.

Uppdatering: 2013.04.12 Lade till sista stycket där jag försöker förstå Chomskys uttalande. Jag tackar också MT för poängen om att det kan röra sig om retorik.

Länkar i inlägget: http://www.thirdworldtraveler.com/Chomsky/Common_Good_Chomsky.html

Read Full Post »

Socialism och fascism – vi och dem

Sveriges radio skriver ”Socialdemokraterna i Kalix slopar det traditionella förstamajfirandet i år och bjuder i stället in andra partier, föreningar, organisationer, näringsliv och medborgare till en gemensam manifestation för ett Öppet och tolerant Kalix”

Det intressant nog är i alla fall två av mina socialistiska vänner kritiska till detta. Utan att gå in på deras retorik (vilket kan vara vanskligt; menade t.ex. verkligen Lenin att om 9 av 10 stod mot socialismen skulle dessa motståndare likvideras?) så är det i alla fall klart att man inte gillar detta samförstånd eftersom de underminierar kampen. Och det är inte så konstigt då kampen och därmed konflikten är otroligt viktig, ja fundamental, socialismen – det är socialismens utgångspunktens, dess essens vilket jag skrivit om t.ex. här och här. (Det är också en anledning till att varför många gillar diskursteori.)

Det kräver att man delar upp sig i vi mot dem – ett grundläggande tribalistiskt tänkande som förenar socialism och fascism. Det är endast genom att tolerans för olikhet (liberalism) som man kan ha ett öppet samhälle.

Read Full Post »

Rättvisa och livet som process

Om vi säger att socialistisk rättvisa handlar om resultat och liberal rättvisa om procedur; och om livet är en process och vars slut är döden. Då är det endast den liberala procedurella rättvisan som är konsistent med livet som en process.

Read Full Post »

Förvriden progressivitet

En av de värsta sakerna med socialismen är hur den förvrider de liberala idéerna om det öppna samhället. Den säger sig vara för sanning och klarhet, tankens och alla människors frihet men i praktiken är den emot allt detta eftersom den tvingar in alla människor under kollektivets ok. Där med kan den inte tolerera sanning och frihet. Men eftersom socialister hävdar sig vara för frihet och öppenhet förvrider de dessa koncept och på så sätt skapas förvirring om vad det öppna samhället innebär.

Read Full Post »

Hyperprogressivitet

Jag fortsätter mina korta inlägg om socialister. Den progressiva rörelsen som drivit på för samhällsförändring delades i två huvudsakliga delar under 1800-talet när socialismen bröt sig ur liberalismen. Plötsligt fanns sig liberaler i samma läger som konservativa när socialisterna ville driva moderniteten bort från individualismen. Man kan säga att socialismen inte tolererar att vissa individer inte vill vara progressiva och vill se till att alla människor blir progressiva vare sig de vill det eller inte. Ur det socialistiska perspektivet finns ingen skillnad mellan individ och samhälle så i ett progressivt samhälle måste alla individer vara progressiva enligt socialismen. Att socialister vill driva samhället än längre än liberaler betyder dock inte att liberaler inte är progressiva. Liberaler är minst lika progressiva idag som för 150 år sen. Det är socialisterna som är hyperprogressiva.

Read Full Post »

Socialistisk praktik

Socialismen må vara en besvärjelse som jag skrev kort i förra posten men praktiskt verkar den egentligen endast handla om en sak – statens expansion. Det är nämligen det enda konkret praktiska svar man har på samhällets och även individers problem. (Där problemen definieras utifrån den socialistiska analysen som anses vara mer sann än individernas egna uppfattningar av sina problem). Expansionen sker på tre sätt:

1. Mer reglering av redan reglerade områden
2. Nya områden att reglera
3. Större skatteuttag eller direkt kontroll av produktionen

Read Full Post »

Socialismen som en besvärjelse

Jag blir allt mer övertygad om att socialismen endast är en besvärjelse – man behöver en massa ord för dölja att världen inte är som man vill att den ska vara.

Read Full Post »

Liberaler och anarkister

Någon hittade hit med de intressanta sökorden ”om liberalerna och anarkisterna är så kritiska till staten varför sammarbetar man inte”?

Ja det kan man ju undra — jag skyller allt på anarkisterna. De förstår inte förstår kapitalismen och anser därför att liberaler är att likställa med makten. 

Det riktigt konstiga är hur anarkister kan samarbeta med socialister.

Read Full Post »

Upplysningens ideologiska barn

Upplysningen har gett oss två ideologier vilka båda utgår från tron på människans förmåga att förbättra sin tillvaro och på slagorden ”frihet, jämlikhet och broderskap”. först kom liberalismen och sedan socialismen där den senare menade att den förra inte lyckades skapa en dräglig tillvaro för massan av människor.

De två skiljer sig gällande flera saker: Liberalismen utgår från individen medan socialismen utgår från kollektivet; medan liberalismen anser att varje individ är ett mål i sig målar socialismen upp ett gemensamt mål som alla ska underkasta sig (och enligt Marx är detta mål dessutom människans öde); eftersom varje människa är ett mål i sig har liberaler mycket svårt för att kränka individens rättigheter* medan det för socialister är nödvändigt för att nå det gemensamma målet.

Dessa två ideologier har sedan, ska vi kalla det, korsbefruktats och så har vi fått de ideologierna socialdemokrati och socialliberalism. Båda kan vara svåra att få fatt i vad de faktiskt handlar om eftersom de bestå lite av båda. Socialdemokratin (eller mensjevikerna) har behållit socialismens mål men inte dess medel; man vill helt enkelt inte överge de liberala individuella rättigheterna och anpassar sig till socialism inom ett liberalt ramverk. Socialliberaler å sin sida har övergett idén om att varje människa är ett mål i sig och anammat socialismens kollektiva mål, men de har kvar de liberala idéerna om individuella rättigheter. Så utifrån mål och medel är båda identiska. Skillnaden mellan dem ligger snarare i vilken tradition och deras respektive narrativ.

Den fjärde kombinationen är intressant; alltså individen är ett mål i sig men man erkänner inga individuella rättigheter: Det är en nietzscheansk värld där de starkaste, övermänniskorna, härskar över de svaga.

 Många skulle nog ha lätt att dra den förhastade slutsatsen att detta är fascismen men det är helt enkelt fel. Fascismen erkänner inte individen som ett mål i sig utan som underkastad kollektivets mål, utan individuella rättigheter. Här ser vi varför socialismen för liberaler är så pass lik fascismen: båda vill underkasta individen ett kollektivt mål och erkänner inte människan individuella rättigheter. Skillnaden mellan socialism och fascism i denna mening är alltså en fråga om vad det kollektiva målet handlar om. I frågan om medel är de i praktiken skrämmande lika varandra.

* Det här med rättigheter är en knepig fråga men kan enkelt säga att alla liberaler anser att de negativa rättigheterna till liv, hälsa och frukten av sitt eget arbete inte ska kränkas.

Addendum 2012.12.04
En aktiv vänsterpolitik har syftat till att sammanblanda fascism med kapitalism-liberalism vilket är fel; fascismen var både antikapitalistisk och framförallt antiliberal. Jag funderar på om socialliberalismen hjälpt till med detta. Genom att överge de liberala målen (individerna) så har man också slutat försvara liberalismen egenhet. Men det är intressant hur de liberala ländernas undflyende inställning till fascism och nazism under 30-talet gav socialismen legitimitet. Liberalismen måste stå upp för sina värderingar med vapen om det krävs. Det maktvakuum som uppstod i mellankrigstiden då varken England eller USA stod upp för liberala världen var förödande. Det är skrämmande att tänka sig vad som händer som Europa och USA inte står upp för liberalismen nu när Kina reser sig.

Uppdateringar
2013.04.09: Förtydligade sista meningen (nu näst sista) i sista stycket och lade till en mening.
2012.12.04: Ändrade en menings formuleringen i slutet på tredje styckets sista mening. Samt lade till ett ord i sista stycket för att underlätta läsningen. Samt lite andra saker.

Read Full Post »

Socialismen och nazismens likhet

I mitt förra inlägg skrev jag om att nazismen inte bör betraktas som den typiska fascismen utan som en avart till den. Nationalsocialismen har, som namnet visar på, stora likheter med socialismen. Skillnaderna mellan nazism och socialism/kommunism är framför allt tre: nazismen utgår från nationen, kommunismen från arbetarna; nationen istället internationalismen och cynism istället för hyckleri. En fjärde skillnad är att medan nazisterna hyllar mysticism hyllar socialister vetenskap men eftersom även de senare i praktiken inte är för ett öppet samhälle är de i praktiken inte för vetenskap om den inte följer partilinjen. Men förutom dessa skillnader blev den praktiska politiken i Nazityskland och realsocialistiska stater mycket snarlik. (Anledningen är antagligen de som totalitära system inte kunde tolerera det öppna samhället.)

Det jag skrev i det förra inlägget var att både den socialistiska och den nazistiska statens istället för att bygga på lagen bygger på byråkratin makt. Det innebär att det inte är lagen som är relevant för maktutövning utan att maktutövningen ligger i byråkratin. I en stat som bygger på lagen så kan den vara hård och orättvis men den följs. Men i ett land där byråkratin styr så kan lagen vara rättvist formulerad men det spelar ingen roll eftersom byråkratin inte följer den. Detta var typiskt för Sovjetunionen som hade en fin konstitution på pappret som man aldrig tog hänsyn till – hyckleri med andra ord. Nazisterna å sin hycklade inte. Cyniskt och ärligt sa man helt enkelt att det handlade om vilja och makt. Den som hade makten att driva igenom sin vilja hade också rätt.

http://bjornaxen.wordpress.com/2012/11/12/nationalsocialismen-ar-inte-fascism/

Read Full Post »

Nationalsocialismen är inte fascism

I ett inlägg för några år sen försökte jag reda ut det här med att både liberaler och socialister kan beskylla varandra för fascism. Det handlar i grunden om att vi har så dålig koll på vad fascism innebär.

Jag menar att det beror på att fascismen idag symboliserar Ondskan vilket gör att vi inte tittar på den. Att vi inte tittar på vad fascism innebär betyder att vi faktiskt har svårt att se den när den dyker upp på andra sätt än de klassiska.

I ett samtal om detta tog min vän Marcus upp att vi gör ett grundläggande fel när vi utgår från nazismen som den typiska fascismen. Nazismen är snarare en avart av fascismen och skiljer sig starkt från de mer typiska fascistiska styrena i Italien, Spanien, Grekland och Sydamerika.

Faktum är att Nazityskland till sin struktur mer liknade Sovjet än det fascistiska Italien. Nationalsocialism är helt enkelt ett mycket välvalt nämn. Det som utmärker fascismen är nämligen tron på staten och lagen vilka alltid står över individen.* Fascismens kollektivism bygger på att den enskilda individen ska underkasta sig staten. Fascismen i sig är på detta sätt inte särskilt rasistisk. Den är snarare instrumentellt nationalistisk där nationens roll är att stärka staten.

Nazismen å sin sida utgår från nationen som i tysk tradition definierar nationen utifrån blod. Den tyska nationen bygger på blodsband. Detta innebär att nazismen blir rasistisk. För nazismen är staten ett verktyg i nationens tjänst. Alltså det omvända mot fascismen där nationen är till för att stärka staten.

Det är i frågan om synen på lag som den praktiserade nazismen liknade den praktiserade socialismen. Medan fascismen bygger ordning utifrån lagen var lagen helt enkelt inte viktig i Nazityskland och Sovjet. Istället för lag betonas ledaren, partiet och i praktiken byråkratins vilja.

Utifrån ett liberalt perspektiv är det skrämmande både med en lag som utgår från statens behov istället för individens och en ordning där lagen ersätts av maktutövning som inte är kontrollerad utifrån en lag.

 

*Fascismens fäbless för lag och ordning ska inte blandas samman med liberalers dito om rättsstaten. För fascismen är, som sagt, lagen till för staten; för liberaler är lagen till för individen.

http://bjornaxen.wordpress.com/2008/02/28/ar-fascism-socialism-eller-liberalism/

Read Full Post »

Staten ur ett liberalt perspektiv

Den svenska statens stora riksvapen

Det här inlägget är en spinoff från en diskussion i kommentarsfältet på inlägget ”Enjoy Capitalism”. Texten är ett försök att beskriva den liberala synen på staten för socialister.

Först en premiss som jag tror att flesta västerlänningar håller med med varandra om. Det behövs någon slags institution som upprätthåller ordningen vilket kräver våldsmakt och helst ett legitimt våldsmonopol. Utan att behöva anse att den moderna territoriella suveräna staten är den bästa sådana institutionen kan vi enas om att det är den vi har att arbeta med. Vi kan också enas om att vad som legitimerar statens våldsmonopol är rättsstat och representativ demokrati.

Jag menar att detta också i grunden är en liberal hållning. Det är därför det kallas liberala demokratier etc. Socialdemokratin är utifrån detta perspektiv socialism som anpassat sig till detta liberala ramverk om rättsstat och representativ demokrati. I de faktiska liberala staterna har olika mycket konservatism, liberalism och socialism haft olika mycket inflytande. Exempelvis i Norden har socialismen varit stark, i Tyskland och Schweiz har konservatismen varit starkare. Medan i Nederländerna har liberalismen varit starkare.

Det som skiljer liberaler och socialister åt är hur vi legitimerar denna ordning och hur denna legitimering får att bråka om vi ska reglera inom detta ramverk.

Den liberala ordningen är så klart inte optimal utifrån ett socialistiskt paradigm. Man måste ju trots allt gå med på en rad liberala principer. Det är inte så farligt för en socialdemokrat eftersom socialdemokratin i grunden är en pragmatisk rörelse. Det betyder att man går med på att arbeta inom det liberala ramverket eftersom det fungerar tillräckligt väl för rörelsens mål. Förr hade man en idé om en gradvis övergång till det socialistiska samhället, alltså att man skulle kunna transcendera det liberala ramverket utan en revolution. En föreställning som skiljer socialdemokrater från kommunister och som fick kommunisterna att bryta sig ur SAP efter den ryska revolutionen. Med tiden kom socialdemokratin att allt mer anpassa sig till det liberala ramverket. Under 1980-talet gav man i praktiken upp den socialistiska politiken. I allt utom retorik hade man varit tvungen att anpassa sig till liberalismen. Det förklarar också krisen i socialdemokratin.

Som principiell socialist (till skillnad från en pragmatisk) är anpassningen till det liberala ramverket i grunden problematisk och går egentligen inte att lösa eftersom man inte går med på de liberala idéerna om hur staten och ekonomin ska organiseras. Därför vill man skapa en ny ekonomisk ordning. Här finns en del [!] olika idéer om hur man ska göra, vad som är mest legitimt och vad som är mest effektivt. Vissa menar att man ska använda staten och antingen genomföra snabba drastiska reformer, revolution, eller långsamma reformer, evolution/reformation. Socialistiska anarkister menar att man inte kan använda staten då den utgör ett illegitimt maktmedel per se.

Vad exakt den socialistiska ordningen innebär är mycket svårt att säga då den framförallt är beskriven i vad den inte är. Det är inte den klassiskt liberala staten, det är inte den (social-) liberala staten, det är inte den fascistiska staten och inte heller vill man känna sig vid de stater som sagt sig vara socialistiska. Så det man har som minsta gemensamma nämnare är något i stil med att kapitalism är dåligt samt att alla människor har samma värde.

Nu kommer vi till skillnaden mellan liberaler och socialister. Vi håller med om alla människors lika värde. Men vi skiljer oss i frågan om kapitalism. Liberalism implicerar en fri ekonomi grundad i äganderätt vilket i praktiken leder till kapitalism. På samma sätt som socialismen grundläggande idéer leder till diktatur (se detta inlägg för en längre utläggning om det). Grundläggande för den liberala kapitalismen är att staten inte ska vara inblandad i ekonomin. (Det är tyvärr endast ett normativ och inte deskriptivt uttalande.) Märk att det här inte betyder att staten inte ska reglera ekonomin alls. Den liberala staten ska reglera ekonomin utifrån liberala principer. Inte utifrån socialistiska principer. Det är vad striden handlar om.

För att gå vidare i utläggningen så måste vi nu gå in i den socialistiska kritiken mot kapitalismen och det liberala försvaret av varför frihet är viktigare än de problem som kapitalismen orsakar.

Den socialistiska kritiken av kapitalismen handlar framförallt om något mycket grundläggande; kapitalismen förstärker skillnaderna mellan människor i samhället. Målet för socialister är att minska skillnaderna mellan människor och man anser att staten är ett tillräckligt bra socialt instrument för att användas för det. Liberaler å sin sida anser att skillnaderna mellan människor inte utgör ett stort problem så länge det är inom en en liberal stat. Men framförallt så anser liberaler att det finns både starka principiella och starka praktiska skäl till att staten inte ska användas som ett socialt instrument. Liberaler går igång just på att socialister vill använda staten för att driva igenom sin vision av samhället.

Vi behöver inte gå in på varför skillnader mellan människor innebär problem. Det känner vi redan till. Istället fokuserar jag på varför liberalismen är kritisk till varför staten inte ska (eller snarare, så lite som möjligt) användas för att rätta till skillnaderna mellan människor.

Principiellt handlar det om att staten inte ska bestämma över människors liv eller forma samhället. Varje människa är ett mål i sig själv och har rätten att bestämma över sitt liv utan att förstöra för andra. Det innebär också att varje människa har ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar. Verkligheten är så klart mer komplicerad än så men det är utgångspunkten. Liberalismen utgår alltså från att människor i grunden är kapabla att forma sitt liv och ska ha så stor frihet och där med ansvar att utforma sitt liv. Det betyder att man både har rätt till de bra saker man skapar för sig själv och har en skyldighet att ta ansvar för de dåliga saker som man orsakar såväl sig som andra.

När socialister med statens hjälp vill minska skillnaderna mellan människor så innebär att man bryter de liberala principerna om att staten inte ska blanda sig i människors liv. Ett tydligt exempel är skatt. När staten kräver att genom skatt ta del av människors tjänster betyder det att staten kräver att man arbetar åt staten under hot om våld och i grunden hot om död. Statens våldsmonopol innebär att vi måste acceptera det staten kräver. Just att staten har våldsmonopol och där med besitter den slutliga maktutövningen betyder att staten ska begränsas. Statens roll begränsas helt enkelt till att sätta upp och upprätthålla spelreglerna för samhällets privata aktörer.

De praktiska skälen till att staten helt enkelt inte är ett lämpligt socialt instrument för många av de saker som socialister vill använda staten till. Staten är i grunden en institution för att samla resurser för att bygga en stark våldsorganisation. Den samlade våldsmakten riktas både inåt och utåt. Genom skapa ett våldsmonopol inom sina gränser kan staten effektivt samla resurser vilka sedan kan riktas utåt för att genom våld betvinga andra politiska system och andra stater. Staten visade sig vara det effektivaste sättet att göra det så alla andra system konkurrerades helt enkelt ut. Staten är helt enkelt mycket effektiv på att ena människor i gemensamt handlande. Det är mycket effektivt när man har ett tydligt mål. Som krig, ta sig till månen, se till att alla går i skolan. Men ju mer komplicerat mål eller ju fler mål desto mindre effektiv är staten. Det är en anledning till det kommunistiska misslyckandet. Ju mer vi vill att staten ska göra desto sämre kommer det att fungera. Det betyder att staten bör hålla sig till så få saker som möjligt.

Att staten i grunden fungerar genom kollektivt handlande går också mot den liberala principen om individuellt handlande. Hur staten fungerar går alltså inte ihop med de liberala principerna eftersom den förutsätter att man sätter upp ett gemensamt mål som går före människors individuella mål.

Staten är alltså ett nödvändigt ont som liberalen accepterar för att lösa problem med kollektivt handlande i komplexa samhällen. Det betyder att man utifrån ett liberalt perspektiv ska minimera staten i förmån för civilsamhället och privata lösningar. Även om det inte skulle finnas några principiella anledningar att utöka staten bortom den minimala så finns det praktiska skäl. Dessa är så klart inte absoluta utan måste anpassas till respektive samhälle. Exempel på sådana praktiska saker är att upprätthålla det ekonomiska systemet, se till att det finns infrastruktur, sjukvård och utbildning.

Jag hade också tänkt ta upp frågan om demokrati och hur den hänger ihop med maktdelning och rättsstat. Men den här posten är tillräckligt lång och jag får återkomma till det. I stället länkar jag till en gammal post som diskuterar fyra perspektiv på demokrati.

Uppdatering
2012.10.31: Förbättrade språket texten igenom.

2012.08.02: Lade till länken fyra perspektiv på demokrati.

2012.03.06: Ändrade en otydlighet om hur liberalismen implicerar kapitalism, lade till en mening om att socialism implicerar diktatur samt lade till en länk där jag diskuterar det sistnämnda. Ändrade även sista meningen i samma stycke från ”Det är det vi slåss om” till ”Det är vad striden handlar om”.

2012.03.02: Ändrade meningen i fjärde stycket ”…oss (liberaler och socialister)…” till ”… liberaler och socialister…”, samt lade till en undertext till bilden.

Read Full Post »

En ytlig politisk resa

Det här inlägget är rätt introspektivt så jag ber om ursäkt om det inte är så intressant för andra än mig själv. Men kanske finns det ett mer allmänt värde. Det handlar om min politiska utveckling från någon slags socialistisk anarkist – i stort sett samma åsikter som Noam Chomsky – till liberal hök.

Min politiska utveckling har varit socialt rätt knepig eftersom det råder vad man kan kalla en vänsterhegemoni både bland mina vänner och en stor del av min släkt och inte minst min familj. Som en av mina kusiner uttryckte det ”Vår släkt är så bra. Man får uttrycka vilka åsikter man vill”. Och stilla tänkte jag, ja så länge det är vänsteråsikter.

Det innebar att jag under flera år inte talade om politik och jag beskriver det som att jag till slut ”kom ut” som liberal. Vilket inte var lätt. Det är sällan jag hör det rätt ut men jag har känner av att det finns en osäkerhet. När politik förr var ett sätt att visa att man var nära varandra visar den nu istället på ett avstånd. Detta är ett verkligt problem när i stort sätt alla man känner är politiskt intresserade.

Nu för ett par veckor sedan skrev dock en gammal vän, som fortfarande är socialistisk anarkisk, rakt ut vad han tyckte om mina åsikter. Det var rätt befriande. Han skrev (aningen redigerat): ”Jag har ungefär lika stor respekt/tålamod för dina politiska/ekonomiska påståenden som om du av någon religiös anledning gått med i Jehovas vittnen.”

Och jag kan förstå honom för jag verkar ha vänt upp och ner på nästan allt det som jag tidigare stod för. Jag är själv mycket fascinerad över att jag nästan alltid lyckas ta den motsatta ståndpunkten. Än mer fascinerande är att jag upplever det som jag bara förändrat min position på ytan. Jag har fortfarande samma politiska ideal som jag alltid haft. Jag har bara förstått mer av världen och kommit att inse att jag är liberal.

Jag har alltid varit skeptisk till makt. Det gjorde mig till anarkist. Kommunism har alltid känts läskigt – all makt hos en institution kan aldrig vara bra om det är människor som styr. Men anarkismen är allt för utopisk. Jag har helt enkelt aldrig riktigt kunnat tro på människan skulle kunna organisera sig spontant på ett ”trevligt” sätt även om jag tror att det är möjligt att under liberalismen skulle ett sådant samhälle långsamt, långsamt kunna växa fram. (Alltså inte i en överblickbar framtid.) Jag laborerade även med etiketten ”frihetlig socialist” men har aldrig riktigt kunnat förstå vad det innebär. Det verkar vara typ mer ordning än anarkism, mindre ordning än kommunism – ja typ liberalism utan kapitalism. Problemet var att jag inte riktigt kunde tro att den frihetliga socialismens ekonomiska lösningar skulle vara så bra.

Således fick jag som socialist (frihetlig eller anarkistisk) problemet att jag endast kunde tänka och uttala mig negativt om politik. Den positiva politiken var alltid utopisk. Vänsterns positiva förslag handlar alltid om olika påbud: Mer skatt, kvotering etc. Det kändes fel.

När jag dessutom började läsa politisk teori slogs jag av två saker. Jag höll väldigt sällan med om vänstertänkarnas teoretiska antaganden medan jag tyckte liberaler som Mill var förvånansvärt vettiga. Jag tyckte helt enkelt att vänsterns filosofer varken förstod människan eller människans samhälle och bara önskedrömde om en snällare värld samt att allt skulle bli bra bara kapitalismen försvann. Jag blev också allt mer varse vänsterns heterogenitet. Det verkade inte finnas något som förenade vänstern utom motståndet mot kapitalismen. Allt var bara en massa komplicerade argument för att kapitalismen var fel.

Men jag började få allt svårare att förstå vad som vad så problematiskt med kapitalismen. Det är det absolut bästa ekonomiska system vi har haft. Det är långt i från perfekt men otroligt mycket bättre än tidigare system och planekonomi är galet så fort man börjar fundera på dess implikationer för makten. En sådan tanke jag hade var att genom historien är det tydligt att det är just i områden med mycket handle som livet är gott och kulturen blomstrar. Liberalismens maktdelningsprinciper  kapitalismen är del av blev allt mer tilltalande.

Något mycket intressant i detta är att i grunden för mitt politiska engagemang är min känsla för frihet. Jag att våra ideologiska val till stor del handlar just om sådana känslor. Om det kommer jag skriva inom en snar framtid.

Uppdaterad 12.02.07, 13:00

Read Full Post »

Socialismens kärlek till nyspråk

George Orwell är känd för boken 1984. Orwell skrev boken för socialister, särskilt social-demokrater, som en varning för kommunism i allmänhet och stalinism i synnerhet. Vanligen är det övervakningssamhället med ”Storebror” som brukar lyftas fram som den stora varningen. Men det är bara en liten del av helheten. Snarare framstår språket som den viktigaste frågan. I slutet av boken beskrivs det så kallade nyspråket som ett socialt instrument med syftet att begränsa vad man kan uttrycka och således vad man kan tänka. Detta fångas i Partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Det är fascinerande träffande för vänster i allmänhet och inte bara stalinism. Jag skulle säga att hela den socialistiska idén bygger på nyspråk. Det man gjort är att  omdefiniera liberalismen och hävda att med socialismen kan de liberala målen bli förverkligade på riktigt. Individualism blir kollektivism, demokrati blir diktatur, och frihet blir trygghet. Vilket visserligen är hemskt för en liberal, men det riktigt vidriga är att de inte står för det utan skriver om det.

Socialister hävdar den riktiga individualismen förverkligas i kollektivet, att den riktiga demokratin är proletariatets diktatur, och att den riktiga friheten handlar om trygghet.

Detta kan låta lite väl starkt så låt mig förklara lite djupare. Enligt socialismen kan inte individen finnas utan kollektivet. Detta använder man som ett argument för att kollektivet ska gå gå före individen. Liberalismen hävdar inte att på något sätt att individen skulle finnas utanför en social kontext. Det är uppenbart att människan är en social varelse. Men enligt liberalismen måste varje människa skyddas mot kollektivets stora kraft. Excentriken måste få utrymme.

Socialister anser sig vara stora demokrater men det är tydligt att den socialistiska föreställningen om demokrati är helt illiberal. Centralt i denna fråga är föreställningen om det falska medvetandet. Enligt socialister är alla människor socialister, de har bara inte fattat det än. Antingen är man en arbetare och då är ens klassintresse det samma som socialismens. Om man inte är en arbetare och ens klassintresse inte är konsistent med socialismen så bör man inse att man som en god människa ska vara socialist. Således eftersom alla människor är socialister, eller borde vara det, så kan man bestämma åt dem. Det är precis detta som ligger bakom idéen om proletariatets diktatur. Eftersom den socialistiska eliten kan avgöra vad som är bäst för alla så är detta demokrati eftersom alla egentligen är socialister. Att socialister i grunden inte är demokrater blir mycket tydligt i hur socialister talar Sverigedemokraterna och svårt man har att erkänna att människor faktiskt kan rösta på dem. Det är också tydligt i hur man stödjer socialistiska diktaturer. (Se också detta inlägg.)

Socialister är även för frihet men menar att liberalismens syn på frihet är otillräcklig och ytlig. Den liberala friheten handlar enligt socialister om vad människor tror att de vill ha, som en platt TV i stället för att gå på teater. Den verkliga friheten, den socialistiska, handlar istället om trygghet. Resonemanget går ut på att man inte kan välja om man inte är trygg. Nu är det ju inte så att liberaler är emot trygghet. Det är därför liberaler är för rättsstaten. Men trygghet är inte samma sak som frihet men socialister har en tendens att slå samman de två termerna till ett nytt begrepp som varken överensstämmer med den liberala föreställningen om frihet eller trygghet.

Ett annat exempel är termen fattigdom som man låter beteckna ekonomiska skillnader. Detta nyspråk är mer subtilt men det handlar om skillnaden mellan relativ och absolut fattigdom. Med ett relativt fattigdomsbegrepp kan fattigdomen minska trots att alla blir absolut fattigare om klyftorna mellan fattig och rik minskar.

Problemet är här alltså inte direkt att socialisten har en annan idé om vad som är bra utan att man förvränger vad man menar. Det gör det demokratiska samtalet blir lidande eftersom  det blir svårt att hålla isär olika idéer. Med detta sagt så tycker så klart socialister att det är liberaler/högern/fascister (vilka brukar smälta samman i deras föreställningsvärld) som ägnar sig åt nyspråk.

Och hur var det nu, vilket är egentligen arbetarpartiet i Sverige…?

Uppdatering 12.02.03, 13:29
Ändrade titeln från Socialismen bygger på nyspråk.

Read Full Post »

Men det går ju inte ihop!

Vänstern framhåller gärna att de är demokrater ut i fingerspetsarna. Demokrati för vänstern är snarare ett mål i sig än ett medel för att hantera olika åsikter på ett fredligt sätt. Man menar ofta att så fort makt utövas måste denna makt kontrolleras demokratiskt annars är makten illegitim. Med detta argument vill man kontrollera företag och sätta makten i arbetarnas händer. När man synar vänsterns åsikter lite närmare så inser man att de egentligen inte alls är demokrater. Vurmen för diktaturer som Kuba är bara en aspekt eller ett symptom på en mer grundläggande principiell hållning i den vänstersocialistiska ideologin.

Att man vill att företag ska underställas demokrati handlar det inte om att arbetarnas vilja ska styra företaget utan snarare att de socialistiska idéerna ska styra. Demokratin är således ett medel för socialisten att få politisk kontroll över allt fler samhälleliga domäner. När man synar exempelvis idén om arbetarråd inser man snabbt att det inte skulle kunna fungera demokratiskt (se här).

Det kan helt enkelt inte vara demokrati man är ute efter eftersom vänstern i grunden är intolerant mot meningsmotståndare. Det är bara de som redan håller med som enligt vänstern har rätt att uttrycka sin åsikt och som egentligen har rätt att rösta. Ett mycket tydligt och konkret exempel på detta är hur vänstern reagerar på att sverigedemokraterna röstas in i Riksdagen.

Nu kommer vi till något intressant, för att inte säga en kontradiktion. Vänstern håller som sagt  demokratin högt. Så högt att man anser att demokratins princip trumfar den konstitutionella principen. Enligt vänstern ska inte demokratiska beslut stoppas av grundlagen vilket innebär att grundlagen snarare endast är vägledande. Alltså detta samtidigt som man inte tolererar andra åsikter än sina egna. Med tanke på hur man ser på exempelvis Sverigedemokraterna så borde man tycka att man skulle vara för en konstitutionell domstol. Problemet med konstitutionsdomstolar är att de brukar stipulera åsiktsfrihet och medborgerliga rättigheter som skyddar mot statens makt. Och precis som att man säger sig vara demokrat säger man sig också stå bakom demokratiska rättigheter. Men lika lite som man är demokrat är man för medborgerliga rättigheter. Man vill nämligen med statens makt kunna betvinga de medborgare som inte vill böja sig för de socialistiska principerna. Det blir nu tydligt att de begränsning av demokratin som vänstern vill åt inte handlar om statens makt relativt medborgarna utan en begränsning av vad man får tycka.

Så man behöver inte vara förvånad över utvecklingen i de länder där socialismen tagit över makten. Det är helt enkelt grundläggande för socialismen att betvinga människors tankar och handlingar i det högre godas namn. Det är den grundläggande socialistiska principen. Det är inget fint i den, endast naivt eller fruktansvärt.

Read Full Post »

Självuppoffrandets skenhelighet

Det finns en gammal tradition i den västerländska kulturen – att den som offrar sig för någon annan är god. I grunden är detta något nobelt och jag anser att det ofta kan vara något bra och rätt. Att den som offrar sig själv någon annan är ädel betyder inte att det man offrar sig för måste vara gott.

Denna sammanblandning kan förklara mycket av den irrationalitet som man kan se inom vänstern. Inom vänstern är nämligen tanken om att man kan försaka sig själv för att göra världen bättre något av ett grundaxiom som kan tillämpas på allt. Det är alltid lösningen och visst kan det fungera i bland men det är inte en universallösning. Och framförallt, det är inte den enda lösningen. Det betyder att man kan göra världen bättre utan offra sig. En så kallad win-win vilket är det centrala i den liberala traditionen. Skillnaden mellan liberaler och ”vänster” är i mångt och mycket att vänstern vill lösa allt genom att offra sig själv och andra; medan liberaler, ibland naivit, aldrig vill offra sig själva eller någon annan och i första hand söker en lösning där ingen behöver offra sig.

Viljan till självuppoffran är väsentlig för vänsterns mentalitet liksom oviljan till självuppoffran är en del av liberalismens. Detta är inget som följer logiskt ur någon av ideologierna men som ingår som grundläggande idéer som ger de olika ideologierna sina respektive drivkrafter.

Read Full Post »

Staten eller kapitalet?

Något intressant som skiljer den liberala analysen från den socialistiska är vad man anser det primära politiska objektet; för liberalismen är det staten, för socialismen är det ekonomin. Liberalen fruktar statens makt och vill begränsa den och se till att denna makt utövas rättvist. Socialisten å sin sida fokuserar på ekonomins makt över människor.

Detta får liberaler att vända sig till det som kommit att kallas marknaden för att lösa samhällets problem utan statens inblandning. Socialisten ser istället staten som ett utmärkt verktyg för att tygla ekonomin och på så sätt rätta till de ekonomiska förhållandena. På något sätt har båda rätt men båda har också problem med att förstå att båda verktygen har sina problem. Frågan som uppstår är var gränsen ligger – hur mycket makt ska staten ha över ekonomin; hur mycket ska marknaden få styra över människors liv?

Det behövs någon slags institution för att organisera samhället och staten är den bästa institutionen för detta som människan lyckats skapa. Det betyder inte att det teoretiskt inte skulle finnas någon bättre men än så länge är vår kunskap om sådana saker allt för begränsad för att det ska vara rationellt att överge staten som redskap för detta. Vi är fast med vår institution. Den liberala ståndpunkten är ändå att staten ska hållas så liten som möjligt. Eftersom det är omöjligt att sätta en gräns för vad det innebär får man istället utgå från detta som en vägledande princip i det pågående samhällsbygget.

En av de viktiga funktionerna för staten är just att få ekonomin att fungera bra. Problem uppstår dock när staten påverkar ekonomin för mycket – vad som är för mycket är dock så klart ett ideologisk fråga. Men en tydlig principiell gräns är när ekonomin används för att påverka människors val. Alltså när statens maktinstrument inte längre endast handlar om direkt maktutövande genom hot om våld.

Att staten ska använda ekonomin som ett maktmedel är i dag en sådan självklarhet att det är få som ens reflekterar över det. Detta kan jämföras med den fria marknaden som ständigt attackeras från en mängd håll. Detta tyder på att även om vi på många sätt lever i ett verkligt liberalt samhälle så genomsyrar även den socialistiska tanketraditionen vårt samhälle minst lika starkt.

Read Full Post »

Ett absurt argument

Napoleon - en konkret hegemon

Jag stör mig verkligen på begrepp som ‘hegemoni’. Detta är ett väldigt vanligt argument hos vänstern i allmänhet och är väldigt svårt att argumentera mot. Det kan endast bemötas med metaargument och även det är svårt. Det man får göra är att visa hur pass absurt själva argumentet är.

Kärnan i argumentet som bygger på hegemonilogiken är att det underkänner andra sätt att argumentera. Att jag är liberal* är för att jag är en vit heterosexuell välutbildad man. Skulle jag inte vara detta men ändå liberal så skulle jag lida av falskt medvetande.

Om jag däremot som vit heterosexuell välutbildad man var socialist så är jag utifrån hegemoniargumentet en upplyst hjälte som kämpar för de svaga. Jag kan fortfarande vara upplyst som liberal men är då en skurk.

De som inte tillhör den privilegierade (och förtryckande gruppen), alltså de som om de våre liberaler lider av falsk medvetande, har däremot enligt detta synsätt inget annat val än att vara socialister** om de ska vara upplysta. Om de vore upplysta skulle de ju vara medvetna om sitt klassintresse (‘klass’ står här för vilken grupp som helst).

Detta underkänner alltså allas möjlighet till att tycka något utom just de privilegierade som kan välja mellan att vara skurkar eller hjältar.

Hur ska man kunna ta sådana argument på allvar?  Problemet är att vänstern ofta gör det.

* Det handlar här egentligen om såväl konservativa som liberaler. De som använder sig av denna argumentation brukar inte göra någon skillnad.

** Det är ett i grunden socialistiskt argument även om vissa som använder sig av detta argument inte kallar sig socialister. Det brukar handla om att man har en strukturell analys av samhället och att man tror att ens analytiska verktyg säger mer om verkligheten än vad människors enskilda upplevelse gör.

Läs även andra bloggares åsikter om hegemoni, klass, liberalism, socialism, argument

Read Full Post »

Härskarinnan och slavinnan

Hegels herre–slav-schema passar rätt bra på hur män beter sig mot varandra. Men kan det appliceras på kvinnor. Jag kan tänka mig att när två kvinnor möts så uppstår visserligen en kamp mellan dem men jag tror inte det är en blodig kamp på liv och död som mellan männen. Kvinnornas kamp är dessutom oändlig. Ett ständigt mätande mot varandra. Eller är dessa intriger slavens dialektik och om kvinnan var fri att kämpa så skulle hennes kamp vara som mannens? Frågan är alltså om mannen och kvinnan i grunden är lika eller inte.*

Hur ser det då ut när kvinnan möter en man? I ett naturtillstånd innebär mannens större fysiska styrka att mannen besegrar kvinnan som blir slav. Men i en civilisation där den fysiska styrkan inte en faktor kan man undra vad som händer. Ett svar är att kvinnan som besegrar mannen ser honom som en slav medan den man som besegrar henne (civiliserat, utan våld) är en man hon kan följa. Genom att besegra andra män blir mannen mer attraktiv för kvinnan. Kvinnorna kämpar då mot varandra för att männen ska se dem. Slavarnas, de besegrade männen, blick är dock inget att ha. Ju sämre en kvinna mäter sig med andra kvinnor desto lägre slavars blickar nöjer hon sig med. Men det finns alltid så pass underlägsna män att ingen kvinna nöjer sig med hans blick. Den fria kvinnan kämpar alltid efter männens blickar mot de andra kvinnorna. Den fria mannen kämpar alltid mot andra män så kvinnan ska välja honom framför andra män.

Jämställdhet skulle kunna handla om att ändra detta så att kvinnans kamp är lika dan som mannens. Kvinnan skulle då kunna gå in i en kamp mot mannen och besegra honom utan att behöva söka efter en man som kunde besegra henne. Den sanna partnern blir då den person man inte kan besegra men inte heller kan besegra en. Kanske de som ömsesidigt inte vill besegra varandra.

Den liberala demokratin försöker undanröja de sociala/kulturella orättvisor som ger vissa individer en orättvis position i maktkampen. Den socialistiska kritiken av detta är att även naturliga orättvisor ska rättas till. Den liberala jämställdhetsprincipen ger inget svar på om män och kvinnors kamp för erkännande i grunden är lika eller olika. Om kvinnor visar sig kämpa både mot varandra och mot män på samma sätt som männen så är det inget fel med det. Lika lite som att det skulle vara fel att kvinnan inte gjorde och följde sin egen logik i kampen för erkännandet. Den socialistiska jämställdhetsprincipen är att dock att män ska följa den kvinnliga logiken för erkännande.

* Om det finns en skillnad är det skillnaden mellan manligt och kvinnligt eller bara mellan härskare/härskarinnor och slavar/slavinnor? Själv föredrar jag den senare men den förra är stark som koncept i vår kultur som när en man som ger sig och är svag liknas vid en kvinna på olika sätt.

Read Full Post »

Varför socialismen inte är historiens slut

Jag läser just nu den mycket inspirerande boken ”The End of History and the Last Man” av Francis Fukuyama där liberalismen förklaras och försvaras utifrån Hegels koncept om herren och slaven som drivkraften till människans utveckling.

Fukuyama menar att i den liberala demokratin kan människor erkänna varandra och de forna slavarna (alla icke aristokrater) kan bli sina egna herrar. Detta är den sanna friheten och moralens, och därmed samhällets mål. Eftersom detta uppfylls i den liberala demokratin har historien så att säga tagit slut*. En socialist skulle så klart inte hålla med och varför skulle inte socialismen kunna ge den ömsesidiga erkännandet?

Svaret är att eftersom erkännande måste vara frivilligt så kan detta inte ske genom en föreskrivande apparat. Om man som vänstern vill och tvinga folk att erkänna varandra är det endast ett artificiellt erkännande som inte betyder något alls. Det ger precis det som skådats i Sovjet och östeuropa – ett hyckleri utan motstycke.

Att försöka införa socialism på ett frivilligt sätt är för den som undrar inte möjligt. Eftersom den liberala demokratin godtar att man frivilligt organiserar sig t.ex. socialistiskt så skulle man kunna tänka sig att till och med ett universellt socialistiskt samhälle växer fram inom de liberala ramarna men det skulle fortfarande i grunden vara liberalt. Liberalismen föreskriver endast hur de politiska institutionerna ska se ut inte hur människor väljer att leva sina liv. På samma sätt godtar liberalismen att man lever ett traditionellt liv. På detta sätt är en frihetlig socialism en omöjlig paradox eftersom den egentligen är liberalism där man hoppas att människor ska välja att handla socialistiskt.

*Med historiens slut menas uppenbarligen inte saker slutar hända utan vad som åsyftas är att människans ideologiska utveckling har tagit slut. Om så är fallet återstår att se.

Read Full Post »

Hitlers roll för liberalism och socialism

Oskorei, som jag skrev om i förra posten, skriver intressant om liberalismen och Hitler (här & här). Oskorei menar att för det liberala samhället, vilket för Oskorei verkar vara det samma som det moderna västerländska samhället, fungerar Hitler som den absoluta antitesen till det liberala och goda. Detta leder till en del intressanta saker som t.ex. att det alltid kommer genereras nynazister eftersom den som är emot systemet anammar dess motsats. Han tar även upp att denna fixering vid Hitler gör att folk blir historielösa eftersom den enda historien som är viktig är den om Hitler. Jag kan inte göra annat än hålla med om detta (även om nyansering av problematiken blir allt vanligare). Hitler är viktig för dagens västerländska myt om moral. Men jag anser att Oskorei missar en viktig del i resonemanget då han klumpar samman liberaler och socialister. Även om västerlandet är liberaldemokratiskt så är det även till stor del socialistisk. Inte minst i Sverige har socialismen haft betydande inflytande. Hitler och nazismen/fascismen fungerar som gemensam antites för socialister och liberaler. Detta gör det lättare att samarbeta.

Både liberaler och socialister har skäl till att låta historien framställas på detta svartvita sätt. I bådas historieskrivning var besegrandet av nazismen och dess ondska en stor triumf men att socialisterna fortsatte mörda och terrorisera människor är ett problem för båda. Detta blir ett problem för liberaler eftersom de liberala förkämparna tillät den utökade socialistiska makten vilket undergräver talet om att man slogs för allas rättigheter. Man slogs snarare för bibehålla sin makt. Inte blir det bättre av att Englands bombräder över Tyskland eller USA:s atombomber över Japan. Den besegrade moralen är den dåliga moralen.

Medan de segrande makterna delade världen och moralen mellan sig den krossade nazmen, personifierad i Hitler, kvar att användas av segrarna som de ville och Nazismen blev paria. Med kalla krigets slut och sovjets kollaps förvandlades sovjet till kitsch medan nazismen fortsatt fylla behovet av en ondskans symbol. Samtidigt fortsätter kampen mellan liberaler och socialister om att göra även den andra till en ondskans symbol. Men faktum kvarstår att en av de få saker de verkligen kan hålla med varandra om är nazismens vidrighet.

Det hela blir så klart även mycket mer intressant av att som ideal står liberalismen och socialismen rätt nära varandra medan socialismen och nazismen liknar varandra rent praktiskt. Detta kan förklaras med att socialismen är en radikalisering av liberalismen medan fascismen/nazismen är motreaktion och står för en alternativ modernism. Samtidigt som både socialismen och fascismen/nazismen har som mål att skapa en ny mer fulländad människa. Denna nya människa måste omformas inom den totalitär staten. Här urskiljer liberalismen sig och menar att om en ny människa ska skapas så är det underifrån genom en spontan, evolutionär (som inte måste vara biologisk) utveckling.

Mitt i allt detta lurar ständigt konservatismens antimodernism och rädsla för förändring. Tillsammans med det inskränka vi och dom-tänkandet öppnar detta alltid upp för unkna idéer som lätt leder till fascistoida tendenser i så väl det liberala som det socialistiska lägren även om detta inte finns med i grundideologierna.

Read Full Post »

Antiparlamentariska vänstern slår till igen

Runt om i Bredäng där jag bor (snart tillbaka efter fyra månader i Petersburg) kan man på betongväggarna läsa ”antifascistisk zon”. Jag har alltid tyckt det är lite lustigt att man ska behöva proklamera detta. Men jag vet så klart vad som ligger bakom budskapet – den verklighetsfrämmande vänsterns övertygelse om att liberalism är fascism. Eftersom vår demokrati är liberal/socialdemokratisk och parlamentarisk är den enligt den utomparlamentariska vänstern inte tillräcklig och vissa menar att den är fascistisk – vilket är ett fint exempel på nyspråk.

Nu har dessa antiparlamentariska huliganer åter slagit till. En av folkpartiets valarbetare misshandlades tydligen i Skärholmen. Mannen fick ett knytnävslag i ansikten och ”Därefter anslöt fler som ställde sig runt mannen och bland annat kallade honom för fascist…”

Jag har tidigare skrivit om vänsterns våldstendenser. Dessa våldstendenser är oförsvarbara och det är mycket olyckligt att resten av vänstern inte ryter till mot sina egna. Om man nu vill påstå att socialism inte har några likheter med fascism så bör man städa undan de tydliga fascistiska tendenser som finns inom den egna rörelsen. Tyvärr tror jag att det är svårt att utifrån det socialistiska paradigmet göra det eftersom den socialistiska grundinställningen är konfliktskapande. Det  innebär att det blir svårt att dra en gräns för vad som är tillåtet i konflikten eftersom man förkastar de liberala grundprinciperna (som man alltså på nyspråk kallar fascistisk). Återigen visar vänstern att man inte klarar sig utan ett liberal ramverk.

Read Full Post »

Förfärad och matt

”Utopierna är tillbaka. Kommunismen må ha varit en katastrof – men dess idé om en radikal befrielse kan världen inte klara sig utan”

Detta står att läsa i ingressen till recensionen av Slavoj Žižeks ny bok ”In Defense of Lost Causes”. Skribenten Dan Jönsson förklaras vad som menas:

”Vad Zizek vill hävda är helt enkelt att en vänster som på allvar vill bryta sig ur dagens postpolitiska dödläge aldrig kan räkna med att slippa undan risken för framtida misslyckanden.”

…

”Ideologin är politikens hjärta, och för Zizek finns det många tecken på att det trots allt inte skurits ut för gott; klimatkrisen är ett av dem, förstås. Förändringen får bara inte uppfattas som nödvändighet, utan som möjlighet. Det är den stora skillnaden, den stora uppgiften. Krisen är inte en gräns, utan en öppning.”

Detta belyses med Beckettcitatet ”Try agian. Fail again. Fail better”.

Först en liten parentes. Att politiken är ideologisk har aldrig slutat gälla det bara vänstern som lämnat över på walkover eftersom man inte haft några konkreta alternativa idéer till liberalismen. Som i sin tur lite förvirrat insett att man inte längre måste samarbeta med den gamla fienden konservatismen.

Enligt Dan Jönsson menar Žižek att kommunismens grundidé, målet, inte är dåligt men att medlen för att nå detta mål varit dåliga. Krisen öppnar nu för att vi ska fortsätta arbeta för denna utopi. Alltså menar man att några av mänsklighetens absolut värsta tragedier inte spelar någon roll. Det är bara att fortsätta försöka genomföra det utopiska kommunistiska lyckoriket. Jag som trodde att hundratals miljoner människors tragiska öde visade att just inte ska försöka sig på utopiska visioner.

Måtte dessa verklighetsfrånvända idealistiska fårskallar aldrig åter vare sig få eller inspirera makten.

Read Full Post »

Lite om planekonomi

I förra posten skrev jag om att man bör fortsätta kritisera kommunism och nu kommer en lite mer sådant. De som inte gillar kapitalism söker ständigt efter ett annat ekonomiskt system. Ett system som vars utfall är mer rättvist och helst även mer effektivt än det kapitalistiska. Svaret är ofta ett planekonomiskt system.

Ibland hör man argument för planekonomi som går ut på att företag fungerar genom planekonomi. Inom de multinationella företagen vars omsättning kan överstiga små länders ekonomi planeras verksamheten. Detta borde enligt detta argument innebära att planekonomins ineffektivitet inte är relevant längre. Med tex. hjälp av it-teknik kan problemet med information lösas.

Analogin är dock missvisande. Dels är företagets syfte/mål betydligt enklare än en stats. Företaget ska gå med vinnst eller kanske tillfredställa en viss hobby. Detta medan en stats syften är betydligt mer komplexa och bör stämma överens med dess folk på något sätt vilket innebär en ständig föränderlighet i dess syfte.

Dessutom har vi problemet med undergång. Ett företag som planerar fel går under, som t.ex. de amerikanska biljättarna nu. Det må vara smärtsamt men är ingenting i jämförelse med ett land som går under som t.ex. Sovjetunionen eller Nordkorea (landet som inte fattat att man gått under för länge sen).

Read Full Post »