Den svenska statens stora riksvapen
Det här inlägget är en spinoff från en diskussion i kommentarsfältet på inlägget ”Enjoy Capitalism”. Texten är ett försök att beskriva den liberala synen på staten för socialister.
Först en premiss som jag tror att flesta västerlänningar håller med med varandra om. Det behövs någon slags institution som upprätthåller ordningen vilket kräver våldsmakt och helst ett legitimt våldsmonopol. Utan att behöva anse att den moderna territoriella suveräna staten är den bästa sådana institutionen kan vi enas om att det är den vi har att arbeta med. Vi kan också enas om att vad som legitimerar statens våldsmonopol är rättsstat och representativ demokrati.
Jag menar att detta också i grunden är en liberal hållning. Det är därför det kallas liberala demokratier etc. Socialdemokratin är utifrån detta perspektiv socialism som anpassat sig till detta liberala ramverk om rättsstat och representativ demokrati. I de faktiska liberala staterna har olika mycket konservatism, liberalism och socialism haft olika mycket inflytande. Exempelvis i Norden har socialismen varit stark, i Tyskland och Schweiz har konservatismen varit starkare. Medan i Nederländerna har liberalismen varit starkare.
Det som skiljer liberaler och socialister åt är hur vi legitimerar denna ordning och hur denna legitimering får att bråka om vi ska reglera inom detta ramverk.
Den liberala ordningen är så klart inte optimal utifrån ett socialistiskt paradigm. Man måste ju trots allt gå med på en rad liberala principer. Det är inte så farligt för en socialdemokrat eftersom socialdemokratin i grunden är en pragmatisk rörelse. Det betyder att man går med på att arbeta inom det liberala ramverket eftersom det fungerar tillräckligt väl för rörelsens mål. Förr hade man en idé om en gradvis övergång till det socialistiska samhället, alltså att man skulle kunna transcendera det liberala ramverket utan en revolution. En föreställning som skiljer socialdemokrater från kommunister och som fick kommunisterna att bryta sig ur SAP efter den ryska revolutionen. Med tiden kom socialdemokratin att allt mer anpassa sig till det liberala ramverket. Under 1980-talet gav man i praktiken upp den socialistiska politiken. I allt utom retorik hade man varit tvungen att anpassa sig till liberalismen. Det förklarar också krisen i socialdemokratin.
Som principiell socialist (till skillnad från en pragmatisk) är anpassningen till det liberala ramverket i grunden problematisk och går egentligen inte att lösa eftersom man inte går med på de liberala idéerna om hur staten och ekonomin ska organiseras. Därför vill man skapa en ny ekonomisk ordning. Här finns en del [!] olika idéer om hur man ska göra, vad som är mest legitimt och vad som är mest effektivt. Vissa menar att man ska använda staten och antingen genomföra snabba drastiska reformer, revolution, eller långsamma reformer, evolution/reformation. Socialistiska anarkister menar att man inte kan använda staten då den utgör ett illegitimt maktmedel per se.
Vad exakt den socialistiska ordningen innebär är mycket svårt att säga då den framförallt är beskriven i vad den inte är. Det är inte den klassiskt liberala staten, det är inte den (social-) liberala staten, det är inte den fascistiska staten och inte heller vill man känna sig vid de stater som sagt sig vara socialistiska. Så det man har som minsta gemensamma nämnare är något i stil med att kapitalism är dåligt samt att alla människor har samma värde.
Nu kommer vi till skillnaden mellan liberaler och socialister. Vi håller med om alla människors lika värde. Men vi skiljer oss i frågan om kapitalism. Liberalism implicerar en fri ekonomi grundad i äganderätt vilket i praktiken leder till kapitalism. På samma sätt som socialismen grundläggande idéer leder till diktatur (se detta inlägg för en längre utläggning om det). Grundläggande för den liberala kapitalismen är att staten inte ska vara inblandad i ekonomin. (Det är tyvärr endast ett normativ och inte deskriptivt uttalande.) Märk att det här inte betyder att staten inte ska reglera ekonomin alls. Den liberala staten ska reglera ekonomin utifrån liberala principer. Inte utifrån socialistiska principer. Det är vad striden handlar om.
För att gå vidare i utläggningen så måste vi nu gå in i den socialistiska kritiken mot kapitalismen och det liberala försvaret av varför frihet är viktigare än de problem som kapitalismen orsakar.
Den socialistiska kritiken av kapitalismen handlar framförallt om något mycket grundläggande; kapitalismen förstärker skillnaderna mellan människor i samhället. Målet för socialister är att minska skillnaderna mellan människor och man anser att staten är ett tillräckligt bra socialt instrument för att användas för det. Liberaler å sin sida anser att skillnaderna mellan människor inte utgör ett stort problem så länge det är inom en en liberal stat. Men framförallt så anser liberaler att det finns både starka principiella och starka praktiska skäl till att staten inte ska användas som ett socialt instrument. Liberaler går igång just på att socialister vill använda staten för att driva igenom sin vision av samhället.
Vi behöver inte gå in på varför skillnader mellan människor innebär problem. Det känner vi redan till. Istället fokuserar jag på varför liberalismen är kritisk till varför staten inte ska (eller snarare, så lite som möjligt) användas för att rätta till skillnaderna mellan människor.
Principiellt handlar det om att staten inte ska bestämma över människors liv eller forma samhället. Varje människa är ett mål i sig själv och har rätten att bestämma över sitt liv utan att förstöra för andra. Det innebär också att varje människa har ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar. Verkligheten är så klart mer komplicerad än så men det är utgångspunkten. Liberalismen utgår alltså från att människor i grunden är kapabla att forma sitt liv och ska ha så stor frihet och där med ansvar att utforma sitt liv. Det betyder att man både har rätt till de bra saker man skapar för sig själv och har en skyldighet att ta ansvar för de dåliga saker som man orsakar såväl sig som andra.
När socialister med statens hjälp vill minska skillnaderna mellan människor så innebär att man bryter de liberala principerna om att staten inte ska blanda sig i människors liv. Ett tydligt exempel är skatt. När staten kräver att genom skatt ta del av människors tjänster betyder det att staten kräver att man arbetar åt staten under hot om våld och i grunden hot om död. Statens våldsmonopol innebär att vi måste acceptera det staten kräver. Just att staten har våldsmonopol och där med besitter den slutliga maktutövningen betyder att staten ska begränsas. Statens roll begränsas helt enkelt till att sätta upp och upprätthålla spelreglerna för samhällets privata aktörer.
De praktiska skälen till att staten helt enkelt inte är ett lämpligt socialt instrument för många av de saker som socialister vill använda staten till. Staten är i grunden en institution för att samla resurser för att bygga en stark våldsorganisation. Den samlade våldsmakten riktas både inåt och utåt. Genom skapa ett våldsmonopol inom sina gränser kan staten effektivt samla resurser vilka sedan kan riktas utåt för att genom våld betvinga andra politiska system och andra stater. Staten visade sig vara det effektivaste sättet att göra det så alla andra system konkurrerades helt enkelt ut. Staten är helt enkelt mycket effektiv på att ena människor i gemensamt handlande. Det är mycket effektivt när man har ett tydligt mål. Som krig, ta sig till månen, se till att alla går i skolan. Men ju mer komplicerat mål eller ju fler mål desto mindre effektiv är staten. Det är en anledning till det kommunistiska misslyckandet. Ju mer vi vill att staten ska göra desto sämre kommer det att fungera. Det betyder att staten bör hålla sig till så få saker som möjligt.
Att staten i grunden fungerar genom kollektivt handlande går också mot den liberala principen om individuellt handlande. Hur staten fungerar går alltså inte ihop med de liberala principerna eftersom den förutsätter att man sätter upp ett gemensamt mål som går före människors individuella mål.
Staten är alltså ett nödvändigt ont som liberalen accepterar för att lösa problem med kollektivt handlande i komplexa samhällen. Det betyder att man utifrån ett liberalt perspektiv ska minimera staten i förmån för civilsamhället och privata lösningar. Även om det inte skulle finnas några principiella anledningar att utöka staten bortom den minimala så finns det praktiska skäl. Dessa är så klart inte absoluta utan måste anpassas till respektive samhälle. Exempel på sådana praktiska saker är att upprätthålla det ekonomiska systemet, se till att det finns infrastruktur, sjukvård och utbildning.
Jag hade också tänkt ta upp frågan om demokrati och hur den hänger ihop med maktdelning och rättsstat. Men den här posten är tillräckligt lång och jag får återkomma till det. I stället länkar jag till en gammal post som diskuterar fyra perspektiv på demokrati.
Uppdatering
2012.10.31: Förbättrade språket texten igenom.
2012.08.02: Lade till länken fyra perspektiv på demokrati.
2012.03.06: Ändrade en otydlighet om hur liberalismen implicerar kapitalism, lade till en mening om att socialism implicerar diktatur samt lade till en länk där jag diskuterar det sistnämnda. Ändrade även sista meningen i samma stycke från ”Det är det vi slåss om” till ”Det är vad striden handlar om”.
2012.03.02: Ändrade meningen i fjärde stycket ”…oss (liberaler och socialister)…” till ”… liberaler och socialister…”, samt lade till en undertext till bilden.
59.293283
17.943284
Read Full Post »
