Vänsterpartiet har en kampanj just nu som heter ”tyck om”.
De  tycker om:

• vård
• bostäder
• fler tåg & billigare biljetter

Jag tycker också om fred, bra utbildning, bra saker etc. Frågan är ju dock hur man på bästa sätt ordnar detta. Vänstern har en tendens att inte gilla verkligheten eftersom de gillar att äta kakor utan att de försvinner. Detta försöker man komma runt genom att dekonstruktionera världen. Problemet är att det bara är människans uppfattning av världen som kan dekonstruktioneras, inte själva världen.

I min post ”Några tankar om moral” skriver signaturen Hans att en bra moral (enligt min tolkning) har som mål att främja släktets bestånd samt lycka för individerna.

Främja släktet låter som ett evolutionens imperativ och får mig att tänka på Hobbes naturlag om att man som människa måste försöka överleva. Den andra påminner om Benthams utilitarism att den objektiva moralen är att göra alla lyckliga.

Båda dessa anser jag vara otillfredsställande svar på vad moralens mål ska vara. Att bara överleva som lycklig skulle innebära att t.ex. Huxleys ”Brave New World” skulle vara en utopi. Att helt enkelt droga sig lycklig och fortsätta le är ur ett sådant perspektiv inte bara helt ok utan utopiskt ultimat.

Ett annat svar på vad som är moralens mål erbjuds av Hegel där människors erkännande av varandra är målet. Människan är ofta beredd att dö för att bli erkänd. Det är detta som enligt Hegel skiljer oss från djuren. Ett samhälle med ett moralsystem som erbjuder alla att erkännas som individer skulle då vara slutmålet.

Enligt Marx är det socialistiska samhället svaret på detta, enligt Fukuyama är det det liberala.

Att ömsesidigt erkännande skulle vara moralens mål tilltalar mig mycket och jag tar det till mig allt mer. Det betyder inte att det måste vara det slutliga svaret men det är det bästa jag hittills kommit över.

Jag kan förstå idén med att räkna militära insatser som bistånd. Det är tyvärr så att för att vanligt civilt bistånd ska kunna fungera så måste området säkras militärt. Ur denna synvinkel är det logiskt att militära medel ska kunna räknas som bistånd.

Problemet är att om militära insatser skulle räknas som bistånd så skulle många länder kunna dölja maktutövning* i biståndsposter. Om man ska kunna räkna in militära utgifter i bistånd krävs en utvärdering av hur det går till, syften och resultat.

Egentligen borde detta gälla allt bistånd, men det gör det svårt att kvantifiera biståndet. För att kunna kvantifiera biståndet måste det inskränkas till civila medel

Antagligen skulle det vara bra att utreda allt bistånd kvalitativt.

*Även vanligt civilt bistånd kan vara en maktutövning men jag tror ändå det finns någon slags skillnad.

Jag fick en fråga om positiva rättigheter som jag svarade intuitivt på. Här följer frågan och svaret.

Hur motiverar man positiva rättigheter på minst problematiskt sätt?
- Svaret kräver nog en utförligare beskrivning av vilka positiva rättigheter som ska legitimeras (om motivera syftar på att de ska vara legitima). Intuitivt tror jag att varje positiv rättighet måste motiveras var för sig utifrån en kontexten. Detta är ett av problemen med positiva rättigheter. Vissa positiva, kanske kan man kalla dem minimala positiva rättigheter, kan legitimeras utifrån idén om att alla människor har rätt till liv. Till dessa minimala positiva rättigheter skulle t.ex rätt till mat, skydd mot elementen och grundläggande sjukvård räknas. I ett så pass avancerat samhälle som de vi idag lever i skulle man även kunna räkna in rätten till utbildning då utbildning är ett måste för att kunna delta i samhället och inte minst i demokratin (detta skulle kunna legitimera rätten till svenskaundervisning för invandrare). Det är svårare att avgöra hur mycket utbildning man har rätt till. Frågan uppstår även hur man värderar olika positiva rättigheter mot varandra. Är rätten till t.ex. utbildning viktigare än rätten till arbete? Just i detta fall så anser jag att rätten till utbildning är viktigare just eftersom den möjliggör deltagande i samhället, medan jag inte ser arbete som lika nödvändigt för individen då existensbehoven uppfylls av de minimala positiva rättigheterna.

Ett annat problem med positiva rättheter är att den motsvarande skyldigheten (varje rättighet innebär en skyldighet) kräver mer av dem som upprätthåller rättigheten än vad som gäller för negativa rättigheter. Detta är kärnan i problematiken med positiva rättigheter. Det innebär att man måste fråga sig innan man propagerar för en viss rättighet vad den innebär för skyldighet. I det moderna samhället löser man problemet med upprätthållandet av skyldigheter med hjälp av skatter. Det innebär att man frikopplar den direkta länken mellan rättighet och skyldighet. Vilket i sin tur leder till att folk har en tendens att kräva allt fler rättigheter utan att förstå hur de motsvarande skyldigheterna ska ordnas. Det är först när man förstår det som man kan förstå varför inte alla positiva rättighetern kan uppfyllas.

Jag har inget enkelt svar på hur man principiellt ska motivera positiva rättigheter men jag tror att det är inom en samhällsdiskussion som det måste avgöras. På ett teoretiskt plan är Rawls teori om rättvisa med idén om en okunnighetens slöja antagligen den bästa principen som jag kommit över. Särskilt med det tillägget att den som bestämmer samhällssystem sist får välja samhällsposition.

Till sist så vill jag poängtera att de positiva rättigheterna alltid måste legitimeras dels normativt, alltså vad som anses bra, och dels empirisk, alltså uitfrån vilka medel som verkar vara bäst för att uppnå det som anses bra. Det innebär att t.ex. att för att veta om rätten till arbete bör vara en legitim rättighet så måste vi först avgöra om arbete är något bra. Men det räcker inte med det, vi måste även svara på varför det är bra med arbete. Är det bra för att det är samhällsekonomiskt nödvändigt att människor arbetar, eller är det bra för att människor får en viss mening med livet, etc. Beroende på hur vi svarar på dessa frågor kan vi sedan undersöka hur stora skyldigheter det krävs för att upprätthålla rättigheten till arbete. Kostnaden för skyldigheten måste sedan vägas mot vinsten med rättigheten. Det är detta som måste avgöras i diskussionen i samhället och inom de demokratiska institutionerna.

EU:s demokratiska underskott må vara stort men jag undrar hur det skulle gå till att demokratiskt, vilken form man nu väljer att se det, skulle kunna skriva en författning ens i en enskild stat, hur det skulle gå till i EU är än svårare att förstå. I den bästa av världar kanske man skulle kunna tänka sig något sådant men den världen lever vi ännu inte i. Att låta detta stå ivägen för EU-projektets utveckling tycker jag skulle vara olyckligt. Jag tror nog att själva skrivandet av de demokratiska reglerna måste vara odemokratiska till viss mån.

Angående EU:s politik i Mellanöstern undrar Nathan Shacher om man kanske inte vill den amerikanska administrationen under Obama välgång.

Det är en mycket obehaglig tanke men svår att värja sig mot: Delar EU – alltid redo till storslaget prat om fred i Mellanöstern – den ryska avunden? Tycker också Bryssel att det inte vore så dumt om Obamas vinnande uppenbarelse stukades till och fick sig några skråmor i Mellanösterns skumma gränder?

Men jag tror att det finns en betydligt enklare förklaring. EU är helt enkelt så dåligt på att agera samordnat att man inte driver någon politik. Eftersom det är så krångligt så låter man USA arbeta. EU har sina interna problem att ta hand om. Det är tillräckligt problematisk att betrakta en samordnat stat som en enhetligt aktör, att behandla EU som en sådan är bara missvisande och leder endast till oförmåga att förstå världen.

Språket använder vi för att ordna våra intryck, beskriva världen, överföra information, förstå varandra osv. Språket samtidigt våde speglar och formar våra upplevelser. Det mänskliga språket verkar bygga på två principer; den logiska och den associativa.

Logiken är den ordande principen som skapar struktur och som binder samman intryck genom slutledningar. Den associerande principen beskriver fenomen och binder samman dem genom liknelser på så sätt att ett fenomen liknar ett annat men med en viss relevant avvikelse.

De båda principerna är beroende av varandra men kan användas i olika grad. Inom vetenskapen dominerar logiken medan inom konsten dominerar associationen. Men det finns aldrig någon tydlig gräns mellan dem och inom filosofin kan båda dominera. Men om den ena är för dominant blir språket svårförstålig. Filosofin ger oss exempel på det med Wittgensteins Traktatus där logiken är allt för dominerande medan i t.ex. Nietzsches Så talade Zarathustra är associationen allt för dominerande.

]]> http://bjornaxen.wordpress.com/2009/10/19/spraket-logik-och-association/feed/ 3 Björn Axén http://bjornaxen.wordpress.com/2009/10/17/varfor-liberalism-2/ http://bjornaxen.wordpress.com/2009/10/17/varfor-liberalism-2/#comments Sat, 17 Oct 2009 20:12:31 +0000 Björn Axén http://bjornaxen.wordpress.com/?p=727 ]]>

Ett svar till varför man bör vara liberal är det att liberalismen är den enda ideologi som är tolerant.

—eller Det falska medvetandes paradox

Det finns en åsikt som är rätt vanlig bland samhällsvetare* att förtryckta grupper, så som kvinnor, invandrare (i sverige), svarta (i USA) etc.  inte kan vara höger (liberala som t.ex Fp i Sverige, eller i t.ex. USA republikaner). Personer som Nyamko Sabuni och Condoleeza Rice beskrivs uttryckligen som ”husnegrer”. Man menar att eftersom det inte ligger i dessa personers intresse att föra en högerpolitik så har de antingen sålt sig till djävulen för att få egna fördelar eller så lider de av falskt medvetande.

Det intressanta med denna ståndpunkt är att de man vill befria från förtryck är dem vars omdöme man mest förtrycker. För det följer ju av detta att det endast är dem som inte är förtryckta, typ heterosexuella, vita, framgångsrika män, som själva har möjlighet att göra politiska val. Ju mer förtryckt man är desto snävare är ens möjligheter att själv komma fram till en ståndpunkt. Man underkänner alltså förtryckta persone,r som man vill frigöra, att tänka själva. Det är detta jag syftar på med det falska medvetandets paradox.

Det falska medvetandet förutsätter att man tror att det finns objektiva, verkliga, preferenser och dessa formas av ens position eller identitet i samhället. Alltså att människor vill saker som de inte behöver vara medvetna om att de vill. Problemet är att objektiva preferenser endast är teoretiska. De är konstruerade i en teori och det är endast utifrån denna teori som man kan fastslå vilka objektiva preferenser en person har. Det är nu som paradoxen klarnar.

Man har en teori om vad människor faktiskt vill ha, vara sig de själva vet om det eller inte, och när människor inte visar sig vilja detta drar man slutsatsen att de antingen är korkade eller ljuger för sig själva – falskt medvetande. Så när man står inför det faktum att en av de förtryckta som ska befrias inte håller med en så måste man göra något. Antingen kan man förkasta sin teori om objektiva preferenser eller så kan man helt enkelt rädda teorin med hjälp av det falska medvetandets princip vilket innebär att man måste underkänna de förtrycktas förmåga att tänka. Nu kan man ju inte gå med på att man själv, som ska befria de förtryckta, kan vara så pass hemsk att man underkänner de förtrycktas förmåga att tänka, det skulle ju vara, sexistisk, rasistiskt etc, utan man räddar teorin med det som Gramsci kallade Hegemoni och Steven Lukes kallat maktens tredje ansikte. Alltså att det finns en makt som gör att människor inte går med på de befriande teorierna och gör uppror mot makten.

Alltså följer det logiskt, eftersom man själv inte är förtryckande och teorin faktiskt visar vilka preferenser människor har, att den dominerande kulturen, strukturen etc. är en förtryckande, och där med illegitim, maktapparat. På så sätt har man bevisat att liberalism är fel och att endast giriga, vita heterosexuella män kan välja att vara vara liberaler. Vem det är som lider av en illusorisk bild av verkligheten låter jag läsaren avgöra.

*I min seminariearbetsgrupp på fyra personer har två uttryckt denna åsikt och en tredje har yttrat åsikter som tyder på en liknande uppfattning.

Tidigare har jag skrivit om hur vänstern har en tradition av att söka och skapa konflikter. Ur ett vänsterperspektiv handlar det om att visa hur det faktiskt finns en konflikt och att måste synliggöras. Ofta har man en tanke om att eftersom konflikten inte är uppmärksammad är den av någon anledning överslätad. Själv tror jag att detta i grundar sig i Hegels teori och herren och slaven.

Poststrukuralismen som i sig själv inte är normativ fortsätter dock i den konfliktskapande tradition i att dela upp världen i vi och de. Den poststrukturella diskursteorin (inte att blanda ihop med Habermas konsensussökande diskursteori) handlar om att finns diskurser för att se hur dessa formar våra åsikter etc. För att göra det måste man avgränsa diskurserna från varandra och detta kan man endast göra genom att visa vad diskursen inte är. Detta innebär att man försöker accentuera vad de olika diskurserna handlar om. Det man får fram är en bild där skillnaden mellan olika diskurser är förstärkt. Detta gör man för att tydliggöra konflikten mellan diskurserna som man anser vara politikens kärna. Genom att fokusera så starkt på meningsskiljaktigheterna skapas en större klyfta mellan de olika diskurserna än vad som kanske egentligen finns. När konflikten sätts i centrum på detta sätt kan resultatet bli att man faktiskt skapar konflikter eller förvärrar dem. Eftersom vi alltid är del av en diskurs och den diskurs styr hur vi kan uttrycka oss och även hur vi tolkar världen så kommer en diskursanalys som förstärker de meningskiljaktigheter som finns att förstärka diskursernas olika sätt att uttrycka sig och olika sätt att tolka världen och därmed hur man tolkar varandra.

Resultatet blir snarare en polarisering av politiken där förståelse och konsensus blir allt svårare att nå. Själv tror jag att politik bör gå ut på att finna lösningar som alla kan acceptera. Att försöka undvika konflikter är enligt mig otroligt viktigt eftersom samhället bygger på tillit. Utan tilliten rasar samhället samman till en naturtillstånd à la Hobbes.

Det intressanta är att jag håller med om mycket av poststrukuralisternas grundantaganden men jag gillar inte deras metod. Jag tror att också både att går och vi bör försöka ta oss förbi de svårigheter som den poststrukturella vetenskapsteorin ställer upp.

]]> http://bjornaxen.wordpress.com/2009/10/09/diskursteori-som-konfliktskapande/feed/ 0 Björn Axén