I förra posten kritiserades Fairtrade och det kan vara intressant att ta upp vad som är problemet med Fairtrade. I grunden handlar det om hur ett samhälle blir rikt. Det enda sättet jag känner till är genom handel och särskilt genom kapitalism och fria marknader. Ibland förs det fram argument för fördelning av materiella tillgångar t.ex. att om alla världens rikedom fördelades jämt mellan alla människor så skulle alla ha en levnadstandard som genomsnittet i 1950-talets Sverige. Oavsätt om det stämmer eller inte så är ett sådant argument missvisande eftersom rikedom inte är statiskt. Pengar är i sig inte något annat än en bytbar symbol för arbete. Vad som gör ett samhälle rikt är effektiv organisation av arbete (att man har tur besitter en resurs som andra vill ha, så som olja, är endast ett undantag). Saken är i alla fall den att för att ett samhälle ska bli rikt måste det organisera sig effektivt (genom handel och kapitalism) och denna omorganisation innebär att hela samhället måste omorganiseras i en mer eller mindre smärtsam process. Eftersom grunden för allt arbete är det livsupphållande så måste först och främst jordbruket effektiviseras. (I ett handelssystem kan ett samhälle specialisera sig och importera mat men det är lättare att göra den omvandlingen efter att ens egna jordbruk effektiviserats.) Det Fairtrade innebär att denna strukturomvandling hämmas och bönderna stängs inne i ett ineffektivt produktionssystem där de blir beroende av välviljan hos dem som vill köpa rättvisemärkta produkter. De kortsiktiga positiva fördelarna äts alltså upp de långsiktiga fördelarna. Eller som Helena Joahansson skriver:

…Fairtrades ansats med produktionskoppling och fokus på småskalighet [är] statisk och kortsiktig. Dessutom adresserar inte Fairtrade flera av de underliggande hinder som motverkar strukturomvandling, som behovet av kreditmöjligheter utan koppling till viss produktion.

… [M]ärkningen [har] vissa positiva effekter i liten skala, men modellen kan inte skalas upp till större volymer. Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för u-länderna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.”

Liberaler och socialister har väldigt mycket gemensamt. Skillnaden mellan grupperna ligger framförallt i hur mycket rättvisa eller frihet man förespråkar. En annan skillnad är socialisternas (eller kanske snarare vänstern i allmänhet) ständiga misslyckade försök att skapa ett bättre system än den fria marknaden. Liberaler förstår och uppskattar den socialistiska viljan att vara god men förfasas över hur denna vilja till godhet tryckar undan förnuftet. Ett typiskt exempel på detta är Fair trade eller rättvisemärkning. Viljan till en bättre värld är det inget fel på men medlet för målet är det.

Som förnuftig och liberal står man där inför ett problem när ens godhjärtade vänner vill förändra världen med ofönuftiga medel. Ska jag påpeka att rättvisemärkningen är ineffektiv och kanske till och kontraproduktiv eller ska jag låte dem leva i sin illusion om att göra gott. Det förra skapar en dålig stämning men är dels ärligare och kanske faktiskt hjälper världen en aning. Att inte bryta godhetens illusion är många gånger det enda socialt accepterade även om man får stå ut med självgodheten hos de oförnuftiga.

]]> http://bjornaxen.wordpress.com/2009/11/25/fornuftig-godhet-ar-svart/feed/ 0 Björn Axén http://bjornaxen.wordpress.com/2009/11/23/bra-argument-som-maktutovning/ http://bjornaxen.wordpress.com/2009/11/23/bra-argument-som-maktutovning/#comments Mon, 23 Nov 2009 11:59:37 +0000 Björn Axén http://bjornaxen.wordpress.com/?p=768 ]]>

Det finns en kritik mot exporten av det liberal-demokratiska kapitalistiska samhället, med sådant som mänskliga rättigheter etc. eftersom det är västerländska idéer. Argumentet är att vi inte kan kräva av andra kulturer att de ska omfamna vår kultur.

Att andra kulturer inspireras och tar in västerländska idéer kan ur detta perspektiv uppfattas som att den västerländska kulturen dominerar (där ”dominans” är ett negativt begrepp) andra kulturer alltså vad man brukar kalla kulturell kolonialism.

Det man då missförstår är att den mjuka makt, som denna sorts dominering bygger på, förutsätter att de som påverkar går med på att det som förespråkas är bra. Den mjuka domineringen bygger på att visa upp goda exempel och visa på vad som fungerar. Att kalla det dominans och kolonialism/imperialism är lika konstigt som att kalla goda råd för maktutövning. Med samma logik framstår även övertygande argument som maktutövning. Jo visst kunskap är makt, men det innebär också att dela med sig av kunskapen är att dela med sig av makten.

Jag läser just nu den mycket inspirerande boken ”The End of History and the Last Man” av Francis Fukuyama där liberalismen förklaras och försvaras utifrån Hegels koncept om herren och slaven som drivkraften till människans utveckling.

Fukuyama menar att i den liberala demokratin kan människor erkänna varandra och de forna slavarna (alla icke aristokrater) kan bli sina egna herrar. Detta är den sanna friheten och moralens, och därmed samhällets mål. Eftersom detta uppfylls i den liberala demokratin har historien så att säga tagit slut*. En socialist skulle så klart inte hålla med och varför skulle inte socialismen kunna ge den ömsesidiga erkännandet?

Svaret är att eftersom erkännande måste vara frivilligt så kan detta inte ske genom en föreskrivande apparat. Om man som vänstern vill och tvinga folk att erkänna varandra är det endast ett artificiellt erkännande som inte betyder något alls. Det ger precis det som skådats i Sovjet och östeuropa – ett hyckleri utan motstycke.

Att försöka införa socialism på ett frivilligt sätt är för den som undrar inte möjligt. Eftersom den liberala demokratin godtar att man frivilligt organiserar sig t.ex. socialistiskt så skulle man kunna tänka sig att till och med ett universellt socialistiskt samhälle växer fram inom de liberala ramarna men det skulle fortfarande i grunden vara liberalt. Liberalismen föreskriver endast hur de politiska institutionerna ska se ut inte hur människor väljer att leva sina liv. På samma sätt godtar liberalismen att man lever ett traditionellt liv. På detta sätt är en frihetlig socialism en omöjlig paradox eftersom den egentligen är liberalism där man hoppas att människor ska välja att handla socialistiskt.

*Med historiens slut menas uppenbarligen inte saker slutar hända utan vad som åsyftas är att människans ideologiska utveckling har tagit slut. Om så är fallet återstår att se.

Björn Elmbrant skriver angående murens fall för 20 år sedan på Dagens Arena:

Sammetsrevolutionen i Östeuropa 1989 – med Berlinmurens fall som den mest dramatiska händelsen – var ett uppror som kom nerifrån, som tog politiker och kommentatorer i väst med nästan total överraskning. Många av dem såg fortsatt stabilitet som överordnat förändring.
[...]
Dagens demokratiskt valda ledare verkar inte ha lärt särskilt mycket av historien. Precis som 1989 prioriterar de stabilitet framför förändring, pumpar in pengar i bedrägliga banker och är oförmögna att möta oron för klimatet med de nödvändiga besluten. Den folkliga reaktionen kommer, men den dagen ska vi inte vara överraskade.

Han verkar alltså mena att förändring är bättre än stabilitet. Det kanske är retoriskt snyggt för en radikal men undergräver bara hans förtroende. Vem kan på allvar mena att förändring är viktigare än stabilitet. Utan stabilitet kan ingen rättvisa, hur den än definieras (inte ens den starkes rätt*) finnas. Endast om man inte gillar systemet och man tror att en förändring kan leda till en annan stabilitet som är bättre än den rådande stabiliteten kan förändring vara bra.

Det hela påminner om det fenomen man relativt ofta stöter på inom radikala kretsar som verkar anse att radikalitet är ett primärt mål i sig själv. De teorier som ger den mest radikala beskrivningen av verkligheten anses bättre än andra, som om radikalitet som princip för en teori skulle visa på sanning. Det är väl iof. inte sanning man är ute efter utan legitimering av omstörtande verksamhet – alltså att visa på att ordningen inte är bra så att vilken ordning en förändring leder till är bättre än den rådande ordningen.

Nu vet jag inte vad Elmbrant menar med att förändringen ska gå före stabilitet men om vi utgår från att han är vettig, och inser att stabilitet måste gå före förändring förutom i vissa fall, så antar jag att han menar att utifrån vissa moraliska principer (socialistiska och demokratiska i Elmbrants fall antar jag) så borde politiker fattat att man skulle förändra vissa saker. Problemet med det är att politiker verkar ha fattat att socialistisk diktatur inte fungerar och således har man hållit kvar vid systemet med liberal demokrati. Eftersom Elmbrant är socialistisk demokrat anser han att vi borde ha en socialistisk demokrati (vad det nu är) och att det poiliter borde lärt sig är att diktatur inte fungerar. Men diktatur ingår inte i den liberaldemokratiska ordningen. Jag förstår faktiskt inte vad karln försöker säga.

*Jag tänker här på Hobbes naturtillstånd där alla måste frukta varandra eftersom människor är tillräckligt lika för att alltid kunna hota varandra. Även den svagaste människan kan dräpa den starkaste när den senare sover.

Vänsterpartiet har en kampanj just nu som heter ”tyck om”.
De  tycker om:

• vård
• bostäder
• fler tåg & billigare biljetter

Jag tycker också om fred, bra utbildning, bra saker etc. Frågan är ju dock hur man på bästa sätt ordnar detta. Vänstern har en tendens att inte gilla verkligheten eftersom de gillar att äta kakor utan att de försvinner. Detta försöker man komma runt genom att dekonstruktionera världen. Problemet är att det bara är människans uppfattning av världen som kan dekonstruktioneras, inte själva världen.

I min post ”Några tankar om moral” skriver signaturen Hans att en bra moral (enligt min tolkning) har som mål att främja släktets bestånd samt lycka för individerna.

Främja släktet låter som ett evolutionens imperativ och får mig att tänka på Hobbes naturlag om att man som människa måste försöka överleva. Den andra påminner om Benthams utilitarism att den objektiva moralen är att göra alla lyckliga.

Båda dessa anser jag vara otillfredsställande svar på vad moralens mål ska vara. Att bara överleva som lycklig skulle innebära att t.ex. Huxleys ”Brave New World” skulle vara en utopi. Att helt enkelt droga sig lycklig och fortsätta le är ur ett sådant perspektiv inte bara helt ok utan utopiskt ultimat.

Ett annat svar på vad som är moralens mål erbjuds av Hegel där människors erkännande av varandra är målet. Människan är ofta beredd att dö för att bli erkänd. Det är detta som enligt Hegel skiljer oss från djuren. Ett samhälle med ett moralsystem som erbjuder alla att erkännas som individer skulle då vara slutmålet.

Enligt Marx är det socialistiska samhället svaret på detta, enligt Fukuyama är det det liberala.

Att ömsesidigt erkännande skulle vara moralens mål tilltalar mig mycket och jag tar det till mig allt mer. Det betyder inte att det måste vara det slutliga svaret men det är det bästa jag hittills kommit över.

Uppdatering 091112
Att Marx skulle anse att ömsesidigt erkännande är ett moraliskt eller samhälleligt mål vet jag inte. Jag tolkar det i alla fall som så att med de socialistiska produktionsprinciperna så blir slavarna/arbetarna sina egna herrar och blir erkända som människor av varandra. Skillnaden mellan Marx och Hegel är då att bara att drivkraften i historien är hos Hegel ideell medan den hos Marx är materiell.

Jag kan förstå idén med att räkna militära insatser som bistånd. Det är tyvärr så att för att vanligt civilt bistånd ska kunna fungera så måste området säkras militärt. Ur denna synvinkel är det logiskt att militära medel ska kunna räknas som bistånd.

Problemet är att om militära insatser skulle räknas som bistånd så skulle många länder kunna dölja maktutövning* i biståndsposter. Om man ska kunna räkna in militära utgifter i bistånd krävs en utvärdering av hur det går till, syften och resultat.

Egentligen borde detta gälla allt bistånd, men det gör det svårt att kvantifiera biståndet. För att kunna kvantifiera biståndet måste det inskränkas till civila medel

Antagligen skulle det vara bra att utreda allt bistånd kvalitativt.

*Även vanligt civilt bistånd kan vara en maktutövning men jag tror ändå det finns någon slags skillnad.

Jag fick en fråga om positiva rättigheter som jag svarade intuitivt på. Här följer frågan och svaret.

Hur motiverar man positiva rättigheter på minst problematiskt sätt?
- Svaret kräver nog en utförligare beskrivning av vilka positiva rättigheter som ska legitimeras (om motivera syftar på att de ska vara legitima). Intuitivt tror jag att varje positiv rättighet måste motiveras var för sig utifrån en kontexten. Detta är ett av problemen med positiva rättigheter. Vissa positiva, kanske kan man kalla dem minimala positiva rättigheter, kan legitimeras utifrån idén om att alla människor har rätt till liv. Till dessa minimala positiva rättigheter skulle t.ex rätt till mat, skydd mot elementen och grundläggande sjukvård räknas. I ett så pass avancerat samhälle som de vi idag lever i skulle man även kunna räkna in rätten till utbildning då utbildning är ett måste för att kunna delta i samhället och inte minst i demokratin (detta skulle kunna legitimera rätten till svenskaundervisning för invandrare). Det är svårare att avgöra hur mycket utbildning man har rätt till. Frågan uppstår även hur man värderar olika positiva rättigheter mot varandra. Är rätten till t.ex. utbildning viktigare än rätten till arbete? Just i detta fall så anser jag att rätten till utbildning är viktigare just eftersom den möjliggör deltagande i samhället, medan jag inte ser arbete som lika nödvändigt för individen då existensbehoven uppfylls av de minimala positiva rättigheterna.

Ett annat problem med positiva rättheter är att den motsvarande skyldigheten (varje rättighet innebär en skyldighet) kräver mer av dem som upprätthåller rättigheten än vad som gäller för negativa rättigheter. Detta är kärnan i problematiken med positiva rättigheter. Det innebär att man måste fråga sig innan man propagerar för en viss rättighet vad den innebär för skyldighet. I det moderna samhället löser man problemet med upprätthållandet av skyldigheter med hjälp av skatter. Det innebär att man frikopplar den direkta länken mellan rättighet och skyldighet. Vilket i sin tur leder till att folk har en tendens att kräva allt fler rättigheter utan att förstå hur de motsvarande skyldigheterna ska ordnas. Det är först när man förstår det som man kan förstå varför inte alla positiva rättighetern kan uppfyllas.

Jag har inget enkelt svar på hur man principiellt ska motivera positiva rättigheter men jag tror att det är inom en samhällsdiskussion som det måste avgöras. På ett teoretiskt plan är Rawls teori om rättvisa med idén om en okunnighetens slöja antagligen den bästa principen som jag kommit över. Särskilt med det tillägget att den som bestämmer samhällssystem sist får välja samhällsposition.

Till sist så vill jag poängtera att de positiva rättigheterna alltid måste legitimeras dels normativt, alltså vad som anses bra, och dels empirisk, alltså uitfrån vilka medel som verkar vara bäst för att uppnå det som anses bra. Det innebär att t.ex. att för att veta om rätten till arbete bör vara en legitim rättighet så måste vi först avgöra om arbete är något bra. Men det räcker inte med det, vi måste även svara på varför det är bra med arbete. Är det bra för att det är samhällsekonomiskt nödvändigt att människor arbetar, eller är det bra för att människor får en viss mening med livet, etc. Beroende på hur vi svarar på dessa frågor kan vi sedan undersöka hur stora skyldigheter det krävs för att upprätthålla rättigheten till arbete. Kostnaden för skyldigheten måste sedan vägas mot vinsten med rättigheten. Det är detta som måste avgöras i diskussionen i samhället och inom de demokratiska institutionerna.

EU:s demokratiska underskott må vara stort men jag undrar hur det skulle gå till att demokratiskt, vilken form man nu väljer att se det, skulle kunna skriva en författning ens i en enskild stat, hur det skulle gå till i EU är än svårare att förstå. I den bästa av världar kanske man skulle kunna tänka sig något sådant men den världen lever vi ännu inte i. Att låta detta stå ivägen för EU-projektets utveckling tycker jag skulle vara olyckligt. Jag tror nog att själva skrivandet av de demokratiska reglerna måste vara odemokratiska till viss mån.