Angående den senaste tidens debatt.
När feminister inte vill erkänna mansfrågor, antingen för att de inte skulle finnas eller tillåter män definiera dem, betyder att vi står inför ett könskrig. Det gör mig ledsen.
När feminister inte erkänner att feminismen blivit en del av staten—det enskilt effektivaste och starkaste sociala instrument som människan skapat, som i grunden bygger på våld—då blir jag rädd.
Att påstå att feminismen inte är del av makten är löjligt. Men för den som betvivlar att femismen har gått från en rörelse utanför makten till en rörelse som till stor del utövar makten behöver bara titta sig omkring. Staten stödjer olika feministiska projekt med hundratals miljoner och aktiva program inom alla myndigheter, många av våra lagstiftare är feminister, många lagtolkare är feminister, feminismen har inte bara en egen institution på de flesta/alla universitet utan ingår dessutom som en del av de flesta ämnen, feminismen är även mycket starkt representerad i media. Detta är fakta som ingen kan säga emot.
Är jag feminist? Ja, om feminism innebär samma rättigheter för könen. Det ska jag som liberal inte behöva påpeka.
Vilka feminister erkänner ej mansfrågor? De feminister jag vet / ser / läser om gör det. Sen undrar jag… omvänt, varför förnekar icke-feminister kvinnors problem helt och hållet?
Det är jättebra när feminister erkänner mansfrågor. Det är tråkigt när de inte gör det. Problemet är att mäns problem sällan kommer upp. Och det verkar som att man ofta ser det som att mäns problem inte ska få skymma kvinnornas problem. Några konkreta exempel på problem som inte egentligen kommer fram är att män faktiskt lever kortare liv än kvinnor, att män tar livet av sig oftare än kvinnor, killars sämre resultat i skolan.
Män för Jämställdhet jobbar aktivt för att synliggöra bland annat de problemen utan att för den skull förneka feminism.
Kom gör oss sällskap.
/Oskar Persson
Styrelseledamot Män för Jämställdhet
TACK. All respekt åt att kvinnorättsfrågor idag överskuggar mansrättsfrågor. Men när man pratar om kvinnors rätt i egenskap av kvinnor istället för kvinnors rätt i egenskap av människor så har man faktiskt missat poängen, och det är inte alls konstigt att man drar på sig massa onödig kritik från människor som faktiskt också vill nå jämställdhet.
Jag tror det är få feminister som är mot mansfrågor. Men kvinnor och feminister är i allmänhet så vana vid att ha formuleringsrätten och agendasättandet i frågor om kön att män blir överkörda. Män måste alltså få ta del i formuleringen av olika könsproblem.
Mansfrågorna blir svåra för feminister av flera anledningar men jag ser tre grundläggande problem: 1) feminister måste erkänna att de innehar en stark maktposition, 2) att feminister måste släppa ifrån sig delar av denna makt, 3) erkänna att feminismen faktiskt inte talar för män trots att många feminister vill att det ska vara så.
Dessa tre problem utmanar feminismens självbild vilket alltid är svårt att hantera.
Kanske var lite otydligt i första meningen. Jag menar att jag anser kvinnor som grupp är mer utsatt än män som grupp, och att det är naturligt att debatten fokuserar på detta. Problemet blir när den grundläggande problemformuleringen handlar om ”kvinnors rättigheter” istället för ”människors rättigheter” vilket jag tror leder till att:
1) En LITEN klick feminister sätter kvinnors rättigheter över mäns rättigheter baserat på problemformuleringen
2) Det växer ett i huvudsak obefogat motstånd mot kvinnofrågor baserat på föreställningen att alla feminister är som (1)
3) Även feminister som inte tillhör (1) tolkar alla som vill prata om mäns rättigheter i någon form som att de tillhör (2)
Och vips så skriker människor med samma målbild men olika infallsvinklar på varandra i debattsidorna istället för att slå sina kloka huvuden ihop och göra något åt saken.
(Lustigt att den rörelsen som vill släppa könsnormerna är den kanske mest könsfixerade av dem alla)
Jag håller i stort sett med dig. Men jag tror faktiskt inte kvinnor som grupp längre är mer utsatt än män som grupp. Det är svårt i dagens värld att ens uppfatta mäns problem. Med det sagt vill jag så klart inte förminska kvinnors problem, men jag att män upplever en allt större orättvisa i.o.m. att deras bild av verkligheten så sällan kommer fram. Det leder till en konfrontation och den är mycket onödig.
Din grupp 1 tror jag är rätt stark (det är också lätt att märkas om man är extrem), framförallt eftersom de stöds av andra kvinnor som inte uttalar sig på samma sätt.
Jag har märkt av från både män och kvinnor att man känner att feminismen allt mindre handlar om jämlikhet och mer bara om kvinnor. Detta stärks av grupp 1. Det viktiga är, och jag har sett flera exempel på detta, de feminister som inte ingår i grupp 1 också tar avstånd från grupp 1.
det du utgår ifrån är en minoritet som kallas extremfeminister. Det finns olika ”graderingar” inom feminism. Det händer i princip inte att vanliga feminister bortser från att mannen också är utsatt i vissa hänseenden. Kolla upp din fakta innan du skriver.
Om du läser vad jag skrivit ser du att jag formulerat mig på så sätt att både alla och inga feminister kan inkluderas. Vilka som ska inkluderas beror på hur de, feministerna, agerar.
Att du sen erkänner att det finns feminister som har detta problem så visar du ju att jag har rätt. Även om en fråga om vilka dessa ”extremfeminister” är och vilka positioner i samhället de har.
Sen har vi problemet med att ”vanliga” feminister har en tendens att vilja definiera vilka vad mäns problem är. Det kan överlappa men har en tendens att inte göra det.
Om du vidare hade läst kommentarerna så blir det mycket uppenbart att jag vet om att det finns flera olika typer av feminister.