Den här bilden säger en del om huruvida kapitalismen är i kris eller inte.
Bilden har också kritiserats av en vän till mig med den alternativa förklaringen om att “demokratisering tillsammans med arbetare i konflikt med arbetsköpare som har drivit på utvecklingen uppåt”. Själv förstår jag inte riktigt den förklaringen utan menar att det är rätt tydligt att kapitalismen leder till en stark ekonomisk utveckling på ett sätt som man inte kan förklara med ökad demokrati tillsammans med arbetarrörelsen kamp. Den senare handlar om andra sociala fenomen. Kort kan man säga att jag menar att kapitalismen driver ekonomin framåt och att det på så sätt skapas utrymme för fler rättigheter vilka krävs av arbetarna och där demokrati är en av dessa rättigheter.
En annan kritik som framfördes var (av en annan person) “därför att ett antal stater med mycket makt väljer att handla endast med stater som går med på vissa villkor. Eller till och med går så långt som att kriga med länder som inte går med på dessa villkor”. Jag är inte helt säker på hur jag ska tolka detta påstående men det låter som en marxistisk (neo-)imperialistisk teori. Sådana teorier går ut på att kapitalismen ständigt måste expandera och finna nya marknader för att inte stagnera. Det leder till att ekonomisk starka stater (alltså de kapitalistiska, eftersom det är det effektivaste sättet att skapa rikedom) tvingar svagare länder att handla på sämre villkor vilket i princip för resurser från de svagare länder till de starkare. Det handlar alltså om internationell utsugning.
Min kritik mot detta är helt enkelt att jag har en helt annan bild av vad kapitalism innebär samt vad som skapar rikedom. I god liberal anda menar jag att det är den samhälleliga strukturen och framförallt de intranationella institutionerna som avgör hur rikt ett land är. Enkelt kan man säga att det fungera på samma sätt som för människor i det dagliga livet. En handling kan antingen var nyttig eller onyttig. Nyttiga handlingar leder till ett bättre fungerande liv. Den som arbetar kommer ha mer resurser än den som inte arbetar. Principen är den samma på nationell nivå även om det är betydligt mer komplicerat. Man kan säga att fattiga länders institutioner helt enkelt är ineffektiva i jämförelse med rika länders. Ju effektivare institutioner desto rikare blir man. Märk här att jag använder mig av en väldigt brev definition av institutioner som exempelvis omfattar sådant som arbetsmoral. Det betyder i alla fall att vi inte behöver en teori om utsugning för att förklara att vissa länder är fattiga. Denna liberala teori överensstämmer dessutom bättre med den faktiska historiska utvecklingen. Exempelvis förklarar den bättre än den marxistiska teorin hur Östasien utvecklats så pass mycket bättre än Afrika efter andra världskrigets slut. Att starka stater krigar och beter sig imperialistisk förklaras bäst av att de helt enkelt är mäktiga och utnyttjar sin makt. Det är inget nytt med kapitalismen.
Uppdatering 23/1-12, 09:58 & 10:33
Lade till att den andra kritiken kom från en annan person vilket framförallt är relevant då de båda olika argumenten verkar stå mot varandra i viss mån. Det första motargumentet menade att demokratisering och klasskamp ger ökad ekonomisk utveckling medan det andra argumentet (om det är neo-imperialistiskt) menar att det är kapitalismen som leder i internationell utsugning. Om man håller med om båda argumenten så påstår man att demokratisering och arbetarmakt ger kapitalism och på så sätt är demokrati och arbetarmakt orsaken till internationell utsugning. Jag tror inte att man menar att så är fallet. Vad jag tror man menar är att kampen för demokrati och arbetarrätt skapat en situation där de svaga länderna i mindre grad blir utsugna vilket också ska leda till kris för kapitalismen eftersom den har färre länder/marknader att utnyttja. Detta verkar dock inte vara fallet som vi ser i bilden.
Uppdatering 24/1-12, 10:50
Ändrade en missvisande formulering i stycke tre.
