Kina verkar resa sig med en imponerande kraft och ser ut att relativt snart vara en i alla fall ekonomiskt gå om USA. Militärt kan man fråga sig om de ens har viljan att bli en supermakt. Snarare vill de ha tillräcklig militär makt för att backa upp sina politiska ambitioner.
Men det finns en hel del sprickor i fasaden som blir allt tydligare och det är inte svårt att skissera ett scenario där utvecklingen inte alls är så spikrak som den ser ut att vara nu. Utan att på något sätt försöka ge en heltäckande bild så finns det en del problem i frågan om den ekonomiska utvecklingen vilket i sin tur kan stärka de sociala problem som finns.
För det första är det svårt att tänka sig att Kinas tillväxt kommer att kunna fortsätta i samma höga takt särskilt länge. Den höga tillväxt vi har sett handlar om att komma i kapp och implementera effektivare sätt att göra saker. Ju närmare den effektiva världen Kina kommer desto svårare kommer det vara att upprätthålla utvecklingstakten. Ju längre bort från den mest utvecklade desto lättare är det att få en hög tillväxt. Även om Kina kan upprätthålla en hög tillväxttakt tills de kommer ikapp den utvecklade världen så kommer de ha mycket svårt att utvecklas snabbare än resten av världen när de vl nått dit. Det kräver nämligen att Kina leder utvecklingen vilket kräver en dynamisk ekonomi som landet hittills inte visat upp. Det är helt enkelt en skillnad mellan att på ett effektivt sätt implementera det som andra uppfunnit och att uppfinna saker själva. (Där uppfinningar handlar både tekniska saker och sociala tekniker. Se t.ex. den här artikeln.)
För det andra så finns det en skepsis kring hur pass substantiell Kinas tillväxt faktiskt är. Det är visserligen uppenbart att Kina växer men det är inte säkert att alla investeringar är hållbara eller effektiva. Till detta kommer problemet med inflation (siffrorna friseras antagligen av partiet) och att fördelningen av de nya resurserna framförallt kommer eliten till del. Det finns tecken på att inflationen är högre än reallöneökningen. (Se ”The End of the Chinese Dream”)
Att tillväxten inte kommer alla till del är ett stort problem eftersom Kommunistpartiets legitimitet endast handlar om hur pass bra landet sköts, hur pass mycket man kan leverera. Den högre levnadsstandarden innebär också att folket förväntar sig och kräver mer. Inte bara materiellt utan även i andra frågor som har med rättigheter att göra. Den höga tillväxten har på många sätt även påverkat miljön som tar stor skada. (Se ”Falsk fasad i Peking”)
Kina är ett stort och heterogent land (eller snarare imperium) med många inre motsättningar – mellan kust och inland, mellan stad och land, mellan fattiga och rika, mellan olika etniska grupper. Dessutom finns ett stort glapp mellan antalet män och kvinnor som helt enkelt gör det svårt för män att finna en partner. Skulle dessa ensamma män dessutom få svårt att finna arbete skulle de utgöra ett stort problem för den sociala stabiliteten. I denna problematik ingår dessutom att Kina tidigare än andra utvecklingsländer drabbas av problematiken att färre unga ska försörja fler äldre.
Så om ekonomin skulle gå sämre än väntat, t.ex. genom en bostadsbubbla som spricker, så skulle det kunna leda till rätt stora oroligheter vilket i sin tur skulle kunna leda till än större problem. Kanske skulle kommunistpartiet inte längre sitta så säkert.
Uppdatering 2012.03.09
Lade till en artikel från The Economist.
Ser man på, även liberaler kan göra materialistiska, nästan ”marxistiska” analyser – om andra länder än det egna…
Jag vet inte vad jag ska svara, det där var bara konstigt.
[...] min förrförra post skrev jag om några problem som Kina står inför. Även om social oro aldrig är bra i sig själv [...]