Humes dogm

Humes lag, att inte ur ”är” följer inte ”bör”, har blivit en slags dogm med vilken man underkänner andra moralutsagor. Att följa denna princip innebär i stort sätt att man inte kan hävda någon särskild moral över någon annan.

Problemet är att detta leder till absurda konsekvenser eftersom människor faktisk ur  fakta drar moraliska slutsatser. Sant är att endast fakta i sig på intet sätt säger något om moral och att det rena förnuftet inte heller kan avgöra vad som är moraliskt utifrån dessa fakta.

Moralen verkar således komma varken från fakta eller från förnuftet och man kan då fråga sig varifrån den kommer. Jag tror att människan har en grundläggande moralisk förmåga jämförbar med förmågan till språk (Moralfundament). Denna förmåga tar sig olika utryck i olika kulturer och formas av de fakta som finns inom kulturerna. Med hjälp av förnuftet kan de olika normerna inom moralsystemet vägas mot varandra. Men även om det är med hjälp av förnuftet som dessa vägs mot varandra så får de olika vikt beroende på fakta och hur de överensstämmer med vår moraliska grammatik som alltså är föränderlig. Det hela blir så klart än mer komplext eftersom för människan är normer fakta.

Så även om fakta, vad som är, inte logiskt leder till vad som bör vara eller göras så är de avgörande för hur man bör bete sig. Att försöka frikoppla moralen från fakta är bara absurt. Vad som spökar här är idén om att endast det rationella och det empiriska är sant, eller kan undersökas med någon slags trovärdighet. Detta epistemologiska problem får jag återkomma till en annan gång.

Själv tror jag att ”Humes lag” ska tolkas som så att man inte utan vidare kan gå från ”är” till ”bör” utan att förklara övergången vilket kan vara nog så svårt (Att bryta Humes lag). Om man inte gör det så måste den moraliska grammatiken underförstås. Bakom en övergång från ”är” till ”bör” finns alltså en moralisk brygga som är implicit som bör göras explicit.