Språket använder vi för att ordna våra intryck, beskriva världen, överföra information, förstå varandra osv. Språket samtidigt våde speglar och formar våra upplevelser. Det mänskliga språket verkar bygga på två principer; den logiska och den associativa.
Logiken är den ordande principen som skapar struktur och som binder samman intryck genom slutledningar. Den associerande principen beskriver fenomen och binder samman dem genom liknelser på så sätt att ett fenomen liknar ett annat men med en viss relevant avvikelse.
De båda principerna är beroende av varandra men kan användas i olika grad. Inom vetenskapen dominerar logiken medan inom konsten dominerar associationen. Men det finns aldrig någon tydlig gräns mellan dem och inom filosofin kan båda dominera. Men om den ena är för dominant blir språket svårförstålig. Filosofin ger oss exempel på det med Wittgensteins Traktatus där logiken är allt för dominerande medan i t.ex. Nietzsches Så talade Zarathustra är associationen allt för dominerande.
Vad säger du om iden att språkets viktigaste uppgift är att överföra känslor och humor?
(även om dessa kanske kan sorteras under dina exempel)
(för att gradera vikten tänker jag på alstrande av välmående)
Jag vet inte om det skulle vara språkets primära uppgift. Kanske är det vårt primära sätt att kommunicera. Men vad som är språkets viktigaste uppgift bestäms väl av hur vi använder det. Tolkar jag dig rätt om du menar att det *borde* vara den viktigaste uppgiften att överföra känslor och humor. Det skulle i så fall jag tolka som att känslor och humor är ett bra sätt att må bra och att språket då är ett verktyg för att må bra. Jag menar ändå att språket i sig är ett neutralt verktyg (vilket inte ska förstås som att de inte skulle ha sina begränsningar).
Jag anser också att språket är ett i sig neutralt verktyg.
Och ja, du tolkade mig rätt.
Faller i allt (som du märkt i tråden om moralens mål) tillbaka på vad som bör vara det viktigaste i vår tillvaro, fortlevnad och lycka.
(Och då inte konstlad lycka som via droger)