Likt Lucifer kommer poststrukuralismen och avslöjar människans komplexa situation och begränsningar att nå kunskap om världen-i-sig. Men riktigt så omöjligt som det verkar enligt detta avslöjande tror jag inte riktigt att det är.
Diskursteorin är inte idealistisk utan går med på att det finns en värld-i-sig som påverkar oss. Problemet är snarare att vi inte kan veta något om världen-i-sig utan alltid är fångade i vår mänskliga tolkning av världen. Denna tolkning är alltid beroende av det språksystem vi använder för att förstå världen. Utan detta system kan vi inte meningssätta de fenomen vi observerar (som dessutom är förmedlade genom vissa sinnen eller instrument). Jag håller nog med om detta men anser att strävan efter att förstå världen-i-sig inte omöjliggörs av detta.
Poststrukturalister, som Laclau och Mouffe, menar att de tecken som används för att beskriva världen är helt godtyckliga vilket innebär att mening, som vad som är sant eller falsk etc. endast kan förstås genom inom en diskurs och det är inte säkert att detta överensstämmer i en annan diskurs. Även om relativism anses undvikas genom att praktisk tillhör vi alltid en diskurs utifrån vilken vi värderar utsagor; dessutom underkänns själva relativismen genom att t.ex. definitionen om sanning som korresponderande till en värld-i-sig underkänns. Själva termerna ”sant” och ”falsk” anses diskursivt givna. Vad vi betraktar som sant handlar då snarare om hur det passar in med övriga föreställningar (denna koherensteori är en bra beskrivning av hur människor kommer fram till sanning men passar sämre med den betydelse som den västerländska diskursen lägger in i orden ”sant” respektive ”falskt”). Men faktum kvarstår att det endast är inom en diskurs det kan avgöras om något är fel eller inte. Mellan diskurser verkar detta inte kunna avgöras annat än om diskurserna delvis överlappar varandra och vid denna överlappning skulle då vissa värderingar kunna avgöras (men det är alltså inom en gemensam deldiskurs). I alla fall så menar jag att även om själva tecknen för att peka ut något är i grunden godtyckliga så är inte språket som sådant det, och inte heller diskurserna det. Utanför diskurserna finns alltid världen-i-sig som påverkar oss även om meningssättningen skiljer sig. Att meningssättningen varierar innebär att reaktionen på de olika fenomenen blir olika men det betyder inte att själva grunden i sig är annorlunda. Detta öppnar för något utanför diskursen som meningen kan fästa på. Man kan se det som att världen-i-sig är ett inslaget paket där omslagspappret är diskursen. Olika inslagstekniker avslöjar olika mycket av vad som döljer sig bakom förpackningen. Från den helt genomskinliga som avslöjar det mesta till en rikt utsmyckad sarkofag som inte har något alls med innehållet att göra.
Min tes är att vad som kan uttryckas i språket och därmed även diskurserna hela tiden anpassas efter vår upplevelse av världen. Språket och diskurserna utvecklas i en evolutionär process där de som bäst kan användas vinner över andra (survival of the fittest dscourses). Vad som dock är en ”bra” diskurs bestäms visserligen även det i diskursen, och den diskurs med mest makt bakom sig har störst möjlighet att hävda sig. Men detta betyder t.ex. att om man har en diskurs som säger att det är bra att försöka förstå världen för vad den är i sig (upplysningen typ) så kommer det språk (här förstått som ett system för kommunikation) som bäst beskriver detta konkurrera ut andra språk (den förpackning som avslöjar mest om innehållet). Om en diskurs om att försöka nå kunskap om världen-i-sig är dominerande så kommer då människan genom denna strävan bli allt bättre på att förstå världen-i-sig allt eftersom språket blir bättre anpassat för att beskriva det. Detta innebär så klart inte att vi på detta sätt säkert kan nå kunskap om världen-i-sig eller att vi kan komma ur den mänskliga begränsningen. (Det senare skulle innebära att vi transcenderat bortom mänsklighet, vad det nu är.) Det avgörande här är att världen-i-sig faktiskt påverkar oss, vilket även diskursteoretikerna håller med om, vilket möjliggör att faktiskt jämföra de olika sätten att beskriva verkligheten. Detta sätter även diskurser som eftersträvar en korresponderande sanningsbeskrivning isär från andra diskurser just genom att man jämför med något faktiskt externt. Detta till skillnad från andra diskurser som endast kan jämföra till olika diskurser och därför aldrig har något annat än en relativ referenspunkt. I det förra fallet söker man en förpackning som är genomskinlig (helst få bort förpackningen helt), medan i de senare så jämför man så att säga bara olika förpackningar utan att bry sig om innehållet.
Problemet som dock uppstår med diskursteorin (eller kanske är det inte teorin utan kanske de (vissa?) som använder sig av den) är att den hävdar just att försöket att förstå och beskriva världen-i-sig är meningslös hotar att skapa en diskurs där kunskapen om världen-i-sig anses meningslös. Det som då återstår är endast att undersöka det mellanmänskliga, strävan att nå utanför människan skulle då försvinna. Detta samtidigt som världen-i-sig faktiskt påverkar människan och torde vara relevant.
Ytterst handlar det om vi ska undersöka hur fenomen påverkar oss, oavsett vad vi kallar dessa fenomen, eller hur vi meningssätter dem; eller om vi ska undersöka endast hur vi meningssätter och talar om det vi upplever. Att försöka dela upp detta i ”naturvetenskap” och ”humanvetenskap” tror jag visserligen är praktiskt lämpligt men jag tror inte att det i grunden finns vare sig en ontologisk eller epistemologisk skillnad mellan dessa två. Problemet är så klart att vi kan helt säkert avgöra om det vi kommer fram till är sant (som korresponderat till världen-i-sig) men faktum är att detta inte spelar någon roll. Vetenskapen är aldrig säker på sin sak och ändå kan den förklara världen. Den kräver en ständig revidering, detta är lika sant för ”naturvetenskap” som ”humanvetenskap”
Om det är så att vi kan förstå världen-i-sig bättre och bättre om vi försöker, även om vi faktiskt inte kan veta det säkert och hela tiden måste anpassa språket och ändra våra uppfattningar, så finns det ingen anledning att inte försöka.
