Oskorei, som jag skrev om i förra posten, skriver intressant om liberalismen och Hitler (här & här). Oskorei menar att för det liberala samhället, vilket för Oskorei verkar vara det samma som det moderna västerländska samhället, fungerar Hitler som den absoluta antitesen till det liberala och goda. Detta leder till en del intressanta saker som t.ex. att det alltid kommer genereras nynazister eftersom den som är emot systemet anammar dess motsats. Han tar även upp att denna fixering vid Hitler gör att folk blir historielösa eftersom den enda historien som är viktig är den om Hitler. Jag kan inte göra annat än hålla med om detta (även om nyansering av problematiken blir allt vanligare). Hitler är viktig för dagens västerländska myt om moral. Men jag anser att Oskorei missar en viktig del i resonemanget då han klumpar samman liberaler och socialister. Även om västerlandet är liberaldemokratiskt så är det även till stor del socialistisk. Inte minst i Sverige har socialismen haft betydande inflytande. Hitler och nazismen/fascismen fungerar som gemensam antites för socialister och liberaler. Detta gör det lättare att samarbeta.
Både liberaler och socialister har skäl till att låta historien framställas på detta svartvita sätt. I bådas historieskrivning var besegrandet av nazismen och dess ondska en stor triumf men att socialisterna fortsatte mörda och terrorisera människor är ett problem för båda. Detta blir ett problem för liberaler eftersom de liberala förkämparna tillät den utökade socialistiska makten vilket undergräver talet om att man slogs för allas rättigheter. Man slogs snarare för bibehålla sin makt. Inte blir det bättre av att Englands bombräder över Tyskland eller USA:s atombomber över Japan. Den besegrade moralen är den dåliga moralen.
Medan de segrande makterna delade världen och moralen mellan sig den krossade nazmen, personifierad i Hitler, kvar att användas av segrarna som de ville och Nazismen blev paria. Med kalla krigets slut och sovjets kollaps förvandlades sovjet till kitsch medan nazismen fortsatt fylla behovet av en ondskans symbol. Samtidigt fortsätter kampen mellan liberaler och socialister om att göra även den andra till en ondskans symbol. Men faktum kvarstår att en av de få saker de verkligen kan hålla med varandra om är nazismens vidrighet.
Det hela blir så klart även mycket mer intressant av att som ideal står liberalismen och socialismen rätt nära varandra medan socialismen och nazismen liknar varandra rent praktiskt. Detta kan förklaras med att socialismen är en radikalisering av liberalismen medan fascismen/nazismen är motreaktion och står för en alternativ modernism. Samtidigt som både socialismen och fascismen/nazismen har som mål att skapa en ny mer fulländad människa. Denna nya människa måste omformas inom den totalitär staten. Här urskiljer liberalismen sig och menar att om en ny människa ska skapas så är det underifrån genom en spontan, evolutionär (som inte måste vara biologisk) utveckling.
Mitt i allt detta lurar ständigt konservatismens antimodernism och rädsla för förändring. Tillsammans med det inskränka vi och dom-tänkandet öppnar detta alltid upp för unkna idéer som lätt leder till fascistoida tendenser i så väl det liberala som det socialistiska lägren även om detta inte finns med i grundideologierna.
