Runt om i Bredäng där jag bor (snart tillbaka efter fyra månader i Petersburg) kan man på betongväggarna läsa ”antifascistisk zon”. Jag har alltid tyckt det är lite lustigt att man ska behöva proklamera detta. Men jag vet så klart vad som ligger bakom budskapet – den verklighetsfrämmande vänsterns övertygelse om att liberalism är fascism. Eftersom vår demokrati är liberal/socialdemokratisk och parlamentarisk är den enligt den utomparlamentariska vänstern inte tillräcklig och vissa menar att den är fascistisk – vilket är ett fint exempel på nyspråk.
Nu har dessa antiparlamentariska huliganer åter slagit till. En av folkpartiets valarbetare misshandlades tydligen i Skärholmen. Mannen fick ett knytnävslag i ansikten och ”Därefter anslöt fler som ställde sig runt mannen och bland annat kallade honom för fascist…”
Jag har tidigare skrivit om vänsterns våldstendenser. Dessa våldstendenser är oförsvarbara och det är mycket olyckligt att resten av vänstern inte ryter till mot sina egna. Om man nu vill påstå att socialism inte har några likheter med fascism så bör man städa undan de tydliga fascistiska tendenser som finns inom den egna rörelsen. Tyvärr tror jag att det är svårt att utifrån det socialistiska paradigmet göra det eftersom den socialistiska grundinställningen är konfliktskapande. Det innebär att det blir svårt att dra en gräns för vad som är tillåtet i konflikten eftersom man förkastar de liberala grundprinciperna (som man alltså på nyspråk kallar fascistisk). Återigen visar vänstern att man inte klarar sig utan ett liberal ramverk.
