Enligt principen om Ockhams rakkniv är den enklaste teorin, allt annat lika, den bästa. Detta kan illustreras med exemplet med två olika teorier som lyder ”koppar leder ström” respektive ”koppar leder ström fram till år 2022 varefter den inte leder ström”. Den förra teorin anses bättre än den senare men kan fråga sig varför. Den förra teorin är enklare och den senare mer detaljerad. Inte förrän år 2022 kan man avgöra vilket teori som är bäst. Utifrån detta verkar det som att en teori helt enkelt inte ska uttala sig för mycket om sådant som inte kan testas eller som helt enkelt inte behövs för att teorin ska vara användbar. Det skulle behövas något i teorin som implicerade att just år 2022 slutar kopparn att leda ström för att detta tillägg ska vara rättfärdigat.
Detta sökande efter den enklaste förklaringen verkar alltså vara något bra för teorier eller är i alla fall något som vi uppskattar hos dem. Vi vill inte ha en massa bråte som stör teorierna även om de då kanske skulle förutsäga saker bättre – tänk om kopparn slutade leda ström år 2022!
Det är lätt att föreställa sig att denna enkelhet också återspeglas i hur universum fungerar och att vi med enkla teorier kommer närmare sanningen än med komplicerade teorier. Det måste ju dock inte vara fallet men om världen är mer komplicerad än de lagar vi lyckas beskriva i teorier så borde detta visa sig i att teorierna inte stämmer. Det är ju också ofta fallet och slutsatsen blir väl att våra teorier är just teorier och inte sanningar.
En annan anledning till att föredra enkla teorier är vår begränsade mentala kapacitet. En enkel teori är helt enkelt lättare hålla reda på än en komplicerad. Vi har en inneboende strävan att förenkla komplicerade fenomen eftersom det möjliggör för oss att förstå dem. Det gör att vi alltid söker efter de mest relevanta aspekterna av verkligheten och försöker ordna dem i något slags system efter vissa lagar och mönster. Detta gör vi utifrån en teori om vad som är viktigt. Teorin styr därmed även vad vi faktiskt uppfattar, vad vi väljer ut, och hur vi sammanställer det vi uppfattar. Kanske är enkelheten endast något vi efterstärvar på grund av vår egen begränsning och inte att den inte återspeglas av verkligheten. Om så anser jag att enkelheten ändå är att föredra eftersom det underlättar för oss att dra slutsatser om världen. Det hjälper inte att göra världen mer komplicerad när vi ändå inte kan avgöra vad som är bättre med de extra detaljerna.
När man ställs inför två förklaringar av världen som båda kan förklara samma fenomen är det alltså vettigt att välja den teori som gör detta på enklast möjliga sätt. Att hänvisa till att teorin kanske är för enkel för att förklara världen är inte egentligen inte något särskilt bra argument. Alla teorier förenklar och den teori som är enklare är kanske helt enkelt effektivare. Att en teori är komplicerad är snarare ett tecken på att den har ett dåligt förklaringsvärde och det blir svårare att använda den. En enkel teori är även lättare att granska än en komplicerad och det är viktigt då vi kan utgå ifån att alla teorier är ofullkomliga. En teori som skulle kunna förklara allt måste även innehålla allt.
Enkelhet och tydlighet underlättar alltså för att falsifiera teorin. Om det visar sig att den har fel ska teorin förkastas eller åtminstone justeras. Men den kan inte justeras hur mycket som helst utan att förlora sin relevans. Tillslut uppstår ett en ad hoc-trassel som gör teorin alltför tungrodd för att kunna användas.
Nu kommer vi till den politiska implikationen av detta. För mig framstår teorierna som ingår i den marxistiska traditionen som allt för komplicerade. De brukar grundas i enkla antaganden förtryckande och fötryckt som sedan måste pressas in i en komplicerad verklighet. Denna anpassning till världen brukar leda till att de enkla grundantagandena exploderar till enormt komplicerade resonemang där enkelheten helt försvinner.
Ett annat problem är att man talar om att massan/folket inte inset att de är utnyttjade och att en klassmedvetenhet måste väckas och liknande resonemang om att världen inte är som den framstår utan de marxistiska teorierna. Problemet med detta är att det är lättare att förklara det hela som att dessa teorier skapar en ny värld genom att tolka världen på ett nytt sätt. Möjligen är inte världen som vi upplever den Den sanna världen men den nya världen är inte mer sann. Snarare har den en tendens att skapa konflikter som annars inte funnits. Teorierna komplicerar helt enkelt saker och ting på ett sätt som inte är nödvändigt även om det kan vara mycket intressant.
Det kan även tilläggas att det alltid är bra med nya perspektiv på världen men då börjar dessa teorier snarare övergå till konst eftersom de mer är tankeväckande än förklararande eller förståelseskapande. Det kanske även det som är förklaringen att det inte är i samhällsvetenskapen utan i konst- och kultursfären som dessa teorier är mest populära.
