Framtvingad mänsklighet?

Andreas Bryhn skriver om att det är barnsligt att vara självisk, att vuxna människor är osjälviska. Det första jag då tänker på är att om så är fallet så behövs ingen stat (eller annan betvingande maktstruktur) som dikterar solidaritet, det är med andra ord fritt fram för nattväktarstaten.

Ju godare och snällare människan är desto färre lagar behövs för att få människan att vara god och snäll. Att arguementera mot liberalism genom att hävda att människan är osjälvisk är att missa liberalers poäng. Det är samma fel som konservativa gör när de argumenterar att människor behöver kollektiv identitet för att vara fullständiga individer eller att människor ska följa en traditionell moral. Liberaler säger inte direkt emot detta – så länge det sker frivilligt. Människor ska själva kunna välja att vara solidariska och vilka andra människor de ska identifiera sig med. Detta ska inte ske framtvingat överifrån utan frivilligt.

Skiljelinjen mellan socialister och konservativa å ena sidan och liberaler å andra sidan verkar ligga i att de förra tror att mänsklighet (vad nu detta är är en annan fråga) måste framtvingas medan individualisterna anser att dels att så inte är fallet, dels att det inte ska framtvingas utan utvecklas mellan individernas frivilliga interaktion (socialister verkar dock mena att denna frivilliga interaktion endast kan säkerställas av staten och att denna ska stödja alla de som inte är tillräckligt starka. Vilket betyder att man blir beroende av staten som kan avgära vad som är det rätta).

Liberaler erkänner så klart att det finns vissa saker som inte kan tolereras som är inneboende i människan eller åtminstone i vissa individer (så som våld och hot om våld). Detta skiljer liberaler från anarkister i att någon form av stat förespråkas. Olika liberaler vill att staten ska göra olika mycket beroende på vad man ser som nödvändigt. När man inte längre är liberal och istället övergår till någon annan ideologi kan diskuteras. En riktlinje är att för en liberal är individen såväl utgångspunkt som mål i sig. Detta innebär att liberalen vill minimera statens makt över individen med nattväktarstaten som minimal utgångspunkt.

Själv tror jag att nattväktarstaten inte är tillräcklig. Dels bör det finnas grundläggande sjukvård och framförallt måste det finnas tillräcklig allmän utbildning* för alla så alla har möjlighet att förstå samhället för att kunna vara till nytta i det vilket är nödvändigt för att vara fri.

För att kritisera liberalismen trovärdigt måste man alltså argumentera mot att en sådan liten stat inte är tillräcklig för att människor ska bete som man vill att de ska bete sig vilket i sig innebär att människan inte är tillräcklig och att det krävs något utifrån för att fullkomna människan. T.ex. kan man hävda att de fria markanadskrafterna måste betvingas eftersom konsekvenser är dåliga för människan. Att betvinga marknadskrafterna utan en maktstruktur liknande staten verkar omöjligt vilket innebär att en starkare stat är det är det enda alternativet till liberalismen. Människan som sådan är inte tillräckligt mänsklig i sig enligt alla ideologier – frågan är hur mycket man vill ändra henne.

*Vad som är ’tillräcklig’ i frågan om utbildning är olika i olika samhällen. I så pass  komplicerade samhällen som det svenska behövs betydligt mer utbildning än i ett enklare samhälle som t.ex. Sverige på medeltiden. Man kan undra vad en ”tillräcklig utbildningsnivå” blir om samhället ses som globalt.

Read Full Post »

Den autonoma individen

Människor delar alltid in sig i olika grupper. I en tidigare post skrev jag om hur dess grupper bör vara sekundära och att individen bör vara det primära som identitetsmarkör. Detta som en grundläggande utgångspunkt för problem om diskriminering. Även finns det en skillnad mellan ”kulturell”  och ”biologisk” (t.ex. kvinna/man; svart/vit) definition av människor så är de båda så sammankopplade att det är praktiken omöjligt att hålla isär dem.

Som kommentar till ”Under  det rosa täcket” av Nina Björk vill jag säga att det är inte bara kvinnor som skapas efter sitt utseende. Det är något mänskligt att med utseendet visa på sin identitet (att som kvinna klä sig ”okvinnligt” är även det en identitetsmarkör). Alla skapas av sig själva och andra genom bl. a. sitt utseende. Detta varken kan eller bör ändras. Hur utseende eller könet skapar individen är föränderligt. Den tjocka kroppen betydde t. ex. något helt annat förr i tiden. Eftersom vi jämför oss kommer det alltid finnas de sämre och bättre. Det kan inte ändras. Det som däremot kan ändras är vad som räknas som bra respektive dåligt. Så länge det finns fysiskt kön kommer skillnaden mellan man och kvinna bestå. Att vara kvinna eller man kommer alltid ha betydelse för människan. Frågan är vilken betydelse.

Att manligt och kvinnligt är hierarkiska och att det ingår i det kvinnliga att underordnas mannen är en dålig definition av manligt och kvinnligt som alltså bör förändras. Feminismen måste gå ut på att få det kvinnliga jämbördigt med det manliga – eftersom vi inte kan komma bort från denna uppdelning av människan (människan är per deinition antingen man eller kvinna – hermafroditer är tyvärr freaks (vilket inte innebär att de inte är människor ur en rättighetssynpunkt…)). Vi kommer alltid vara uppdelade i två kön. Frågan är på vilket sätt manligt/kvinnligt definierar en som människa.

Detta kan så klart appliceras på alla diskriminerande strukturer och jag tror lösningen är att varje individ kan ta till vara på sig själv. Autonoma individer kan välja sin egen kultur. Den autonoma individen behöver inte diskrimiringsskydd utan kan stå upp för sig själv.

Read Full Post »

Utopia?

Johan Ingerö sammanfattar träffande vad dagens vänster önskar av samhället:

Dagens vänster vill ha allt, precis allt, serverat. Gratis och omedelbart. Efter tolv år i en gratis samt läx- och betygsfri skola där alla har rätt att prata i mobil på lektionerna ska man kunna glida in på ett stimulerande jobb utan tråkiga eller jobbiga moment där man omedelbart har samma lön som chefen som varit där i tjugo år. Efter jobbet ska man kunna kliva på den avgiftsfria tunnelbanan för att resa till den avgiftsfria teatern som just producerat en helt ny föreställning med duktiga och välbetalda skådespelare. Därefter är det bara att ta gratisbanan tillbaka till den centralt placerade förstahandsbostad som man fick av kommunen på sin artonårsdag. Därefter kan man gå ner i varv innan förbereder sig inför nästa sextimmarsdag på jobbet, såvida inte nästa dag är inledningen på den förlängda semestern eller det friår som man tagit ut för att förverkliga sig själv.

Skulle man fråga en vänsterist om detta är det de vill så skulle de tycka att det var självklart och undra om inte alla vill det. Skulle man fråga om de tror att det går att genomföra skulle de svara jakande – ”det är bara att höja skatten för höginkomsttagare”.

Read Full Post »

Individ eller grupp?

En intressant genusanalys (Tiina Rosenbergs om jag förstått det rätt) av strukturen i dagens samhälle är den att en grupp, den dominanta gruppen av vita heterosexuella män, inte ser sig själv som grupp. Alla andra grupper som kvinnor, invandrare, homosexuella ser sig som grupper och andra ser dem som grupper. Detta medan den dominerande gruppen ses som individer av sig själva och andra.

Den dominerande gruppen måste enligt denna analys börja se sig själv som grupp, och de andra grupperna måste även de se den dominerande gruppen som en grupp, inte som en samling individer.

För mig, som tillhör denna dominerande grupp, är detta ett problem eftersom jag strävar efter att försöka se alla människor som individer. Jag tror inte att man ska försöka dela in folk i grupper. Jag tycker att alla människor ska ses som en grupp av individer. Det betyder inte att jag inte ser att det finns olika grupper av människor. De flesta (alla?) människor tillhör flera grupper vilket är en del av individens bakgrund. För mig kommer så att säga individen först, grupptihörigheten är sekundär. Problemet för de icke-dominerande grupperna är att deras gruppptillhörighet kommer före individen, grupptillhörigheten är primär. Jag vill att man ska arbeta för att alla människor primärt ska vara individer för varandra, grupper sekundärt.

Jag tror att det är precis detta synsätt som man här vill kritisera. Grupperna finns där och det måste erkännas. Att den dominerande gruppen inte erkänns som grupp är ett problem. Det ska lösas genom att även den gruppens grupptillhörighet blir primär.

Den lösningen betyder att man strävar efter att alla ska få det lika dåligt istället för att man strävar efter att alla ska få det lika bra. Det är som när man inser att man kan inte göra alla rika, då gör vi alla fattiga i stället. En sådan logik leder till att man istället för att sträva högre strävar efter att hålla nere alla som är för bra. Visst kan det vara svårt (för att inte säga ogörligt) att ändra samhällsstrukturen så att alla grupptillhörigheter är sekundära, men det är ett värdigt mål. Det är inget som säger att det är lättare att sträva efter att den dominerande gruppen ses på samma sätt som icke-dominerande grupper, men det är uppenbart att målet är ovärdigt.

Jag, som tillhör den dominerande gruppen står inför en prikär situation. Hur ska jag kunna hävda något utan att dömas som en av de dominerande? Antingen talar jag utifrån min erfarenhet och vad jag tycker är rätt. Eller så försker jag sätta mig in i andra grupper som jag inte tillhör och försöker förstå hur de ska hjälpas, men kan inte använda mina erfarenheter eftersom de anses vara infekterade av min grupptillhörighets privilegier. Jag får då inte säga något för att jag tillhör gruppen som alltid säger saker – den dominerande gruppen som konstituerar världen. Jag vill inte dela in världen i grupper på det sättet. Det är dominerande individer, människor med makt på olika sätt som konstituerar världen (de olika upplevelsevärldarna). Dessa individer tillhör olika grupper varav vissa mönster kan urskiljas.

Ett problem med att tala om grupper är att grupperna framstår som allt. Det är ett samspel mellan individer i grupper och grupper av individer. Jag vill lägga tonvikten individer, inte på grupper. Problemet med detta är att när att när bara individer betonas är det ofta så att individer ur icke-dominerande grupper missgynnas. Hur man ska komma åt det problemet tror jag det bästa sättet är att diskutera detta som problem. Att synliggöra problemet, medvetandegöra det. Däremot tror jag inte på att kvotera och lagstifta, reglera fram förändring. Åtminstone inte i första hand. Det är att konstituera grupper och cementera grupperna. Det man ska göra är att ge individerna så mycket makt som möjligt. Så att individerna kan bryta ned de gamla strukturerna. Formella strukturer ska göras jämlika. Informella strukturer är tankestrukturer, för att ändra dem krävs att tankarna ändras. Frågan är hur ändras tankarna när lagarna/reglerna görs så att vissa grupper priviligeras. Jag skulle säga att gruppkänslan stärks och det blir attraktivt att tillhöra en priviligerad grupp. Men kanske också att grupperna vill hålla ute individer från gruppen (så det inte blir fler som konkurerar om den privligerade statusen. Detta är inte ett problem för gruppen kvinnor, men väl för alla andra grupper som inte är lika lätta att skilja åt. När är man t.ex. icke svart eller same). Hur lagar/regler förändrar tankemönstret skiljer sig antagligen mellan olika grupper och mellan olika individer (en grupp kanske ser det som bra men individen som tillhör gruppen kanske inte alls tycker det) vilket gör det mycket svårt att överblicka om det är en bra åtgärd.

Att man ska behandla alla individer lika innebär inte att man ska behandla alla grupper lika. Det senare innebär att gruppen är det primära medan den senare att individen är det.

Detta inlägg i stora delar tidigare publicerad på bloggens gamla plats under rubriken ”grupper”.

Read Full Post »

Viljan att vara god

Som vanligt när jag läser om marxismen slås av förundran över att den fortfarande är en levande vetenskaplig tradition även om dagens marxisms inte på något sätt egentligen liknar den klassiska marxismen. Jo en sak finns kvar. Kritiken av kapitalismen och viljan till jämlikhet. Jag tror att det är just detta som gör att det finns en plats för marxismen, men frågan är hur den fortsätta vinna anhängare. När den hela tiden visat sig ha fel. Hur rationellt är det att hålla fast vid något som endast verkar ha fel? Nu är det är det ju inbyggt i marxismen att man utifrån det perspektivet ser saker som ingen annan ser. Ett annat svar som dök upp i mitt huvud var att det är rationellt att kritisera kapitalismen inte utifrån ett matriellt nyttoperspektiv utan från ett symboliskt nyttoperspektiv. Det finns en symbolisk nytta att vara god. Att vilja vara god kan symboliseras av att vara emot det rådande systemet och då erbjuder marxismen en bra utgångspunkt att vara kritisk.

Ett annat svar på den frågan skrev jag för ett tag sen innan jag bytte till wordpress. Jag återpublicerar det svaret här.

Människor vill vara goda och jag tror att det är en stor anledning till att de väljer att vara vänster. Det är att välja att vara god. Den marxistiska analysen ger ett verktyg att kritisera kapitalismen och det librala samhället i vilket man ser så många orättvisor. Det spelar inte så stor roll att denna terori inte verkar stämma eller att den goda strävan visar sig leda fel gång på gång. Hur kommer det sig? Här följer en förlklaring.

Problem med den marxistiska analysen (marxister är här inte ‘socialister’, ‘vänster’ eller t.ex. ‘kommunister’ per se utan de intellektuella som analyserar världen utifrån ett marxistiskt perspektiv som i sin tur grundar sig i Hegels dialektik)

Man kan fråga sig vad idén om Herren och slaven gett för bild av verkligheten. Är et verkligen sant att världens relationer består av sådana maktrelationer? Tänk om det är helt annorlunda, eller att det bara ibland är så. Det är kanske en gråskala, eller en färgskala. Då kan man fråga sig om vad den marxistiska analysen har för värde.

Den säger inget om hur världen är, bara hur den uppfattas, eller rättare presenterar världen på ett sätt som gör den lätt för människor att inordna i en helhet. På så sätt är den lik rasismen. Det är en analys som lämpar sig väl att göra världen begriplig på det sätt att en historia, en berättelse kan bildas. Det blir lätt att till sig den bild som förmedlas. Däremot är det svårare att faktiskt arbeta ut denna historia ur alla fakta. Problemet är att det primära är att konstruera denna berättelse, inte att faktiskt för stå hur världen faktiskt fungerar.

I den marxiska traditionen pressar alla in sina analyser i samma narrativa struktur och då framstår alla dessa tillsammans, som sins emellan stödjer varandre på samma sätt, som något som faktist är på riktigt. När det egentligen är så att de mytologiserar världen. Pga. detta förklarar marxister inte så mycket nytt, de lyckas bara förmedla det nya som händer i det gamla narrativet som påbörjades av Marx. Med varje berättare blir narrativet starkare, traditionen förmedlas och analysen framstår som allt sannare.

Marxistisk analys är däremot bra för på att dra delarna till en helhet, visa upp samband etc, men det måste göras i en miljö som är kritisk till vad som sägs och det är synd att den marxistiska miljön är så fast i sitt traditionella narrativ.

Det är intressant att se hur denna marxistiska berättelse ligger till grund för vänstertänkare och deras idéer om hur samhället ska organiseras. Det är först när man förstår denna berättelse som man kan förstå hur man kan kritisera t.ex kapitalismen med faktiska faktafel. Berättelsen blir viktigare än enskilda fakta. Överbevisas ett faktum byter man inte ståndpunkt, man byter till ett nytt faktum som man kritiserar utifrån. Olika fakta kan också tolkas sinsemellan kontradiktiskt beroende på hur det ska användas, ändamålet helgar medlen. Vad än den kapitalistiska gör är det dåligt. Man kan alltid hitta något faktum som visar på det.

Varje omdöme kräver en värdegrund. Den enda bestående värdegrunden hos vänstern är att kapitalismen är dålig, vilket verkar vara grundat på att profit är utsugning. Eftersom det inte verkar vara fallet faller hela arguemantetionen. (Det är slående hur man håller fast vid en nationalekonomisk analys som är så krånglig och inte verkar stämma när det finns andra teorier som både är enklare och förklarar mer)

Marxismen är att försöka se systemet utifrån – att se kapitalismen (det rådande systemet) för vad det är, inte vad det verkar vara. Man kan fråga sig hur mycket ett eget system det är. För mig ser det mer ut att vara det ”nuvarande” sättet att organisera världen vilket inte går att koppla bort från historien. Det är en utvecklingsprocess. Då blir målet att försöka se samhället för vad det är, inte vad det verkar vara. Frågan är om man med det mänskliga språket kan uttrycka något som inte är en del av människan. Och där med kan man fråga sig om det går att tänka sig utanför människan. Marxismen blir bara ett av flera sätt att beskriva mänskigheten och frågan är då hur värdefull marxismen är. Den blir om den verkar i en kultur med flera röster om inte vettig, så i alla fall inte skadlig (jag landar nog i att alla röster är bra att de finns men att jag måste bekämpa dem jag inte håller med om), men om den får råda ensam utan motstånd då är den mördande galen. Man kan aldrig låta en ensam åsikt få råda i samhället. Det är synd att marxisterna får det att låta som att deras åsikt inte hörs då den är mycket välspridd.

Read Full Post »

Kriget mellan Georgien och Ryssland

De sedan sovjets fall frusna konflikterna i norra Georgien flammade som bekant upp nyligen. Jag tror att detta var ett misstag från Rysslands sida. Nu är det uppenbart för väst att man måste hjälpa Georgien och att man inte kan låta Ryssland hålla på detta sätt. Det visar att vi tyvärr måste sätta hårt mot hårt mor Ryssland vilket är det enda språk Kreml förstår tyvärr. Men det betyder inte att vi ska isolera Ryssland. Vi måste visa att vi välkomnar Ryssland men inte på detta sätt.

Read Full Post »

Kosmopolitisk partikulär utopi

Niclas Berggren skriver om människans rädsla för frihet och citerar James Buchanan:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Jag skulle säga att vi alla i olika grad är paternalister och parentalister. I ett demokratiskt samhälle kommer vi alltså bråka om hur mycket paternalism och parentalism vi ska ha. I Sverige har vi mycket av båda. Det innebär att det alltid kommer att finnas de som vill ha mer av detta och de som tycker att det redan är för mycket samt att detta kommer att skilja sig mellan samhällen.

Konfliken synes olöslig i det rådande systemet. Detta öppnar dock vägen för vad jag kallat Kosmopolitisk Partikularism*. Kosmopolitiskt då det transcenderar staten och Partikulärt då det innebär en organisering av människor utifrån individuella preferenser snarare än en gemensam universell mänsklighet.

Man skulle kunna likna det vid Robert Nozicks libertära utopi men utan statsgränser.

Överstaten har en minimala funktion hos en nattväktarstat medan sociala funktioner ingås i genom kontrakt mellan de olika paternalisterna och parentalisterna. Genom att välja ett sådant kontrakt som man själv tycker passar än kan fler göras nöjda. Paternalisterna får möjlighet att bestämma över dem som vill ha trygghet. Dessa klientrelationer överses av överstaten. I mångt och mycket kommer antagligen dessa klientrelationer överstämma med gamla stater och kulturer om det införs nu men att detta kommer utvecklas beroende på hur folk väljer att organisera sig.

Det finns så klart flera invändningar mot detta. Till att börja med måste alla paternalister överge (den långtgående) universalismen och erkänna att alla inte vill ha samma system. En annan viktig invändning är att människor tydligt måste erkänna vilken trygghet de vill ha och vad de är berädda att offra för detta.

Ytterligera ett problem är att tillräckligt många paternalister måste vilja betala för att parentalsisternas trygghet och inte minst måste de vara villiga att erkänna att de vill bestämma över människor.

Det stora problemet är antagligen att människor föredrar lögnen framför denna uttalade sanning. Och så kan man fråga sig om människor klarar av ett sådant system.

* Det finns ett minimalt universellt inslag i detta som alltså garanteras av den minimala staten.

Read Full Post »

ny design

Så där ja nu har jag äntligen fixat det lite mer personligt.

Read Full Post »

FRA:s begravda hund

Jag har under hela FRA-debatten undvikit att yttra om mig. Dels eftersom så många andra gjort det och dels för att jag kännt att det ligger en hund beggraven i FRA-frågan.

Att FRA drivs igenom utan att någon kan förklara varför verkar så konstigt att det måste finnas något mer än det som synns. Så utan mer kött på benen har jag legat lågt för att inte hemfalla åt konspirationsteorier.

Men nu har visst HAX lyckats gräva upp hunden, i alla fall kanske dess ben… Nämligen ”Freedom, Security, Privacy – European Home Affairs in an Open World” – ett samarbete mellan europeiska stater för att bygga upp en gemensam säkerhetsbyåkrati.

Huruvida detta är vettigt eller inte lämnar jag osagt. Dock skulle jag säga att idén som sådan inte är fel, problemet är hur det genomförs. Och om detta är förklaringen – varför berättar man inte öppet om detta?

Read Full Post »

Mänskliga rättigheter?

Niclas Berggren anser att det inte finns mänskliga rättigheter och menar att:

1. Det rymmer en metafysisk föreställning, att det finns rättigheter som existerar utan lagstiftning eller annan konvention. Faktum är att det inte finns några rättigheter “där ute” som svävar runt. En rättighet uppkommer när den etableras i en lag eller annan konvention. Vi kan ha moraliska värderingar som individer, som säger att en viss rättighet bör skapas. Värderingarna i sig skapar dock inte rättigheten i fråga.

2. Ordet “mänskliga” är ett konstigt tillägg. Antingen existerar en rättighet eller också så existerar den inte. Om den existerar berör den människor, varför alla rättigheter är “mänskliga”. Det finns ingen anledning att säga något mer.

Jag tycker själv att invändningen är aningen intetsägande.

Självfallet har han rätt i sak: rättigheter finns så klart inte på annat sätt än som en norm (om de fanns som en naturlag skulle problemet vara hur vi bryter dem). Men att de är normer är själva poängen med dem. De mänskliga rättigheterna ställer upp en moralisk dygd som alla människor bör följa. De fungerar på så sätt som ett rättsnöre. Där med är det inte sagt att den norm som klassats som mänsklig rättighet är en bra norm.

Angående epitetet ”mänskliga” så handlar det om att helt enkelt om att skilja dem från t.ex. ”medborgerliga” rättigheter. Att kalla dem bara ”rättigheter” skulle vara rätt oklart. Det finns en massa olika sortes rättigheter förutom de mänskliga. ”Mänskliga” syftar alltså på vilka dessa bör rättigheter bör omfatta. Sen kan man fråga sig vad som räknas som människa och var just människor är bärare av särskilda rättigheter.

Problemen med mänskliga rättigheter handlar alltså snarare om:
a) vad som ska klassas som en mänsklig rättighet samt
b) vad som ska räknas som en människa
c) varför rättigheten just ska omfatta människor

Dessa frågor har jag inget enkelt svar på (det är därför jag anser dem vara problemet) men det innebär inte att jag tycket mänskliga rättigheter är fel. Utan att alltså svara på dessa frågor anser jag att man måste sätta ner foten någonstans och klargöra vad som inte kan tolereras människor emellan. Detta är vad mänskliga rättigheter är och bör vara för mig. Var denna fot ska sättas ner måste dock diskueteras.

Read Full Post »