Objektivister (alltså de som följer Ayn Rands filosofi) har både rätt och fel angående förnuftet och sanningen (se diskussion här, här och hos Patrik här). Det är visserligen så att vi inte har annat val än att lita till förnuftet för att förstå världen. Men bara för att vi måste lita till förnuftet betyder det inte att det som förnuftet kan klargöra skulle innebära sanningen.
Det finns mängder med invändning och kritik mot användandet av förnuftet för att förstå världen och detta måste beaktas. Men det betyder inte att man ska kapitulera för denna kritik. Det är för övrigt en kritik som själv bygger på användandet av förnuftet så den har så att säga ogiltigförklarat sin egen kritik. Men kritken visar på hur förnuftet kan självgranska sig och därmed kunna övervinna de problem som finns med det.
Objektivister verkar dock inte ta kritik mot förnuftet på allvar vilket då borde betraktas som oförnuftigt då den relevanta kritiken är en del av den förnuftiga granskningen av förnuftet, allts att med hjälp av förnuftet kritiskt granska förnuftet.
I andra änden har vi postmodernister som endast använder förnuftet i kritken av förnuftet och sedan ger upp och vill inte försöka säga något mer än att det inte går att vara förnuftig.
Det förnuftiga måste vara att lyssna till postmodernisternas, och andra skeptikers, kritik och sedan som objektivisterna ändå till sist lita till förnuftet eftersom det inte finns någon annan väg för oss stackars begränsade människor.
För övrigt är jag kan jag inte annat än skratta (att gråta kanske skulle vara mer befogat) åt den feministiska kritiken om att logik och förnuft skulle vara manliga och där med sexistiskt. Snacka om att gräva sin egen grav. (det ska väl påpekas att jag endast läst och hört denna åsikt sekundärt och som Nozick skrivit: “the trickle down-effect of philosophy is not worth following” som visserligen syftar på vulgärisering av filosofi.)
