Angående Chockdokrinen

För ca. ett halvår sedan diskuterade jag med en viss St Just på bloggen Ett hjärta rött Naomi Kleins bok “Chockdokrinen“. Eller rättare jag kritiserade St Just sätt att bemöta Norberg och Benulics kritik av Kleins bok. Som jag då påpekade kunde jag inte kritisera boken eftersom jag inte läst den. Nu har jag läst den (eftersom den nu kommit i svensk pocketversion, det är inte en bok jag velat lägga ut pengar på). Jag skulle inte säga att det var en givande diskussion men dock ska jag tillmötesgå St just nu när boken är läst.

I diskussionen skrev jag bl.a. detta:

Det är synd att de som gillar chockdokrinen väljer att svälja den så okritiskt. Om en bok (eller vilken åsikt som helst) blir kritiserad så bör man ta den kritiken på allvar och försöka bemöta den. Det är precis det som Norberg har gjort. Han har läst boken som kritiserar hans liberala åsikter och bemöter kritiken. Det har han gjort mycket kraftfullt och övertygande. Så varför får vi ingen kritik från vänster om att Norberg har fel? Mest beskyllningar om att han är förknippad med Timbro. Det säger inget annat än att han är liberal. Alltså att han har en annan åsikt. Får bara den som är vänster kritisera vänstern kan man då undra. När marxisten Benulic kritiserar Klein då får han bli betecknad som reaktionär. Ja uppenbarligen håller han inte med resten av vänstern. Benulics uppgivna anklagelse om blavatsky-vänstern handlar precis om detta att vänstern har bestämt sig för att något är rätt (t.ex kapitalism=liberalism är ondska) och sedan inte lyssnar på dem som försvarar kapitalism och liberalism.

På vilket St just svarade bla. följande:

Jag har upprepade gånger påpekat att Norbergs påståenden om att Klein gör Friedman till en krigsdåre, att all liberalism är höger, att allt liberalt är våldsamt och allt våld är liberalt, inte återfinns i Kleins bok – hon är allför seriös för sådana grova generaliseringar.
Inga av nyliberalerna som kommenterat på denna blogg har kunnat påvisa något stöd för Norbergs svepande preopaganda – dels därför de själva vägrar läsa Klein – dvs struntar i att gå till källan och dels då Norbergs påståenden om Klein inte kan beläggas.

Hela diskussionen som sedan mest är ett utredande av petitesser och hårklyverier finnes här.

Själv tycker jag det är rätt konstigt att St Just så starkt vill visa på att Klein inte menar att Nyliberalismen, som Friedman förfäktade fram till sin död, leder till krig och förstörlelse. Efter att ha läst boken framstår det för mig som att det är precis det som hon menar. Kleins tes är ju att det är den nyliberala ekonomiska logiken har en massa förfärande konsekvenser. Hon skriver bl a. på sidan 506 (den svenska pocketutgåvan, alltså det sista stycket i kapitel 19):

Överallt där Chicagoskolans [alltså Friedmans lärljungar] korståg har triumferat har den skapat en permanent underklass som består av mellan 25-60% av befolkningen. Den är alltid en form av krig. … [D]enna typ av bestraffande fred [får] politiska följder, till exempel ännu blodigare krig.

På sida 532 (kapitel 21 del “Inga konspirationer behövs”) beskriver hon hur katastroferna kanske inte är medvetet skapade men att det är logiken i detta ekonomiska system som har dessa konsekvenser. Men Friedman är den person som hon låter personifiera den nyliberala ekonomiska politiken.

Det är vidare tydligt att hon anser att Friedman ligger bakom mycket av detta, om inte direkt så indirekt. Friedman är den röda tråden hon ständigt återkommer till boken igenom. I början (s. 70) beskrivs han som slug, och Friedmans död får symbolisera (det möjliga) slutet på den katastrofkapitalistiska eran.

Nu har även Norberg och Benulics kritik av chockdokrinen kommit ut i bokform och det verkar vara allmänt accepterat att chockdokrinen lider av rätt allvariga brister. Som Johan Pålsson Syll skriver i DN kultur:

Analysen brister på sina ställen. Emellanåt tar hon ut svängarna väl häftigt i konspiratoriska sammanflätningar av disparata händelseförlopp. Exempelvis är den koppling hon gör mellan Ewan Camerons ökända elchocksexperiment på 1950-talet och den ekonomiska chockterapi som hemsökte Östeuropa på 1990-talet mer än lovligt långsökt. Och ibland får Klein både kronologi och fakta att halta.
…
Kleins brist på åtskillnad mellan olika ideologier, som exempelvis nyliberalism och neokonservatism.
…
Precis som de samtida radikala kollegerna Noam Chomsky och Mike Davis har Klein en naiv övertro på att oändligt staplande av fakta på fakta i sig utgör ett argument.

Andreas Bryhn skriver i sin recension av chockdokrinen bla. så här:

En del av den [kritiken] är befogad. Naomi Klein lyckas inte skilja mellan nyliberaler och nykonservativa, trots att de i själva verket, ideologiskt sett, skiljer sig åt på ett liknande sätt som syndikalister skiljer sig från partitrogna kommunister.

Att Chicagoskolan och ekonomiprofessorn Milton Friedman har ett finger med i allt som påstås i boken är lite svårt att tro. Arkitekterna bakom det svenska marknadsliberala systemskiftet har exempelvis främst varit svenskar med inhemska ekonomiska intressen.

Själv har jag svårt att ta en bok med så många uppenbara brister som denna på allvar. Dock är det tydligt att det är många som inte delar denna uppfattning och därmed blir boken viktig att läsa. Den som läser den bör dock komma ihåg att det är en bok som snarare förvirrar än förklarar. Detta hade jag tänkt utveckla i ett senare inlägg.