Jag har beskrivit världen för människan på följande sätt med tre komponenter: 1) sinne, 2) social värld (värld) och 3) världen-i-sig (verkligheten). Där sinnet begränsat av sin kapacitet upplever världen-i-sig genom den sociala världen. Den sociala världen är då alltså kulturen, med vilket jag menar något i stil med sinnenas försök att förstå varandra.
Detta har varit en mycket användbar struktur att förstå sig på världen med. Men den utsattes här om dagen för en stark kritik som bygger på Wittgensteins skalbaggetankeexperiment (Filosofiska undersökningar 1:293) . Som jag förstått den är det fullt förenligt med mitt ovan beskrivna förståelseinstrument av världen.
Kritiken gick ut på att man inte kan dela upp ’sinne’ och ’social värld’. Detta eftersom även om vi talar om sinnen så kan vi inte veta vad den andre har för bild av sinnet.
Eftersom jag inte tycker detta säger emot min teori så måste antingen: jag missat implikationen av Wittgensteins argument; kritikern av min teorin missat vad jag menat; eller att denna kritiker missuppfattat Wittgenstein. (Ingen av dessa möjligheter utesluter iof. varandra)
Som jag fattar det måste kritiken vara denna att eftersom vi inte kan veta något om vad den andre menar med sinne så är sinnen som sådana inte del av språkspelet (här den sociala världen) utan det vi talar om är sinne som ett gemensamt begrepp. Vilket skulle innebära att vi inte kan tala om ’sinnen’ för sig och den ’sociala världen’ för sig. Begreppet sinne är en del av den sociala världen, medan sinnena som sådana inte kan diskuteras eftersom vi inte kan veta vad ett sinne är. Ordet syftar helt enkelt bara på denna tomma definition av sinne.
Det skulle då innebära att min distinktion är meningslös. Att när jag talar om sinnen så talar jag egentligen om begreppet sinne. Eller bara mitt sinne som jag inte kan veta har någon relevans för någon annans sinne.
Men att jag inte kan tala om sinnet per se innebär inte att sinnet jag syftar på inte finns. Bara att det är svårt att faktiskt tala om det. Jag måste säga att för mig finns det inget annat än min upplevelse. Om nu ordet ‘upplevelse’ inte kan syfta på min upplevelse eftersom ingen kan syfta på min upplevelse eftersom ingen kan uppleva min upplevelse så menar jag att jag när jag använder ordet ‘upplevelse’ så syftar jag på något som jag själv upplever. Jag har alltså en egen förståelse av vad upplevelse betyder. Denna förståelse generaliserar jag och applicerar på andra vilket kan leda till missförstånd.
Jag har fortfarande inte förstått kritiken. Jag förstår kanske helt enkelt inte Wittgenstein, eller så lyckas jag inte förmedla min bild.
