ἄρκτος — Reflektioner

Även om jag ännu inte läst boken (jag hade tänkt vänta till pocketutgåvan) var jag på Johan Norberg och Boris Benulic recension (sågning) av Naomi Kleins Chockdoktrinen. Det fick mig att tänka på min idé om att det är berättelsen som central i vänsterns kritik av vår “kapitalistiska kultur” (kanske är det också därför den tilltalar kulturintellektuella). Tidigare vänstertänkare har bemödat sig med att pressa in världen i denna mall (en enkel myt om ont - kapitalism - och gott - proletäriatet, och de upplysta hjältarna - vänsterradikalerna). Nu behövs inte berättelsen passas in i verkligheten längre. Naomi Klein (och andra t.ex Michael Moore) har släppt kraven på korrekta fakta. Det är bara berättelsen kvar nu. Och det fungerar ju riktigt bra. (att det fungerar är i sig en indikation om att liberalismens tanke om den rationella människan tyvärr inte verkar stämma, vilket är en bra mycket mer träffande kritik än deras berättelser.)

Själv är jag i denna tanke inspirerad av Schumpeters beskrivning av Marx som en profet av en religion för ateister (Capitalism, Socialism & Democracy. 1942). Detta bli än mer intressant då jag läser John Swedenmark i Lo-tidningen:

“Att som Stefan Jonsson i DN den 28 november påpeka den religiösa undertonen i Norbergs karisma är rena rama konsumentupplysningen. Ja – ska jag likna den här tillställningen vid nånting så är det ett möte i Filadelfia Sundsvall. Välklädda radiohandlare som får höra att just deras livsstil har den store gudens välsignelse.“

Nu beskrivs Norberg som religiös. Det är en sammanblandning av religiös och övertygad. Om man är övertygad om en sak då kan man tala för den starkt. Att vara religiös är att vara övertygad. Skillnaden är att den relgiöse tror på något som inte kan bevisas. Norberg presenterar bevis efter bevis som styrker hans övertygelse. Det har inte presenterats något som säger emot hans bevis (kritik om tolkning har presenterats). Det är precis det som gör marxismen till en religion. Alltså att man håller fast vid den fast den visar sig vara fel gång på gång.

Att Norberg beskrivs som religiös är nu kanske inget han har något emot med tanke på han är mycket förtjust i Ayn Rand som ville att det profana skulle kunna beskrivas med sakrala ord.