individvärdering

Som världen ser ut måste man värdera människor. Att värdera en människa kan ses som omoraliskt. Alla människor är ju lika värde. Ja det stämmer teoretsikt idealt, men inte för individen. Sakers (och djurs och människors) värde ligger i betraktarens öga. Värdet bestäms av relationen subjektet har till det.

Hur man värderar en individ kan skilja sig åt. (I förrförra posten beskrev jag att jag gör det, och i förra posten lite om hur jag gör det.)

Om man inte går med på att värdera individer hur ska man då handla gentemot dem. Man måste välja. Man kan låta slumpen avgöra som i Tärningsspelaren. Eller så kan man t.ex reducera individen till den kontext den befinner sig, som man gör i utilitarismen. Själv tycker jag att båda dessa alternativ är omänskliga. Jag vill bli värderad vare sig slumpässigt eller efter situation. Jag vill bli värderad efter den jag är. Alltså efter hur jag påverkar min omgivning.

Problemet med detta är att människor är olika från början och har olika livssituationer. Men hur mycket jag än vill kan jag inte värdera förståndshandikappade eller fula lika mycket som en intressant filosof eller vacker kvinna. De kan bli viktiga för mig och få mig att värdera dem lika högt om en relation skapas. Men innan den relationen finns är det lägre värderade.

Detta betyder inte att vilka handlingar som helst är tillåtet. Restriktioner om vad man får göra måste fastställas. Vilka de är kan diskuteras.

Read Full Post »

självreflektion – vad hos mig själv är mig viktigast?

Jag har tre saker som jag tycker är viktigt för den jag är. Tre axiom kan man säga då det är väldigt mycket annat som kommer ur dessa. Det är: kön, utseende och intelligens. Tre bestämmande faktorer. Jag ser mig som en vacker intelligent man. Inget av dessa skulle jag vilja ändra på. Men om jag var tvungen att välja att ändra på ett ut av dem. Vilken skulle jag då ändra?

Efter att ha övervägt det hela måste jag säga att den minst viktiga för mig är mitt kön. Jag skulle hellre vilja vara en vacker interlligent kvinna än ful intelligent man eller vacker korkad man.

Om vi fortsätter: jag måste välja att ändra på två faktorer. Nu är det svårare. vacker korkad kvinna eller intelligent ful kvinna, eller möjligen ful korkad man? aj aj svåra val. Jag är inte säker men jag lutar åt vacker korkad kvinna.

Är detta bara en bild av hur jag värderar människor? Jag verkar inte ha något problem med att välja bort min roll som man (för att jag inte funderat på könsproblematiken?*).

Det jag värderar lägst är uppenbarligen fula korkade människor. Men frågan är vad jag uppskattar mest: en vacker korkad kvinna eller ful intelligent kvinna. Det måste jag säga beror på situation. Om kvinnan endast är ett objekt för mig, jag tittar på henne eller har sex med henne är det den vackra korkade som vinner. Men så fort hon blir ett subjekt, jag måste umgås med henne, blir intelligensen viktigare än utseendet.

Hur är det då med män? Eftersom jag inte ser på män rent sexuellt eller som objekt (förutom om de bokstavligen står i vägen för mig) så är vackra korkade män inte särskilt högt värderade. Men däremot en intelligent ful man värderas högt. Nu kommer vi till en intressant kategori. Den andra vackra intelligenta mannen. Han blir mycket lätt en rival. Detta precis som den vackra intelligenta kvinnan blir den jag åtrår.

Men varför väljer jag att vara en vacker korkad kvinna i stället för en ful intelligent kvinna? Jag kan tänka mig att det är för att den fula kvinnan inte är sexuell för mig och jag vill vara sexuell. Den fula intelligenta människan är i min subjektiva värld inte sexuell. Att välja bort sexualitet är för mig att välja bort att vara människa. (Stackars alla asexuella.) se också denna post.

*likaså kan det att jag är en vit heterosexuell man vara saker som definierar mig som jag inte tänker på. Självklart kan det vara annat också. Man kan tänka sig att man definierar sig utifrån klass eller geografisk plats också.

Read Full Post »

jag och Ayn Rand

Apropå Ayn Rand så hade magasinet Voltaire en presentation om henne (mars/april 07) som jag fick tag på på recentionsmötet (se förra inägget). Eftersom hon nämns hela tiden har jag börjat läsa Atlas Shrugged men det går trögt. Den är helt enkelt tråkig. Men när jag läser om hennes filosofi så inser jag att den är mycket lik min egenlivsfilosofi. Det hon skriver i Etik i nödsituationer skulle kunna vara mina egna formuleringar. ”Den rationella handlingsprincipen … : agera alltid i enlighet med dina värderingars hierarkiska ordning, och offra aldrig ett större värde för ett mindre” och ”Den respekt och välvilja som människor med självaktining känner för andra människor är i grunden egoistisk”. Principen att alla i grunden är egoistiska formulerade jag i en uppsats i första året i Gymnasiet till min rödvinsvänsterlärares fasa. Att inte agera efter en hierarki av värderingar är något som jag försökt så länge jag kan minnas. Det var dock inte förrän några år sedan som jag började formulera det som att allt man gör utgår från en hierarkisk värdering. Jag har svårt förstår hur man ska kunna handla på ett annat sätt och vara rationell på samma gång. Tyvärr är det många som inte vill erkänna detta.

Den stora frågan är varför jag inte blev liberal tidigare. Mitt svar är demoniseringen av liberalism i min kulturella miljö. Det var inte förrän jag avlägsnatmig från hela min gamla miljö som det blev socialt möjligt att börja titta på andra alternativ än det socialistiska. Även om jag tidigt förkastat kommunismen så var det i Gymnasiet omöjligt för mig att undersöka det mer frihetliga. Självklart var det inte så att jag var öppet förbjuden att titta någon annanstans. Nej det var jag själv som förbjöd det. När individualistiska tankar kom var jag tvungen att intellektualisera dem så att de passade den altruistiska mallen. Det finns ett ord för detta – dubbeltänk. Jag kände att detta stred mot mina principer, det var min egoistiska ondska, den som skulle bekämpas. Vänstervärderingarna var skyddet mot denna inneboende ondska. Samtidigt var jag så bra på att förfäkta liberala idéer att när jag fick uppdraget i klassen att debattera för Moderaterna övertygade jag klassens nyliberal, Gabriel Sundqvist att jag var nyliberal själv.

Jag får helt enkelt läsa mer Ayn Rand. Hennes rent filosofiska skrifter verkar vara intressantare än hennes skönliteratur.

Read Full Post »

religion eller övertygelse

Även om jag ännu inte läst boken (jag hade tänkt vänta till pocketutgåvan) var jag på Johan Norberg och Boris Benulic recension (sågning) av Naomi Kleins Chockdoktrinen. Det fick mig att tänka på min idé om att det är berättelsen som central i vänsterns kritik av vår ”kapitalistiska kultur” (kanske är det också därför den tilltalar kulturintellektuella). Tidigare vänstertänkare har bemödat sig med att pressa in världen i denna mall (en enkel myt om ont – kapitalism – och gott – proletäriatet, och de upplysta hjältarna – vänsterradikalerna). Nu behövs inte berättelsen passas in i verkligheten längre. Naomi Klein (och andra t.ex Michael Moore) har släppt kraven på korrekta fakta. Det är bara berättelsen kvar nu. Och det fungerar ju riktigt bra. (att det fungerar är i sig en indikation om att liberalismens tanke om den rationella människan tyvärr inte verkar stämma, vilket är en bra mycket mer träffande kritik än deras berättelser.)

Själv är jag i denna tanke inspirerad av Schumpeters beskrivning av Marx som en profet av en religion för ateister (Capitalism, Socialism & Democracy. 1942). Detta bli än mer intressant då jag läser John Swedenmark i Lo-tidningen:

”Att som Stefan Jonsson i DN den 28 november påpeka den religiösa undertonen i Norbergs karisma är rena rama konsumentupplysningen. Ja – ska jag likna den här tillställningen vid nånting så är det ett möte i Filadelfia Sundsvall. Välklädda radiohandlare som får höra att just deras livsstil har den store gudens välsignelse.”

Nu beskrivs Norberg som religiös. Det är en sammanblandning av religiös och övertygad. Om man är övertygad om en sak då kan man tala för den starkt. Att vara religiös är att vara övertygad. Skillnaden är att den relgiöse tror på något som inte kan bevisas. Norberg presenterar bevis efter bevis som styrker hans övertygelse. Det har inte presenterats något som säger emot hans bevis (kritik om tolkning har presenterats). Det är precis det som gör marxismen till en religion. Alltså att man håller fast vid den fast den visar sig vara fel gång på gång.

Att Norberg beskrivs som religiös är nu kanske inget han har något emot med tanke på han är mycket förtjust i Ayn Rand som ville att det profana skulle kunna beskrivas med sakrala ord.

Read Full Post »

negativa liberaler och positiva socialister

Efter att Christer Sanne (här) sågat Johan Norbergs artikel i SvD om fattigdomsminskningen i världen (Norberg försvarar sig här) har en bloggstrid brutit ut efter att flertalet vänsterbloggare bejublat Sannes angrepp på Johan (Ett hjärta rött (”nyliberala statistikvrängare”), Rabulist (”plockar isär Norberg”), Johan Sjölander (”läsvärd käll- och metodkritik”) och Svensson (”en nyliberal lögnare”) debatten i denna är en fars). Problemet är att Norberg har rätt, som vanligt. Inte för att han skulle vara så fenomenalt bra utan för att han helt enkelt håller sig till att uttala sig om det han har koll på uppbackad med tllförlitliga källor (att detta kan vara hans vinnande koncept är tragiskt).

Diskussionen gör det tydligt att vänstern inte har någon aning om vad en liberal står för. Det gör att deras argument ständigt missar liberalerna och socialisterna framstår som fåniga och oseriösa för alla andra som inte delar deras åsikter (se också ”Den socialistiska logiken”).

Detta fick mig att tänka på ett tankeexperiment man kan göra: tänk dig två personer; den mest extrema socialisten och den mest extrema liberalen (kopplingen till bloggandet ovan är inte helt självklar men det är charmen med associationskedjor). Ett sådant experiment kräver så klart att man har en definition av åsikter vilket självklart skiljer sig mellan olika individer men jag tar det enkelt.

En grundläggande skillnad mellan liberaler och socialister handlar om begreppet frihet (detta tas upp av bla. Hayek men är ett experiment som lätt kan genomföras på egen hand genom att låta en liberal respektive socialist definiera frihet). Liberalen talar om frihet i negativa termer (frihet från) och socialisten i positiva (frihet till).

Vad leder dessa definitioner om frihet till? Den extreme liberalen är då en person som aldrig kan godta att en annan människa sätter sig över annan människa och om man använder Kants gamla devis om att ”en förnuftig (vad som är förnuftig och vem som är det är en annan diskussion) varelse aldrig får användas som enbart medel, den är alltid ett mål i sig”. Den liberale tillåter alla att göra vad de vill så länge det inte går ut över andra. Detta kan leda till att människor blir olika mäktiga eftersom människor är olika. De har olika förmågor och intressen. Liberalen säger inte vad som är bra för en enskild människa eller ens för alla människor. Det är upp till var och en att själva avgöra. Det betyder att varje individ är ansvarig för sig själv (detta är starkt påverkat av Nozick). Det största felet hos denna person blir att den kan upplevas som arrogant (speciellt om den får rätt i alla arguement).

Den extrema socialisten då? Vart leder det positiva frihetsbegreppet? Det är ett mycket sympatiskt begrepp (åtminstone innan man börjar syna det). Detta begrepp, frihet till saker är tanken att människan har rätt att utveckla sig oavsätt position, det grundar sig på alla likhet. Kant grundar det i det ovan nämnda att alla människor är ett mål i sig. Vad är problemet i detta? Problemet är att det missar att människor är olika.

Om vi nu tänker oss den extrema socialisten, hur lever denne. Till att börja med går det inte att tänka sig denna som ensam. Den positiva friheten står alltid i relation till andra individer (till skillnad från de negativa rättigheterna som inte är så relevanta men ändock finns kvar om man tar bort alla interagerande individer). Den positiva friheten försvinner när det inte finns någon att jämföra sig med. Detta betyder att vi måste se den extrema socialisten i en grupp interagerande individer. Hur får dessa individer agera mot varandra? Alla måste komma överrens om att ingen får agera på ett sätt så att en annan motverkas. Detta kan vara relativt lätt i en liten grupp som delar ideal. Och det är heller inget problem när alla i grupper deltar frivilligt. Men så fort man vill utöka gruppen till alla människor så går det över till maktutövning. Den extreme socialisten är, precis som liberalen, universialist. Det är bara det att när man innefattar alla människor i positiva friheter så måste man tvinga folk till att göra saker. Universella negativa fiheter tvingar bara folk från att göra saker. Detta betyder att den exterema socialisten måste tvinga alla att följa hans moral. Alltså innebär socialismen tvång. Alltså att tvinga folk vara goda (är man god när man är tvungen att utföra en handling? Är man ond om man tvingas utföra en handling?). Vad blir den extrema socialisten, mycket lik de ledare man ser i kommunistiska stater.

Den stora frågan är hur tänkande människor som är så kritiska till saker kan var så blinda för sin egen ”goda” tro. Jag har ett svar här.

Read Full Post »

Workers become proletarianized and then shout victory!

Marxister är underliga, de ser samma saker som liberaler i världen men drar så konstiga slutsatser.

I Johan Norbergs bok ”När människan skapade världen” finns ett kapitel som heter ”Det enda som är sämre än att exploateras är att inte exploateras”. Detta är för marxister dock ingen nyhet. Marxisten Immanuel Wallerstein skrev ungefär samma sak redan på 1980-talet i essäsamlingen ”Race, Nation, Class” (Balibar & Wallerstein. Verso 1991).

I essän ”Classconflict in the world economy” skriver han bla. ”wage labour is probably the most higly paid of the forms of labour (p. 121)”.

I ”Marx and History” vill han visa att Marx teorier och förutsägelser fortfarande är relevanta och tar upp polariseringen av proletärer och bourgeoisin vilket han beskriver med begreppen ”proletarianization” och ”bourgeoisification” och hur detta kommer att leda till kapitalismen undergång.

”We can think of proletarianization [...] as the process of increasing dependence on wage income as percentage of the whole. Who gains by proletarization? It is far from sure that it is the capitalists (p 130). [...] one of the most important these mechanisms [of stagnation of the world-economy] of increasing puchasing power is the process we are calling proletarianization. [...] by their own efforts, workers become proletarianized, and then shout victory (p 131)!”

Wallerstein ser detta som att arbetarna får ut större del av vinsten vilket leder till att världsekonomin stagnerar. I slutet av essän skriver han: ”That capitalism will in the not too distant future know its demise seems to me both certain and desirable”

Uppdatering 12.02.09
Jag har ändrat titeln på den här posten ett antal gånger. Nu har jag ändrat tillbaka till originaltiteln.

Read Full Post »

ny webblogg

Så nu har jag skaffat en ny blogg. Den gamla är här: Reflektioner.

Read Full Post »